Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb

och jag vet inte ens vilken hållplats jag ska av vid!

Elfte april tvåtusentio.

Buhu! Jag hittar inte vår kamera. Den är full av söta bilder från Plikta igår och det var då jag hade den sist. Batteriet tog slut och jag lade ned den i skötväskan. Alternativt min handväska. Nu är den i alla fall inte i någon väska och jag vet inte var den har tagit vägen. Jag har lite panik över tanken på att inte ha en hyfsad kamera nu i lära-gå-tider. Jag måste hitta kameran!!

Jag kan alltså inte bjuda på några fina och soliga bilder idag. Annars hade ni kanske fått se en glad och söt Theodore som lekte titt-ut i vagnen på vägen till stan. På promenaden in till stan. Promenaden, ja. Jag har promenerat in till stan tre gånger nu och tycker att jag är typ den duktigaste människan i världen. Det tar 50-60 minuter om man tar vägen via Redbergsplatsen och det är en ganska mysig sträcka.

Min man har fixat något snajdigt program till min telefon så att jag kan registrera min träning och till exmpel med hjälp av gps få info om hur långt jag gått och hur snabbt osv. Väldigt spännande och roligt. Om man kommer ihåg att trycka på "start" dvs. Jag kom till Svingeln innan jag kom på det, och då är man ju i princip redan framme i stan. Suck. Jag som gick och gottade mig så mycket åt att se hur långt jag hade gått. Jag får mäta nästa gång.

Det går alltså helt ok med träningen. Jag försöker att göra någonting två eller tre gånger i veckan. Styrketräning med kondition, simning eller långpromenader - det är lite olika beroende på vad jag har tid med. Ibland kommer någonting i vägen som sjukdomar, besök och så vidare men sånt är familjelivet och det är ok. Jag gör så gott jag kan och det börjar märkas lite smått. Den där känslan av att vara stark, som jag längtade efter så mycket, börjar komma smygande. Att lyfta och bära Theodore är mycket lättare och jag känner mig mer uthållig. Jag menar, för två månader sedan skulle jag knappast klara att promenera in till stan. Inte utan att klaga och gnälla och nästan avlida i alla fall.

Det märks dock ingenting på vågen. Inte heller på kläderna, de sitter lika illa som vanligt. Jag kanske måste sluta äta godis och fet mat varje dag för att det ska hända något på de planen eller vad tror ni? Hehe.

Skräck!

Såg ett inslag om det här på tv4-nyheterna. En del som känner mig känner också till min fiskskräck. Jag undviker helst att bada i sjöar och hav och ryser vid tanken på att äga ett akvarium. En sådan här behandling skulle vara som tortyr!

Om att inte alls vara som vanligt och inte tycka om det så mycket

Jag avundas verkligen alla kvinnor som lever sitt liv som vanligt när de är gravida. Alla dessa stjärnor som jobbar övertid eller går två mil efter vatten varje morgon. Alla de superhjältinnor som är på bra humör hela dagarna och joggar tre dagar i veckan fram till förlossningen. Alla de som också har foglossning och huvudvärk men aldrig klagar eller inte orkar.

Vad har de egentligen som inte jag har? Är jag bara vek och pjoskig som bara knappt orkar jobba heltid och knappt alls sköta hushållet? Är det för att jag är lat som jag bara kan städa i 20-minuterspass innan jag måste lägga mig ner och sucka ett långt tag? Är det för att jag inte anstränger mig nog som jag inte kan prestera lika bra på jobbet? Använder jag bara graviditeten som svepskäl när min hjärna omöjligt kan hålla reda på saker?

För jag är verkligen inte som vanligt. Visst, jag var lat och inte särskilt stresstålig redan innan stickan visade plus, men jag höll banne mig reda på saker och kunde ta i när det verkligen behövdes. Jag styrde upp och fixade. Mitt liv och lite andras. Nu kan jag inte ens hantera det jag har framför mig för stunden - och absolut inte tänka på sånt som kommer sen. Den enklaste uppgiften blir ett berg att bestiga. Minsta stressmoment ger mig halsbränna och smygande panikkänslor. Jag vill bara lägga mig ner på sängen och säga "Nu orkar jag inte mer. Nu tänker jag ligga här och sova tills jag inte är trött längre". Problemet är bara att det inte finns någon sådan punkt. Jag är alltid trött och aldrig pigg.

Nytt liv är ett mirakel och självklart är jag tacksam för att jag faktiskt får vara gravid och att allting gått så bra hittills. Men ingen ska inbilla sig att det är rosiga kinder, svällande former och gullande med små bebissockor dagarna i ända. Det orkar jag inte. Jag överdriver verkligen inte. Det finns mycket lite plats för mysiga framtidsdrömmar och bäddande av spjälsängar. Istället går all energi åt till att vara tung, läcka, ha ont, vara trött, inte komma ihåg osv. Och då har jag inte ens börjat bearbeta att jag faktiskt ska gå igenom en förlossning om en sådär två månader. Att jag kommer att ha en bebis. Vara mamma. Småbarnsfamilj. Det är inte verkligt. Det kommer jag inte klara av så det glömmer vi ett tag till.

