I dag åkte jag in till stan och fikade med Caroline - mamma till Leia, Stella, lilla bebisen i magen och bloggen Det ljuva livet. Vi pratade, handlade lite och hade så trevligt så. Jag fick en fin present också!
Annars är allt som vanligt. Jag dricker latte, slösurfar, kollar på Pippi på de sju haven med Theo och stickar. Äter gulaschsoppa och fyndar på Tradera.
Jag känner mig lite extra stressad just nu, men kan inte komma på riktigt varför. En massa småsaker hopar sig och blir stora stressmoln. Jag tror att det har att göra med sjukhusvistelsen nästa vecka. Jag oroar mig över att glömma saker jag måste packa. Jag måste köpa tandborste och tandkräm. Välja ut filmer att ladda datorn med. Inte glömma mobilladdaren. Packa stickningar och en lista över mina mediciner. Skriva upp alla mina tusen frågor. Hinna skicka i väg saker jag sålt på Tradera. Komma i håg hur jobbigt det är att sälja saker på Tradera till nästa gång jag får för mig att göra det igen.
När jag nattat pojken ska jag äta en semla och kolla på del två av dokumentärserien Hårdrockens historia. Så jäkla pepp på det va!
Visar inlägg med etikett stress. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stress. Visa alla inlägg
11 januari 2012
05 december 2011
Jag jobbar på att inte jobba
Ni som följt bloggen ett tag, eller känner mig på andra vis, vet att jag har rätt svårt att slappna av. Att jag inte kan vara ledig utan att vara nyttig. Att jag vid ledigheter alltid planerar in tusen saker att göra. Städa hemmet, stortera Theos leksaker, rensa garderoben, träna, sticka presenter åt andra, handla, göra ärenden och så vidare. Nyttiga och duktiga saker. Det var åratal sedan jag bara lade mig på soffan en hel dag eller nöjesstickade en hel kväll. Utan att tvångsblogga eller hålla manisk koll på twitterflödet.
Jag har gjort det även om jag varit sjuk och inte kunnat jobba. Att bara vila har inte känts acceptabelt om jag inte varit för sjuk för att stå på benen, "Alltid kan man göra något".
Den här gången måste det vara annorlunda. Jag får inte stressa. Det säger ju sig självt att stress förvärrar ett läge där kroppen redan överproducerar ett stresshormon. Alltså behöver jag vila. Inte helt lätt när tanken på att "lata mig" gör mig superstressad och otålig. Det bara kryper i kroppen. Det är tydligen en del av sjukdomsbilden att inte kunna stressa ned, och att hela tiden stressa upp sig för småsaker. Inte konstigt att jag nära nog brände ut mig redan första dagen som heltidssjukskriven, genom att planera in en promenad och sex-sju ärenden på samma dag. Det funkade inte.
Jag tror dock att jag kommit på ett sätt att lura mig själv. Jag låtsas att det är mitt jobb att vila. Och det är det väl på sätt och vis. Om jag vill kunna komma tillbaka till ett normalt liv igen, och exempelvis kunna jobba, måste jag slappna av och vila. Så jag intalar mig själv att vilan är en av dagens uppgifter. Någonting jag måste göra. En syssla.
Idag fungerade det ganska bra, även om jag är stressad över att jag inte hunnit med så mycket som jag önskat.
Jag började med att ställa klockan på sju igår kväll, och gick och lade mig i tid, Bra Therese! Jag gick upp, klädde på mig myskläder, satte upp håret i en slarvig tofs och väckte Theo. Vid kvart över åtta var vi på dagis och jag stannade där i nästan en och en halv timme. Drack kaffe medan barnen åt frukost och hade det allmänt mysigt. Ingen brådska någonstans. Ingen buss att passa. Sedan gick jag till Konsum och handlade lite. Bland annat en grillad kyckling som jag åt till brunch, Sedan parkerade jag mig i soffan och stickade framför Big Love i några timmar.
När mannen kom hem från jobbet färgade jag håret och städade köket. När jag var färdig hade lillpojken hämtats från dagis och vi hängde i vardagsrummet tills det var dags att äta middag. Mannen både lagade mat och diskade. Bra man.
Nu var det tänkt att jag skulle plocka upp i hallen, Theos rum, vardagsrummet och vårt sovrum men jag orkade bara plocka lite i vardagsrummet innan jag blev jättetrött. Grrr! Det betyder att jag kommer behöva göra det i morgon istället. Och göra rent porslinet i båda badrummen.
Varför är det så himla viktigt att det blir gjort till imorgon kväll då, undrar ni. Jo, det är egentligen en himla bra anledning. I morgon kommer nämligen en representant från Agnes städ hem till oss för att titta på vårt hem och ge oss en prisuppskattning för vad det skulle kosta att få det städat. Först och främst en julstädning, som är mina föräldrars julklapp till oss. Världens bästa julklapp. Är priset rätt och städningen bra har vi även bestämt oss för att abonnera på städning varannan vecka.
Vi har insett att vi inte klarar av att hålla hemmet i det skick vi vill nu när jag är sjuk. Det är helt enkelt för mycket med en sjuk fru, en skiftarbetande man, en två och ett halvt-åring och ett hem på 125 kvadrat. Det går inte ihop och det känns otroligt skönt att ha fattat beslutet att skaffa hjälp. Det får vara värt den extra utgiften just nu.
I morgon ska jag hänga med grannfrun som är föräldraledig. Vi får se hur mycket städning det blir.
Jag har gjort det även om jag varit sjuk och inte kunnat jobba. Att bara vila har inte känts acceptabelt om jag inte varit för sjuk för att stå på benen, "Alltid kan man göra något".
Den här gången måste det vara annorlunda. Jag får inte stressa. Det säger ju sig självt att stress förvärrar ett läge där kroppen redan överproducerar ett stresshormon. Alltså behöver jag vila. Inte helt lätt när tanken på att "lata mig" gör mig superstressad och otålig. Det bara kryper i kroppen. Det är tydligen en del av sjukdomsbilden att inte kunna stressa ned, och att hela tiden stressa upp sig för småsaker. Inte konstigt att jag nära nog brände ut mig redan första dagen som heltidssjukskriven, genom att planera in en promenad och sex-sju ärenden på samma dag. Det funkade inte.
Jag tror dock att jag kommit på ett sätt att lura mig själv. Jag låtsas att det är mitt jobb att vila. Och det är det väl på sätt och vis. Om jag vill kunna komma tillbaka till ett normalt liv igen, och exempelvis kunna jobba, måste jag slappna av och vila. Så jag intalar mig själv att vilan är en av dagens uppgifter. Någonting jag måste göra. En syssla.
Idag fungerade det ganska bra, även om jag är stressad över att jag inte hunnit med så mycket som jag önskat.
Jag började med att ställa klockan på sju igår kväll, och gick och lade mig i tid, Bra Therese! Jag gick upp, klädde på mig myskläder, satte upp håret i en slarvig tofs och väckte Theo. Vid kvart över åtta var vi på dagis och jag stannade där i nästan en och en halv timme. Drack kaffe medan barnen åt frukost och hade det allmänt mysigt. Ingen brådska någonstans. Ingen buss att passa. Sedan gick jag till Konsum och handlade lite. Bland annat en grillad kyckling som jag åt till brunch, Sedan parkerade jag mig i soffan och stickade framför Big Love i några timmar.
När mannen kom hem från jobbet färgade jag håret och städade köket. När jag var färdig hade lillpojken hämtats från dagis och vi hängde i vardagsrummet tills det var dags att äta middag. Mannen både lagade mat och diskade. Bra man.
Nu var det tänkt att jag skulle plocka upp i hallen, Theos rum, vardagsrummet och vårt sovrum men jag orkade bara plocka lite i vardagsrummet innan jag blev jättetrött. Grrr! Det betyder att jag kommer behöva göra det i morgon istället. Och göra rent porslinet i båda badrummen.
Varför är det så himla viktigt att det blir gjort till imorgon kväll då, undrar ni. Jo, det är egentligen en himla bra anledning. I morgon kommer nämligen en representant från Agnes städ hem till oss för att titta på vårt hem och ge oss en prisuppskattning för vad det skulle kosta att få det städat. Först och främst en julstädning, som är mina föräldrars julklapp till oss. Världens bästa julklapp. Är priset rätt och städningen bra har vi även bestämt oss för att abonnera på städning varannan vecka.
Vi har insett att vi inte klarar av att hålla hemmet i det skick vi vill nu när jag är sjuk. Det är helt enkelt för mycket med en sjuk fru, en skiftarbetande man, en två och ett halvt-åring och ett hem på 125 kvadrat. Det går inte ihop och det känns otroligt skönt att ha fattat beslutet att skaffa hjälp. Det får vara värt den extra utgiften just nu.
I morgon ska jag hänga med grannfrun som är föräldraledig. Vi får se hur mycket städning det blir.
17 september 2011
Jabba the Hut says
Idag har varit en både jobbig och mysig dag. Mannen jobbade ett långt tolvtimmarspass så jag och Theodore var ensamma hemma.
Jag mådde pyton hela för- och eftermiddagen. Jag vet inte om det är biverkningar av den nya medicinen jag fick i måndags eller om jag hade extra högt blodtryck idag efter en veckas dålig sömn och rätt mycket stress. Det surrade och brände i kinderna, mina fötter kändes konstiga, jag var otroligt seg och huvudvärken kom smygande. Hela förmiddagen tittade vi mest på teve och myste i soffan i pyjamas. Inte helt fel ändå.
När Theodore sov middag passade jag på att slumra en halvtimme bredvid honom innan jag gjorde mig i ordning. Jag lät honom sova på tok för länge (men det behövde vi nog båda två) och när han vaknade gick vi ut för att köpa lördagsgodis. Dagens enda utflykt. Vi stannade en stund vid en lekplats på vägen för att jag inte skulle ha allt för dåligt mammasamvete.
Efter den lilla utflykten mådde jag faktiskt lite bättre och när mannen kom hem strax efter sex hade energin kommit tillbaka. Jag stod och stekte pannkakor och skrattade åt Theodore som dansade så fint till indiemusiken.
Nu ser jag på rymdmonsterfilm bredvid en sovande man och känner mig däst och övermätt. Jag har ätit för mycket och "fel", men orkar inte ha ångest över det. Maten har varit ok ur GI-synpunkt. Bär och keso till frukost, bacon och blomkålspuré till lunch, lchf-pannkakor med bär och grädde till middag. Men så var det ju Theodores lördagsgodis som han stoppade i min mun och jag glatt tuggade. Och en hel burk Ben & Jerrys-glass. Det är den sistnämnda som ligger som en stor deg i magen nu. Den sista halvan var ovärd .Det ska jag komma ihåg till nästa gång.
Nu blir det inga snabba kolhydrater på ett tag igen. Och verkligen inget socker.
Annars stickar jag rätt mycket, och jag skulle vilja visa er för det blir ganska fint. Men det är så hemligt så det går inte. Ni får se sen.
Jag mådde pyton hela för- och eftermiddagen. Jag vet inte om det är biverkningar av den nya medicinen jag fick i måndags eller om jag hade extra högt blodtryck idag efter en veckas dålig sömn och rätt mycket stress. Det surrade och brände i kinderna, mina fötter kändes konstiga, jag var otroligt seg och huvudvärken kom smygande. Hela förmiddagen tittade vi mest på teve och myste i soffan i pyjamas. Inte helt fel ändå.
