Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.

Jag tar en paus och luktar på blommorna

Jag gör visst ett litet blogguppehåll. Inget planerat eller genomtänkt, men dock ett uppehåll. Det känns så trist och oinspirerande att skriva här just nu. Jag är trött på att skriva om hur trött och sjuk jag är. Hur långsamt allt går och allt jag inte kan göra.

Faktum är att jag mår lite bättre nu. En aning. Så nu ska jag njuta av det lilla jag kan göra, och inte skriva här på en stund. Men jag kommer tillbaka, lita på det.

Drömkroppen dagen efter

Tack för alla fina reaktioner på mitt inlägg om drömkroppen. Tänk, det var till och med någon jag inte känner som delade det med sina kamrater på Facebook. De kändes väldigt bra att skriva ett inlägg som inte innehöll någonting negativt, typ jag är tjock och ful, men axlarna är fina. Typ. Ni förstår vad jag menar. Ett inlägg som inte handlade om min sjuka kropp, utan det som faktiskt fortfarande fungerar. Eller sånt som börjat fungera igen. Men det var verkligen inte lätt. Det är så enkelt att slinka dit negativa saker utan att en tänker på det. Tack igen allihopa.

Någon frågade hur jag mår nu. Rätt risigt måste jag erkänna. Jag är frisk från min cushings, och det är jag otroligt tacksam för, men det är en lång väg tillbaka och det känns. Min kropp, som tidigare producerade för mycket kortisol, kan nu istället inte producera tillräckligt mycket. Jag äter därför hydrokortison för att kompensera men trappar ned var tredje vecka för att lura igång kroppen. Så att säga. Det är fruktansvärt jobbigt och det känns som att ständigt leva med för lite batterier. För lite energi och drivkraft. Jag är ständigt trött, illamående och orkeslös.

Men det är att förvänta, och det kommer att gå över så småningom. Kanske om några månader, kanske om ett halvår, nästan helt säkert om ett år.

Den långa vägen känns oändlig ibland

Inlägget nedan tog uppskattningsvis en timme att skriva med mitt lite rostiga språkbruk. När det var färdigt hade jag ordentligt ont i armar, ben, rygg, axlar och magmuskler. Alltså så ont att jag hade svårt att ta mig ned för trappan när jag hörde Theodore gnälla i sin säng. Så ont, av spänningarna som uppstod av att sitta upprätt vid min dator och skriva i en timme.

Ibland känns vägen tillbaka så otroligt lång.

Men hey, det blev ett inlägg i alla fall.

Varm i magen och lugn i hjärtat

Idag känner jag mig tillfreds. Nöjd och glad på ett varmt och luddigt sätt, och det var evigheter sedan. Evigheter. Som i flera år.

Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!

Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:

Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.

Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.

Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!

För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.

Idag är en bra dag.

Om mitt liv hade varit en sorglig film

Jag drömde en så ledsam och dyster dröm inatt. Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset men förflyttades till ett annat för att jag av någon anledning var "färdig" där. Nästa sjukhus låg i Angered, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden, eller hundra år bakåt i tiden.

Byggnaden såg ut lite som en gigantisk lagerlokal och rummen var små och fulla av sängar. Inredningen såg ut som om den kom raka vägen från andra världskrigets sjukhussalar. Fem-sex personer delade på det pyttelilla utrymmet och ibland föstes sängarna ihop till dubbelsängar som man fick dela med två eller fler patienter. 

Man fick nästan aldrig ta emot några besökare men en rödhårig tjej berättade att det spelade ingen roll för hennes pappa ville inte komma i alla fall. Han klarade inte av att hantera att hans dotter skulle dö om fyra månader. Det skar i hjärtat till och med i drömmen. Vi låg ofta ihopkrupna tillsammans och tröstade någon som var ledsen. I stämningen låg en ledsam uppgivenhet men vi hjälpte alltid varandra.

Jag förstod aldrig varför jag var tvungen att flytta från avdelning 132 på Sahlgrenska där jag kände mig trygg. Där omgivningarna var ljusa och luftiga. Där jag blev sedd och omhändertagen av sköterskor och läkare. Där mina pojkar kom och hälsade på mig varje dag. I drömmen kände jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Förrådd. Förkastad. 

Jag visste att jag var lämnad för att dö där, men det var det ingen som ville säga. All personal var kalla och ansiktslösa men jag förstod till slut varför jag lämnats på det här stället. Hoppet var ute för mig och det fanns inget mer att göra. Ingenting hade gått som det skulle och alla hade gett upp. Det var dags för mig att göra detsamma.

