Jävla Olle!

Här gick man och trodde att man hade lyssnat sig mätt på Olle Ljungström där i gränsen mellan 90- och 00-tal. Lyssnat och lyssnat tills hjärtat var fullt. Utmattat. Proppmätt. Att hans sånger kom från en svunnen musiktid som inte mådde bra av att synas i nutidens skoningslösa ljus. Men så kommer han där som en vålnad från förr. Ställer sig i rampljuset sådär skör och benhård på samma gång. Och jag bara smälter igen.

Jävla Olle med det där språket som känns så otvunget och genialiskt och fyndigt och fånigt. Med melodier som sätter sig som en liten luddig kanin i hjärtat. Jag kan inte värja mig. Kan inte fly eller gömma mig. Plötsligt är han bara där och allt jag kan göra är att omfamna honom med allt jag har och ge mig hän. Följa med. Igen.

Jävla Olle!

Varm i magen och lugn i hjärtat

Idag känner jag mig tillfreds. Nöjd och glad på ett varmt och luddigt sätt, och det var evigheter sedan. Evigheter. Som i flera år.

Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!

Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:

Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.

Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.

Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!

För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.

Idag är en bra dag.

Jaaaa!

Hurra jag är piggare idag! Det tunga blöta täcket som kvävde mig igår är borta och livet känns lättare igen. Jag lyssnar på Garbages nya skiva, tycker att den är jättebra och funderar allvarligt på att måla naglarna. Ni hör ju!

Fötterna är hyfsat normalstora (men inte anklarna) och brännan är läcker!

Vad sägs om en portion familjefilm så här på kvällskvisten?

Det var länge sedan jag visade några filmer här på bloggen. Därför kommer nu två på en gång! Båda är inspelade nu ikväll och visar Theodore sportandes sin nya snygga pyjamas.

I den här första ser man typ ingenting, men det är sången som är det gulliga! Han har en ny favoritsång. Bockarna Bruse har blivit brädade av den här:




I film nummer två är det kvällsbus på hög nivå. Det är svårt att tro att pojken sov sött i sin säng en kvart senare - med borstade tänder och allt.

När det är bra får man banne mig se till att njuta!

Jag sitter här och mår himla gött! Det där tunga täcket av ledsamhet har lättat och saker och ting känns ljusa och lätta för första gången på mycket länge. Det känns så bra att jag liksom blir lite hög. Lite som när man är lagom salongsberusad och vill tala om för alla att man älskar dem. Ni vet?

Jag har varit mycket piggare än vanligt de senaste dagarna och har umgåtts med många mysiga människor. Min man till exempel. Han är verkligen en riktig pärla, min make. Tur att det är jag som har honom och ingen annan.

Och så har jag träningsvärk i nästan hela kroppen - och det ser jag som ett gott tecken. Det betyder att jag för det första orkat röra på mig så pass mycket att jag faktiskt ansträngt musklerna lite. För det andra betyder det förmodligen att kroppen mår så pass mycket bättre att den har slutat bryta ned musklerna och börjat bygga upp dem igen. Eller hur? För varför skulle jag annars få träningsvärk i dem? Det är ju inte den där vanliga muskelvärken utan riktig träningsvärk. Det har jag inte haft på länge länge länge. Det känns gött!

En livespelning med Florence + the Machine rullar på min teveskärm och det är så jäkla bra! Hon är verkligen helt enastående, den där Florence. Herregud så bra.

Annars stickar jag vidare på små små plagg till bebisar i Lettland. Fint sätt att bli av med lite restgarner.

Metal head

Nä nu ska jag kolla på sista avsnittet av Metal Evolution och sticka på en tubsjal med det vackra namnet A Thousand Splendid Suns. Sedan ska jag lyssna på mer metal och sticka mer på tubsjalen.

Det är vad jag ska göra hela kvällen. Och kanske twittra lite.

Tusen strålande solar.

Annars kan jag rapportera om att jag är jävligt trött på att ha Cushings, att jag har världens finaste arbetskamrater och att bästa grannfrun Sofia var här med söta lilla Alfred tidigare i dag. Och att jag har världens bästa son som vid nattningen sa att han älskar mig inte bara en utan två gånger.

Och så har jag världens bästa man också.

Over and out.

Jag kan lova att det är mysigt att ligga och snusa på en sådan här.