När Theodore sov middag passade jag på att slumra en halvtimme bredvid honom innan jag gjorde mig i ordning. Jag lät honom sova på tok för länge (men det behövde vi nog båda två) och när han vaknade gick vi ut för att köpa lördagsgodis. Dagens enda utflykt. Vi stannade en stund vid en lekplats på vägen för att jag inte skulle ha allt för dåligt mammasamvete.
Efter den lilla utflykten mådde jag faktiskt lite bättre och när mannen kom hem strax efter sex hade energin kommit tillbaka. Jag stod och stekte pannkakor och skrattade åt Theodore som dansade så fint till indiemusiken.
Nu ser jag på rymdmonsterfilm bredvid en sovande man och känner mig däst och övermätt. Jag har ätit för mycket och "fel", men orkar inte ha ångest över det. Maten har varit ok ur GI-synpunkt. Bär och keso till frukost, bacon och blomkålspuré till lunch, lchf-pannkakor med bär och grädde till middag. Men så var det ju Theodores lördagsgodis som han stoppade i min mun och jag glatt tuggade. Och en hel burk Ben & Jerrys-glass. Det är den sistnämnda som ligger som en stor deg i magen nu. Den sista halvan var ovärd .Det ska jag komma ihåg till nästa gång.
Nu blir det inga snabba kolhydrater på ett tag igen. Och verkligen inget socker.
Annars stickar jag rätt mycket, och jag skulle vilja visa er för det blir ganska fint. Men det är så hemligt så det går inte. Ni får se sen.
26 augusti 2011
När man som bäst försöker vila upp sig ...
blir det fullt upp i alla fall.
Jag hade få planer för dagen. Kontroll av blodtrycket på vårdcentralen, lite strosande på stan och så hämta Theo på dagis. Vila däremellan. Inte visste jag att det skulle ta över två och en halv timme på vårdcentralen, med väntetider och blodprover och whatnot. Blodtrycket hade i alla fall gått ned betydligt. Skönt.
Tanken var att åka in till stan och sedan vila lite hemma innan jag gick till dagis, men när jag gjort mina ärenden (på Knapp Carlsson och Deisy Design) var det redan hög tid för hämtning. Så jag åkte raka vägen.
Eftersom jag visste att Theodore hade sin cykel på dagis struntade jag i vagnen och lät honom cykla hem. I ungefär femtio procent av fallen går det utmärkt och han cyklar mestadels åt rätt håll. I de andra fallen kan det ta hur lång tid som helst att komma hem. Den här gången fick jag till slut muta med fika på kondiset för att han över huvud taget skulle röra sig åt någorlunda rätt håll. Äppeljuice och dammsugare fick det bli och klockan var över fem när vi äntligen kom hem. Då hade jag varit ute sedan tio. Jättetrött var bara förnamnet.
Som tur är har kvällen varit mysig och nattningen förlöpte smidigt. Mannen överraskade mig med kräftor som jag glatt sörplade i mig utan protester. Nu ska jag bara lata mig tills det är dags att sova. Titta på något dåligt teveprogram och sticka på de evighetslånga flätstickade långsockorna. Och inte tänka på att vardagsrummet behöver städas. Det kan jag göra imorgon.
Jag hade få planer för dagen. Kontroll av blodtrycket på vårdcentralen, lite strosande på stan och så hämta Theo på dagis. Vila däremellan. Inte visste jag att det skulle ta över två och en halv timme på vårdcentralen, med väntetider och blodprover och whatnot. Blodtrycket hade i alla fall gått ned betydligt. Skönt.
Tanken var att åka in till stan och sedan vila lite hemma innan jag gick till dagis, men när jag gjort mina ärenden (på Knapp Carlsson och Deisy Design) var det redan hög tid för hämtning. Så jag åkte raka vägen.
Eftersom jag visste att Theodore hade sin cykel på dagis struntade jag i vagnen och lät honom cykla hem. I ungefär femtio procent av fallen går det utmärkt och han cyklar mestadels åt rätt håll. I de andra fallen kan det ta hur lång tid som helst att komma hem. Den här gången fick jag till slut muta med fika på kondiset för att han över huvud taget skulle röra sig åt någorlunda rätt håll. Äppeljuice och dammsugare fick det bli och klockan var över fem när vi äntligen kom hem. Då hade jag varit ute sedan tio. Jättetrött var bara förnamnet.
Som tur är har kvällen varit mysig och nattningen förlöpte smidigt. Mannen överraskade mig med kräftor som jag glatt sörplade i mig utan protester. Nu ska jag bara lata mig tills det är dags att sova. Titta på något dåligt teveprogram och sticka på de evighetslånga flätstickade långsockorna. Och inte tänka på att vardagsrummet behöver städas. Det kan jag göra imorgon.
10 augusti 2011
Lugnet har lagt sig
Det har varit en lite stressig vecka hittills. Svårigheter att komma tillbaka till rutinerna efter semestern och olika antaganden jag tagit på mig har gjort att kvällarna varit hektiska, men nu känner jag hur lugnet kommer tillbaka. Livet börjar anpassa sig efter rutmönstret och slutar streta och spreta.
Ikväll har fina Sushila varit här och hälsat på. Vi pratade medan jag hängde upp lite kläder i klädkammaren och Theodore såg på barnprogram på datorn. Åt fisk i kokosmjölk och hade det trevligt. Lugnt och mysigt.
Theodore sover, två matlådor är fyllda med middagens rester och jag ska alldeles strax tillaga omeletten jag ska äta till frukost imorgon bitti. Det är skönast så. Att bara ta fram och värma i mikron på morgonen. Morgonminutrarna är så värdefulla för att slippa stressa. Jag måste ändå gå upp halv sex för att hinna klä mig, äta och sminka mig innan cykeln rullar klockan sju. Fråga mig inte hur det kan ta en och en halv timme (och ändå ge så risigt resultat) men så är det. Jag är slö och långsam på morgonen. Och tycker inte om att stressa.
Ja, omelett var det ja. Med strimlad kassler, tomat och chevré igen tror jag. Det var smaskens imorse!
Ikväll har fina Sushila varit här och hälsat på. Vi pratade medan jag hängde upp lite kläder i klädkammaren och Theodore såg på barnprogram på datorn. Åt fisk i kokosmjölk och hade det trevligt. Lugnt och mysigt.
Theodore sover, två matlådor är fyllda med middagens rester och jag ska alldeles strax tillaga omeletten jag ska äta till frukost imorgon bitti. Det är skönast så. Att bara ta fram och värma i mikron på morgonen. Morgonminutrarna är så värdefulla för att slippa stressa. Jag måste ändå gå upp halv sex för att hinna klä mig, äta och sminka mig innan cykeln rullar klockan sju. Fråga mig inte hur det kan ta en och en halv timme (och ändå ge så risigt resultat) men så är det. Jag är slö och långsam på morgonen. Och tycker inte om att stressa.
Ja, omelett var det ja. Med strimlad kassler, tomat och chevré igen tror jag. Det var smaskens imorse!
02 februari 2011
Jag är så trött, hälsar den värdelösa mamman.
Åh herregud så trött jag är! Den här dagen har sugit musten ur mig och jag har inte ens gjort något extra ansträngande. Jag cyklade till jobbet och jobbade till fyra. So far so good. Jag var så nöjd med att det inte regnade och att cykelvägarna var näst intill isfria. Jag såg fram emot en behaglig hemresa.
Så, när jag sedan cyklade hem i regnet, såklart, surade jag lite men var vid hyfsat gott humör. Tills jag blev nedstänkt av en bil. Tack! Jag kom fram till dagis dyblöt och med igenimmade glasögon. Som tur är var Theodore duktig och kvittrande glad hela vägen hem. Tills vi kom till trappan. Då var allt annat mer intressant än att gå upp och jag såg hur ett trotsanfall var på väg. Jag prövade alla knep, lät honom få valmöjligheter (gå upp för trappan själv eller bli buren) och talade till honom på hans nivå - men ingenting hjälpte. Till slut fick jag helt enkelt lyfta upp honom och bära honom under vilda protester. Väl hemma låg han på golvet och skrek medan jag klädde av mig och började förbereda för matlagning. Efter en stund förstod jag att här skulle ingen mat bli lagad om jag inte mutade pojken glad igen. Så det blev Bolibompa på datorn vid köksbordet. Det var mäkta populärt.
Jag var nästan färdig med maten - stekt fisk med färska rödbetor, kokt potatis och citronsås - när Bolibompa inte var roligt längre. Men det passade ju ganska bra eftersom det var matdags. Trodde jag. det blev ingen mat äten och allt var felfelfel tills jag helt enkelt bestämde att det var läggdags, en halvtimme tidigare än vanligt. En mamma orkar bara så mycket liksom.
I sådana här situationer känner jag mig som en värdelös förälder. Allt pojken vill är ju egentligen att jag ska leka med honom. Umgås med honom. Vara med honom. Men jag måste ju få maten lagad! Det måste ju bli gjort. Suck. Jag önskar att jag bara kunde vifta med ett trollspö och så stod maten där. God och näringsrik. Så kunde jag hänga lite med min lilla kille istället. Och vara en bättre mamma. Det här med olika matkassar man kan få hemlevererade med recept är ju bra och fint men varför har ingen kommit på att leverera påsar med helt färdiglagad god och nyttig mat? Färdiga rätter för fem dagar, bara att lägga i kylen och sedan värma. Toppen!
Men men. Nu sover pojken och jag har diskat undan efter middagen. Nu väntar ett par timmar framför TV4 Science Fiction innan jag kryper ned mellan de obäddade lakanen. I händerna tänkte jag ha en stickning som jag påbörjar för tredje gången kan man säga. Det är en balaclava åt Theodore och den första jag stickade blev lite för liten så jag bestämde mig för att sticka en ny. Den andra blev stor nog att passa mig så den repade jag upp. Nu är jag inne på tredje försöket. Snälla, säg att det där med tredje gången gillt gäller för jag orkar inte sticka en till.
Så, när jag sedan cyklade hem i regnet, såklart, surade jag lite men var vid hyfsat gott humör. Tills jag blev nedstänkt av en bil. Tack! Jag kom fram till dagis dyblöt och med igenimmade glasögon. Som tur är var Theodore duktig och kvittrande glad hela vägen hem. Tills vi kom till trappan. Då var allt annat mer intressant än att gå upp och jag såg hur ett trotsanfall var på väg. Jag prövade alla knep, lät honom få valmöjligheter (gå upp för trappan själv eller bli buren) och talade till honom på hans nivå - men ingenting hjälpte. Till slut fick jag helt enkelt lyfta upp honom och bära honom under vilda protester. Väl hemma låg han på golvet och skrek medan jag klädde av mig och började förbereda för matlagning. Efter en stund förstod jag att här skulle ingen mat bli lagad om jag inte mutade pojken glad igen. Så det blev Bolibompa på datorn vid köksbordet. Det var mäkta populärt.
Jag var nästan färdig med maten - stekt fisk med färska rödbetor, kokt potatis och citronsås - när Bolibompa inte var roligt längre. Men det passade ju ganska bra eftersom det var matdags. Trodde jag. det blev ingen mat äten och allt var felfelfel tills jag helt enkelt bestämde att det var läggdags, en halvtimme tidigare än vanligt. En mamma orkar bara så mycket liksom.