Som tur är vaknade jag i min egen säng med en varm liten sjusovarpojke bredvid mig. På övervåningen stökade maken omkring och de ljuden har nog aldrig känts så hemtrevliga.

Jag är så oerhört tacksam och lättad över att jag är frisk nu. Att ingen omkring mig någonsin gav upp. Jag känner mig helt färdig med sjukdomen nu och jobbar bara framåt mot att bli helt återställd. Men hjärnan har utan tvekan en hel del att bearbeta.

Den tröttaste friskusen i världen

Ja, det är sant. Jag är frisk nu! Frisk från min Cushing. Friskförklarad men med en lång återhämtningstid framför mig. Vi snackar allra minst ett halvår, kanske så långt som ett eller två år. Det känns såklart långt men jag har ju vetat om läget ett tag och vant mig vid tanken. Dessutom är ingenting viktigare än att jag är frisk!

Då spelar det inte så stor roll att jag sovit hela dagen och blivit pigg först nu vid sex-tiden.

När det gäller min egen kortisolprodukrion är den på god väg. Jag behöver inte äta hydrokortison varje dag längre, utan bara om jag får feber. Jag ska dock fortfarande betrakta mig som beroende av hydrokortison eftersom värdena var på gränsen till för låga. Så blir jag magsjuk blir det en tripp till akuten ändå.

Dessutom har jag lyckats gå ned 14 kilo sedan operationen. Jäklar vad skönt.

Goda nyheter efter veckans sjukhusvistelse. De bästa på länge.

Jag vill jobba!

Jag är så sjukt sugen på att jobba just nu. Det blir jag ju titt som tätt, men tidigare har det mest fyllt mig med ångest eftersom jag inte har ett jobb att gå tillbaka till längre (eftersom kontraktet med ICA gått ut). Nu ser det ut som att jag kanske har en jättespännande möjlighet när jag blir arbetsför igen och det bara pirrar i skrivfingrarna och drar i kreativitetsnerverna!

Fantastisk känsla såklart, men den väcker frågor som pickar på ångestknappen i hjärtat. "När jag blir arbetsför igen". Alltså när jag blivit botad och börjat återhämta mig. Är jag botad? Har operationen fungerat? Ligger kortisolnivåerna lagom lågt, eller åtminstone inte för högt? Om inte, vad händer då?

Kanske får jag svar på mina frågor nästa vecka, under den inneliggande utredningen. Jag längtar efter klartext men är livrädd på samma gång. Jag vill bli frisk nu. Jag vill jobba nu.

50/50

Kollar på 50/50 nu och känner mig träffad. Ok, jag hade inte cancer, men väl också en tumör som skulle opereras bort. Och mina odds var också 50/50. Hans är bli frisk eller dö, mina var bli frisk eller var sjuk resten av livet. Hans var värre men jag kände igen mig i mycket i filmen. Förutom att jag inte hade en elak flickvän utan världens bästa man.

På måndag läggs jag in för återkontroll. Jag hoppas för mitt liv att kortisolnivåerna är lagom.

Jag fick IG på testet, men är fortfarande MVG som mamma

Det är inte lätt att vara en perfekt mamma när man är sjuk, det ska gudarna veta. Att leka engagerat och pedagogiskt, att laga välbalanserade måltider, att få i barnet den välbalanserade måltiden, att vara lyhörd, att styra undan trots, att serva med rumptorkning och tandborstning och pyjamas och vatten och gud vet vad.

Idag var det extra utmanande, för idag testade jag mina gränser och insåg att jag fortfarande är för sjuk för att leva "normalt". Ni förstår, verkligheten hemma hos mig ser ut som så att jag är. Men jag gör inte mycket. Jag är med vid måltider och lek och de flesta utflykterna, men jag kan inte delta. Jag orkar inte. Min man passar upp och hämtar saker åt mig, lagar mat och leker med Theodore. Jag tar hand om de flesta nattningarna med tandborstning, pyjamas och sagoläsning. Det är tryggt, för jag vet att om jag blir alldeles utmattad efteråt så kan jag gå och lägga mig och somna direkt. Fast klockan är halv nio.

Hur som helst. Idag testade jag mig själv lite. Våra kamrater Cecilia och Christian kom för att hämta Theodores spjälsäng som inte behövs här längre. De får barn i början av nästa år och vi vill mer än gärna se att ett till litet barn sover i den sängen. Det känns helt rätt och de har redan fått en hel säck med Theodores urvuxna kläder.

