Giftemål och Hemmets Journal

Den här helgen har varit rolig och händelserik. Lite stressig men väldigt bra ändå.

I lördags var vi bjudna på vännerna Stefan och Josefines bröllop i Karl Johanskyrkan här i Göteborg. Vädret var regnigt som sig bör vid ett junibröllop, vigseln var fin och lagom lång för en tvååring och mottagningen var trevlig med god mat, tårta och kakbuffé. Theodore skötte sig exemplariskt (för en tvååring) hela kvällen trots att vi proppade honom full med socker och inte åkte hem förrän vid tio. Vi var två stolta föräldrar.

Mannen var toastmaster och kom inte hem förrän vid fyra på morgonen. Lite rund under fötterna. Jag lyxade faktiskt också till det och drack ett glas vin till smörgåstårtan.

Så här stilig var min lille man.

Så här stilig var min store man. Jag har sån tur som har en så snygg äkta hälft,
hur lyckades jag med det egentligen? Hur snygg jag var finns inga bildbevis av
så ni får lita på att jag var fin i min blommiga klänning, rosa kofta
och avancerade håruppsättning.

Och så här vackra var brudparet. Och ja, jag var tvungen att gråta lite lite
under vigseln. Det är ju så fint med människor som gifter sig!

Vad jag förstår skötte sig alla fint på festen, ingen spårade ur så länge vi var kvar och talen var fina. Den som uppförde sig mest som en fullgubbe var väl egentligen Theodore, eller vad säger ni om det här? Lite sång, en styrkande hutt och så lite mer sång.

Hehehehehe.

Idag var också en spännande dag, för det var dags att packa ihop 500 handvirkade Hjärtekatter inför tisdagens leverans till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Ja, för så många har vi fått in på exakt två månader. Och fler därtill som vi inte hunnit räkna. Säkert hundra till. Hjärtekatten har blivit en stor succé och det är en av anledningarna till att inläggen blivit lite färre och tråkigare på sista tiden. Välgörenhetsarbete tar tydligen oändligt mycket mer tid än man kan tro. Men det är värt det.

Samtidigt som 500 katter skulle packas i påsar fick vi besök av en journalist och en fotograf från Hemmets Journal som gör ett reportage som publiceras efter sommaren. Förhoppningsvis leder det till ännu fler Hjärtekatter!

Fotografen roddar med ljus och 500 Hjärtekatter i vårt vardagsrum.

Ja, 500 handvirkade och helt unika katter till 500 helt unika hjärtebarn.

När intervju och fotografering var över satte jag, Susanne
(den andra delen i duon som startade Hjärtekatten) och Chris igång och
packade katterna i påsar tillsammans med en liten folder som beskriver projektet.

Några timmar senare låg de snyggt och prydligt nedstoppade i kartonger
och lyftes ned till Susannes bil.

Nu ser jag så himla mycket fram emot tisdag då vi äntligen ska göra första leveransen till sjukhuset!

Världens bästa skrädderska och designer

Kommer ni ihåg min fina bröllopsklänning? Den perfekta och alldeles ljuvliga? I vitt siden med en mörkbrun underkjol av mååånga meter bandkantad tyll. Den som passade fullkomligt perfekt trots att jag blev gravid under processen och var i sjätte månaden på bröllopsdagen. Den här klänningen alltså:

Kommer ni ihåg att jag flera gånger nämnt att det är min kompis Sushila som gjort den? Visst har jag berättat om vilken ångest jag hade över tanken på att behöva mätas och synas av en främmande människa - i bröllopsunderkläder? Men Sushila fick mig att känna mig så bekväm som det bara är möjligt när man måste ursäkta sig för att gå på toaletten och kräkas då och då. Och resultatet är så ljuvligt att det var värt varenda minut.