I sådana här situationer känner jag mig som en värdelös förälder. Allt pojken vill är ju egentligen att jag ska leka med honom. Umgås med honom. Vara med honom. Men jag måste ju få maten lagad! Det måste ju bli gjort. Suck. Jag önskar att jag bara kunde vifta med ett trollspö och så stod maten där. God och näringsrik. Så kunde jag hänga lite med min lilla kille istället. Och vara en bättre mamma. Det här med olika matkassar man kan få hemlevererade med recept är ju bra och fint men varför har ingen kommit på att leverera påsar med helt färdiglagad god och nyttig mat? Färdiga rätter för fem dagar, bara att lägga i kylen och sedan värma. Toppen!
Men men. Nu sover pojken och jag har diskat undan efter middagen. Nu väntar ett par timmar framför TV4 Science Fiction innan jag kryper ned mellan de obäddade lakanen. I händerna tänkte jag ha en stickning som jag påbörjar för tredje gången kan man säga. Det är en balaclava åt Theodore och den första jag stickade blev lite för liten så jag bestämde mig för att sticka en ny. Den andra blev stor nog att passa mig så den repade jag upp. Nu är jag inne på tredje försöket. Snälla, säg att det där med tredje gången gillt gäller för jag orkar inte sticka en till.
 |
| Hur ska det bli den här gången? Place your bets! |
10 januari 2011
Om att försöka lyssna på varningsklockorna men misslyckas
Inatt vaknade Theodore klockan tre och var illpigg. Han somnade inte om igen och när mannens väckarklocka ringde vid fem eller så var det lika bra att gå upp och äta gröt. Då hade jag sovit i tre och en halv timme och kände mig som en halvdöd människa.
Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har ju gått och dragits med en förkylning med tillhörande hosta sedan september ungefär och trots läkarbesök och olika mediciner blir jag inte riktigt frisk. Hela familjen har varit sjuk till och från hela hösten, jobb och hushåll ska hållas flytande och så kom julen med extra mycket folk hemma och allt stök som hör till. Som vanligt har jag kört på och vägrat lyssna på kroppens signaler. Som vanligt. Som alltid. För inte är man hemma och vilar för sin egen skull. Det är lättja och lättja är fult. Det är ok att vara hemma med sitt sjuka barn men när barnet är friskt går man till jobbet igen - vare sig man är frisk själv eller inte. Det var först när jag fick skäll av en läkare angående just detta som jag ens reflekterade över att det var så. Lydde jag honom då? Nej.
Men idag, innan mannen gick, bestämdes det att jag skulle vara hemma idag, med Theodore - eftersom han också sovit mycket mindre än vanligt och kanske inte klarade det höga dagistempot.
Jag och pojken gick upp för att titta på barnprogram och bygga med Duplo. Jag satt i soffan och såg på när pojken lekte och kämpade för att hålla ögonen öppna. Jag såg på klockan, inte ens sex ännu. Pojken satt på golvet och lekte. Jag såg på klockan igen. Halv åtta!! Pojken satt på samma plats på golvet. Ingenting hade förändrats men klockan hade hoppat fram över en och en halv timme. Det kändes inte som att jag hade somnat. Det kändes inte ens som att jag hade blinkat. Jag vet inte om jag missuppfattade klockan första gången, om jag helt enkelt somnade till eller om jag var vaken men hjärnan liksom raderade tiden. Eller om jag blev bortförd av rymdvarelser.
Hur som helst blev jag ordentligt skrämd eftersom Theodore varit helt obevakad under den här tiden och vem vet vad han skulle kunna hitta på. Nu var vi som tur är i vardagsrummet och det är anpassat för att han ska kunna leka fritt och det finns inte mycket att skada sig allvarligt på. Inga höga bord, vassa kanter, farliga vätskor eller ömtåliga prydnadssaker i barnhöjd. Men ändå! Det är inte ok. Jag var ingen bra förälder. Kanske rent av en farlig förälder. Så jag gick raka vägen till dagis med Theodore och gick raka vägen hem igen.
Nu sitter jag i soffan och kämpar emot behovet av att vara nyttig. Nu när jag ändå är hemma kanske jag ska dammsuga upp de där barren från julgranen som slängdes igår. Byta sängkläder. Göra rent toaletterna. Sticka klart Theos vantar. Man kan ju inte bara vara hemma och vila. Vara. Det känns fel i hela kroppen. Jag borde gå och lägga mig och sova ett par timmar men det är ju sådant slöseri med tid!
Jag ska göra mitt bästa för att vila men har redan misslyckats. Jag har redan lovat att jobba lite hemifrån.
Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har ju gått och dragits med en förkylning med tillhörande hosta sedan september ungefär och trots läkarbesök och olika mediciner blir jag inte riktigt frisk. Hela familjen har varit sjuk till och från hela hösten, jobb och hushåll ska hållas flytande och så kom julen med extra mycket folk hemma och allt stök som hör till. Som vanligt har jag kört på och vägrat lyssna på kroppens signaler. Som vanligt. Som alltid. För inte är man hemma och vilar för sin egen skull. Det är lättja och lättja är fult. Det är ok att vara hemma med sitt sjuka barn men när barnet är friskt går man till jobbet igen - vare sig man är frisk själv eller inte. Det var först när jag fick skäll av en läkare angående just detta som jag ens reflekterade över att det var så. Lydde jag honom då? Nej.
Men idag, innan mannen gick, bestämdes det att jag skulle vara hemma idag, med Theodore - eftersom han också sovit mycket mindre än vanligt och kanske inte klarade det höga dagistempot.
Jag och pojken gick upp för att titta på barnprogram och bygga med Duplo. Jag satt i soffan och såg på när pojken lekte och kämpade för att hålla ögonen öppna. Jag såg på klockan, inte ens sex ännu. Pojken satt på golvet och lekte. Jag såg på klockan igen. Halv åtta!! Pojken satt på samma plats på golvet. Ingenting hade förändrats men klockan hade hoppat fram över en och en halv timme. Det kändes inte som att jag hade somnat. Det kändes inte ens som att jag hade blinkat. Jag vet inte om jag missuppfattade klockan första gången, om jag helt enkelt somnade till eller om jag var vaken men hjärnan liksom raderade tiden. Eller om jag blev bortförd av rymdvarelser.
Hur som helst blev jag ordentligt skrämd eftersom Theodore varit helt obevakad under den här tiden och vem vet vad han skulle kunna hitta på. Nu var vi som tur är i vardagsrummet och det är anpassat för att han ska kunna leka fritt och det finns inte mycket att skada sig allvarligt på. Inga höga bord, vassa kanter, farliga vätskor eller ömtåliga prydnadssaker i barnhöjd. Men ändå! Det är inte ok. Jag var ingen bra förälder. Kanske rent av en farlig förälder. Så jag gick raka vägen till dagis med Theodore och gick raka vägen hem igen.
Nu sitter jag i soffan och kämpar emot behovet av att vara nyttig. Nu när jag ändå är hemma kanske jag ska dammsuga upp de där barren från julgranen som slängdes igår. Byta sängkläder. Göra rent toaletterna. Sticka klart Theos vantar. Man kan ju inte bara vara hemma och vila. Vara. Det känns fel i hela kroppen. Jag borde gå och lägga mig och sova ett par timmar men det är ju sådant slöseri med tid!
Jag ska göra mitt bästa för att vila men har redan misslyckats. Jag har redan lovat att jobba lite hemifrån.
20 december 2010
Julklappsticknings-redovisning nummer två
Ännu ett paket har nått sin adressat och nu kan jag presentera påspåsen! (en påse man har plastpåsar i)
Annars finns inte mycket att rapportera om. Jag har enormt mycket att göra och är lite stressad över att hinna allt till jul, och då får vi inte ens besök förrän på annandagen.
En dålig grej är att jag fortfarande är förkyld och hostig sedan i september, och har fått ögoninfektion. En bra grej är att jag har ett spännande paket att hämta. En annan bra grej är att jag fått en award av Jennie!
 |
| Påspåse. Mönster: Feather and Fan Bag Bag, finns här. Garn: en tråd Drops Muskat och en Kinna Textil Jasmine. Båda turkosa. Stickor: 4mm och 5mm. |
En dålig grej är att jag fortfarande är förkyld och hostig sedan i september, och har fått ögoninfektion. En bra grej är att jag har ett spännande paket att hämta. En annan bra grej är att jag fått en award av Jennie!
Jag ska avslöja tre egenskaper om mig själv och sedan skicka awarden vidare till tre andra bloggare. Eftersom jag är hostig och ynklig och min man väntar på att jag ska komma och baka ut lussebullar orkar jag inte skicka vidare till någon. Alla som känner sig träffade får nominera sig själva från mig. Däremot kan jag ge er tre egenskaper.
Jag är: Lat, smart och duglig. Inte illa alls.
26 september 2010
Mot bättre tider!
Idag har jag lärt pojken diska också. Han tyckte att det var roligt och visade på lovande talanger. Snart kan vi överlåta hela hushållsarbetet till vår son och koncentrera oss på viktigare saker som datorspel, stickning, teveserier och slösurfning. Gött!
Annars måste jag säga att den här helgen har varit den segaste på mycket länge. Det är helt enkelt omöjligt för mig att komma ur den där känslan av att kropp och hjärna vadar fram i någon slags seg smet. Det som i torsdags började med övertid på jobbet till 23 har fortsatt med på tok för lite sömn varje natt, en krasslig pojke och en helgjobbande man. Alltså en helt slutkörd mamma/fru. Jag hade storslagna planer för helgen som inkluderade städning, sortering, namnbandning av kläder, stickning, räkningsbetalning och parklek. Jag har lyckats städa köket behjälpligt några gånger, plockat upp några böcker i Theos rum, vikt tvätt och tagit en långpromenad in till stan i spöregn för att krassliga pojken skulle få sova i vagnen. That's it.
Och så har jag påbörjat och färdigställt en födelsedagsstickning som, trots att jag följde mönstret, blev för liten. Jag känner mig stick-less och stick-besviken och har tappat lusten lite. Kanske går det att blocka, men det är ju sån där fair isle så det går inte att göra så mycket åt elasticiteten. Vad tror ni?
Hur som helst. Pojken sover middag och jag passade på att ta en liten lur själv. 30 minuter som blev en timme. Känner jag mig piggare? Nope. Men en Berocca Boost senare har jag i alla fall skrivit en matlista och en handingslista så när lilleman vaknar ska vi åka till ICA och handla. Vi tänkte slå på stort och åka till ICA Focus i Gårda istället för våra vanliga MAXI, de har nämligen en viss sorts trasa där som vi inte hittat någon annan stan och inte klarar oss utan.
