Som många av er vet är jag en person som med jämna mellanrum blir besatt av saker. Fixeringarna kan handla om olika saker (skådespelare, kungar eller musiker) och pågå olika länge (ett par veckor, månader eller över ett år), men en sak har de gemensamt: jag blir helt uppslukad, och när en fixering är slut kommer strax en annan. Så har det sett ut så länge jag kan minnas. Jag antar att det är min nördpersonlighet.
För ett par veckor sedan bleknade min besatthet av en viss handbollsmålvakt sakta bort och livet blev plötsligt lite blekare. Lite mindre spännande och liksom... färglöst. Jag väntade tålmodigt på att nästa fixering skulle manifestera sig och nu är den här: Tv-serien Revenge, eller rättare sagt karaktären Nolan Ross som spelas av Gabriel Mann.
Plötsligt fanns det där pockande intresset där, och som en liten skolflicka sitter jag och bläddrar bland bilder och googlar utav hjärtats lust för att hitta smaskiga fakta-godbitar. Som en tok letar jag upp varenda film och serie han varit med i. En del verkligen jättedåliga, men det är som med pizza ni vet?
Låter det lite barnsligt - eller rent av lite rubbat? Jovars, men jag tycker faktiskt mest att det är roligt. Spännande och utvecklande. Jag menar, tänk så många filmer, skivor, böcker och serier jag hade missat om jag inte följt spåren min besatthet lett mig till? Jag hade inte kunnat mycket om amerikansk punkhistoria, vampyrer, Sävehof-spelares adresser eller Henrik den åttonde i alla fall, det kan jag lova.
Leve nörderiet!
20 januari 2013
14 januari 2013
Lots of löv AB
Här om dagen var det plötsligt snö ute igen efter en period av regn och barmark. Jag och Theodore pratade på vägen till dagis om att det fortfarande är vinter trots att julen är över, men att sen kommer våren och löven kommer tillbaka på träden. Då säger Theodore med sin naiva och oskyldiga röst:
- Är det jobbargubbarna som sätter upp dem då?
10 januari 2013
Min resa mot att bli en riktig tant når en ny destination
Trasmattor! Nästa hållplats, trasmattor!
Jag tycker om att sticka och virka. Jag klär mig i klänningar och gillar 40-50-talets inredningsstil bäst. Jag vill i hemlighet vara som Bettie Page. Jag gillar stiliga män i kavajer, kafferep och små godisskålar.
Jag liknar på många sätt en tant (speciellt eftersom det var länge sedan jag frivilligt reste mig från min stickning i soffan), men en del saker fattas. Åldern till exempel. Och barnbarn. Än så länge är jag en mamma, tantmamma, men nu har jag tagit ett litet kliv närmare målet.
Jag har gjort min första trasmatta! Den är liten, rund och virkad (eftersom jag tyvärr inte äger en vävstol, eller plats för en vävstol) och gjord av ett gammalt påslakan. Jag blev nästan nöjd, och väldigt sugen på att göra fler. Jag började fantisera om en trasmatta till köket. I vitt, rött och pasteller.
Det var dock slut på trasbart linne i skåpen så idag tog jag en tur till Holmens marknad och kom hem med fantastiska fynd! För ynka 110 kronor kom jag hem med nio örngott, fyra påslakan och en stilig dokumentportfölj som matchar min handväska. Perfekt nu när jag ska ge mig ut i arbetslivet igen (en till o-tantig grej).
Nu ska jag fortsätta riva remsor.
Jag tycker om att sticka och virka. Jag klär mig i klänningar och gillar 40-50-talets inredningsstil bäst. Jag vill i hemlighet vara som Bettie Page. Jag gillar stiliga män i kavajer, kafferep och små godisskålar.
Jag liknar på många sätt en tant (speciellt eftersom det var länge sedan jag frivilligt reste mig från min stickning i soffan), men en del saker fattas. Åldern till exempel. Och barnbarn. Än så länge är jag en mamma, tantmamma, men nu har jag tagit ett litet kliv närmare målet.