Dagens i-landsproblem

Vad ska jag lyssna på?! Allt känns så himla "jaha", bara.

I ett par månader har jag i sant Therese-manér varit helt inne i en The National-period då jag helt enkelt uteslutande lyssnat på deras musik. Men nu börjar jag tröttna lite, så vad ska jag lyssna på istället? Allt är tråkigt och ger mig inga känslor alls. Jag vet inte ens vilken genre jag är sugen på och testar saker till höger och vänster. Men allt är tråkigt. Inte ens de gamla favoriterna fungerar längre.

Hjälp! Det är så tråkigt att all musik är så tråkig! Ge mig tips på något bra.

Värdelöst vetande - nu sänker vi ambitionsnivån

Det har varit lite mycket på sista tiden. Mycket med nytt jobb, Hjärtekatter, hushåll, familj och diverse ideella åtaganden. Jag har varit ganska dålig på att hantera allt och det mesta har blivit gjort bara halvbra, utom jobbet. Jag skulle vilja blogga bra, promenera mer och umgås med min man. Förhoppningsvis lättar det om några veckor. Tills dess sänker jag ambitionsnivån, bland annat här på bloggen. Jag ska försöka att blogga lite oftare men inte lika genomtänkt och intressant kanske.

Idag inspireras jag av min bästa vän Jenny och berättar lite högst personlig och värdelös information om nuläget. Hon berättade exempelvis att hon skulle borsta tänderna och att hon hade svarta mysbyxor på sig. Jag har inga byxor alls på mig, men väl ett typ hudfärgat linne.

Annars sitter jag och tittar på Star Trek: Voyager på Sci-Fi-kanalen och tänker att jag borde städa upp alla leksaker som ligger spridda i hela vardagsrummet. Orka.

Jag är också märkligt mätt. Som om jag ätit en hel buffé, men jag har mest ätit såna där torkade majsnacks. Jag tror att det är för att jag åt en sån jätteportion linser till lunch.

Jag tänkte promenadspringa idag men jag orkade inte och åt en munk istället. Ja just det, den åt jag. Därför är jag så mätt.

Jag älskar mitt nya jobb fortfarande. Det är så peppande och inspirerande. Så mycket bättre än jag hoppades! Inte alls bara textproduktion på löpande band, och mycket mer ansvar än jag trodde från början. Och så himla bra kolleger. <3

Jag behöver verkligen verkligen klippa mig. Hela familjen behöver verkligen verkligen klippa sig. Jag funderar på att ta bort ett par decimeter minst.

Jag kan fortfarande inte lyssna på någonting annat än The National. Jag försöker men det går inte, jag måste alltid byta tillbaka.

Jag saknar att åka till Partille och se på handboll. Kan inte säsongen börja snart?

Imorgon ska jag och Theo på lekträff med hans tjejkompisar från MVC-gruppen. Vi ska till Galaxen och titta på djuren.

Nästa vecka är jag i Stockholm med jobbet i flera dagar. Möten står på schemat men tydligen också Blodomloppet. Jag ska gå 5 km. Inte springa 10.

Nu ska jag tvätta ansiktet och borsta tänderna. Egentligen borde jag tvätta håret men då måste jag vara vaken tills det är torrt och det orkar jag då rakt inte.

Over and out.

Lågvattenmärke?

Ja, jag tittar på ESC2011.
Ja, jag är ensam. (Pojke sover, man hos svärisarna)
Ja, det var det bästa jag kunde komma på att göra ikväll.
Ja, jag har farliga mängder godsaker i magen.
Ja, jag har funderat på att tappa upp lådvinet men ångrat mig.
Ja, jag har några favoritakter.
Ja, jag tycker att en del är rent av rätt catchy.

Är det nu sätter mig i skämshörnet och erkänner att jag blivit den mainstream-mamma jag svor att aldrig bli?

Multitasking

Här sitter jag och twittrar, äter banan, virkar, skriver mitt allra första mönster och lyssnar på The National. Det kunde varit värre!

Alltså. Jag kan verkligen inte sluta lyssna på The National. Och varför skulle jag?

Nördar och fjäderfän

Senaste felhörningen, Vanderlyle Crybaby Geeks - The National:
"I'll explain everything to the geese."
Det ska vara "Geeks". Naturligtvis. En hint kan finnas i låtens titel. Men å andra sidan sjungs det något om svanar precis innan.