Sushila är inte bara världens bästa skrädderska och designer, en fin vän och snygg brud - hon har numera en ny och fin hemsida också! Där finns fler exempel på fruktansvärt vackra och välgjorda plagg hon gjort. Där kan du beställa färdigdesignade plagg i vintage- eller nyproducerade tyger, eller kontakta henne för att få helt skräddarsydda plagg. Vare sig du, eller någon du känner, behöver en bröllopsklänning, en kostym, den snyggaste festblåsan eller ett par perfekta jeans - gå till Sushila. Retro, rockabilly, punk eller klassiskt - hon förstår precis vad man vill ha och hantverket är fullkomligt utsökt. Om du inte tror mig är det bara att komma hem till mig på fika så tar jag gärna fram min klänning och övertygar dig.

Men börja med att kolla in thusey.com!

Ser ni så underbart?

För två kärleksfyllda år sedan ...

Herr och fru Sharp. Och bebisen Sharp i magen.

... låg vi i en hotellsäng och var fullkomligt utmattade. Vi var unga och vackra och alldeles alldeles nygifta. Vill ni läsa om bröllopet, bröllopsresan eller förberedelserna kan ni klicka på etiketten "Bröllop" i spalten till höger. Eller klicka här.

Vi firade årets bröllopsdag med en alldeles för stor tårta. Och jag fick en fin krukväxt som, i likhet med vårt äktenskap, är tålig och motståndskraftig.

Ser ni minen? He wants him some cake!

Vi åt ett år gammal bröllopstårta

Ja, alltså, det är en engelsk bröllopstradition. Egentligen ska tårtan ha tre våningar, den nedre äter man på bröllopet, den mittersta skickar man till de inbjudna gästerna som inte kunde komma och den översta delen sparas till ettårsdagen eller barndopet - vilket som nu kommer först. Men vi hade bara två våningar och alltså fick frånvarande gäster vara utan tårta.

Ärligt talat var det mest mannen som åt tårta, som på bröllopet, jag tycker inte att den är så jättegod. Det är en klassisk engelsk frukttårta som matats med konjak och täckts med marsipan och en och en halv centimeter icing.

Superfin är den i alla fall. Och ännu finare var den för ett år sedan.

Bröllopsdag nummer två

Klänningen hängde på en galge på garderobsdörren. Underkjolen av tyll hängde bredvid och på golvet stod ett par vita stövletter. Utanför fönstret snöade det.

För ett år sedan stod jag i min mammas vardagsrum tillsammans med henne och världens bästa Jenny och gjorde mig i ordning för den hittills största dagen i mitt liv. Jag var så otroligt nervös och dubbelkollade och trippelkollade allt hela tiden.

Det var min bröllopsdag. Det var jag som skulle gifta mig. Jag var bruden som längtade efter sin brudgum och oroade mig över allt som kunde gå snett och alla katastrofer som kunde inträffa.

Inget gick snett (förutom att brudgummen kom 20 minuter sent till fotograferingen och halva följet höll på att missa vigseln) och det var den bästa bröllopsdagen jag kan tänka mig. Allt var perfekt och alla minnen är fina minnen.

Den bästa dagen i en flickas liv

Alla bilder är fotade av Malin Claesson.

Uppdatering från bröllopsresan

Hejhej! Vi är landade och installerade i Tallinn, Estland, och sitter på det romantiska hotellrummet vi valde redan i somras. Resan hit var lite av en pärs då det stormade över Östersjön. Två i sällskapet kräktes och jag hann få panik minst två gånger. Jag är inte så van vid hav och båtar. Maken var helt oberörd och sov som ett barn.

I måndags var det sightseeing med de av oss som inte varit i Tallinn tidigare, många souvenirbutiker och stickande tanter. Igår letade vi skor till maken mest hela dagen och jag köpte lite nya estniska och lettiska garner. Jag plockar nog upp lite mer idag.

Förkylningen som kom som ett brev på posten för en och en halv vecka sedan håller fortfarande i sig och jag är en nysande och hostande nybliven fru. Men mest lycklig.

Om ni vill ha bebisnyheter kan jag meddela att paret Sharp kände tillskottet utanpå magen för första gången igår kväll.