Jag har gjort min första trasmatta! Den är liten, rund och virkad (eftersom jag tyvärr inte äger en vävstol, eller plats för en vävstol) och gjord av ett gammalt påslakan. Jag blev nästan nöjd, och väldigt sugen på att göra fler. Jag började fantisera om en trasmatta till köket. I vitt, rött och pasteller.
Det var dock slut på trasbart linne i skåpen så idag tog jag en tur till Holmens marknad och kom hem med fantastiska fynd! För ynka 110 kronor kom jag hem med nio örngott, fyra påslakan och en stilig dokumentportfölj som matchar min handväska. Perfekt nu när jag ska ge mig ut i arbetslivet igen (en till o-tantig grej).
Nu ska jag fortsätta riva remsor.
20 december 2012
Nu tänker jag skriva någonting
Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.
Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.
Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.
Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.
Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.
Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.
Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?
Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".
Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!
Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?
Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.
Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.
Cushings, you can go fuck yourself.
Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.
Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.
Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.
Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.
Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.
Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?
Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".
Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!
Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?
Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.
Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.
Cushings, you can go fuck yourself.
19 november 2012
Jävla Olle!
Här gick man och trodde att man hade lyssnat sig mätt på Olle Ljungström där i gränsen mellan 90- och 00-tal. Lyssnat och lyssnat tills hjärtat var fullt. Utmattat. Proppmätt. Att hans sånger kom från en svunnen musiktid som inte mådde bra av att synas i nutidens skoningslösa ljus. Men så kommer han där som en vålnad från förr. Ställer sig i rampljuset sådär skör och benhård på samma gång. Och jag bara smälter igen.
Jävla Olle med det där språket som känns så otvunget och genialiskt och fyndigt och fånigt. Med melodier som sätter sig som en liten luddig kanin i hjärtat. Jag kan inte värja mig. Kan inte fly eller gömma mig. Plötsligt är han bara där och allt jag kan göra är att omfamna honom med allt jag har och ge mig hän. Följa med. Igen.
Jävla Olle!
Jävla Olle med det där språket som känns så otvunget och genialiskt och fyndigt och fånigt. Med melodier som sätter sig som en liten luddig kanin i hjärtat. Jag kan inte värja mig. Kan inte fly eller gömma mig. Plötsligt är han bara där och allt jag kan göra är att omfamna honom med allt jag har och ge mig hän. Följa med. Igen.
Jävla Olle!
Jag tar en paus och luktar på blommorna
Jag gör visst ett litet blogguppehåll. Inget planerat eller genomtänkt, men dock ett uppehåll. Det känns så trist och oinspirerande att skriva här just nu. Jag är trött på att skriva om hur trött och sjuk jag är. Hur långsamt allt går och allt jag inte kan göra.
Faktum är att jag mår lite bättre nu. En aning. Så nu ska jag njuta av det lilla jag kan göra, och inte skriva här på en stund. Men jag kommer tillbaka, lita på det.
Faktum är att jag mår lite bättre nu. En aning. Så nu ska jag njuta av det lilla jag kan göra, och inte skriva här på en stund. Men jag kommer tillbaka, lita på det.
29 oktober 2012
"Tjejvän och pojkvän"
Sötnötterna Theodore och Alma har busat tillsammans på kondiset idag. När det är studiedag på förskolan och regnet öser ner är det nog faktiskt det allra bästa!
23 oktober 2012
Återkomsten av den braiga mamman
I allt smutsigt mörker som omger min sega vardag just nu finns det faktiskt ljusglimtar. Som den här eftermiddagen och kvällen. Efter en jobbig dag med städhjälps-skam och bråk med maken såg jag inte fram emot att hämta på dagis och bråka om middag och... allt som hör vardagskvällarna till när maken jobbar. Jag hade varit stressad hela dagen över att behöva ha Theo ensam, men plötsligt slog det mig. Varför? Jag har ingen tidspress, jag kan låta hämtning och hemgång ta hur lång tid som helst. Jag behöver inte stressa och bråka. Alltså bestämde jag mig för att ta det lugnt, låta situationer spelas ut.
