Drömkroppen dagen efter

Tack för alla fina reaktioner på mitt inlägg om drömkroppen. Tänk, det var till och med någon jag inte känner som delade det med sina kamrater på Facebook. De kändes väldigt bra att skriva ett inlägg som inte innehöll någonting negativt, typ jag är tjock och ful, men axlarna är fina. Typ. Ni förstår vad jag menar. Ett inlägg som inte handlade om min sjuka kropp, utan det som faktiskt fortfarande fungerar. Eller sånt som börjat fungera igen. Men det var verkligen inte lätt. Det är så enkelt att slinka dit negativa saker utan att en tänker på det. Tack igen allihopa.

Någon frågade hur jag mår nu. Rätt risigt måste jag erkänna. Jag är frisk från min cushings, och det är jag otroligt tacksam för, men det är en lång väg tillbaka och det känns. Min kropp, som tidigare producerade för mycket kortisol, kan nu istället inte producera tillräckligt mycket. Jag äter därför hydrokortison för att kompensera men trappar ned var tredje vecka för att lura igång kroppen. Så att säga. Det är fruktansvärt jobbigt och det känns som att ständigt leva med för lite batterier. För lite energi och drivkraft. Jag är ständigt trött, illamående och orkeslös.

Men det är att förvänta, och det kommer att gå över så småningom. Kanske om några månader, kanske om ett halvår, nästan helt säkert om ett år.

Jag vet att det är bra men det skääääär i mammahjärtat!

När man är stor kille drar man sin egen Tiger-väska.

Idag åkte min älskade lilla stora och duktiga son med sin farfar hem och ska stanna där i två veckor. Svärföräldrarna är snälla och avlastar oss med barnvakt! De får umgås med sitt minsta barnbarn, Theodore får en rolig semester och vi föräldrar får vila upp oss lite. Win för alla alltså!

Men ändå skäääär det i mammahjärtat och jag längtar efter min lilla fantastiska pojke. Jag vet att han har det bra och jag oroar mig inte för hans välbefinnande ett dugg. Det är jag som är saknig! Jag är inte van att vara borta från mitt barn. Jag kan räkna barnvaktstillfällena vi haft på ena handens fingrar, och då har det handlat om en enstaka kväll. Och så den gången vi var i New York lite mer än en vecka. När Theodore var ett och ett halvt.

Jag är inte van vid att bara ha mig själv och maken att rå om. Jag minns inte hur det känns. Missförstå mig inte, det känns ju så klart helt fantastiskt (även om vi båda är dunderförkylda) och jag är mycket tacksam. Det känns fint att kunna ha en ostörd konversation med sin man. Att inte behöva se till att pojken får i sig mat, leks, nattas, borstas och så vidare. Att slippa Bamse och tecknad Spiderman på teve. Att kunna vila ordentligt. Låta hjärnan stänga av lite.

Men jag kan ändå inte låta bli att ha dåligt samvete. Inte kan man väl få tycka att det är skönt att inte ha sitt barn hemma? Eller får man det?

Jag är i alla fall mycket glad över att ha haft svärfar här hela veckan. Jag har knappt behövt lyfta ett finger och han har tagit hand om hela hushållet med dagislämningar, disk, tvätt och allehanda ärenden. Och ändå var det jag som fick en blombukett när han åkte. Det är en riktig engelsk gentleman kan jag tala om.

Peppningen funkar

Tack allihopa för alla fina ord. Det värmer verkligen att ni bryr er och engagerar er så mycket. Att få klaga av mig i ett blogginlägg och få en massa pepp tillbaka gör stor skillnad när jag försöker hålla modet uppe. Och att vara vid gott mod trots att det är jobbigt är mitt sätt att hantera situationen. Att försöka se varje situation ur ett så positivt ljus som möjligt. Annars orkar jag inte. Jag orkar inte gräva ned mig i hur jobbigt det är. Hur ska man då orka kriga?

Det är ni som är bäst!

Jäklar vad fina ni är allihopa! Jag känner mig så lyckligt lottad som har så mycket omtänksamma och snälla människor omkring mig. Jag hoppas att ni förstår att ni betyder så himla mycket för mig. Finingar!