Men, hallå där! Precis när jag trodde att jag skrivit klart mitt inlägg minns jag att jag i min tröttma glömt att redovisa hur det gick för Theodore på BVC i torsdags. Jättebra. Godkänd på alla punkter. 11,9 kg tung, 84 cm lång, huvudomfång på 46,5 cm, läkarundersökning utan anmärkning och vaccinationen utförd. De ställde som vanligt lite frågor om utveckling och så. Om han gick själv. Ja. Om han ramlade mycket. Ja. Om han talade. Eh, ja men inte vårt språk. Då såg hon lite bekymrad ut, doktorn, men efter att vi kommit fram till att han förstår vad vi säger - och hämtar saker vid uppmaning, vet var mage och näsa sitter osv. - så tyckte hon att vi kunde avvakta till efter nyår och se om talet inte lossnat till dess. Jag är inte orolig över det, jag märker ju att han är med och förstår, det där med att säga ord själv klickar nog så småningom. Fröknarna på dagis höll med och var inte heller oroade. Han är ju bara snart 18 månader och mycket kan hända på väldigt kort tid i den här åldern.
Så, allt bra på den fronten. Nu önskar jag bara att lilleman kunde bli frisk från sin snuva och jobbiga hosta men jag är rädd för att det bara är början vi ser.
Annars måste jag säga att den här helgen har varit den segaste på mycket länge. Det är helt enkelt omöjligt för mig att komma ur den där känslan av att kropp och hjärna vadar fram i någon slags seg smet. Det som i torsdags började med övertid på jobbet till 23 har fortsatt med på tok för lite sömn varje natt, en krasslig pojke och en helgjobbande man. Alltså en helt slutkörd mamma/fru. Jag hade storslagna planer för helgen som inkluderade städning, sortering, namnbandning av kläder, stickning, räkningsbetalning och parklek. Jag har lyckats städa köket behjälpligt några gånger, plockat upp några böcker i Theos rum, vikt tvätt och tagit en långpromenad in till stan i spöregn för att krassliga pojken skulle få sova i vagnen. That's it.
Och så har jag påbörjat och färdigställt en födelsedagsstickning som, trots att jag följde mönstret, blev för liten. Jag känner mig stick-less och stick-besviken och har tappat lusten lite. Kanske går det att blocka, men det är ju sån där fair isle så det går inte att göra så mycket åt elasticiteten. Vad tror ni?
Hur som helst. Pojken sover middag och jag passade på att ta en liten lur själv. 30 minuter som blev en timme. Känner jag mig piggare? Nope. Men en Berocca Boost senare har jag i alla fall skrivit en matlista och en handingslista så när lilleman vaknar ska vi åka till ICA och handla. Vi tänkte slå på stort och åka till ICA Focus i Gårda istället för våra vanliga MAXI, de har nämligen en viss sorts trasa där som vi inte hittat någon annan stan och inte klarar oss utan.
 |
| När man är liten och krasslig orkar man inte riktigt med lekparker. Inte heller när man är stor och aptrött. Så här är en lekparksbild från förra helgen istället. |
Så, allt bra på den fronten. Nu önskar jag bara att lilleman kunde bli frisk från sin snuva och jobbiga hosta men jag är rädd för att det bara är början vi ser.
30 juni 2010
Mycket på tallriken just nu
Oj vad massor det är att göra och tänka på just nu. Över allt (hemma och på jobbet) är det saker som behöver göras nu nu nu eller helst i förrgår och jag har knappt haft tid att ens tänka på att skriva ett blogginlägg.
Så nu tar jag en paus och skriver. Nu, när jag har fem minuter. Nu ska jag äntligen få blogga. Nu ska orden få flöda ur fingrarna som rinnande vatten. Och nu! Nu, ska jag skriva om ... eh. Ja vad då? Det är helt dött inne i huvudet.
Eh, kanske har Theodore gjort någonting roligt? Han har ramlat och slagit i munnen och ska till tandläkaren imorgon. Inte så roligt.
Men! Nu vet jag! Jag har lyssnat på bra musik på Spotify. Det är en bra grej att skriva om. Jag har lyssnat på Fallulah och Hannah Schneider. Det är bra grejer och helt nytt för mig. Lyssna ni med. Det är en order.
Annat kul ... Jo! Jag fick äntligen äntligen äntligen mitt hår klippt igår. Sushila stajlade med saxen och nu har jag ett friskt och levande svall igen. Tack! Jag fick dessutom en hejdlöst snygg och fantastisk väska som hon sytt. Bara sådär i efterskottspresent. Jag ska visa bilder sen.
Ja, och så får vi Stockholmsbesök imorgon i form av Stefan och Josefin. Men då är jag på sommarfirande med jobbet. Aaaall night.
Så nu tar jag en paus och skriver. Nu, när jag har fem minuter. Nu ska jag äntligen få blogga. Nu ska orden få flöda ur fingrarna som rinnande vatten. Och nu! Nu, ska jag skriva om ... eh. Ja vad då? Det är helt dött inne i huvudet.
Eh, kanske har Theodore gjort någonting roligt? Han har ramlat och slagit i munnen och ska till tandläkaren imorgon. Inte så roligt.
Men! Nu vet jag! Jag har lyssnat på bra musik på Spotify. Det är en bra grej att skriva om. Jag har lyssnat på Fallulah och Hannah Schneider. Det är bra grejer och helt nytt för mig. Lyssna ni med. Det är en order.
Annat kul ... Jo! Jag fick äntligen äntligen äntligen mitt hår klippt igår. Sushila stajlade med saxen och nu har jag ett friskt och levande svall igen. Tack! Jag fick dessutom en hejdlöst snygg och fantastisk väska som hon sytt. Bara sådär i efterskottspresent. Jag ska visa bilder sen.
Ja, och så får vi Stockholmsbesök imorgon i form av Stefan och Josefin. Men då är jag på sommarfirande med jobbet. Aaaall night.
På söndag ska vi för övrigt på lekträff med familjegruppsfamiljerna för första gången på evigheters evighet. Alla kommer och jag ser fram emot det jättemycket!
Nu återgår jag till alla måsten. Golvet på övervåningen ska tydligen dammsugas.
Nu återgår jag till alla måsten. Golvet på övervåningen ska tydligen dammsugas.
17 september 2009
Varför är alla så uppspelta?
En del barn var mindre imponerade av det här med att gunga. Han var inte ledsen eller så. Bara inte så imponerad.
Så idag var det då torsdag på riktigt. Theodore vaknade som befarat skittidigt men jag lyckades hålla kvar honom i sovrummet till sju med amning och diverse knep (tex att ignorera att barnet är vaket). Då åt jag och Theodore frukost, pojken badade för att vara fin för flickorna och sen somnade han om igen vid åtta.
Klockan 12:40 tog jag, Theodore, Sofia och lilla Alma bussen mot Utby för att träffa Nicole, Livia, Eleonor och Lina. Alla var där och vi gick till lekparken. Barnen gungade - vissa mer entusiastiska än andra, föräldrarna pratade och det var så trevligt.
Alma och Theo flirtar i lekparken.
Sedan promenerade vi en stund innan jag och Sofia tog våra barn och åkte hem till Gamlestaden. Jag hade 45 minuter innan tidsspannet för sofflelveransen, pojken sov i vagnen och Sofia skulle till Willys så jag följde med. Det är en lagom liten promenad.
Självklart var jag tidsoptimist igen och soffgubbarna hade väntat i 20 minuter när jag kom hem, svettig och stressad. Det gick bra i alla fall och vi har numera två fina bruna soffor i vardagsrummet. En av dem är en bäddsoffa så det är bara att komma hit och hälsa på, vi har sängplatser både i gästrum och vardagsrum.
BRIO-maffian. De fina mammorna med de fina vagnarna (och bebisarna).
14 januari 2009
Om att inte alls vara som vanligt och inte tycka om det så mycket
Jag avundas verkligen alla kvinnor som lever sitt liv som vanligt när de är gravida. Alla dessa stjärnor som jobbar övertid eller går två mil efter vatten varje morgon. Alla de superhjältinnor som är på bra humör hela dagarna och joggar tre dagar i veckan fram till förlossningen. Alla de som också har foglossning och huvudvärk men aldrig klagar eller inte orkar.
Vad har de egentligen som inte jag har? Är jag bara vek och pjoskig som bara knappt orkar jobba heltid och knappt alls sköta hushållet? Är det för att jag är lat som jag bara kan städa i 20-minuterspass innan jag måste lägga mig ner och sucka ett långt tag? Är det för att jag inte anstränger mig nog som jag inte kan prestera lika bra på jobbet? Använder jag bara graviditeten som svepskäl när min hjärna omöjligt kan hålla reda på saker?
För jag är verkligen inte som vanligt. Visst, jag var lat och inte särskilt stresstålig redan innan stickan visade plus, men jag höll banne mig reda på saker och kunde ta i när det verkligen behövdes. Jag styrde upp och fixade. Mitt liv och lite andras. Nu kan jag inte ens hantera det jag har framför mig för stunden - och absolut inte tänka på sånt som kommer sen. Den enklaste uppgiften blir ett berg att bestiga. Minsta stressmoment ger mig halsbränna och smygande panikkänslor. Jag vill bara lägga mig ner på sängen och säga "Nu orkar jag inte mer. Nu tänker jag ligga här och sova tills jag inte är trött längre". Problemet är bara att det inte finns någon sådan punkt. Jag är alltid trött och aldrig pigg.
Nytt liv är ett mirakel och självklart är jag tacksam för att jag faktiskt får vara gravid och att allting gått så bra hittills. Men ingen ska inbilla sig att det är rosiga kinder, svällande former och gullande med små bebissockor dagarna i ända. Det orkar jag inte. Jag överdriver verkligen inte. Det finns mycket lite plats för mysiga framtidsdrömmar och bäddande av spjälsängar. Istället går all energi åt till att vara tung, läcka, ha ont, vara trött, inte komma ihåg osv. Och då har jag inte ens börjat bearbeta att jag faktiskt ska gå igenom en förlossning om en sådär två månader. Att jag kommer att ha en bebis. Vara mamma. Småbarnsfamilj. Det är inte verkligt. Det kommer jag inte klara av så det glömmer vi ett tag till.
Jag är alldeles för upptagen med att komma igenom varje enskild dag.
Att komma upp ur sängen på morgonen utan att bäckenet går helt i tu.
Att se på klockan och inte förstå hur man inte kan vara utvilad efter 8-9 timmars sömn.
Att komma på att det nog blir så av att sova sådär 10-30 minuter i stöten.
Att få på sig strumporna utan för mycket jämmer.
Att klara av att äta frukost halvt i sömnen.
Att uppmärksamma men inte orka ta med den där soppåsen som kan slängas så smidigt på vägen ut från gården.
Att stå en hållplats med spårvagnen, gå de få minutrarna till kontoret och nästan börja grina när jag ser att jag är först och inte kan ta hissen hela vägen.
Att få halsbränna redan på morgonen av tanken på de två uppgifterna som måste vara klara den här veckan. Jag orkar inte jobba övertid.
Att vara orolig över att de är missnöjda på jobbet över att jag inte har några som helst reserver och inte alls kan prestera som vanligt. Att veta att de inte skulle förstå om jag förklarade.
Allt det här innan klockan 11:00 och jag är redan redo att gå hem och lägga mig. Men det kan jag inte. Jag har massor att göra på jobbet och vi har ändå inte råd med fler sjukdagar.
Gnäll gnäll gnäll.
Gnäll.
Vad har de egentligen som inte jag har? Är jag bara vek och pjoskig som bara knappt orkar jobba heltid och knappt alls sköta hushållet? Är det för att jag är lat som jag bara kan städa i 20-minuterspass innan jag måste lägga mig ner och sucka ett långt tag? Är det för att jag inte anstränger mig nog som jag inte kan prestera lika bra på jobbet? Använder jag bara graviditeten som svepskäl när min hjärna omöjligt kan hålla reda på saker?