Vägen till förskolan var njutningsfull. Trots att det gör ont nästan överallt när jag går så gjorde The Killers i mina hörlurar att det var trevligt ändå. Jag hade till och med ett fånigt flin på läpparna. Theodore lekte fint med en fröken när jag kom fram. Det såg verkligen urgulligt ut och jag stannade en stund för att vara med. Han bjöd på sandpannkaka med citron och socker.
På vägen hem gick han så duktigt och höll min hand så fint att jag plötsligt fick ork nog att gå till lekparken. I vanliga fall packar jag så snabbt som möjligt ned honom i vagnen och släpar mig den långa kilometern hem. Idag fick pojken åka kana, leka i sandlådan och gunga innan vi fortsatte hemåt. En liten stund i alla fall.
Väl hemma lade sig Theodore på golvet och kunde plötsligt inte klä av sig själv. I vanliga fall hade jag suckat och klätt av honom innan jag slängde mig i soffan och lät honom titta på tv resten av kvällen. Men idag lät jag honom ligga. Gick in i köket och hällde upp var sitt glas juice, hämtade ett pussel och ett memoryspel och satte mig vid köksbordet för att vänta.
Det tog en halvtimme eller så innan han klädde av sig helt själv och kom och satte sig vid bordet. Hängde upp alla kläder till och med. Och jag var inte ett dugg stressad. Det var bara lite mysigt, och efteråt var jag så himla stolt över honom för att han till och med ställt skorna rätt. Min kille!
Vi lade ett pussel och spelade en omgång memory innan det var dags att laga mat. Färsk fylld pasta, en av Theodores favoriter. Middagen var mysig utan några större konflikter och vi var båda nöjda när vi traskade upp för trappan för att se på barnprogram innan det var dags för natttning.
Lite Barnkanalen och Boomerang senare bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och läste saga. Allt utan all för mycket bråk, mest pga av muta i form av spel på min telefon. Tre godnattsånger senare sov Theo, och jag var pigg nog att vara vaken en stund till. Det är verkligen inte varje dag!
Nu sitter jag och tittar på Battlestar Galactica S03 och njuter av att känna mig som en riktigt bra mamma. En sådan mamma som jag vill vara. Bra i min bok alltså. En mamma som orkar ta fighter, som orkar leka, som orkar laga riktig mat, som orkar vara snäll, som orkar lyssna och berätta. En mamma som är medveten och med i nuet. Det är en så skön känsla!
Jag ska nog ta en macka banne mig!
Vägen till förskolan var njutningsfull. Trots att det gör ont nästan överallt när jag går så gjorde The Killers i mina hörlurar att det var trevligt ändå. Jag hade till och med ett fånigt flin på läpparna. Theodore lekte fint med en fröken när jag kom fram. Det såg verkligen urgulligt ut och jag stannade en stund för att vara med. Han bjöd på sandpannkaka med citron och socker.
På vägen hem gick han så duktigt och höll min hand så fint att jag plötsligt fick ork nog att gå till lekparken. I vanliga fall packar jag så snabbt som möjligt ned honom i vagnen och släpar mig den långa kilometern hem. Idag fick pojken åka kana, leka i sandlådan och gunga innan vi fortsatte hemåt. En liten stund i alla fall.
Väl hemma lade sig Theodore på golvet och kunde plötsligt inte klä av sig själv. I vanliga fall hade jag suckat och klätt av honom innan jag slängde mig i soffan och lät honom titta på tv resten av kvällen. Men idag lät jag honom ligga. Gick in i köket och hällde upp var sitt glas juice, hämtade ett pussel och ett memoryspel och satte mig vid köksbordet för att vänta.
Det tog en halvtimme eller så innan han klädde av sig helt själv och kom och satte sig vid bordet. Hängde upp alla kläder till och med. Och jag var inte ett dugg stressad. Det var bara lite mysigt, och efteråt var jag så himla stolt över honom för att han till och med ställt skorna rätt. Min kille!
Vi lade ett pussel och spelade en omgång memory innan det var dags att laga mat. Färsk fylld pasta, en av Theodores favoriter. Middagen var mysig utan några större konflikter och vi var båda nöjda när vi traskade upp för trappan för att se på barnprogram innan det var dags för natttning.