Nytt i öronen och på huvudet

Min käre man fyller 31 år på söndag och för att fira honom skaffade jag barnvakt ikväll och planerade en mysig vuxenkväll för bara oss två. Nu är mannen i och för sig nere på gården tillsammans med Stefan och dricker rom och cola och röker cigarill, och jag sitter ensam i mjukisbyxor framför datorn och bloggar - men vi har haft en bra och fin kväll tillsammans.

Vi började med att klä upp oss fint i skjorta och slips och svart klänning från Macy's i NYC innan vi lämnade av Theodore hos Maria och Eric. Dagiskompisen Alexanders föräldrar, tillika våra grannar. Pojkarna började genast leka och det var inga problem att gå därifrån. Bara hejdå och vinkvink. Sedan åkte vi in till stan och Nefertiti för middag och jazzkonsert. Jag hade bokat allt i hemlighet och mannen blev mycket nöjd och glad och överraskad.

Jag är inget fan av jazz och har inte så stor koll, och min man är mycket kräsen när det gäller musik men jag lyckades pricka helt rätt! Bandet som spelade heter Aaron Parks Trio och kommer från Brooklyn. Till och med jag tyckte faktiskt att det var rätt bra. Då måste de vara fantastiska. Vi åt god mat och drack öl. Mycket bra.

Det som är så himla bra med jazzklubbar som Nefertiti är att man kan boka ett bord framför scenen och sitta där och äta och dricka medan man ser banden som spelar. Jag är så gammal och trött att tanken på att stå/hoppa runt en hel rockkonsert får mig att baxna, sorgligt men sant.

Dagen till ära färgades mitt hår från mörkbrunt/ljusbrunt/råttblont till mörkrött/illrött (i de olika stadierna av färgning, alltså ljust i botten och mörkare ju längre ned mot topparna man kommer. Inte så snyggt men ett måste om man vill få det ljusare utan att bleka). Tanken är att jag ska fortsätta att färga med illrött tills det mörkaste klipps bort med tiden. Eller så tröttnar jag på det röda och färgar det ljusbrunt. Hur som helst så kommer håret inte vara svartbrunt längre. Finally!

Rödhårig Thepas iförd mjukisbyxor och sovlinne som kom på ungefär 1,3 sekunder efter att hon klev över hemmets tröskel.

Mister Kilmister

My man foreverman.

Puh! Vilken tur.

Jag var mycket orolig över att dokumentären om Lemmy möjligtvis skulle visa en pinsam bild av en nedgången gammal patetisk rockgubbe, men neeej inte alls! Lemmy Kilmister är så cool att jag vill grina. Han är över 60 år och består mer av alkohol och nikotin än människa men han har fortfarande den digniteten och lustiga fyndigheten som jag älskade med boken (White line fever, hans självbiografi). Och maken till stilig 63-åring har jag aldrig någonsin sett.

Fattar ni att han har varit med sedan Hawkwind? Fattar ni? Han var med när rocken föddes. Han var med på femtiotalet och han är fortfarande med. Fattar ni?

Det finns inget sätt på vilket jag kan skriva en objektiv recension av den här dokumentären. Jag är för fascinerad av herr Kilmister för att ha någon slags helikoptersyn över innehållet. Några iaktagelser och insikter gjorde jag dock:

• Lemmy har det stökigaste hemmet jag någonsin sett. Ja, stökigare än min mans ungkarlslya - som dittills var det värsta jag sett. Lemmy 1, mannen 0.
• Alla coola människor tycker att Lemmy är Gud. Helt ok för mig. Han är hårdast för att han är äkta och sig själv. Inte en massa påklistrade klichéer och mascara. Hård som fan men snäll och respektfull - och vettig. För det mesta. Han har förstått det där med att ge tillbaka till fansen och ställer alltid upp på bilder och ger autografer till höger och vänster. Och så pratar han fint om sin mamma.
• Vad har egentligen hänt med Metallica? Från thrash till tönt. (Vilket inte ska förväxlas med "nörd". Nörd=bra, tönt=Lars). Eller så är jag bara bitter över att de inte finns på Spotify. Vem finns inte på Spotify liksom? Töntar! Jag önskar verkligen att de inte var så jäkla pruttgamla och avskydde allt som påminner dem om det onda Napster och andra som de tror försöker stjäla deras pengar. Kom in i tvåtusentalet liksom, och låt mig lyssna till er musik på det sätt som passar mig bäst. Jag vill ju tycka om er.
• Dave Grohl har otroligt tjockt och glansigt hår. Det ser så friskt och med sina stora lockar. Hur gör han?
• Jag är en sån sucker för rockenroll. Jag kommer alltid kissa på mig av exaltion när jag ser vissa personer eller hör vissa låtar. Det växer jag aldrig ifrån.
• Lemmy verkade ha ganska fin relation till sin son. Det var sött. (Vi ignorerar det där om att ... umgås ... med samma brudar, ok).
• Jarvis. My god vad jag gillar långa gängliga nördiga engelsmän. Sån tur att jag är gift med en.
• Marky Ramone finns fortfarande!