Jag fick sällskap av dem till förskolan och tempot var rejält mycket snabbare än min vanliga snigelfart, men istället för att säga något bestämde jag mig för att testa kroppen. Ge den en utmaning större än att resa sig ur soffan. Jag var andfådd som en guldmedaljör i OS men det gick bra både dit och hem. Men det var på håret kändes det som när jag kom upp för de tre trapporna hemma i porten. Då kom jag på att jag glömt mobiltelefonen nere i vagnen. I normala fall skulle maken ha sprungit ned utan ett ord, men nu fick jag snällt hasa mig ned och upp igen.

Och så skulle jag bara hämta spjälsängens front på vinden. Och sängkläderna högst uppe i garderoben. Och den lilla kudden som låg på övervåningen. Såna saker som maken i normala fall skulle gjort.

När allt var färdigt och sängen på väg till sitt nya hem var jag så trött att jag inte visste hur jag skulle hålla ihop. Då kom jag på att jag lovat Theodore att vi skulle baka sockerkaka idag. Jag frågade med min snällaste röst om han skulle bli ledsen om vi bakade imorgon istället, och det skulle han minsann bli (såklart, vad trodde jag egentligen) - så det var bara att ta fram skålar och slevar.

Medan kakan var i ugnen och Theodore slickade skålen lade jag mig på sängen. Frågan var om jag någonsin skulle resa mig igen. En halvtimme senare satt vi båda i soffan och såg på tv. Inte en chans att jag skulle orka ställa mig i köket och laga mat. Pojken fick sockerkaka till middag.

Som att komma hem

Idag fick jag reda på när jag ska in för ett nytt utsättningsförsök av kortisonen.  Jag tror faktiskt att det kommer att gå bra den här gången. Att värdena kommer att ligga lagom högt. Inte för höga som innan operationen och inte för låga som efter operationen. Jag är hoppfull!

Den 17 september är det i alla fall dags. Då återvänder jag till avdelning 132 på Sahlgrenska. En plats som nästan känns som hemma. Där jag känner mig omhändertagen och sedd. Om än rätt ensam och saknig såklart. Så känns det faktiskt, och så kändes det när jag hörde koordinatorns röst i telefonen. Lite som att komma hem.

Så här har jag känt mig idag

Som en död skräcködla.

Den här återhämtningen tar död på mig. Just när jag tror att jag faktiskt blivit lite bättre slår det till igen och jag blir spak som en halvrutten gurka. Allt gör ont. Allt. Musklerna värker och lederna värker och huvudet värker. Kanske beror det lite på att jag fått mens för första gången på många år. Jag har ju hört att man kan bli rätt risig av sånt även när man är frisk för övrigt.

Nä nu går jag och lägger mig.

MVH Skräcködlan

PS. Vi har gjort roliga saker ändå idag. Beställt möbler till Theodores rum till exempel. Det kommer att bli så in i bomben snyggt ska ni veta. Om ett par veckor kommer leveransen. Bilder utlovas. DS.

Sorgen

Ikväll sörjer vi att mina fötter idag varit jefligt svullna igen efter att ha haft sin normala storlek och form sedan jag vaknade upp efter operationen.

Amen.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Uppe!

Klockan är kvart över tolv och jag har varit uppe ända till nu! Inte bara vaken utan uppe i soffan. Inte gått och lagt mig direkt efter att jag nattat Theo, som den senaste tiden.

Och då har vi ändå varit på Lek & buslandet hela familjen. Visserligen satt jag mest på en stol hela tiden, men jag tog mig dit, var där och tog mig hem. Utan att nästan klappa ihop av trötthet klockan sju, som den senaste tiden.

Jag har varit lite piggare idag. Kanske min piggaste dag sedan jag kom hem från sjukhuset rent av. Kanske har det att göra med att jag nu tar värktabletter till natten och alltså får sova bättre. Kanske är det bara en bra dag. Kanske börjar kroppen räta på sig lite. Kanske kanske.

Hur som helst så kan jag ju inte skriva ett helt inlägg utan att klaga lite. Så: Jag har lite mer svullna fötter igen, och så har det hänt något märkligt med min hy. Plötsligt är jag superjättetorr i pannan och på kinder, axlar, rygg och bröstkorg. Märkligt.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Uppe vid ytan för luft

Åh så skönt, idag mår jag lite bättre. Kunde gå upp vid halv elva istället för att, som igår, släpa mig upp vid fyra på eftermiddagen.