Lite Barnkanalen och Boomerang senare bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och läste saga. Allt utan all för mycket bråk, mest pga av muta i form av spel på min telefon. Tre godnattsånger senare sov Theo, och jag var pigg nog att vara vaken en stund till. Det är verkligen inte varje dag!
Nu sitter jag och tittar på Battlestar Galactica S03 och njuter av att känna mig som en riktigt bra mamma. En sådan mamma som jag vill vara. Bra i min bok alltså. En mamma som orkar ta fighter, som orkar leka, som orkar laga riktig mat, som orkar vara snäll, som orkar lyssna och berätta. En mamma som är medveten och med i nuet. Det är en så skön känsla!
Jag ska nog ta en macka banne mig!
22 oktober 2012
21 oktober 2012
Handbolls-huliganism - finns det i Sverige?
Äntligen har jag kunnat ta mig ut till Partille igen för en rejäl omgång handboll. Både damer, herrar, Champions League och elitserien stod på schemat. En fullspäckad handbollskväll! Senare kunde jag konstatera en tråkig förlust för damerna, en skön vinst för herrarna och rejält med smolk i handbollsbägaren.
Under alla år jag suttit på handbollsläktare runt om i Sverige har jag sällan stött på något bråk eller obehag. Folk sköter sig för det mesta, och är oftast trevliga och engagerade i spelet. Två gånger har jag fått en klump i magen - i Eriksdalshallen när Hammarbys klack mobbade motståndarnas målvakt, och ikväll. Tre rader nedanför oss satt nämligen tre medelålders så kallade män som förstörde upplevelsen för mig, mitt sällskap och en stackars man.
Jag uppmärksammade inte exakt vad som hände men plötsligt knuffar en av "männen" till en man i övre medelåldern så att han ramlar ut på trappan. Han slår sig som tur är inte (hoppas jag) men det kunde gått illa. Det hela verkade handla om att han råkat ta fel plats varpå en av "männen" blir hotfull och överdrivet arg. Minst sagt obehagligt att se. Jag tyckte så himla synd om den knuffade mannen som först satte sig på en annan plats, sedan gick därifrån. Det märktes så tydligt att han ville säga något, göra något - men vågade inte. Sen gick han bara. Jag hoppas att han inte gick hem och missade den underhållande matchen på grund av tre idioter.
Jag kände mig orolig och obehaglig till mods resten av matchen och ville helst att de tre "männen" skulle ge sig av. Eller, allra helst skulle jag vilja veta deras namn och stänga av dem från hallen helt och hållet.
19 oktober 2012
Drömkroppen dagen efter
Tack för alla fina reaktioner på mitt inlägg om drömkroppen. Tänk, det var till och med någon jag inte känner som delade det med sina kamrater på Facebook. De kändes väldigt bra att skriva ett inlägg som inte innehöll någonting negativt, typ jag är tjock och ful, men axlarna är fina. Typ. Ni förstår vad jag menar. Ett inlägg som inte handlade om min sjuka kropp, utan det som faktiskt fortfarande fungerar. Eller sånt som börjat fungera igen. Men det var verkligen inte lätt. Det är så enkelt att slinka dit negativa saker utan att en tänker på det. Tack igen allihopa.
Någon frågade hur jag mår nu. Rätt risigt måste jag erkänna. Jag är frisk från min cushings, och det är jag otroligt tacksam för, men det är en lång väg tillbaka och det känns. Min kropp, som tidigare producerade för mycket kortisol, kan nu istället inte producera tillräckligt mycket. Jag äter därför hydrokortison för att kompensera men trappar ned var tredje vecka för att lura igång kroppen. Så att säga. Det är fruktansvärt jobbigt och det känns som att ständigt leva med för lite batterier. För lite energi och drivkraft. Jag är ständigt trött, illamående och orkeslös.
Men det är att förvänta, och det kommer att gå över så småningom. Kanske om några månader, kanske om ett halvår, nästan helt säkert om ett år.