Herr och fru Sharp

Mosterns man Johnny hade kameran med sig under mottagningen igår. Här kommer en tjuvtitt på gårdagens brudpar. Jag presenterar härmed: Herr och fru Sharp!

...

Imorgon bitti åker jag iväg för att gifta mig. Resan börjar tidigt på morgonen och på lördag klockan tre kommer jag att vara någons hustru. Bröllopsresan går till Tallinn och det kan hända att jag inte hör av mig förrän sista dagen i november. Eller så rapporterar jag tidigare.

Jag är redo!

Förkylt också!

Idag har vi varit duktiga i hushållet Larsson/Sharp. Sambon har flyttstädat i gamla lägenheten, vi har tvättat och jag har diskat, städat köket och stickat lite på julklappar. Allt det och dessutom är jag förkyld. Inte riktigt vad jag önskar nu när det bara är dagar kvar till den stora dagen. Näsan rinner, halsen gör ont och jag känner mig svimfärdig om jag står mer än tio minuter. Blä.

Anyways. Bebisen har balettuppvisning i magen och jag dricker juice i jakt på c-vitamin.

Status för julstickningarna är ungefär följande:
Den röda i ull: Ska blockas och trådfästas.
Den ljusrosa i ull: Ska trådfästas och få en knapp.
Den gammelrosa-lila i ull: Ska blockas och trådfästas.
Den avancerade i alpaca: Det går lååångsamt frammåt.
Den mörkblå i alpaca: Hälften klar, hälften kvar.
Den lila i... merino-ull var det va? Ska blockas och trådfästas.
Den ljusblå i sockgarn: Ska blockas och trådfästas.
Den vit-grå-beige i ull: Typ 30% klar.

Sen är det några kvar som inte ens är påkomna.

Dagen och bilder från helgen som var

Jag vaknade imorse med en rygg som kändes som att den gått mitt i tu. Halsen beboddes av en igelkotte från helvetet och kinderna kändes febriga. Alltså stannade jag i hemmets lugna vrå hela dagen förutom en utflykt i mitt närområde för införskaffning av stor pizza och en godispåse. Allt ligger nästan orört. Jag är inte mig själv. Alls.

Jag tänkte att ni skulle få lite ögongodis i form av bilder från helgen (alla tagna med Jennys kamera av olika personer). Magen håller sig misstänkt frånvarande på alla bilder men imorse tog jag en riktig en i profil som jag kanske kan visa när karln kommer hem.

All the girls. Och nej, det är inte mina bröst. Det är någon annans. Det måste det vara. Sist jag kollade hade jag inte tits stora som vuxna huvuden. Visst? Eller hur?

Mary stod i köket och lagade gourmet-mat på löpande band. Hon är den bästa husfru jag vet.

Här är resultatet. Vegetarisk delikatessbiff tror jag, råstekt potatis, tzatziki och god sallad. Till förrätt fick vi avocado med citronkesoröra. Efteråt vankades dessert á la svensk smörsångare.

Annagreta och den blivande bruden. Vi är glada. Vissa är väldigt glada.

De vackra damerna sitter uppradade för middagsintag.

Som om inte umgänget, maten, skvallret och uppassningen var nog fick jag även en alldeles specialdesignad möhippe-t-shirt som jag ska bära var dag.

Blir den inte grann så säg?

Porrsurfning är en ädel konst.

Therese och Jenny. Två ärtor i en ärtskida.

Tyvärr kom tiden då vi var tvungna att säga adjö för den här gången. Ser ni någon bebismage? Inte jag heller, men vänta bara, snart ska ni få se för den finns där under.

Helgen som var

Sällan har väl någon kvinna blivit så uppvaktad och ompysslad av sina väninnor som jag blev i helgen! Jag kände mig som en katt på en sidenkudde som blev serverad trerätters med alkoholfri champagne och snusk-berättelser på löpande band. Och så fick jag prata huuur mycket bebis och giftemålsplaner om helst. Det var toppen och jag älskar mina flickor så innerligt! Det bästa av allt är nog ändå att jag får se dem igen redan nästa helg. Och sen ska jag tvinga ned dem till Götet så att jag kan passa upp på dem i min stora nya lägenhet.