Världens finaste

Jag har ju skrivit tidigare om att jag är så tacksam över att ha fina människor omkring mig (nära och långt bort) som visar sin omtanke nu när mitt liv för tillfället är lite kämpigt. Men nu känner jag att jag måste göra det igen. Ni är verkligen underbara allihopa. Gamla skolkamrater som hejar på, föräldrar som tröstar, kolleger och släktingar som skickar blommor, svärföräldrar som kommer och hjälper till, arbetsgivare som visar sitt stöd, förskolepedagoger som säger att de vill hjälpa till.

Och bästa kompisar som skickar fina paket. Kolla vad som hämtades ut på posten idag!

Gissa om jag ska pyssla om mig själv!

Julmys på Liseberg

Min faster och hennes man är på besök i Göteborg i helgen och kom över på fika i går kväll. Jättemysigt med lussekatter, pepparkakor och dammsugare. Theodore fick guldpappersklädda chokladbjörnar som han slukade i ett nafs. Släktingarna skulle gå på Jul på Liseberg i dag och vi bestämde oss för att följa med.

Theodore lämnade sin önskelista till Tomten, sedan var det karuseller som gällde.

Han åkte Små grodorna alldeles själv!

Vi kämpade hårt för att vinna i chokladhjulen. Helt utan tur.

Men lika glad var Theo för det.

Sen blev han lite trött.

Men gissa om han vaknade snabbt när jag frågade om han ville åka flygplan!

Upp, upp och i väääg!

Vi övertalade gammelmorbror att åka Kaffekopparna med Theo. Det var toppen!

Men Farfars bilar var så bra att vi var tvungna att åka två gånger.

Och när jag kom hem väntade den här på mig.
Från mina kolleger på jobbet. Det värmde fint vill jag lova.

När nöden är som störst visar det sig vilka som verkligen betyder något

Det suger donkey dick att vara sjuk. Även minsta förkylning eller huvudvärk kan vara nog så jobbig, det vet vi alla. Och när man åker på någonting lite allvarligare kan det mesta bli upp och ned. Då är det skönt att livet slänger in några ljusglimtar här och där. Som fina människor som dyker upp omkring en och bjuder på hjälp och uppmuntran. Eller som att hela min familj kommer att samlas här hemma hos oss i jul. Mamma, pappa och Jeanette, brorsan och hans två barn. Det kommer att bli en så himla mysig julafton! Och så på annandagen kommer svärföräldrarna och Edward.

Jag är otroligt tacksam för alla fina ord och all omtanke jag fått här, på Facebook och i telefonen. Tack alla fina vänner - ni är fantastiska!

Jag vill gärna passa på att tacka min svärfar extra mycket. Han tog tåget hit igår och stannar hela helgen bara för att hjälpa mig att ta hand om Theodore när mannen jobbar två tolvtimmarspass. Annars hade jag nog gått under. Hittills har han diskat och städat och packat katter, läst sagor och slängt sopor och handlat i ruskvädret. Ovärderlig hjälp. Ikväll bjuder vi ut honom på brasiliansk restaurang.

Massor massor av katter som ska skickas ned till Lund.

Theodore åker jättesnabbt!

Det var länge sedan jag visade en familjefilm här på bloggen. Här kommer en kort en på Theodore som åker rutschkana på Leklandet.



Och tack, förresten, för alla fina ord och krya-önskningar. Både här och på Facebook och alla andra ställen. Jag lovar att vila och ta hand om mig.

Tack för alla speltips!

Nu har vi mycket att gå igenom och läsa om. Det känns jättespännande! Jag vet att jag sa att jag inte ville ha så mycket verklighetstroget våld och blod men jag är sjukt pepp på att pröva Dead Island när det kommer ut inom kort. Fast hur verklighetstroget är det egentligen med zombies å andra sidan ...

Hurra, hurra för mig som fyller år idag!

Så, nu har jag blivit 29 år. En lagom ålder för en Thepas.

Det har drällt in önskningar på via Facebook, sms, telefonsamtal och regelrätta gratulationer ansikte mot ansikte. Jag blir så glad och rörd. Till och med Theodore har sagt grattis. Det var bedårande.

Jag har fått fina presenter, bland annat turkos PANTONE-mugg. Nu äter jag jordgubbar med grädde och känner mig mycket uppskattad.

Tack och hjälp!

Tack alla som kommenterat och berättat vilka ni är, och tack alla som läser men inte kommenterat. Jag tycker om er alla så mycket!