18 oktober 2012
Den långa vägen känns oändlig ibland
Inlägget nedan tog uppskattningsvis en timme att skriva med mitt lite rostiga språkbruk. När det var färdigt hade jag ordentligt ont i armar, ben, rygg, axlar och magmuskler. Alltså så ont att jag hade svårt att ta mig ned för trappan när jag hörde Theodore gnälla i sin säng. Så ont, av spänningarna som uppstod av att sitta upprätt vid min dator och skriva i en timme.
Ibland känns vägen tillbaka så otroligt lång.
Men hey, det blev ett inlägg i alla fall.
Min drömkropp - eller inte. Men bra ändå.
Ända sedan jag hörde talas om Sofi Fahrmans nya bok Bodylicious - så får du din drömkropp har jag gått och irriterat mig och förundrats över människors idioti. Det känns så unket att ge ut en sån här bok 2012 och jag tycker verkligen inte att världen behöver ännu en pekpinne som talar om för oss hur våra kroppar ska se ut eller vara för att få epitetet "drömkropp". Ja, alltså deras bild av drömkroppar såklart. För faktum är att vi alla med största säkerhet har olika bilder av hur sådana ser ut. Särskilt när det kommer till våra egna kroppar.
Så stötte jag via twitter på det här blogginlägget och blev först glad för att hon tänker som jag önskar att fler tänkte. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde tänka likadant om min kropp. Den är inte stark och frisk och duglig. Sen blev jag glad igen för trots att den inte är perfekt, och trots att den inte är min drömkropp just nu, så är den bra på så många sätt ändå!
Hör här bara.
Jag har magiska fingrar. Otaliga är gångerna jag hört att de är unika, men jag tror att det sitter mer i känslan än själva beröringen. Jag har en värme och ett lugn i mig som jag kan överföra till andra via mina fingertoppar. I mig finns så mycket oro och rörelse. Så mycket osäkerhet och press, men mina händer kan lugna och min famn tröstar ändå. Om jag har en superkraft så är det den.
Fingrarna är inte bara magiska utan fina också .Särskilt med lackade naglar. Dessutom kan de handarbeta. Och om de kan. Jag är en riktig liten mästare med stickor och nålar.
Mina axlar är slanka med en fin kurvning. Blottas de tillfälligt under en uppknäppt kofta får min man något drömskt i blicken. Det gillar jag. Mina axlar är bra och mellan dem sitter ett huvud på skaft. Det huvudet använder jag så bra jag kan och utnyttjar dess potential på bästa sätt, även om vissa har hävdat annorlunda. De hade fel. Där finns min kreativitet, förmodligen min bästa tillgång. Förutom min andra superkraft då.
På mitt huvud sitter mitt ansikte och mitt i det min näsa. En näsa som i nästan 15 års tid genomborrades av en ring men som är fri från den nu. En näsa som skulle må bra av lite mer skinn men är söt som den är. Ovanför näsan sitter mina blå ögon. De ser lite halvtaskigt men det gör inget eftersom jag har så snygga glasögon. Under näsan sitter min mun, och den säger mycket bra och dåliga saker. Oftast styrs den av hjärtat innan hjärnan har korrekturläst och läpparna är fantastiskt bra på att pussas. Det är dagens sanning.
En bit nedanför huvudet sitter mina bröst. De har verkligen fyllt sitt syfte och jag är stolt över dem. De har trots allt inte bara varit en fröjd för ögat utan närt, tröstat, lugnat och sövt ett litet barn i nio månader. Sällan har jag upplevt ett sådant självklart lugn eller sådan stor frustration som när jag ammat mitt barn.
Innanför brösten sitter mitt hjärta, och det är stort men skört. Många har försökt göra det illa och en del har lyckats, men fortfarande vill det tro det bästa om alla. Ett slag i taget.
Under hjärtat finns min mage och där har Theodore bott. Det är därför en helig plats som inte förtjänar att bespottas för att den må ha fel form. Ett barn har vuxit där inne. Det är fortfarande svårt att förstå ibland. Magen har inte bara huserat ett barn utan där inne någonstans bor också min magkänsla. Den har både hjälpt och stjälpt mig men sedan jag lärde mig att lyssna på den bättre har den blivit en av mina bästa vänner. Men vi håller fortfarande på att lära känna varandra ordentligt.