För jag är verkligen inte som vanligt. Visst, jag var lat och inte särskilt stresstålig redan innan stickan visade plus, men jag höll banne mig reda på saker och kunde ta i när det verkligen behövdes. Jag styrde upp och fixade. Mitt liv och lite andras. Nu kan jag inte ens hantera det jag har framför mig för stunden - och absolut inte tänka på sånt som kommer sen. Den enklaste uppgiften blir ett berg att bestiga. Minsta stressmoment ger mig halsbränna och smygande panikkänslor. Jag vill bara lägga mig ner på sängen och säga "Nu orkar jag inte mer. Nu tänker jag ligga här och sova tills jag inte är trött längre". Problemet är bara att det inte finns någon sådan punkt. Jag är alltid trött och aldrig pigg.
Nytt liv är ett mirakel och självklart är jag tacksam för att jag faktiskt får vara gravid och att allting gått så bra hittills. Men ingen ska inbilla sig att det är rosiga kinder, svällande former och gullande med små bebissockor dagarna i ända. Det orkar jag inte. Jag överdriver verkligen inte. Det finns mycket lite plats för mysiga framtidsdrömmar och bäddande av spjälsängar. Istället går all energi åt till att vara tung, läcka, ha ont, vara trött, inte komma ihåg osv. Och då har jag inte ens börjat bearbeta att jag faktiskt ska gå igenom en förlossning om en sådär två månader. Att jag kommer att ha en bebis. Vara mamma. Småbarnsfamilj. Det är inte verkligt. Det kommer jag inte klara av så det glömmer vi ett tag till.
Jag är alldeles för upptagen med att komma igenom varje enskild dag.
Att komma upp ur sängen på morgonen utan att bäckenet går helt i tu.
Att se på klockan och inte förstå hur man inte kan vara utvilad efter 8-9 timmars sömn.
Att komma på att det nog blir så av att sova sådär 10-30 minuter i stöten.
Att få på sig strumporna utan för mycket jämmer.
Att klara av att äta frukost halvt i sömnen.
Att uppmärksamma men inte orka ta med den där soppåsen som kan slängas så smidigt på vägen ut från gården.
Att stå en hållplats med spårvagnen, gå de få minutrarna till kontoret och nästan börja grina när jag ser att jag är först och inte kan ta hissen hela vägen.
Att få halsbränna redan på morgonen av tanken på de två uppgifterna som måste vara klara den här veckan. Jag orkar inte jobba övertid.
Att vara orolig över att de är missnöjda på jobbet över att jag inte har några som helst reserver och inte alls kan prestera som vanligt. Att veta att de inte skulle förstå om jag förklarade.
Allt det här innan klockan 11:00 och jag är redan redo att gå hem och lägga mig. Men det kan jag inte. Jag har massor att göra på jobbet och vi har ändå inte råd med fler sjukdagar.
Gnäll gnäll gnäll.
Gnäll.
02 december 2008
En kväll med massa i-landsbekymmer att vara ledsen över men också bra saker som trots allt borde lysa upp mörkret lite
Barnen i Afrika har ingen mat och alla i USA har haft George Bush som president i åtta år. Det finns människor som blir mördade och män/fruar som blir slagna varje dag. Jag vet att det finns människor som det är synd om i världen. Mer synd om än mig till och med, men jag har faktiskt halsbränna och det gör jävligt ont ska jag tala om. Det är dessutom typ femte dagen i rad och jag börjar bli lite trött på att vara en vandrande behållare batterisyra varje kväll. Inte kommer det att bli det minsta bättre heller förrän tidigast när kycklingen i magen behagar visa sig.
Dessutom har jag ont i ljumskarna och ryggen av foglossning. Jag går som en anka och måste kissa minst en gång extra varje natt. En annan trevlig graviditetsåkomma är att mina tarmar helt stannat upp och självdött. Jag som bajsade regelbundet som en klocka varje morgon måste nu ibland vänta flera dagar innan de klämmer ut något hårt och kämpigt. Det har lett till att berörd kroppsöppning glömt bort sin funktion och gör allt den kan för att täppa till och göra det smärtsamt och till och med blodigt ibland. Jävla kropp.
Till råga på allt är semestern precis slut och jag måste gå upp tidigt och gå till jobbet efter att ha myst med nyblivna mannen på ett hotellrum.
Förutom det är lägenheten det värsta sjöslaget jag någonsin sett och den måste på något sätt vara presentabel när svärföräldrarna kommer hit vid lucia. "På något sätt" betyder att jag får fixa det i helgen. Så är det bara, eftersom mannen ska ha lillpojken hemma hos farmor och farfar. Det brukar vara, om inte helt ok så i alla fall genomförbart i vanliga fall, men nu är jag ju en trött anka med foglossning och halsbränna som inte får bära eller klättra. Försök packa upp flyttkartonger och få iordning då alldeles själv om du kan. Ja, och om du är en sån där hurtig typ som kan vara tredubbelt gravid och fortfarande mata grisarna och skörda åkern så kan du hålla käften.
Jag kanske skulle kunna vara lite mindre grinig och bara ta itu med saker men det orkar jag inte. Jag är trött som en jävla maratonlöpare efter ett lopp varenda kväll när jag kommer hem och orkar inte ens hålla uppe hushållet och laga mat och diska osv.
Idag har jag dessutom varit på gravidvattenjympa, och det är ju roligt egentligen förutom att jag fick kramp i vaden flera gånger, men idag lyckades jag ändå blir lite ledsen. Det var tre veckor sedan jag såg de andra blivande mammorna sist och deras magar var jättemycket större! Alldeles runda och utstående som värsta... gravidmagarna! Det är bara jag som är tjock och dallrig i gruppen och om vi alla ställde oss på en rad skulle man aldrig gissa att jag också var en sån där blivande mamma. Min mage är inte ett dugg rund och gravidig. Den är bara tjock och fyrkantig som en hängande fyrkantig låda på magen. Det är jag verkligen jätteledsen över varje dag och vill bara att den ska se ut som andra runda bebismagar. Min stackars man får höra mig klaga över det hela tiden. Hur som helst. Jag umgås ju inte med några andra preggos och slipper därför jämföra mig med dem så mycket, förutom nu... Och det är inte alls roligt.
Tröttheten och slappheten, bröllopsstressen och flytten har dessutom gjort att vi ligger hopplöst efter med tvätten och jag har typ samma kläder på mig varje dag, med undantag för underkläder såklart - jag har fått köpa nya när de tagit slut. Alltså blev jag på tok för besviken för att anses normal när mannen inte hämtat mina Tradera-inköpta jeans på posten. Vad ska jag nu ha på mig imorgon?
Det finns tusen saker till att gnälla om, som att jag inte kan installera Adobe Suiten på den här bärbara lilla Linux-användande datorn, men jag orkar inte ens komma på mer nu. Istället kan jag ju lista det som faktiskt är ganska oslagbart just nu... för livet är ju trots allt rätt gött för tillfället.
Jag har jättemycket garn, färdigstickade saker som ska blockas och flera påbörjade alster. Jag är nygift med världens bästa man som just nu lagar magsyrevänliga fiskbullar åt sin klagande fru. Jag har världens bästa vänner som jag älskar mer än merino-ull, både de nya och de från förr. Inne i min fula mage växer en liten stark krabat som verkar vara av den liviga sorten, vi serveras riktiga praktsparkar flera gånger om dagen. Jag ska alldeles snart se en inspelad handbollsmatch på tv. När jag kom hem idag möttes jag av min man i hallen, han var naken. (Jag orkade inte ta tillvara på tillfället men spelade upp mycket snusk i huvudet). Brooklyn-salladen från Deli-stället under Aldardos är fortfarande obscent god och jag får äta den imorgon igen. Jag sitter under täcket i soffan och nu ropas att maten är klar. Jag har tur ändå, det har jag.
Dessutom har jag ont i ljumskarna och ryggen av foglossning. Jag går som en anka och måste kissa minst en gång extra varje natt. En annan trevlig graviditetsåkomma är att mina tarmar helt stannat upp och självdött. Jag som bajsade regelbundet som en klocka varje morgon måste nu ibland vänta flera dagar innan de klämmer ut något hårt och kämpigt. Det har lett till att berörd kroppsöppning glömt bort sin funktion och gör allt den kan för att täppa till och göra det smärtsamt och till och med blodigt ibland. Jävla kropp.
Till råga på allt är semestern precis slut och jag måste gå upp tidigt och gå till jobbet efter att ha myst med nyblivna mannen på ett hotellrum.
Förutom det är lägenheten det värsta sjöslaget jag någonsin sett och den måste på något sätt vara presentabel när svärföräldrarna kommer hit vid lucia. "På något sätt" betyder att jag får fixa det i helgen. Så är det bara, eftersom mannen ska ha lillpojken hemma hos farmor och farfar. Det brukar vara, om inte helt ok så i alla fall genomförbart i vanliga fall, men nu är jag ju en trött anka med foglossning och halsbränna som inte får bära eller klättra. Försök packa upp flyttkartonger och få iordning då alldeles själv om du kan. Ja, och om du är en sån där hurtig typ som kan vara tredubbelt gravid och fortfarande mata grisarna och skörda åkern så kan du hålla käften.
Jag kanske skulle kunna vara lite mindre grinig och bara ta itu med saker men det orkar jag inte. Jag är trött som en jävla maratonlöpare efter ett lopp varenda kväll när jag kommer hem och orkar inte ens hålla uppe hushållet och laga mat och diska osv.
Idag har jag dessutom varit på gravidvattenjympa, och det är ju roligt egentligen förutom att jag fick kramp i vaden flera gånger, men idag lyckades jag ändå blir lite ledsen. Det var tre veckor sedan jag såg de andra blivande mammorna sist och deras magar var jättemycket större! Alldeles runda och utstående som värsta... gravidmagarna! Det är bara jag som är tjock och dallrig i gruppen och om vi alla ställde oss på en rad skulle man aldrig gissa att jag också var en sån där blivande mamma. Min mage är inte ett dugg rund och gravidig. Den är bara tjock och fyrkantig som en hängande fyrkantig låda på magen. Det är jag verkligen jätteledsen över varje dag och vill bara att den ska se ut som andra runda bebismagar. Min stackars man får höra mig klaga över det hela tiden. Hur som helst. Jag umgås ju inte med några andra preggos och slipper därför jämföra mig med dem så mycket, förutom nu... Och det är inte alls roligt.
Tröttheten och slappheten, bröllopsstressen och flytten har dessutom gjort att vi ligger hopplöst efter med tvätten och jag har typ samma kläder på mig varje dag, med undantag för underkläder såklart - jag har fått köpa nya när de tagit slut. Alltså blev jag på tok för besviken för att anses normal när mannen inte hämtat mina Tradera-inköpta jeans på posten. Vad ska jag nu ha på mig imorgon?
Det finns tusen saker till att gnälla om, som att jag inte kan installera Adobe Suiten på den här bärbara lilla Linux-användande datorn, men jag orkar inte ens komma på mer nu. Istället kan jag ju lista det som faktiskt är ganska oslagbart just nu... för livet är ju trots allt rätt gött för tillfället.