Nu har jag hittat schampot och de djupa tallrikarna.

Som om helgen överraskningar inte vore nog vann jag en blogg-tävling också! Jag som aldrig vinner något. Det var Agatas stickbokstävling, och jag vann inte den utlottade boken utan en bonusvinst. Samma författare men med bebis-tema istället för accessoarer - bara ännu mer rätt eller hur? Tusen tack Agata!

Helgen som kommer

Om ni frågar mig vad jag ska gör i helgen är mitt svar: ingen aning. Jag ska åka tåg, det vet jag, och jag ska ha roligt, det är bestämt.

För någon vecka sedan fick jag ett rekommenderat brev och i kuvertet låg två tågbiljetter och en kallelse att befinna mig på centralstationen i Stockholm på lördag. Tjoho! Är det någon slags möhippe-aktivitet på gång månne? Jag är exalterad och glad och ska strax hem och packa lilla väskan.

Uppdateringar kommer efter helgen.

När en trea på skalan är jättemycket bättre men fortfarande inte en åtta

Det här blir gnälligt och argt. Jag är faktiskt lite irriterad och trött på något som legat och lurat i skuggorna senaste... fucking året!

Nuförtiden mår jag verkligen mycket bättre! Från att i flera månader bara ha överlevt till att faktiskt jobba heltid är en stor skillnad. Det betyder dock inte att allt är som vanligt igen. En del verkar ha väldigt svårt att förstå det (ni vet vilka ni är och ni andra behöver inte ta åt er). Jag är fortfarande bara en trea av tio. Jag orkar gå till jobbet och komma hem. Kanske, kanske äta något men vid nio är det sängdags. Måste jag göra något ärende, typ hämta paket på posten är det det enda jag orkar göra den kvällen.

Jag kommer hem vid halv sju, jag behöver sitta i soffan och stirra rakt fram och umgås med min sambo, sen behöver jag sova. Jag orkar med max ett umgänge på en arbetsvecka, annars blir det för mycket i dagsläget. Igår ville jag både dra igenom bröllopsplanerna en gång till och färga håret. Utväxten är fortfarande kvar. Jag har planerat att färga den i minst en månad.

Jag har fullt upp i livet just nu, det viktigaste måste komma först under helgerna. Som att packa upp alla kartonger till exempel. Jag har fortfarande inte hittat schampot, handdukarna eller de djupa tallrikarna. Varannan helg har vi lilla Edward (som för övrigt inte är så liten längre, utan blivande storebror med eget rum) och då blir det inte mycket gjort hemma. Mest lek, disk, utflykt och nattning.

Dessutom gifter jag mig om 11 dagar och har massor av planering och praktiska saker att ta hand om. Det tar på krafterna att hålla allt i minnet och dra i alla trådar.

Nyinflyttad, mindre än två veckor till bröllopet och gravid. Varför måste jag fortfarande försvara mig för att jag inte har tid och ork?

Det är inte märkligt om jag säger att jag inte kommer kunna bjuda hem folk förrän kanske i slutet av december. Nästa helg ska jag äntligen få träffa bästa vännerna i Stockholm, helgen därpå gifter jag mig, helgen efter det är jag på bröllopsresa och då är det banne mig redan december. Och då har vi fortfarande inte hunnit möblera ordentligt och packa upp. Jag behöver minst två helger på mig efter resan att få någorlunda ordning. Dessutom kommer svärföräldrarna på besök runt lucia. Då måste det vara hyfsat fint.

Hela mitt liv har jag levt för att göra andra gladare och må bättre. Är det så märkligt att jag nu, när livet förändras, behöver vara självisk och bara göra sånt som gör mig glad och pigg? Är det konstigt att jag säger nej till allt umgänge en hel vecka för att jag ska orka gå på mamma-vattenjympa en kväll? Ska jag inte få unna mig att träffa de jag saknat mest av alla (tjejerna) under en helg även om det betyder att alla andra får stå tillbaka? Är det någon som finner det underligt att jag mest vill vara med min stora trygghet i livet, min blivande man, när allt jag är van vid förändras?