Mina fötter står stadiga på jorden och trivs i Converse-skor. På fossingarna sitter tio begåvade tår som kan plocka upp saker från golvet, nypas och flirta.
Se där. Massor av bra saker med min kropp, och det finns fler! Det gäller bara att ställa in siktet på bra istället för dåligt.
Om det ändå vore lika enkelt varje dag.
Så stötte jag via twitter på det här blogginlägget och blev först glad för att hon tänker som jag önskar att fler tänkte. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde tänka likadant om min kropp. Den är inte stark och frisk och duglig. Sen blev jag glad igen för trots att den inte är perfekt, och trots att den inte är min drömkropp just nu, så är den bra på så många sätt ändå!
Hör här bara.
Jag har magiska fingrar. Otaliga är gångerna jag hört att de är unika, men jag tror att det sitter mer i känslan än själva beröringen. Jag har en värme och ett lugn i mig som jag kan överföra till andra via mina fingertoppar. I mig finns så mycket oro och rörelse. Så mycket osäkerhet och press, men mina händer kan lugna och min famn tröstar ändå. Om jag har en superkraft så är det den.
Fingrarna är inte bara magiska utan fina också .Särskilt med lackade naglar. Dessutom kan de handarbeta. Och om de kan. Jag är en riktig liten mästare med stickor och nålar.
Mina axlar är slanka med en fin kurvning. Blottas de tillfälligt under en uppknäppt kofta får min man något drömskt i blicken. Det gillar jag. Mina axlar är bra och mellan dem sitter ett huvud på skaft. Det huvudet använder jag så bra jag kan och utnyttjar dess potential på bästa sätt, även om vissa har hävdat annorlunda. De hade fel. Där finns min kreativitet, förmodligen min bästa tillgång. Förutom min andra superkraft då.
På mitt huvud sitter mitt ansikte och mitt i det min näsa. En näsa som i nästan 15 års tid genomborrades av en ring men som är fri från den nu. En näsa som skulle må bra av lite mer skinn men är söt som den är. Ovanför näsan sitter mina blå ögon. De ser lite halvtaskigt men det gör inget eftersom jag har så snygga glasögon. Under näsan sitter min mun, och den säger mycket bra och dåliga saker. Oftast styrs den av hjärtat innan hjärnan har korrekturläst och läpparna är fantastiskt bra på att pussas. Det är dagens sanning.
En bit nedanför huvudet sitter mina bröst. De har verkligen fyllt sitt syfte och jag är stolt över dem. De har trots allt inte bara varit en fröjd för ögat utan närt, tröstat, lugnat och sövt ett litet barn i nio månader. Sällan har jag upplevt ett sådant självklart lugn eller sådan stor frustration som när jag ammat mitt barn.
Innanför brösten sitter mitt hjärta, och det är stort men skört. Många har försökt göra det illa och en del har lyckats, men fortfarande vill det tro det bästa om alla. Ett slag i taget.
Under hjärtat finns min mage och där har Theodore bott. Det är därför en helig plats som inte förtjänar att bespottas för att den må ha fel form. Ett barn har vuxit där inne. Det är fortfarande svårt att förstå ibland. Magen har inte bara huserat ett barn utan där inne någonstans bor också min magkänsla. Den har både hjälpt och stjälpt mig men sedan jag lärde mig att lyssna på den bättre har den blivit en av mina bästa vänner. Men vi håller fortfarande på att lära känna varandra ordentligt.
Mina fötter står stadiga på jorden och trivs i Converse-skor. På fossingarna sitter tio begåvade tår som kan plocka upp saker från golvet, nypas och flirta.
Se där. Massor av bra saker med min kropp, och det finns fler! Det gäller bara att ställa in siktet på bra istället för dåligt.
Om det ändå vore lika enkelt varje dag.
16 oktober 2012
MVH Förkyld och hängig
Snörvel.
Snörvel.
Hutter.
Snörvel.
Torkar rinnande ögon.
Hutter.
Snörvel.