Jag har jättemycket garn, färdigstickade saker som ska blockas och flera påbörjade alster. Jag är nygift med världens bästa man som just nu lagar magsyrevänliga fiskbullar åt sin klagande fru. Jag har världens bästa vänner som jag älskar mer än merino-ull, både de nya och de från förr. Inne i min fula mage växer en liten stark krabat som verkar vara av den liviga sorten, vi serveras riktiga praktsparkar flera gånger om dagen. Jag ska alldeles snart se en inspelad handbollsmatch på tv. När jag kom hem idag möttes jag av min man i hallen, han var naken. (Jag orkade inte ta tillvara på tillfället men spelade upp mycket snusk i huvudet). Brooklyn-salladen från Deli-stället under Aldardos är fortfarande obscent god och jag får äta den imorgon igen. Jag sitter under täcket i soffan och nu ropas att maten är klar. Jag har tur ändå, det har jag.
11 november 2008
När en trea på skalan är jättemycket bättre men fortfarande inte en åtta
Det här blir gnälligt och argt. Jag är faktiskt lite irriterad och trött på något som legat och lurat i skuggorna senaste... fucking året!
Nuförtiden mår jag verkligen mycket bättre! Från att i flera månader bara ha överlevt till att faktiskt jobba heltid är en stor skillnad. Det betyder dock inte att allt är som vanligt igen. En del verkar ha väldigt svårt att förstå det (ni vet vilka ni är och ni andra behöver inte ta åt er). Jag är fortfarande bara en trea av tio. Jag orkar gå till jobbet och komma hem. Kanske, kanske äta något men vid nio är det sängdags. Måste jag göra något ärende, typ hämta paket på posten är det det enda jag orkar göra den kvällen.
Jag kommer hem vid halv sju, jag behöver sitta i soffan och stirra rakt fram och umgås med min sambo, sen behöver jag sova. Jag orkar med max ett umgänge på en arbetsvecka, annars blir det för mycket i dagsläget. Igår ville jag både dra igenom bröllopsplanerna en gång till och färga håret. Utväxten är fortfarande kvar. Jag har planerat att färga den i minst en månad.
Jag har fullt upp i livet just nu, det viktigaste måste komma först under helgerna. Som att packa upp alla kartonger till exempel. Jag har fortfarande inte hittat schampot, handdukarna eller de djupa tallrikarna. Varannan helg har vi lilla Edward (som för övrigt inte är så liten längre, utan blivande storebror med eget rum) och då blir det inte mycket gjort hemma. Mest lek, disk, utflykt och nattning.
Dessutom gifter jag mig om 11 dagar och har massor av planering och praktiska saker att ta hand om. Det tar på krafterna att hålla allt i minnet och dra i alla trådar.
Nyinflyttad, mindre än två veckor till bröllopet och gravid. Varför måste jag fortfarande försvara mig för att jag inte har tid och ork?
Det är inte märkligt om jag säger att jag inte kommer kunna bjuda hem folk förrän kanske i slutet av december. Nästa helg ska jag äntligen få träffa bästa vännerna i Stockholm, helgen därpå gifter jag mig, helgen efter det är jag på bröllopsresa och då är det banne mig redan december. Och då har vi fortfarande inte hunnit möblera ordentligt och packa upp. Jag behöver minst två helger på mig efter resan att få någorlunda ordning. Dessutom kommer svärföräldrarna på besök runt lucia. Då måste det vara hyfsat fint.
Hela mitt liv har jag levt för att göra andra gladare och må bättre. Är det så märkligt att jag nu, när livet förändras, behöver vara självisk och bara göra sånt som gör mig glad och pigg? Är det konstigt att jag säger nej till allt umgänge en hel vecka för att jag ska orka gå på mamma-vattenjympa en kväll? Ska jag inte få unna mig att träffa de jag saknat mest av alla (tjejerna) under en helg även om det betyder att alla andra får stå tillbaka? Är det någon som finner det underligt att jag mest vill vara med min stora trygghet i livet, min blivande man, när allt jag är van vid förändras?
Jag tycker inte det.
Det är en naturlig fas i livet att allt ställs på huvudet och förändras när man går från att vara singel och ha all tid och ork i världen till att bli fru och mamma. Klart som fan att jag inte har lika mycket tid och tålamod som vanligt. Jag har inte ork just nu för energi-vampyrer. De vänner som kommer att finnas kvar i mitt liv är det som vet att jag tycker om dem trots att jag inte ringt på tre månader (eller sex). De som skickar sms och kommenterar här för att de vet att jag är svår att nå på telefon. Jag är dålig på att ladda batteriet, ja, men ibland vill jag heller inte svara. Särskilt inte efter nio.
Ni får tycka att jag är självisk och att jag förändrats. Må så vara. Under just den här perioden i mitt liv är det så här det är.
Nuförtiden mår jag verkligen mycket bättre! Från att i flera månader bara ha överlevt till att faktiskt jobba heltid är en stor skillnad. Det betyder dock inte att allt är som vanligt igen. En del verkar ha väldigt svårt att förstå det (ni vet vilka ni är och ni andra behöver inte ta åt er). Jag är fortfarande bara en trea av tio. Jag orkar gå till jobbet och komma hem. Kanske, kanske äta något men vid nio är det sängdags. Måste jag göra något ärende, typ hämta paket på posten är det det enda jag orkar göra den kvällen.
Jag kommer hem vid halv sju, jag behöver sitta i soffan och stirra rakt fram och umgås med min sambo, sen behöver jag sova. Jag orkar med max ett umgänge på en arbetsvecka, annars blir det för mycket i dagsläget. Igår ville jag både dra igenom bröllopsplanerna en gång till och färga håret. Utväxten är fortfarande kvar. Jag har planerat att färga den i minst en månad.
Jag har fullt upp i livet just nu, det viktigaste måste komma först under helgerna. Som att packa upp alla kartonger till exempel. Jag har fortfarande inte hittat schampot, handdukarna eller de djupa tallrikarna. Varannan helg har vi lilla Edward (som för övrigt inte är så liten längre, utan blivande storebror med eget rum) och då blir det inte mycket gjort hemma. Mest lek, disk, utflykt och nattning.
Dessutom gifter jag mig om 11 dagar och har massor av planering och praktiska saker att ta hand om. Det tar på krafterna att hålla allt i minnet och dra i alla trådar.
Nyinflyttad, mindre än två veckor till bröllopet och gravid. Varför måste jag fortfarande försvara mig för att jag inte har tid och ork?
Det är inte märkligt om jag säger att jag inte kommer kunna bjuda hem folk förrän kanske i slutet av december. Nästa helg ska jag äntligen få träffa bästa vännerna i Stockholm, helgen därpå gifter jag mig, helgen efter det är jag på bröllopsresa och då är det banne mig redan december. Och då har vi fortfarande inte hunnit möblera ordentligt och packa upp. Jag behöver minst två helger på mig efter resan att få någorlunda ordning. Dessutom kommer svärföräldrarna på besök runt lucia. Då måste det vara hyfsat fint.
Hela mitt liv har jag levt för att göra andra gladare och må bättre. Är det så märkligt att jag nu, när livet förändras, behöver vara självisk och bara göra sånt som gör mig glad och pigg? Är det konstigt att jag säger nej till allt umgänge en hel vecka för att jag ska orka gå på mamma-vattenjympa en kväll? Ska jag inte få unna mig att träffa de jag saknat mest av alla (tjejerna) under en helg även om det betyder att alla andra får stå tillbaka? Är det någon som finner det underligt att jag mest vill vara med min stora trygghet i livet, min blivande man, när allt jag är van vid förändras?
Jag tycker inte det.
Det är en naturlig fas i livet att allt ställs på huvudet och förändras när man går från att vara singel och ha all tid och ork i världen till att bli fru och mamma. Klart som fan att jag inte har lika mycket tid och tålamod som vanligt. Jag har inte ork just nu för energi-vampyrer. De vänner som kommer att finnas kvar i mitt liv är det som vet att jag tycker om dem trots att jag inte ringt på tre månader (eller sex). De som skickar sms och kommenterar här för att de vet att jag är svår att nå på telefon. Jag är dålig på att ladda batteriet, ja, men ibland vill jag heller inte svara. Särskilt inte efter nio.
Ni får tycka att jag är självisk och att jag förändrats. Må så vara. Under just den här perioden i mitt liv är det så här det är.
30 maj 2008
Fredagseftermiddagsfunderingar
Imorgon har jag en presentation att göra. Jag tycker verkligen inte om att presentera mina idéer på ett formellt sätt framför grupper av människor. Jag har inga problem med att sitta runt ett bord och förklara hur jag menar. Det är bara någonting med manus och pdf-stöd som gör mig obekväm. Jag har slutat att bry mig om att alla tittar på mig. Det var mitt problem i grundskolan och gymnasiet. Nu har jag insett att de inte kommer att se någonting de inte redan sett. Att de förhoppningsvis funderar mer på vad jag säger än att mina kläder sitter illa eller att jag har blank hy. Nej, jag är nervös över att min briljanta idé inte ska framstå som särskilt briljant för att jag inte kan presentera den tillräckligt bra. Tur att jag tänker vara professionell och låtsas som att jag inte alls är orolig över vad de ska tycka. Det är ju faktiskt en bra idé och håller de inte med är det de som förlorar. Nog med det. Rak i ryggen och t a l a l å n g s a m t .
Jag har börjat på två nya stickningar. Det gör att min wip-lista är ungefär 13 kilometer lång. Till mitt försvar "broderade" (för att jag inte kan brodera for shit) ögon på Edwards lilla mongo-tiger igår (en sån här men randig som en tiger. Den blev jätteliten och styv. Behövde inte ens stoppas för att stå.) Ett minus på listan betyder att jag får lägga till två. Självklart.
Eftersom jag strandat med köksgardinen (men inte gett upp helt) började jag på en sovrumsgardin. Självklart. Det är inte riktigt så dumt som det låter för fönstret i fråga är typ 1x1 meter. Bit kaka. Gardinen stickas i ljusblå Muskat från Drops och på rundsticka nummer tre. Jag använder det här mönstret. Men i gardinformat då.
Nystartade projekt nummer två är helt galet olikt mig. Jag är som bekant inte så förtjust i melerade och konstnärligt konstlade garner. Jag gillar dem solida. Alltid. Men inte nu. Jag botaniserade lite i den där garn- och brodeributiken som ligger typ vid Elboden i Göteborg. (Jag får vara värdelös på gator i Götet för jag kommer från Stockholm). Där i en liten rea-korg låg några små ledsna och trassliga nystan och lyste.
De var melerade. (För jag älskar ju melerat).
Färgerna var mörkrosa, ljusrosa och ljusgrönt. (Ja, för jag är ju verkligen så rosa).
De var lite riviga. (För jag vill ju inte alls att mina garner ska vara mjuka).
Och de glittrade. (Självklart. För min röda och blanka hy behöver verkligen glitter för att glänsa ännu mer).