Nu till mitt "hjälp!". Jag har fått en beställning på Theos fina gå-bort-kofta men jag har garnproblem! Theos kofta stickade jag i Drops Karisma Superwash men jag tycker att den är lite lite stickig och tänkte därför sticka den här beställningskoftan i Drops Merino Extra Fine (som mönstret dessutom föreslår). Problemet är att det garnet inte finns i den färg jag behöver. Naturvit/benvit är inga problem men jag behöver också en klarröd och den röda som syns i färgkartan är lite mer vinröd eller mörkröd.

Så vad har jag för alternativ? Karisman finns i en jättefin klarröd men är ju lite stickig. Vad tror ni om Drops Lima? Är det någon som stickat med det garnet?


 Jag behöver ett mjukt och mysigt klarrött garn med stickfasthet 21m=10cm. Det får inte vara hutlöst dyrt heller. Gärna. Är det någon som har några förslag?

Uppdatering: Lima - som en blandning mellan Karisma och Merino Extra Fine, det låter ju väldigt bra på pappret. Jag ska ta mig till Deisys Design och titta på färgerna. Om den röda inte är klar nog får jag nog försöka övertala beställaren att köra på Karisma i alla fall. Jättestickigt är det ju inte ... 

Uppdatering 2: Liman kändes ju jättebra! Mjuk och fin men med lite struktur av ullen. Jag jämförde den röda färgen mot Karisman och den var helt klart klarröd och inte vinröd. Den blir det! Nu behöver jag bara sticka en ordentlig provruta för den här garnet har lite färre meter/50 gram men fortfarande 21 maskor på 10 centimeter. Pepp!

Uppdatering 3: Men icke att förglömma, näst på tur i beställningslistan står en virkad katt och den har jag just satt tänderna i. Så att säga. Det blir ett spännande projekt för jag kan ju inte virka. Förutom mormorsrutor. Hittills har jag bara kommit några varv på första delen (huvudet) och det ser fint ut. Nu sitter jag med de där nybörjarproblemen som jag minns från stickningen - att inte veta var varvet börjar och att inte se om jag ökade i den förra maskan eller inte. Sådant som man lär sig se efter hand men som i början är oerhört förvirrande och frustrerande. Men också pepp!

Arbeterskan rapporterar

Första arbetsdagen efter föräldraledigheten är nu över. Det gick bra, faktiskt bättre än förväntat. Alla var glada att se mig (eller så verkade det i alla fall) och det bjöds på god utelunch. Jag behövde inte alls vara orolig över att jag blivit överflödig under de tio månaderna jag varit borta för det var bara att sätta tänderna i arbetet på en gång. En ny praktikant hade lagts till skaran och tillsammans började vi knåpa på logotypeförslag åt vår största kund. Det kändes mycket ovant att sitta vid datorn och Illustrator var som rena grekiskan men jag känner att det kommer att ge sig med tiden.

Jag saknade såklart mina pojkar hela dagen men det gick bra ändå. De var glada när jag kom hem och Theodore får numera lägga sig en timme senare så vi hinner gosa lite. Och det gjorde vi. Gosade lite. Lite. För det är verkligen inte mycket att gosa och leka i en och en halv timme när man är van vid hela dagar. Men jag tar det jag får.

Tiden, eller bristen på den, är nog det jobbigaste. Det är inte så att man har oceaner av tid till övers när man är föräldraledig, men eftersom jag har sån tur att jag har en man som jobbar skift så har vi haft mycket tid tillsammans. Nu blir det bara ett par timmar på kvällen och då ska jag hinna umgås, äta, vila lite, blogga, läsa lite bloggar och sticka eller läsa alla böcker som står i kö. Jag vet att det är så det är i livet som arbetande småbarnsförälder och jag vänjer mig nog med tiden.

Jag lovade ju att jag skulle utvärdera 5-minutersmetoden nu när det gått över en vecka sedan vi började. Det har fungerat över all förväntan! De första kvällarna skrek Theodore ganska länge (men inte längre än normalt) men redan andra kvällen märkte vi en skillnad till det bättre. Sedan började han skrika mindre och mindre och snabbare än jag trodde somnade han plötsligt själv. I början vaknade han efter en stund och skrek en stund men sen slutade han med det också. Inatt var första natten han somnade om själv alla gånger han vaknade. Det är som magi! Vi hörde honom gnälla från rummet men han tystnade efter en liten stund och vi somnade om allihopa.

Jämfört med vad vi är vana vid så är det här helt fantastiskt och jag märker tydligt att Theodore är så mycket mer tillfreds när han ska somna.

Tack igen moster och Johnny för tipset!