Det är ungefär läget idag. Jag misstänkte för några dagar sedan att jag var på väg att få sonens förkylning men sen hände inget och jag ropade hej innan jag kommit över ån. Nu sitter jag i soffan under en filt och huttrar och snörvlar och mår illa. Nyser och torkar rinnande ögon. Spak som en överkokt sparris.
Huden svider och de varma kläderna kliar som glasfiberdamm över allt. Obekväm. Höfter, knän och rygg gör ont och det är omöjligt att ligga skönt. Men är för trött för att sitta.
Mannen tar kvittrig son till förskolan och åker sedan in till stan och gör ärenden åt mig/oss. Är lite extra tacksam idag.
Snörvel.
10 oktober 2012
08 oktober 2012
I am a maker
Jag har gjort mitt första riktiga stickmönster! Ett par halvvantar jag slängde ihop av egen design blev så fina att jag bestämde mig för att skriva ihop instruktionerna och publicera på Ravelry. Innan jag visste ordet av hade jag massor av likes och mönstret ligger nu i 15 köer. Roligt!
Pröva och sticka dem själva, det är ett superlätt mönster och man behöver bara minde än ett nystan Puno från Gepard Garn. Gör't!
Här finns Ravelry-länk.
Pröva och sticka dem själva, det är ett superlätt mönster och man behöver bara minde än ett nystan Puno från Gepard Garn. Gör't!
Här finns Ravelry-länk.
07 oktober 2012
Skratt- och ostfesten i Örebro
I helgen träffades kompisgänget från förr upp hemma hos Marie i Örebro. Vi buntade ihop oss i den utbäddade bäddsoffan kring en enorm ostbricka och tjattrade till trutarna ville ramla av. Det var så fantastiskt roligt och jag skrattade så att jag tappade andan och tårarna sprutade. Istället för att blir trött kände jag mig piggare än på åratal!
När jag skulle åka hem mötte jag dessutom kamraten Peter på Örebro station. Han skulle hem med samma tåg så vi gjorde sällskap. Väl hemma möttes jag av en snorig liten man som inte saknat mig alls och en stor man som åtminstone saknat mig lite.
När jag skulle åka hem mötte jag dessutom kamraten Peter på Örebro station. Han skulle hem med samma tåg så vi gjorde sällskap. Väl hemma möttes jag av en snorig liten man som inte saknat mig alls och en stor man som åtminstone saknat mig lite.
 |
| Jag svepte svalsjalen runt halsen, klev på tåget och reste iväg. |
 |
| Tvilling (Marie) masserar tvilling tvp ((Tobias). |
 |
| Ostfesten! |
 |
| Gin och tonic! |
 |
| Massage nummer två. |
03 oktober 2012
Varm i magen och lugn i hjärtat
Idag känner jag mig tillfreds. Nöjd och glad på ett varmt och luddigt sätt, och det var evigheter sedan. Evigheter. Som i flera år.
Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!
Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:
Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.
Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.
Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!
För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.
Idag är en bra dag.
Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!
Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:
Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.
Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.
Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!
För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.
Idag är en bra dag.
25 september 2012
Om mitt liv hade varit en sorglig film
Jag drömde en så ledsam och dyster dröm inatt. Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset men förflyttades till ett annat för att jag av någon anledning var "färdig" där. Nästa sjukhus låg i Angered, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden, eller hundra år bakåt i tiden.
Byggnaden såg ut lite som en gigantisk lagerlokal och rummen var små och fulla av sängar. Inredningen såg ut som om den kom raka vägen från andra världskrigets sjukhussalar. Fem-sex personer delade på det pyttelilla utrymmet och ibland föstes sängarna ihop till dubbelsängar som man fick dela med två eller fler patienter.
Man fick nästan aldrig ta emot några besökare men en rödhårig tjej berättade att det spelade ingen roll för hennes pappa ville inte komma i alla fall. Han klarade inte av att hantera att hans dotter skulle dö om fyra månader. Det skar i hjärtat till och med i drömmen. Vi låg ofta ihopkrupna tillsammans och tröstade någon som var ledsen. I stämningen låg en ledsam uppgivenhet men vi hjälpte alltid varandra.