De hade kostat runt 80 har jag för mig men nu såldes de ut för ynka 20. Jag tyckte synd om dem men det var inte alls därför jag köpte två av dem. Jag var helt enkelt kär. De är så tokiga! Värsta cirkusgarnet. Det ser så glatt och skojigt ut att jag blir fnittrig när jag ser det. Mina adoptivnystan ska få bli en liten scarf. En somrig tokrolig glittrande cirkus-scarf. Jag äger inga plagg som matchar med en cirkus-scarf men det struntar jag blankt i. Och det är första gången. Det kan låta som ett sundhetstecken men mitt kontrollbehov muttrar hotfullt någonting om att världen går under.
Nog med det.
Nu ska jag sitta och ha resfeber över en löjlig liten Stockholmsresa. Bah. Jag åkte ju den där vägen varannan fucking helg förut. Med snigel till och med, nu är det ju lyxigt x2000. Vi kan ju låtsas att det är resfeber det handlar om. Jag och ni vet ju att det egentligen handlar om att jag måste läsa på manuset på tåget. Nöta nöta nöta. Och jag vill bara lyssna på ljudbok och sticka cirkus-scarf.
Ält, ält, ält. Nog med det! Nu växer jag upp och inser att det värsta som kan hända är att det går lite fel. Jag faller inte död till marken för det. När det är över har jag en underbar man och en glad nästan-femåring som väntar på mig. Och ett kursintyg i handen. Jag har ju faktiskt sparkat rumpa på elva uppgifter. So what om jag inte smiskar tolvan. Men det lär jag ju göra...
Tokeriet.
Jag har börjat på två nya stickningar. Det gör att min wip-lista är ungefär 13 kilometer lång. Till mitt försvar "broderade" (för att jag inte kan brodera for shit) ögon på Edwards lilla mongo-tiger igår (en sån här men randig som en tiger. Den blev jätteliten och styv. Behövde inte ens stoppas för att stå.) Ett minus på listan betyder att jag får lägga till två. Självklart.
Eftersom jag strandat med köksgardinen (men inte gett upp helt) började jag på en sovrumsgardin. Självklart. Det är inte riktigt så dumt som det låter för fönstret i fråga är typ 1x1 meter. Bit kaka. Gardinen stickas i ljusblå Muskat från Drops och på rundsticka nummer tre. Jag använder det här mönstret. Men i gardinformat då.
Nystartade projekt nummer två är helt galet olikt mig. Jag är som bekant inte så förtjust i melerade och konstnärligt konstlade garner. Jag gillar dem solida. Alltid. Men inte nu. Jag botaniserade lite i den där garn- och brodeributiken som ligger typ vid Elboden i Göteborg. (Jag får vara värdelös på gator i Götet för jag kommer från Stockholm). Där i en liten rea-korg låg några små ledsna och trassliga nystan och lyste.
De var melerade. (För jag älskar ju melerat).
Färgerna var mörkrosa, ljusrosa och ljusgrönt. (Ja, för jag är ju verkligen så rosa).
De var lite riviga. (För jag vill ju inte alls att mina garner ska vara mjuka).
Och de glittrade. (Självklart. För min röda och blanka hy behöver verkligen glitter för att glänsa ännu mer).
De hade kostat runt 80 har jag för mig men nu såldes de ut för ynka 20. Jag tyckte synd om dem men det var inte alls därför jag köpte två av dem. Jag var helt enkelt kär. De är så tokiga! Värsta cirkusgarnet. Det ser så glatt och skojigt ut att jag blir fnittrig när jag ser det. Mina adoptivnystan ska få bli en liten scarf. En somrig tokrolig glittrande cirkus-scarf. Jag äger inga plagg som matchar med en cirkus-scarf men det struntar jag blankt i. Och det är första gången. Det kan låta som ett sundhetstecken men mitt kontrollbehov muttrar hotfullt någonting om att världen går under.
Nog med det.
Nu ska jag sitta och ha resfeber över en löjlig liten Stockholmsresa. Bah. Jag åkte ju den där vägen varannan fucking helg förut. Med snigel till och med, nu är det ju lyxigt x2000. Vi kan ju låtsas att det är resfeber det handlar om. Jag och ni vet ju att det egentligen handlar om att jag måste läsa på manuset på tåget. Nöta nöta nöta. Och jag vill bara lyssna på ljudbok och sticka cirkus-scarf.
Ält, ält, ält. Nog med det! Nu växer jag upp och inser att det värsta som kan hända är att det går lite fel. Jag faller inte död till marken för det. När det är över har jag en underbar man och en glad nästan-femåring som väntar på mig. Och ett kursintyg i handen. Jag har ju faktiskt sparkat rumpa på elva uppgifter. So what om jag inte smiskar tolvan. Men det lär jag ju göra...
Tokeriet.
28 maj 2008
All work and no play makes Fuck Up want a vacation
Nu har jag verkligen en never-ending ström av projekt på jobbet som måste vara klara igår. Det är mitt straff för att jag valde att vara med på en hel dags fotning igår. Men det var det värt. Jag stoppar den erfarenheten i säcken och vet nu hur det går till med styling och modellfotning. Förra gången var det ju ägg som fotades och jag själv som stod för stylingen så det här var något helt annat. Mer levande kan man säga.
Nu får jag alltså jobba som en tok som straff. Jag får verkligen chansen att sätta mitt nya mantra på prov. "En sak i taget. Ingen stress. Jag sätter det på att-göra-listan". Det fungerar bra hittills. Jag är inte särskilt stressad. Faktum är att jag just nu sitter och skriver ett blogginlägg mitt under arbetstid. Jag ursäktar det med att jag faktiskt jobbat in i stort sett varenda lunch den här och förra veckan, plus att jag har jobbat över en del. Det är ok. En bloggpaus är ok. Listan finns kvar. Efter bloggande - skriva intervju. All good.
Dessutom har jag ju slutredovisning i skolan på lördag! Det bär med andra ord av till hufvudstaden i helgen. Och en himla massa jobb att göra till dess. Jag har skrivit klart manuset och ikväll ska presentationsmaterialet vara klart. Det ger mig en kväll och en tågresa att förbereda och memorera. Redovisningen är bara tre-fyra minuter så det är verkligen inget långt manus men det gör nästan saken svårare. Det handlar ju om att sälja in en marknadsföringsidé på tre minuter för bövelen! Det blir i alla fall jäkligt bra. Såklart.
Ikväll ska jag och sambon inleda vårt sundare liv genom att promenera i världens jobbigaste elspår utan el. Ja, utan lampor alltså. Men vad heter då ett spår i skogen utan lampor? Skogsspår? Det är inte en stig direkt... ja, nu får ni se på vidden av min totala slapphet. Jag vet inte ens vad motionsspåren heter. Ha! Där har vi det ju. Motionsspår heter det. Där ska vi gå i alla fall. Lärjeleden heter det, spåret, och har alltså världens jobbigaste backar. Två stycken lår-förgörare. Jag och Jenny brukade gå där ibland när vi bodde ihop (vi fick också nyttighetsryck då och då) och spåret är så hysteriskt att vi kallad det för Härjeleden. Mycket roligt. Hur som helst, där ska vi alltså gå idag, med gymnastikskor och allt (nej, sneakers är inte gymnastikskor). Efter det blir det tvätt för man och skoljobb för kvinna. Om hon lever.
Skogen blir ett eldprov för min alldeles nyfödda allergi också. Jag har ju belönats med väsande hals och igentäppt näsa varje gång det blivit soligt väder den här våren. Very nice. Jag behöver verkligen en extra väsande hals när jag släpar mig upp för härjebackarna. Tack allergi-fén.
Om en timme ska jag äta ett grönt äpple.
Om tre timmar ska jag äta en Bärry med skogsbärsmak.
Nu genast ska jag skriva klart intervju tre, fyra och fem.
Nu får jag alltså jobba som en tok som straff. Jag får verkligen chansen att sätta mitt nya mantra på prov. "En sak i taget. Ingen stress. Jag sätter det på att-göra-listan". Det fungerar bra hittills. Jag är inte särskilt stressad. Faktum är att jag just nu sitter och skriver ett blogginlägg mitt under arbetstid. Jag ursäktar det med att jag faktiskt jobbat in i stort sett varenda lunch den här och förra veckan, plus att jag har jobbat över en del. Det är ok. En bloggpaus är ok. Listan finns kvar. Efter bloggande - skriva intervju. All good.
Dessutom har jag ju slutredovisning i skolan på lördag! Det bär med andra ord av till hufvudstaden i helgen. Och en himla massa jobb att göra till dess. Jag har skrivit klart manuset och ikväll ska presentationsmaterialet vara klart. Det ger mig en kväll och en tågresa att förbereda och memorera. Redovisningen är bara tre-fyra minuter så det är verkligen inget långt manus men det gör nästan saken svårare. Det handlar ju om att sälja in en marknadsföringsidé på tre minuter för bövelen! Det blir i alla fall jäkligt bra. Såklart.
Ikväll ska jag och sambon inleda vårt sundare liv genom att promenera i världens jobbigaste elspår utan el. Ja, utan lampor alltså. Men vad heter då ett spår i skogen utan lampor? Skogsspår? Det är inte en stig direkt... ja, nu får ni se på vidden av min totala slapphet. Jag vet inte ens vad motionsspåren heter. Ha! Där har vi det ju. Motionsspår heter det. Där ska vi gå i alla fall. Lärjeleden heter det, spåret, och har alltså världens jobbigaste backar. Två stycken lår-förgörare. Jag och Jenny brukade gå där ibland när vi bodde ihop (vi fick också nyttighetsryck då och då) och spåret är så hysteriskt att vi kallad det för Härjeleden. Mycket roligt. Hur som helst, där ska vi alltså gå idag, med gymnastikskor och allt (nej, sneakers är inte gymnastikskor). Efter det blir det tvätt för man och skoljobb för kvinna. Om hon lever.
Skogen blir ett eldprov för min alldeles nyfödda allergi också. Jag har ju belönats med väsande hals och igentäppt näsa varje gång det blivit soligt väder den här våren. Very nice. Jag behöver verkligen en extra väsande hals när jag släpar mig upp för härjebackarna. Tack allergi-fén.
Om en timme ska jag äta ett grönt äpple.
Om tre timmar ska jag äta en Bärry med skogsbärsmak.
Nu genast ska jag skriva klart intervju tre, fyra och fem.
24 maj 2008
Har jag lärt mig knepet att sluta stressa?
Jag är en person som väldigt lätt stressar upp mig. Det har inte alltid varit så men efter att ha lidit av panikångest under en ganska lång period för en sex-sju år sedan så har det varit en del av min personlighet att oroa mig hela tiden. Saker blir ofta "för mycket". De buntar ihop sig och blir oöverkomliga. Har jag en skol-deadline, en disk, någonting att sticka klart åt någon och för mycket/för lite att göra på jobbet (vilket är helt normalt i livet) kan jag utan förvarning (för andra) bara sätta mig ner och gråta när jag kommer hem. Det går liksom inte att reda ut, det är för mycket och pressen blir för stor. Det handlar alltså om helt vanliga sysslor. Det är inte som att jag förväntas rädda världen, jag ska bara diska.