Det var jäkligt bra. Och här kommer min favoritlåt av Motörhead, Rock'n'roll. Den har räddat mig ur mången hjärtesorg.

Florence och maskinen

Evigheter efter alla andra har jag nu upptäckt hur fantastiskt bra Florence + the machine är. Nya besattheten nu när Marina and the diamonds börjar kännas lite tjatiga.

"Guess what, I'm not a rowboat, rowboat"

Jag är ganska bra på att höra och komma ihåg låttexter. Jag är också ganska bra på att höra och sjunga fel text. Inte lika bra som Jenny men jag har ändå lyckats med rader som "It's a blindee man" (Supply and demand) i en Hives-låt.

Den senaste felsjungningen är den braiga I'm not a robot med Marina and the diamonds. Ni har säkert hört den i Lindex-reklamen elller på Skavlan. När jag fick låten på hjärnan efter att ha hjärntvättats med Lindex-reklam gick jag länge omkring och sjöng "I'm not a rowboat, rowboat" istället för "I'm not a robot, robot". För det är ju helt logiskt. Rowboat. Heh.

Hela skivan är förresten jättebra! Min senaste musikbesatthet.

Ner som en pannkaka och upp som en sol

Den här dagen är bra och fin. Det vill jag börja det här inlägget med att klargöra. Den är bra och fin men den började (och fortsatte) helt åt skogen. Jag vet faktiskt inte vad som är i görningen men jag har hela dagen (nästan) lyckats förstöra för mig själv genom att vara envis och ha en allmänt dålig attityd. Ibland kan man liksom inte komma ur det och när man försöker faller man tillbaka igen vid minsta motgång. Hänger ni med?

Dagen började i alla fall med att Theodore vaknade klockan sex och ville gå upp. Det ville inte föräldrarna men de hade inte mycket att säga till om. Vi åt god frukost tillsammans vilket var mysigt, och sedan fick jag i lugn och ro göra mig i ordning för jobbet. Allt bra hittills. Det var mulet och blött ute så mannen erbjöd mig att låna hans regnkläder och i stället för att blir glad och prova om de passade surade jag och sa att det minsann inte behövdes några regnkläder. Det regnade ju inte ens för tillfället.

Jag gick ut till cykeln och det första jag kände när jag klev ut ur porten var att det regnade. Äh, tänkte jag, det är inte så farligt. Upp på cykeln och i väg. Efter fem minuter var jag dyngsur ända in på kroppen. Efter tio minuter blev jag alldeles och fullkomligt nedstänkt av en förbipasserande bil. Vid ett övergångsställe i närheten av Lilla Bommen skulle jag stanna för rött ljus varpå cykeln välte (!). Menååååå. Jag kom in till jobbet iskall, genomblöt och fem minuter sen. Sen satt jag och huttrade hela förmiddagen innan en kollega kom in och erbjöd mig sin kofta.

Dagen fortsatte med att jag fick en mild uppläxning för en text som jag inte lyckats helt med. Istället för att i vanlig ordning vara ödmjuk och inse mina misstag, vilka var helt mina egna (nästan), satt jag med sur uppsyn och bet mig i tungan för att inte skylla i från mig. Jag hatar att skylla i från mig. Suck, skriv om skriv rätt.

Ja, och så fortsatte det. Jag fick sitta med i ett spännande möte men i stället för att bidra med smartheter kläckte jag bara ur mig saker som ledde till fler tillrättavisningar. Jag kände mig som en trotsig tonåring och kunde bara inte komma ur det! Till råga på allt var jag tvungen att gå mitt i allt spännande för att klockan var fyra och Theo skulle hämtas på dagis. Det där med att slitas mellan jobb och familj är inte direkt det bästa jag vet. Det kanske bara var jag och mitt tonårshumör men jag tyckte att jag fick lite sneda blickar när jag gick.