Jag förstod aldrig varför jag var tvungen att flytta från avdelning 132 på Sahlgrenska där jag kände mig trygg. Där omgivningarna var ljusa och luftiga. Där jag blev sedd och omhändertagen av sköterskor och läkare. Där mina pojkar kom och hälsade på mig varje dag. I drömmen kände jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Förrådd. Förkastad.
Jag visste att jag var lämnad för att dö där, men det var det ingen som ville säga. All personal var kalla och ansiktslösa men jag förstod till slut varför jag lämnats på det här stället. Hoppet var ute för mig och det fanns inget mer att göra. Ingenting hade gått som det skulle och alla hade gett upp. Det var dags för mig att göra detsamma.
Som tur är vaknade jag i min egen säng med en varm liten sjusovarpojke bredvid mig. På övervåningen stökade maken omkring och de ljuden har nog aldrig känts så hemtrevliga.
Jag är så oerhört tacksam och lättad över att jag är frisk nu. Att ingen omkring mig någonsin gav upp. Jag känner mig helt färdig med sjukdomen nu och jobbar bara framåt mot att bli helt återställd. Men hjärnan har utan tvekan en hel del att bearbeta.
Byggnaden såg ut lite som en gigantisk lagerlokal och rummen var små och fulla av sängar. Inredningen såg ut som om den kom raka vägen från andra världskrigets sjukhussalar. Fem-sex personer delade på det pyttelilla utrymmet och ibland föstes sängarna ihop till dubbelsängar som man fick dela med två eller fler patienter.
Man fick nästan aldrig ta emot några besökare men en rödhårig tjej berättade att det spelade ingen roll för hennes pappa ville inte komma i alla fall. Han klarade inte av att hantera att hans dotter skulle dö om fyra månader. Det skar i hjärtat till och med i drömmen. Vi låg ofta ihopkrupna tillsammans och tröstade någon som var ledsen. I stämningen låg en ledsam uppgivenhet men vi hjälpte alltid varandra.
Jag förstod aldrig varför jag var tvungen att flytta från avdelning 132 på Sahlgrenska där jag kände mig trygg. Där omgivningarna var ljusa och luftiga. Där jag blev sedd och omhändertagen av sköterskor och läkare. Där mina pojkar kom och hälsade på mig varje dag. I drömmen kände jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Förrådd. Förkastad.
Jag visste att jag var lämnad för att dö där, men det var det ingen som ville säga. All personal var kalla och ansiktslösa men jag förstod till slut varför jag lämnats på det här stället. Hoppet var ute för mig och det fanns inget mer att göra. Ingenting hade gått som det skulle och alla hade gett upp. Det var dags för mig att göra detsamma.
Som tur är vaknade jag i min egen säng med en varm liten sjusovarpojke bredvid mig. På övervåningen stökade maken omkring och de ljuden har nog aldrig känts så hemtrevliga.
Jag är så oerhört tacksam och lättad över att jag är frisk nu. Att ingen omkring mig någonsin gav upp. Jag känner mig helt färdig med sjukdomen nu och jobbar bara framåt mot att bli helt återställd. Men hjärnan har utan tvekan en hel del att bearbeta.
21 september 2012
Den tröttaste friskusen i världen
Ja, det är sant. Jag är frisk nu! Frisk från min Cushing. Friskförklarad men med en lång återhämtningstid framför mig. Vi snackar allra minst ett halvår, kanske så långt som ett eller två år. Det känns såklart långt men jag har ju vetat om läget ett tag och vant mig vid tanken. Dessutom är ingenting viktigare än att jag är frisk!
Då spelar det inte så stor roll att jag sovit hela dagen och blivit pigg först nu vid sex-tiden.
När det gäller min egen kortisolprodukrion är den på god väg. Jag behöver inte äta hydrokortison varje dag längre, utan bara om jag får feber. Jag ska dock fortfarande betrakta mig som beroende av hydrokortison eftersom värdena var på gränsen till för låga. Så blir jag magsjuk blir det en tripp till akuten ändå.
Dessutom har jag lyckats gå ned 14 kilo sedan operationen. Jäklar vad skönt.
Goda nyheter efter veckans sjukhusvistelse. De bästa på länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)