Dagens polaroid tjugonde maj tvåtusentio. Vad är det med ätande och nakna barn?

Dagens polariod. Ja, ni gissar rätt. Theodore har ätit pannkaka med blåbär idag.

När jag tittar igenom barnbilderna från när jag och min bror var små så slås jag av att det finns vissa återkommande teman. Förutom firandet av födelsedagar och julaftnar är det mest bilder där vi antingen äter, badar eller är nakna av någon annan anledning. Jag förstod inte riktigt grejen men nu när jag själv har barn måste jag erkänna att även våra "fotoalbum" (bildmappar) är fulla av ätande, badande och nakna Theodorar. Jag kan inte riktigt förklara varför det är just vid de här tillfällena kameran åker fram. Det ligger kanske djupt inne i oss en vilja att dokumentera att barnet är välgött med god hygien. Eller nåt.

Mer matbilder, i rörlig form. Ljudet har tydligen fallit bort men det förtar inte upplevelsen nämnvärt.

En dag i solen och dagens polaroid fjortonde maj tvåtusentio

Åh vilken fin dag vi har haft idag. Jag promenerade hemifrån till svingeln, jobbade halvdag och var sedan i Slottsskogen med familjen resten av eftermiddagen. Först spelades det minigolf medan jag och Theo traskade runt och kollade på alla spännande banor, sedan åt vi glass och myste på gräsmattan. När Theodore blev trött fick han sova i vagnen medan Edward och de andra pojkarna lekte i Plikta.

Vi har fått så mycket sol och det känns verkligen skönt för kroppen att ha varit ute i det fina vädret. Imorgon ska det regna så då planerar vi att åka till ICA MAXI och handla, och besöka det där lilla leklandet som ligger där. Bör vara roligt för alla inblandade, barnen får leka och sedan får de vuxna gå och handla lördagsmys.

Och så till dagens polaroid. Den föreställer (trumvirvel) Theodore (!) på hans ettårsdag. Han fullkomligt älskade tårtan och åt två bitar snabbt som attan. Det var verkligen som om han visste att det var speciellt. Han var så uppspelt att han nästan skakade när jag lade fram tårtbiten direkt på bordet framför honom. Sen var han idel skratt och glada tillrop. Det var härligt att se!

Dagens polaroid trettonde maj tvåtusentio

Utsikten från mitt förra köksfönster, tio våningar upp.

Idag åkte vi elvan ut till Bergsjön för att hälsa på/flytthjälpa Stefan och Josefin. Det känns konstigt att de inte ska bo i Göteborg längre. Att vi inte bara kan ringa dem om vi vill fika i stan eller bli serverade middag. Det kändes också konstigt att åka den där bekanta vägen med spårvagnen förbi Nymånegatan och Kortedala torg. Som om det var en evighet sedan vi bodde där borta på Januarigatan. Fotbollsplanerna vid Kviberg är nu en byggarbetsplats och jag kände inte igen en enda person som gick på eller av på under hela resan.

Mitt liv är helt annorlunda nu men när jag ser bilder som den här får jag ändå ett litet sting av saknad i hjärtat. Kortedala var fint under en tid i mitt liv. Åtminstone by night.

Dagens polaroid tolfte maj tvåtusentio

Det här är en bild som gör mitt hjärta alldeles varmt och luddigt lyckligt. Här var våra förlovningsringar helt nya och skinande. Jag och mannen var nykära och det var idel mysiga restaurangmiddagar och långa söndagar under filtar i soffan. Vi bodde i en nedgången lägenhet i Kortedala och hade all tid i världen för varandra.

Sedan dess har det tillkommit en ring på mitt finger. En ring som betyder än mer än den första. Den sitter på ett finger som hör till en kropp som sitter i soffan under ett täcke och myser framför teven med den underbare mannen. Den nedgångna lägenheten är bytt mot en ståtlig bostadsrätt i etage och på nedervåningen ligger en liten pojke och sover i sin frackpyjamas. Vår lilla pojke.

Livet är så himla fint.

Dagens polaroid elfte maj tvåtusentio

Polariodbilden för dagen ser ut så här och är hyfsat nytagen, en månad gammal eller så. Den föreställer världens finaste Theodore som sitter och biter på en sladd. Nu vet jag att jag har sagt att varje bild ska berätta en historia men idag kan jag inte komma på någon. Räcker det inte att han är bedårande?

Jo det gör det!

Dagens polaroid tionde maj tvåtusentio

Det här är Theodores halvstorebror Edward. Bilden är nästan prick två år gammal vilket betyder att han var nästan fem år gammal på bilden. Jag har haft äran att få vara med i hans liv sedan han var nästan fyra och har fått massor av kärlek och inte så mycket trots. Det har mannen fått istället. Det är liksom det som är det götta med att vara en extramamma. Nu är han stora killen och fyller sju år om ett par veckor. Sju! Och när jag träffade honom första gången kunde han inte ens prata rent!

De två bröderna älskar varandra och är fullkomligt bedårande när de leker och gosar. Det är alldeles underbart att se. Edward längtade länge efter en lillebror innan han äntligen kom och nu har han beställt fler.

En ny dagens

Jag har snappat upp i bloggosfären att det finns någon slags hatkärlek till listor och "dagens". Att det är någonting man tar till när idétorkan slår till. Jag tycker däremot att det är ganska trevligt att läsa blogginlägg av typen "dagens" och drar mig inte för att slänga in några då och då.

Igår blev jag som sagt fullkomligt besatt av att polaroidisera mina bilder och jag satt i flera timmar och såg hur helt ordinära fotografier blev underbart vackra i polariod-style. Jag gick igenom familjens bildmapp som sträcker sig från att jag och mannen träffades till nu (var bilderna från mitt tidigare liv finns vet jag inte längre) och det var många fina minnen (och en del jobbiga) som blev till polaroid-bilder.

Detta födde idén om den nya "dagens" och jag lanserar nu följetongen "Dagens polaroid". Det kan vara en nytagen bild eller en gammal från arkivet men den ska säga någonting. Berätta en historia eller väcka en tanke hos mig. Här kommer premiärbilden:

Här sitter Theodore, fyra månader, i en fåtölj på Espresso House i stan. Jag saknar tiden då vi var hemma tillsammans och kunde åka in till stan och fika. Vi hade våra vattenhål, exempelvis amningsrummet på Åhléns och just det här Espresso Houset som hade så bra och amningsvänliga korgstolar. Jag tog en frappino med hallon- och granatäpplesmak medan Theo nöjde sig med bröstmjölk och vadhelst han fick gnaga på. Här har han fått lapp-kudden som Eleonor sytt, favoriten just då.

Det här är en tid som aldrig kommer tillbaka. Det är inte samma sak att fika med en ettåring som en fyra månaders bebis kan jag lova. Både lättare och svårare och roligare och jobbigare.

Förälraledighetens tempo under bebistiden med första barnet är någonting unikt. En tid då man helt och hållet anpassar sitt liv efter en liten liten individs rytm utan att ta hänsyn till sig själv eller eventuella syskons behov eller önskningar. Jag vet att det var en otroligt krävande tid utan sömn och med stor förvirring. Men jag saknar den ändå.

Det kommer jag nog alltid göra.