Hur som helst. Nu vände äntligen dagen. Det hade slutat regna (symboliskt och fint) så cykelturen mot dagis var angenäm. Jag fick tid att tänka igenom dagen och komma fram till att det kanske inte var så att hela världen var emot mig utan att det kanske var mitt humör det var fel på (förutom nedstänkningen, det var idiotförarens fel helt och hållet). Jag kom fram till dagis och hämtade världens sötaste kille, åkte hem och lagade en nyttig pastarätt som jag och Theodore åt medan vi busade lite med vattenglaset. Humöret var redan bättre.

Sedan lekte vi lite på övervåningen och Theodore övade på att ramla ned från soffan. Det är sant, han gör det med flit, lite sådär halvkontrollerat. Jag låter honom hållas men sitter bredvid på golvet för säkerhets skull. Plötsligt var klockan sju och tandborstning, godnattsaga och -sång följde. För första gången på veckor somnade Theodore utan gnäll. Jag städade undan i köket snabbt och smidigt till tonerna av bob hund och tvättade sedan bort dagens utsmetade smink.

Sedan kom nästa fina överraskningar som pärlor på ett litet halsband. Fina kommentarer från fina läsare och en award! Snälla Caroline tyckte att jag förtjänade den här utmärkelsen:

"När man fått denna award så hör det till att man skall berätta 3 saker som ligger en varmt om hjärtat,visa sitt favoritfoto, och skicka vidare till 5 andra bloggar!"

Det kan jag väl ställa upp på. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat:

Min familj. Den gamla och den nya.
Mina vänner. De gamla och de nya.
Gamlestaden. Här vill jag alltid bo.

Det där med favoritfoto var svårare. Det bästa i hela mitt liv är ju min familj så hur skulle jag kunna välja en bild av någonting annat? Men det är ju så uppenbart att välja en bild på sina barn/hundar/illrar och så vidare, har jag verkligen inget annat favoritmotiv? Nej det har jag inte. Det finns inget mer bedårande än min stilige man och min docksöta son. Här kommer en bild från i somras. Jag vet inte om det är min favoritbild i hela världen men den ger mig en varm känsla i magen och sockerdricka i hjärtat.

Och nu till de fem bloggarna som får min utmärkelse. En del av mina favoriter vill helst vara anonyma här så de länkas inte.

Jenky
Gretas leverne
Ele-vele
Nostalchick
Knit-Marie

Var så goda. Ni förtjänar det bästa allihop. Och ni som inte kom med på listan, jag gillar er med. Ni kanske får vara med nästa gång.

Så som ni ser, dagen föll ned som en pannkaka men steg som en sol. Jag känner mig glad och nöjd och tillfreds just nu. Och Type O Negative mullrar på låg volym.

På fredag ska jag äta godis.

Sista rakan innan mållinjen

Måndag. Type O Negative ur Spotify. 22 dagar helt utan socker. På fredag ska jag kalasa på allt jag vill ha. Allt jag vill ha i små mängder. Jag ska verkligen ta mig tid att fundera ut vad jag verkligen vill ha. Inte klämma i mig en pizza för att jag får utan verkligen känna efter vad jag är sugen på. Välja och vraka. En sak är i alla fall säker - det blir choklad.

Den här veckan är det jag som hämtar på dagis och således går jag hem klockan fyra. Då cyklar jag som blixten till dagis och svingar upp lilleman i barnstolen. Vi brukar dröja en stund på gården och klättra, gunga eller titta på maskinerna. Sedan upp och laga mat innan det blir för sent. Idag stod ugnsstekt torsk, potatis, broccoli och kall sås på menyn. Lite meckigt med en trött och busig Theodore runt fötterna men nu när han sover och köksstöket är undanplockat känns det bara bra. Jag önskar kanske att jag hade lekt lite mer med honom men maten måste ju lagas och ätas, tänder borstas, pyjamasar på och så vidare. Jag läste i alla fall fem böcker för honom. Det får vara bra nog för den här mamman idag.

Stora maskiner är så himla spännande!