Jag är alldeles för upptagen med att komma igenom varje enskild dag.
Att komma upp ur sängen på morgonen utan att bäckenet går helt i tu.
Att se på klockan och inte förstå hur man inte kan vara utvilad efter 8-9 timmars sömn.
Att komma på att det nog blir så av att sova sådär 10-30 minuter i stöten.
Att få på sig strumporna utan för mycket jämmer.
Att klara av att äta frukost halvt i sömnen.
Att uppmärksamma men inte orka ta med den där soppåsen som kan slängas så smidigt på vägen ut från gården.
Att stå en hållplats med spårvagnen, gå de få minutrarna till kontoret och nästan börja grina när jag ser att jag är först och inte kan ta hissen hela vägen.
Att få halsbränna redan på morgonen av tanken på de två uppgifterna som måste vara klara den här veckan. Jag orkar inte jobba övertid.
Att vara orolig över att de är missnöjda på jobbet över att jag inte har några som helst reserver och inte alls kan prestera som vanligt. Att veta att de inte skulle förstå om jag förklarade.
Allt det här innan klockan 11:00 och jag är redan redo att gå hem och lägga mig. Men det kan jag inte. Jag har massor att göra på jobbet och vi har ändå inte råd med fler sjukdagar.

Gnäll gnäll gnäll.

Gnäll.

A very old house in the countryyy...

Nu är vi hos svärföräldrarna i Munktorp och hälsar på. Jag och karln strosade runt i Köping ett par timmar på eftermiddagen. Jag hade bara lite panikkänningar men de gick över. Det är en rätt mysig liten småstad sådär i sommarvädret och det är skam att jag inte varit där tidigare med tanke på hur ofta jag är i Munktorp. Det hemliga (eller inte så hemliga) målet var en garnbutik som ska läggas ned (=60% rabatt). Jag köpte sex nystan babygarn som ska bli något fint åt nya brorsdottern Wilma och två stora nystan som ska bli sjalar. Annars shoppade vi lite hårspray och presenter.

Nu måste jag gå och titta på barnprogram.

Det är ingen vanlig dag...

för det är min födelsedag, hurra hurra hurra! Idag fyller jag 26 år. Ingen stor milstolpe direkt, men jag tycker fortfarande om att ha födelsedag.

Brännan är mycket bättre idag. Det gjorde fortfarande ont igår kväll men när jag vaknade imorse kändes det hur bra som helst. Tack för alla omtänksamma inlägg.

Gårdagskvällen tillbringades med arbetskamraterna på en grekisk restaurang i Linné. Vi åt obscena mängder mat och min mage som är van vid att äta relativt nyttigt numera fick frispel av all ost och olja. Den hade dessutom varnat mig lite under dagen genom att vara ovanligt bråkig och katarrig. Som vanligt när jag får ont i magen, är en bit hemifrån och har exempelvis en spårvagnsresa mellan mig och tryggheten kände jag panikångesten komma krypande. Jag klarade mig ungefär halvvägs hem innan jag fick springa in i en buske och panikbajsa. Jo, så yttrar sig min panikångest. Tillsammans med, ja, panik och kallsvett och hjärtklappning och sånt. Inte det roligaste jag vet.

Hur som helst. Den snälla och underbara sambon mötte mig och tog mig hem. Sen sov jag gott hela natten.

Ikväll bär det av till Munktorp för firande av Edwards och min födelsedag. Lillkillen fyller nämligen år på onsdag.

--------------------------------

Och jag har redan fått ett grattis på bloggen! Tack Cina!

Återfall

Igår kväll fick jag mycket tråkiga nyheter av familjekaraktär. Det gjorde att jag idag varit väldigt ledsen och ofokuserad. Jag fick faktiskt gå hem tidigare från jobbet. Jag tänkte att jag skulle försöka rycka upp mig genom att träna (det skulle jag ändå göra idag) men efter en halvtimme i gymmet orkade jag inte vara där längre utan åkte hem. På vägen gick jag in till Jourlivs och nu har jag gjort någontign jag inte gjort på länge. Jag hetsåt. Utan att tänka och utan att vara sugen slukade jag chips med dip, choklad och smågodis. Det var knappt gott alls och nu mår jag jätteilla och är ännu ledsnare än innan. Jag har verkligen skött mig bra med kost och träning sedan efter semestern och jag vet ju att det här beteendet får mig att må mycket sämre. Ändå sitter jag här. Illamående och ångerfull. Jag kan inte ens koncentrera mig på att sticka - och det som i princip går på autopilot med det här enkla mönstret.

Kan ingen bara komma och rädda mig ur den här ledsenheten? Tur att mina små älsklingar kommer till mig imorgon. Jag ska kramas kramas kramas.