Jag tycker inte det.

Det är en naturlig fas i livet att allt ställs på huvudet och förändras när man går från att vara singel och ha all tid och ork i världen till att bli fru och mamma. Klart som fan att jag inte har lika mycket tid och tålamod som vanligt. Jag har inte ork just nu för energi-vampyrer. De vänner som kommer att finnas kvar i mitt liv är det som vet att jag tycker om dem trots att jag inte ringt på tre månader (eller sex). De som skickar sms och kommenterar här för att de vet att jag är svår att nå på telefon. Jag är dålig på att ladda batteriet, ja, men ibland vill jag heller inte svara. Särskilt inte efter nio.

Ni får tycka att jag är självisk och att jag förändrats. Må så vara. Under just den här perioden i mitt liv är det så här det är.

Cirkus

Idag har bebisen lekt akrobat hela dagen. Det är idel puffar och fisk-stjärtar därinne. Mysigt!

Idag var jag och tjyvkikade på min vigselring som är färdig. Ni har väl inte missat att jag gifter mig om tolv dagar?

12!!!

Jag lever och... vad är motsatsen till frodas?

Inga stora nyheter egentligen. Läget är så här:

• Bebisen är 15 veckor gammal i magen. Jag känner inte av den ännu men själva magen är väldigt spänd. Om två veckor är det ultraljud.
• Jag mår fortfarande kasst men jobbar 50%. Lite olika åkommor varje dag. Igår var fogen värst, idag mår jag illa och har ont i magen. Till och med chefen säger att jag ser lite blek ut. Jag är verkligen inte kry.
• Jag har lunch-date med Martin idag men jag tror att jag måste ställa in för jag orkar inte. Jag vill bara hem och sova.
• Jag sov 10,5 timmar i natt.
  
• Flytten börjar närma sig, vi har bokat lastbil men ännu inte fixat öveföringen av el och sånt jox. Tror jag.
• Bröllopet börjar närma sig. Jag har ingen aning om vad status är med alla förberedelser. Klänningen blir i alla fall perfekt.
• Den 11 november tänkte jag börja på gravidvattenjympa.
• Jag älskar mammakläder.
• Vi har bestämt oss för att inte göra köns-ultraljud trots allt. Det får bli en överraskning i april. Någon som har några gissningar? Hittills har alla som gissat sagt att det blir en flicka, dvs mamma, pappa, sambon, brorsans tjej och Jenny. Vad tror ni?
  

-----------

Vecka 15:

Kroppen:
Livmodern når ett par, tre cm över blygdbenet. Några gravida kvinnor kan känna av ligamentsmärtor: stickande, dragande smärtor från ena eller i bland båda sidorna om livmodern. Men denna typ av smärtor kan du känna av redan i graviditetsvecka 7-8! Smärtorna kommer oftast när du ändrar kroppsställning - när du vänder dig i sängen eller reser dig upp från sittande ställning. Smärtorna beror på att det stramar i upphängningsapparaten till livmodern, i ligamenten. Det är inte farligt för graviditeten och brukar oftast försvinna senast kring graviditetsvecka 20.

Man kan känna sig nästäppt och ha lätt för att blöda näsblod när man är gravid även om det är mer vanligt under slutet av graviditeten. Nästäppa beror till stor del på den ökade mängden östrogen samt ökad blodmängd som i sin tur mjukar upp brosk och vävnader vilket gör att man blir täppt i de trånga näsgångarna. Det kan i sin tur göra att man snarkar om nätterna. Blodkärlen kan även vidgas vilket medför att man lättare blöder näsblod.