En jobbig grej med att inte ha någon egen kortisolproduktion/avvänja kroppen vid alldeles för mycket kortisol är att det gör så jäkla ont i musklerna och lederna. När jag är ute och går (hasar) får jag så jäkla ont i hälsenorna att jag nästan inte vill gå över huvud taget. Och när jag sover har jag så ont i rygg-/arm- och benmuskler att jag knappt kan vända mig om. Värdelöst.

 Men, som sagt, idag är lite bättre än igår. Och det är ju bra.

Dåligt, dåligt, dåligt. Sedan mysigt.

Idag var jag jättetrött, mådde illa och hade huvudvärk hela morgonen, förmiddagen och eftermiddagen. Jag sov, sov, sov, läste Sookie, sov och läste. Vid femtiden åt jag middag med min man, sedan mådde jag lite bättre och vi åkte in till stan för att göra lite ärenden och ha trevlig tillsammans.

Titt-ut!

På andra sidan

Efter två dagar under isen är jag tillbaka på rätt sida dimman igen. Förhoppningsvis håller det i sig för jag är trött på att vara trött och ha huvudvärken from hell.

Medan jag inte orkat göra annat än hålla ögonen öppna har jag börjat omse True Blood från säsong ett och är helt fast igen. Förmodligen kommer jag omläsa alla böckerna också. Och köpa den senaste jag inte har ännu.

Den stora mentala tegelväggen

Det har uppdaterats väldigt lite här på bloggen de senaste veckorna. Till en början var det för att jag låg nyopererad på sjukhuset och helt enkelt inte orkade formulera en hel mening som inte innehöll ordet "morfin", men när jag till slut började känna mig lite bättre var det någonting annat som tog emot. Det kändes som att nästa naturliga steg var att skriva ett långt och uttömmande inlägg om operationen, hur jag mådde, vad som skett och skulle ske. Och så vidare.

Det där långa och uttömmande inlägget låg som ett stenok runt min hals. Det blev som ett stort hinder jag inte  orkade ta mig över. Jag orkade inte blogga stort och uttömmande så jag bloggade inte alls.

Så, för att jag inte ska sluta blogga för all framtid tänker jag strunta i det där jobbiga inlägget och bara skriva vidare som om ingenting hänt. Portionera ut berättelsen om sjukhuset och operationen lite i taget när jag känner för det. Jag vet att många är nyfikna på hur det gått och hur jag mår, så här kommer kortversionen.

Jag blev inskriven på min födelsedag. Sushila kom till väntrummet med bakelser och presenter! Jag fick åka hem och sova, för att komma tillbaka klockan sju morgonen efter. Jag opererades. Tydligen har jag väldigt trånga näsgångar och det var svårt att komma igenom. jag blödde mycket och operationen som skulle ta fyra timmar blev över åtta timmar lång. Jag vaknade upp och hade typ den värsta eftermiddagen, kvällen och natten ever. Dessutom fick jag bihåleinflammation. Men kirurgen meddelade att operationen gått bra trots allt, att de hade hittat en hl del som inte skulle vara där i hypofysen - och att han trodde att han hade fått bort allt.

Jag blev flyttad till avdelning tio där jag låg kvar över helgen innan jag kom till härliga avdelning 132. Jag är kär i alla sköterskor och läkare där. På avdelning 132 prövade vi att sluta med den kortison jag fått under och efter operationen och jag blev jättedålig, vilket var ett bra tecken, för det tydde på att kroppen inte längre överproducerade på egen hand. Jag blev dock så dålig att de bestämde att börja med kortisonen igen och vänta några dagar till så att kroppen fick återhämta sig lite till.

Så göttade jag mig lite på sjukhuset över helgen innan vi tog bort kortisonet igen varpå jag mådde som en räv. Det konstaterades att min kropp inte producerar tillräckligt mycket kortisol på egen hand så de skickade hem mig med ett recept på hydrokortison. Utan den dör jag. Faktiskt. På riktigt. Så jag har fått ett snyggt litet halsband som jag ska ha på mig. Synd bara att jag blev allergisk mot det och var tvungen att ta av det efter några dagar.