Nakenfislåten

En lek har med tiden utvecklats här hos oss. Varje gång Theodore blir naken (med eller utan blöja) klappar han sig på bröstet och då ska vi säga "nakenfiiis!". Då skrattar han belåtet och fortsätter med sitt. Rätt som det är klappar han sig på bröstet igen och ser uppmanande på oss. - "Nakenfiiis!".

Nu har jag utvecklat konceptet och spontangjort en liten sång som akompanjerar nakenheten. Den går under namnet Nakenfislåten och går så här (melodi: Fredagsmyslåten):

Du är en nakenfis,

för du inga kläder har.

Du är en nakefis,

och din rumpa den är så bar.

För du har inga kläder

och du är en nakenfiiiiiiis!

Den måste sjungas med en sån där falsettröst i slutet.

Dagens TB-uppdatering

Jo, i boken blir Sookie visst skadad och dricker visst Bills blod. Det var bara vid ett annat tillfälle och det mindes jag inte från serien. Nu har det i alla fall hänt och tjejen och vampyren har blivit förtjusta och farmorn (eller är det mormor?) har godkänt vampyren. Inte så himla mycket annat har hänt förutom att Sookie fick träffa på lite andra vampisar hemma hos Bill och nästan bli strypt av en liten människa. Och så ska hon fixa hantverkare åt Bill. Ja. Det är typ det hittills.

Jag tycker inte alls att boken är dålig. Jag längtar efter att läsa den när det börjar dra sig mot kvällskvisten. Språket är lättläst men inte simpelt och jag gillar, återigen, att boken är skriven i jag-form. Det finns små språkliga krumelurer här och var som jag uppskattar. Det är inga storverk men så är det ingen nobelprisad författare heller. Jag gillar Sookie. Jag gillar Bill nästan lika mycket (jag är ju lite såld på det här med gentlemän - se bara på min man). Jag älskar True Blood. Och jag gillar boken, hittills.

Ja, vad händer annars? Det är sju arbetsdagar kvar innan jag får semester. Hela nästa vecka är jag ensam på kontoret och ska då göra busiga saker som att gå barfota, lyssna på hög musik i hörlurarna (det är ingen som ropar och vill göra sig hörd, och telefonen lyser så fint när den ringer så det märker jag ändå), äta glass vid skrivbordet och sjunga med i musiken. Härliga dagar. Kanske går jag och hälsar på Sushila i ateljén om hon är där och har tid. Självklart kommer solen att lysa alla dagar.

Nu ska jag kidnappa vår alldeles nya laptop som kom hem till oss idag. Nästa blogginlägg skrivs kanske från en 17 tums HP Envy istället för en 14 tums Sony Vaio. Mäkta spännande det här med ny teknik.

Mycket på tallriken just nu

Oj vad massor det är att göra och tänka på just nu. Över allt (hemma och på jobbet) är det saker som behöver göras nu nu nu eller helst i förrgår och jag har knappt haft tid att ens tänka på att skriva ett blogginlägg.

Så nu tar jag en paus och skriver. Nu, när jag har fem minuter. Nu ska jag äntligen få blogga. Nu ska orden få flöda ur fingrarna som rinnande vatten. Och nu! Nu, ska jag skriva om ... eh. Ja vad då? Det är helt dött inne i huvudet.

Eh, kanske har Theodore gjort någonting roligt? Han har ramlat och slagit i munnen och ska till tandläkaren imorgon. Inte så roligt.

Men! Nu vet jag! Jag har lyssnat på bra musik på Spotify. Det är en bra grej att skriva om. Jag har lyssnat på Fallulah och Hannah Schneider. Det är bra grejer och helt nytt för mig. Lyssna ni med. Det är en order.

Annat kul ... Jo! Jag fick äntligen äntligen äntligen mitt hår klippt igår. Sushila stajlade med saxen och nu har jag ett friskt och levande svall igen. Tack! Jag fick dessutom en hejdlöst snygg och fantastisk väska som hon sytt. Bara sådär i efterskottspresent. Jag ska visa bilder sen.

Ja, och så får vi Stockholmsbesök imorgon i form av Stefan och Josefin. Men då är jag på sommarfirande med jobbet. Aaaall night.

På söndag ska vi för övrigt på lekträff med familjegruppsfamiljerna för första gången på evigheters evighet. Alla kommer och jag ser fram emot det jättemycket!

Nu återgår jag till alla måsten. Golvet på övervåningen ska tydligen dammsugas.