Fostret:
I vecka 15 är kroppslängden omkring 13 cm (huvud/stjärt) och vikten i medeltal 70 g.
Öronen som från början sitter långt ner mot halsen har flyttat upp till sitt slutliga läge. Öronmusslorna har veckat sig och har i det närmaste utseendet som hos ett nyfött barn. Huden är tunn och skär till färgen och tunna blodkärl lyser igenom. Könsorganen är färdigutvecklade och man kan se om det är en flicka eller en pojke. På ultraljud kan man se könet men bara om man har tur och barnet ligger i ett gynnsamt läge. Riktigt säker kan man aldrig bli och undersökning för att konstatera kön förekommer inte. Armarna kan röra sig och händerna kan knytas. Hjärtat pumpar ungefär 28 liter blod/dygn och hjärtljuden kan avlyssnas med en doptone. Ögonlocken stängs och kommer inte att öppnas igen förrän i sjunde månaden.

Da weekend

Här är allt som vanligt. Jag mår illa och magsyran lever sitt eget high-life som vanligt. Livet är soffa och tv som vanligt. Spännande va?

Men faktiskt! I lördags vaknade jag och kände att det var en bra dag. Visst mådde jag illa och inte kunde jag äta något men jag orkade stå rak i ryggen och för första gången på mycket länge kändes livet ljust och hoppfullt. Det krävs tydligen energi för att vara glad. Jag orkade tvätta håret! Jag orkade raka benen! Jag plockade ögonbrynen!

Det här var en bra dag för att åka in till stan för att köpa nya underkläder till bröllopet. Ni med obehagligt bra minne kan kanske erinra er att jag redan köpt underkläder till den stora dagen men nu råkar det sig ju så att det här med ett extra liv i kroppen förändrar den ganska mycket. Brösten är typ en storlek större (som om det skulle behövas) och en torselett är inte direkt vad min slappa magmun och bråkiga magsäck röstar för. Dessutom känns det som att magen är uppblåst som en luftballong och står ut en meter från kroppen. Försök klämma in det i sexiga underkläder.

Jag försökte i alla fall, för säkerhets skull och för att torseletten är så jävla snygg, och tro på fan: den passade perfekt! Ok, jag fick knuffa och puffa lite på brösten men det såg banne mig bara ännu bättre ut. Och sedär, där hade jag en midja igen och det kändes hur bra som helst! Inte behöver jag köpa nya underkläder inte. Allt kräkande hade dessutom lönat sig, vågen står på -4,8 kilo. Mycket välbehövt.

Men! Jag hade ju en så bra dag, varför låta bli att åka in till stan bara för att jag inte behövde underkläder? Det finns ju så mycket mer att konsumera! Sagt och gjort, efter Formel1-kvalet begav jag mig in till stan. Förstår ni vilket stort steg det var? Jag hade inte varit så långt hemifrån på veckor, särskilt inte ensam.

Med Danzig i öronen och nyfiken på världen var min första (och egentligen enda) uppgift att hitta mamma-strumpbyxor. Det fanns inte någonstans förutom på H&M som bara behagade sälja M och L. Thanx. Lindex har för övrigt helt gett upp sin mamma-avdelning verkar det som. Trist. Jag blev för övrigt än en gång djupt besviken över mamma-modet. Man blir faktiskt inte en kärring i samma ögonblick som man ser ett plus på stickan. Vad ska jag ha på mig i höst? Vinter? Vår? Hjälp mig!

Eftersom jag gick bet på strumpbyxorna köpte jag andra saker istället. Eyeliner, mascara, ögonbrynsfärg och lite diadem och så. Efter en månad utan så mycket som lypsyl kändes det skönt att köpa lite ompysslingsprodukter.

Helgen gick och nu är jag inne på min sista sjukskrivningsvecka. Det gör mig lite orolig och nervös för även om jag tycker att jag mår lite bättre är det inte bra ännu och jag vet inte hur jag ska orka börja jobba igen. På torsdag har jag en ny läkartid och då ska jag fråga om han inte kan förlänga sjukskrivningen lite, på 50%, så att jag kan börja lite försiktigt. Men helst av allt vill jag bara börja må bra igen...