Slutsatsen är att det ser ut som att operationen lyckades. Hittills ser det faktiskt ut så. Om tre månader är det återbesök och då ska vi pröva att sluta med kortisonet igen och se om kroppen fungerar på egen hand igen. Det kan hända. Annars kan det vara så att jag får äta kortison resten av livet, men det är ljusår bättre än att ha cushings.

Och hur mår jag då? Rätt kasst faktiskt. En stor positiv sak är att jag inte binder lika mycket vätska i kroppen och inte är lika svullen. Det är oerhört skönt. Annars är jag väldigt trött och i perioder får jag migränliknande huvudvärk med tillhörande utmattning. Och så har jag muskelvärk och ledvärk. Allt hänger ihop med kortisol-abstinensen tror jag. Alltså borde det bli bättre med tiden. Frågan är bara hur lång tid ...

Man ska inte ropa hej men man kan väl vinka lite försiktigt i alla fall?

Nja, det har väl gått sådär med uppdateringen från sjukhusbädden. Ärligt talat har jag mått för dåligt för att orka skriva eller knappt snegla åt mobilen. Det där med att opereras är ingen lek inte.

Jag håller det här kort för jag är fortfarande trött och har svårt att koncentrera mig några längre stunder.

För det första vill jag skicka blommor och choklad till varenda en av er som hört av er och peppat och stöttat. Jag har förstått att många varit oroliga och det är inte med flit jag hållt er på sträckbänken. Det har betytt oerhört mycket att veta att har tänkt på mig.

För det andra vill jag säga att jag överlevde operationen och mår ganska hyfsat nu fem dagar senare. Nu slipper ni oroa er.

Jag mår bra nu men vägen hit var inte helt smärtfri. Till att börja med tillstötte det lite komplikationer under operationen. Jag blödde tydligen ganska mycket och den operation som skulle ta fyra timmar blev åtta timmar lång. Ganska långt tid att vara nedsövd och grejad med.

Puh, nu är jag redan trött.

Kvällen och natten på uppvaket var hemska och det vill jag aldrig göra om. Slangar och sladdar och nålar överallt. Förvirring och morfin och tiden som gick så otroligt långsamt. Och så det där med sticken. Det var tydligen helt omöjligt att sätta nålar och dra blod och snart var armar, händer och fötter helt blåa och sönderstuckna.

Men sedan fick jag komma till avdelning tio och då började det långsamt bli bättre. De två första dagarna var jag helt utslagen och var uppe ur sängen bara några minuter i taget. Efter det var det mest nästäppan som var jobbig. Asjobbig. Man får inte snyta sig eller nysa eller använda nässpray. Och jag AVSKYR att vara täppt. Först idag har jag kunnat andas genom näsan korta stunder. Äntligen!

Alla sköterskor och läkare är jättebra och snälla. Mina pojkar har hälsat på varje dag sedan jag blev pigg nog att ta emot besök. Men jag har knappt skickat en enda maska.

Imorgon flyttas jag vidare till avdelning 132 där det ska utredas hur väl operationen lyckades. Ja just det, jag glömde ju säga att de hittade något som de tog bort. Kirurgen kunde inte lova att han hittat allt, men han trodde det.

Jag är självklart nervös inför utredningen, men jag är hoppfull. Jag mådde nämligen rätt risigt idag och när jag sade det till läkaren sade han att de hade minskat min kortisondos. Det är ett bra tecken att jag mår dåligt när de minskar kortisonet. Inte så att jag ropar hej eller så, men jag vinkar allt lite försiktigt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Nya briller!

I trettioårspresent får jag av min man två par nya glasögon. Tjoho! Jag har inte trivts så bra i de jag köpte för prick ett år sedan så det är verkligen en bra present. Idag åkte vi in till stan och provade ut två supersnygga par.

Lite kattögda 50-/60-talsinspirerade. Och skitsnygga!

Stora, runda och lite mörkbrunmelerade. Helt knasiga egentligen men helt perfekta!

Lagom till att jag kommer hem från sjukhuset är de klara att hämtas. Jag längtar! Ser ni förresten att jag börjar få tillbaka lite av min normala ansiktsform? Gissa om det är välkommet!

När vi traskat omkring på stan och jag köpt på mig lite garn som jag ska sysselsätta mig med nästa vecka åkte vi hem till familjen Wendel/Andrén där jag blev firad i förskott med smörgåstårta och presentkort på kläder. Så himla perfekt! Vi hade det oförskämt mysigt som vanligt och barnen lekte fint. Det var inte ens världskrig om vem som skulle ha favorittåget.

Favorittåget.