På senaste tiden har jag funderat mycket på någonting som min sambo berättat för mig. Att han i arbetssituationer ofta missuppfattas som oengagerad för att han är så lugn och laid back i stressade situationer. Eller hela tiden. Det var ganska länge sedan vi pratade om det men under min senaste panikstresss-omöjliga deadline på jobbet slog det mig: Den här situationen kan aldrig bli bättre av att jag stressar och sneglar på klockan och "att göra"-listan var femte minut. Jag får inte mer gjort snabbare för det. Känsan av myror som bygger bo i bröstet gör inte att datorn öppnar dokumentet snabbare. Jag skriver inte snabbare för att jag har "jag hinner inte jag hinner inte jag hinnner inte" i huvudet. Så jag bara lade ned händerna, tittade på listan framför mig och sa för mig själv: Nu gör jag en sak i taget på listan så fort jag kan utan att stressa. En sak i taget. Det tar den tiden det tar och hinner jag inte så är det för att jag hade för mycket att göra på för lite tid. Så började jag arbeta igen. Medan jag gjorde klart första punkten på listan ansträngde jag mig för att inte tänka på de andra punkterna. De kom sen. En sak i taget. Ingen stress, bara gör.
Hur kan någonting så enkelt, simpelt, göra så stor skillnad. Från och med nu är "en sak i taget" mitt mantra. Jag slipper ångesten och arbetet blir plötsligt lustfyllt - inte pressande. Vilket framsteg!
Jag märker att tankesättet även hjälper mig hemma. Jag har (som det känns) en miljon saker som är mer eller mindre roliga och med större eller mindre press att göra. Allt känns bara som måsten måsten måsten och helgen är inte en rolig tid utan en måste-tid. Men jag tänker avklara dem en sak i taget. Och jag tänker tillåta mig själv att pausa och vila utan dåligt samvete. Det är trots allt helg och jag har trots allt jobbat väldigt hårt i veckan. Jag har förtjänat en lustfylld helg - trots att den är fylld av saker som ska göras.
Så här kommer min lista på vad jag sa göra den här helgen. I tur och ordning. En sak i taget. Helt vardagliga saker med det viktigaste först så att det som inte hinns med helt enkelt får vara ogjort. Jag vet att det kan anses lite sjukligt att strukturera upp sitt liv efter listor, men var och en gör vad som krävs för att leva sitt liv. Och i mitt liv behövs listor. De styr inte mitt liv, de strukturerar upp och gör att det känns verkligt och överblickbart. Under tiden då min panikångest var som värst och jag inte kunde gå utanför min egen ytterdörr var listorna det enda som fick mig att gå upp ur sängen över huvud taget. De började nämligen allihop med "1. Gå upp. 2. Borsta tänderna..." osv.
Helgens lista handlar inte om att överleva utan om att slippa stress. Jag hinner det jag hinner och allt jag gör ska kännas angenämt och lustfyllt.
Lördag:
Söndag:
På senaste tiden har jag funderat mycket på någonting som min sambo berättat för mig. Att han i arbetssituationer ofta missuppfattas som oengagerad för att han är så lugn och laid back i stressade situationer. Eller hela tiden. Det var ganska länge sedan vi pratade om det men under min senaste panikstresss-omöjliga deadline på jobbet slog det mig: Den här situationen kan aldrig bli bättre av att jag stressar och sneglar på klockan och "att göra"-listan var femte minut. Jag får inte mer gjort snabbare för det. Känsan av myror som bygger bo i bröstet gör inte att datorn öppnar dokumentet snabbare. Jag skriver inte snabbare för att jag har "jag hinner inte jag hinner inte jag hinnner inte" i huvudet. Så jag bara lade ned händerna, tittade på listan framför mig och sa för mig själv: Nu gör jag en sak i taget på listan så fort jag kan utan att stressa. En sak i taget. Det tar den tiden det tar och hinner jag inte så är det för att jag hade för mycket att göra på för lite tid. Så började jag arbeta igen. Medan jag gjorde klart första punkten på listan ansträngde jag mig för att inte tänka på de andra punkterna. De kom sen. En sak i taget. Ingen stress, bara gör.
Hur kan någonting så enkelt, simpelt, göra så stor skillnad. Från och med nu är "en sak i taget" mitt mantra. Jag slipper ångesten och arbetet blir plötsligt lustfyllt - inte pressande. Vilket framsteg!
Jag märker att tankesättet även hjälper mig hemma. Jag har (som det känns) en miljon saker som är mer eller mindre roliga och med större eller mindre press att göra. Allt känns bara som måsten måsten måsten och helgen är inte en rolig tid utan en måste-tid. Men jag tänker avklara dem en sak i taget. Och jag tänker tillåta mig själv att pausa och vila utan dåligt samvete. Det är trots allt helg och jag har trots allt jobbat väldigt hårt i veckan. Jag har förtjänat en lustfylld helg - trots att den är fylld av saker som ska göras.
Så här kommer min lista på vad jag sa göra den här helgen. I tur och ordning. En sak i taget. Helt vardagliga saker med det viktigaste först så att det som inte hinns med helt enkelt får vara ogjort. Jag vet att det kan anses lite sjukligt att strukturera upp sitt liv efter listor, men var och en gör vad som krävs för att leva sitt liv. Och i mitt liv behövs listor. De styr inte mitt liv, de strukturerar upp och gör att det känns verkligt och överblickbart. Under tiden då min panikångest var som värst och jag inte kunde gå utanför min egen ytterdörr var listorna det enda som fick mig att gå upp ur sängen över huvud taget. De började nämligen allihop med "1. Gå upp. 2. Borsta tänderna..." osv.
Helgens lista handlar inte om att överleva utan om att slippa stress. Jag hinner det jag hinner och allt jag gör ska kännas angenämt och lustfyllt.
Lördag:
- Skriv ut den här listan och lägg den i väskan
- Packa ur onödiga saker ur väskan
- Duscha och tvätta håret.
- Välj ut och ta på en fin somrig klänning.
- Borsta håret och sminka ögonfransarna
- Åk in till stan och utför det där ärendet
- Köp mugg till tandborstarna
- Köp med något gott och mysigt till kvällen
- Åk hem
- Sortera tvätt och plocka rent i vardagsrummet till 13.55
- Se på Formel1-kvalet och sticka på Shoulderetten
- Släng allt skräp i köket
- Diska
- Pusta ut en stund efter den gigantiska disken. Lyssna på Jenna Jameson-boken och sticka lite. En timme är nog lagom
- Torka alla ytor i köket
- Plocka rent det som är kvar i vardagsrummet
- Laga mat och ät med älslingen
- Nu räcker det med sysslor för resten av dagen. Nu får jag göra vad jag vill
Söndag:
- Gå upp senast nio
- Ta på vilket mysplagg som helst, jag ska i alla fall inte gå ut alls idag
- Borsta tänderna och sätt upp håret i en slarvig tofs
- Ät frukost
- Diska eventuellt sambons disk om det inte är för mycket
- Rensa kylskåpet och torka ur det
- Frosta av frysen om jag kan lista ut hur man gör
- Plocka rent i badrummet och torka av alla ytor
- Gör rent toaletten
- Vila lite och gör vad jag vill i en timme
- Rensa badrumsskåpet
- Vattna blommorna om det behövs
- Läs igenom sista skoluppgiften och strukturera upp presentationen.
- Skriv ned vad som behövs göras
- Leta skissbilder
- Börja skissa på manus
- Nu räcker det för den här helgen. Gör vad jag vill
- Laga mat med sambon och ät
22 maj 2008
Ynk!
De senaste tre veckorna eller så har jag haft massor att göra på jobbet. Jag har ofta jobbat över lunchen och idag kulminerade det med ett trettontimmarspass. Jag är trött. Dessutom skulle jag gjort en hemlig rolig sak på lunchen. Dessutom har jag en skoluppgift med deadline klockan sju imorgon bitti. Dessutom blev jag lite ledsen på sambon som inte diskade min disk. Man skulle ju kunna tycka att jag kunde diska min egen disk men nu tyckte jag i alla fall inte det. Jag skyller på att jag har mens. Jag är känslig och lättstött. Så det så. Diska åt mig. Och ge mig islatte med vaniljsmak.
30 april 2008
One down
Jag blev sur på mig själv igår när jag kom på hur dålig jag faktiskt är på att avsluta saker. Alltså gick jag hem och stickade klart halsvärmaren. Jag påbörjade dessutom fingervante två och även om jag bara kommit ett par cm på mudden så är det en liten vinst. Jag hade ju faktiskt en ny och spännande betalande stickning som väntade på mig. Nu vet jag inte hur mycket jag hinner sticka innan helgen men lite bilder borde jag hinna få upp.
Nu måste jag ladda ned uppgift 11. Som jag måste göra samtidigt som uppgift 10. Stress!
Nu måste jag ladda ned uppgift 11. Som jag måste göra samtidigt som uppgift 10. Stress!
18 mars 2008
Stress!
Eek! Idag har jag knappt hunnit andas på jobbet, massor att göra och inte ens tid för lunchrast. Jobbigt men uppfriskande. Faktum är att jag inte haft så roligt på jobbet på länge! Jag hade något vettigt att göra! Och jag fick äntligen känna att jag är bra på något. Jag tänker samla positiva saker på hög idag.
----------------------------
Att göra:
Måndag: Cellprovtagning (rys!), diska.
Tisdag: Läs kursliteratur och strukturera uppgiften, gör målgruppsanalys och kommunikativa mål för målgrupp 1, fundera på annonsplacering, skissa på annons, packa badkläder.
Onsdag: Laga mat, gör målgruppsanalys och kommunikativa mål för målgrupp 2, fundera på annonsplacering, skissa på annons, hämta ut biljetter, packa badkläder, fixa Hemlispaket, tvätta, följ upp Tradera-vinnare.
Torsdag: Simma, skriva klart uppgiften och publicera.
Fredag: Tåg till Köping (8.02), hämta möbler i Västerås som ska till Munktorp.
Lördag: Flyttpacka och -städa
Söndag: Kalas hos mamma, lämna Edward.
- Igår fick äntligen träffa en vårdpersonal som förstod precis hur man ska hantera mig. Jag känner mig så mycket tryggare och starkare nu.
- Jag fick äääntligen någonting att göra på jobbet idag. Och det var roligt.
- Jag kaaaanske har hittat en öppning som gör veckans skoluppgift lite mindre ångestladdad. (Vad håller jag egenligen på med? Går i skolan och jobbar heltid och blir sambo och extramamma - allt på en gång. Inte konstigt att jag känner mig överväldigad)
- Idag ska jag simma igen. Det blev ju inget i fredags eftersom vi såg på ett alldeles underbart hus vi inte ska köpa. Än.
- Jag stickar en helt vanlig slätstickad socka från tån upp. Det var hundra år sedan.
----------------------------
Att göra:
Måndag: Cellprovtagning (rys!), diska.
Tisdag: Läs kursliteratur och strukturera uppgiften, gör målgruppsanalys och kommunikativa mål för målgrupp 1, fundera på annonsplacering, skissa på annons, packa badkläder.
Onsdag: Laga mat, gör målgruppsanalys och kommunikativa mål för målgrupp 2, fundera på annonsplacering, skissa på annons, hämta ut biljetter, packa badkläder, fixa Hemlispaket, tvätta, följ upp Tradera-vinnare.
Torsdag: Simma, skriva klart uppgiften och publicera.
Fredag: Tåg till Köping (8.02), hämta möbler i Västerås som ska till Munktorp.
Lördag: Flyttpacka och -städa
Söndag: Kalas hos mamma, lämna Edward.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)