Sista ångestfyllda veckan dallrar mot sin mitt

Gah! Hur kan det här vara sista semesterveckan? Va? Hur kan jag redan ha varit ledig i tre och en halv vecka? Va? Jag har ju inte hunnit vara ledig ännu! Det finns en massa jag vill göra som jag inte hinner med. Det här har jag dock avklarat:

• Myst med lilla familjen när Edward var här i två veckor.
• Träffat nya brorsdottern.
• Shoppat i Riga.
• Varit sjösjuk på en båt.
• Träffat världens bästa Jenny.
• Bokat hotell och bröllopsresa.
• Gjort klar nästan alla bröllopsinbjudningar.
• Sett bra och dåliga filmer.
• Lyssnat på fin musik.
• Umgåtts i par.
• Bjudit på vår drömlägenhet.
  
• Stickat en socka och två vantar.
• Ätit god mat och druckit god alkohol.
• Sovit lagom mycket.
• Dansat tryckare inför publik för första gången sedan lågstadiet.
  

Sammanfattningsvis bjuder jag på lite blandade bilder från de senaste tre veckorna.

Eller... bilderna kommer senare för blogger verkar inte vilja samarbeta alls.

Sommarrensning

Om en timme, när jag kommit hem, ska jag rensa i min wip-korg. Allt som är tråkigt ska repas upp. Jag kommer verkligen inte sticka på något som inte vuxit en millimeter på ett halvår. Verkligen inte. Det känns redan skönt och befriande och inte alls sorgligt och ångestfyllt. När jag repat upp och sorterat ska jag börja en ny stickning. Moahaha. Jag är hopplös.

Jag vet att jag bara har ca fem varv kvar innan avmaskningen av Laminaria men jag har inte ro för den just nu. Det är min första sjal ever och jag behöver koncentrera mig för att fixa de räta varven. Den är ju trots allt min bröllopshalsduk - den behövs inte stressas fram.

--------------------------

Ok, det blev inte en timme för den timmen är redan förbi. Det blev lite struligt på jobbet så här sitter jag och väntar. När besked kommer får jag äntligen åka hem.

Vilodagen som försvann

Som vanligt orkade jag inte ta mig för allt jag skulle igår. Istället för att frosta av frysen låg jag i soffan och stickade medan datorn visade hajskräckisar. Jag städade visserligen köket och vardagsrummet men inget damm torkades och ingen kyl blev rensad. Strunt samma. Jag repade i alla fall upp cirkusen och kom ett par cm längre på sovrumsgardinen.

Idag skulle bli en vilodag. Jag skulle vara lat och bara ta mig för lungna och behagliga saker. Baka bröd och softa. Det blev inte särskillt soft. Mannen kom hem tidigt (vid midnatt) och var inte särskilt bakfull imorse. Vi vaknade vid åtta av att det var olidligt varmt. Sedan satt vi i soffan och åt frukost och var lata. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt skyndar jag mig att torka håret och slänger på mig en klänning för att hinna ta sexan till Liseberg. Där ska vi möta svärfar och äta lunch. Det blev räksallad och efter det Lisebergs-promenad och glass.

När vi tröttnat på Liseberg mötte vi upp svärmor och åkte ut till Freeport och handlade lite. Det blev en ny kostym, två brödformar och ett par skor. Mer om det senare.

Efter Freeport blev vi avlämnade på ICA Focus. Där shoppade vi mat och brödbakningsingredienser. När vi äntligen kom hem var klockan åtta på kvällen och vi hade varit ute i åtta timmar. Nu ligger vi i soffan och är fullomligt utmattade. Allt som skulle hunnits med under dagen får vi göra imorgon när vi kommer hem från stan. Förutom att rensa ut kyl och skafferi - det måste jag göra ikväll för att få plats med den inhandlade maten. Men annars tänker jag bara se på läskig film och sticka. Som omväxling...

Och så det där med den nya kostymen och skorna. De är till bröllopet. Japp, nu har vi berättat för alla föräldrar så nu kan jag berätta här! Den 22 november blir sambon och jag man och hustru. Shit! Jag ska bli en fru! Håll utkik efter planer och bröllopsbabbel här i framtiden...













Soligt. Svärfar och Thepas på Liseberg.