Handbolls-huliganism - finns det i Sverige?

Äntligen har jag kunnat ta mig ut till Partille igen för en rejäl omgång handboll. Både damer, herrar, Champions League och elitserien stod på schemat. En fullspäckad handbollskväll! Senare kunde jag konstatera en tråkig förlust för damerna, en skön vinst för herrarna och rejält med smolk i handbollsbägaren.

Under alla år jag suttit på handbollsläktare runt om i Sverige har jag sällan stött på något bråk eller obehag. Folk sköter sig för det mesta, och är oftast trevliga och engagerade i spelet. Två gånger har jag fått en klump i magen - i Eriksdalshallen när Hammarbys klack mobbade motståndarnas målvakt, och ikväll. Tre rader nedanför oss satt nämligen tre medelålders så kallade män som förstörde upplevelsen för mig, mitt sällskap och en stackars man. 

Jag uppmärksammade inte exakt vad som hände men plötsligt knuffar en av "männen" till en man i övre medelåldern så att han ramlar ut på trappan. Han slår sig som tur är inte (hoppas jag) men det kunde gått illa. Det hela verkade handla om att han råkat ta fel plats varpå en av "männen" blir hotfull och överdrivet arg. Minst sagt obehagligt att se. Jag tyckte så himla synd om den knuffade mannen som först satte sig på en annan plats, sedan gick därifrån. Det märktes så tydligt att han ville säga något, göra något - men vågade inte. Sen gick han bara. Jag hoppas att han inte gick hem och missade den underhållande matchen på grund av tre idioter. 

Jag kände mig orolig och obehaglig till mods resten av matchen och ville helst att de tre "männen" skulle ge sig av. Eller, allra helst skulle jag vilja veta deras namn och stänga av dem från hallen helt och hållet.

Ner som en pannkaka och upp som en sol

Den här dagen är bra och fin. Det vill jag börja det här inlägget med att klargöra. Den är bra och fin men den började (och fortsatte) helt åt skogen. Jag vet faktiskt inte vad som är i görningen men jag har hela dagen (nästan) lyckats förstöra för mig själv genom att vara envis och ha en allmänt dålig attityd. Ibland kan man liksom inte komma ur det och när man försöker faller man tillbaka igen vid minsta motgång. Hänger ni med?

Dagen började i alla fall med att Theodore vaknade klockan sex och ville gå upp. Det ville inte föräldrarna men de hade inte mycket att säga till om. Vi åt god frukost tillsammans vilket var mysigt, och sedan fick jag i lugn och ro göra mig i ordning för jobbet. Allt bra hittills. Det var mulet och blött ute så mannen erbjöd mig att låna hans regnkläder och i stället för att blir glad och prova om de passade surade jag och sa att det minsann inte behövdes några regnkläder. Det regnade ju inte ens för tillfället.

Jag gick ut till cykeln och det första jag kände när jag klev ut ur porten var att det regnade. Äh, tänkte jag, det är inte så farligt. Upp på cykeln och i väg. Efter fem minuter var jag dyngsur ända in på kroppen. Efter tio minuter blev jag alldeles och fullkomligt nedstänkt av en förbipasserande bil. Vid ett övergångsställe i närheten av Lilla Bommen skulle jag stanna för rött ljus varpå cykeln välte (!). Menååååå. Jag kom in till jobbet iskall, genomblöt och fem minuter sen. Sen satt jag och huttrade hela förmiddagen innan en kollega kom in och erbjöd mig sin kofta.

Dagen fortsatte med att jag fick en mild uppläxning för en text som jag inte lyckats helt med. Istället för att i vanlig ordning vara ödmjuk och inse mina misstag, vilka var helt mina egna (nästan), satt jag med sur uppsyn och bet mig i tungan för att inte skylla i från mig. Jag hatar att skylla i från mig. Suck, skriv om skriv rätt.

Ja, och så fortsatte det. Jag fick sitta med i ett spännande möte men i stället för att bidra med smartheter kläckte jag bara ur mig saker som ledde till fler tillrättavisningar. Jag kände mig som en trotsig tonåring och kunde bara inte komma ur det! Till råga på allt var jag tvungen att gå mitt i allt spännande för att klockan var fyra och Theo skulle hämtas på dagis. Det där med att slitas mellan jobb och familj är inte direkt det bästa jag vet. Det kanske bara var jag och mitt tonårshumör men jag tyckte att jag fick lite sneda blickar när jag gick.

Hur som helst. Nu vände äntligen dagen. Det hade slutat regna (symboliskt och fint) så cykelturen mot dagis var angenäm. Jag fick tid att tänka igenom dagen och komma fram till att det kanske inte var så att hela världen var emot mig utan att det kanske var mitt humör det var fel på (förutom nedstänkningen, det var idiotförarens fel helt och hållet). Jag kom fram till dagis och hämtade världens sötaste kille, åkte hem och lagade en nyttig pastarätt som jag och Theodore åt medan vi busade lite med vattenglaset. Humöret var redan bättre.

Sedan lekte vi lite på övervåningen och Theodore övade på att ramla ned från soffan. Det är sant, han gör det med flit, lite sådär halvkontrollerat. Jag låter honom hållas men sitter bredvid på golvet för säkerhets skull. Plötsligt var klockan sju och tandborstning, godnattsaga och -sång följde. För första gången på veckor somnade Theodore utan gnäll. Jag städade undan i köket snabbt och smidigt till tonerna av bob hund och tvättade sedan bort dagens utsmetade smink.

Sedan kom nästa fina överraskningar som pärlor på ett litet halsband. Fina kommentarer från fina läsare och en award! Snälla Caroline tyckte att jag förtjänade den här utmärkelsen:

"När man fått denna award så hör det till att man skall berätta 3 saker som ligger en varmt om hjärtat,visa sitt favoritfoto, och skicka vidare till 5 andra bloggar!"

Det kan jag väl ställa upp på. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat:

Min familj. Den gamla och den nya.
Mina vänner. De gamla och de nya.
Gamlestaden. Här vill jag alltid bo.

Det där med favoritfoto var svårare. Det bästa i hela mitt liv är ju min familj så hur skulle jag kunna välja en bild av någonting annat? Men det är ju så uppenbart att välja en bild på sina barn/hundar/illrar och så vidare, har jag verkligen inget annat favoritmotiv? Nej det har jag inte. Det finns inget mer bedårande än min stilige man och min docksöta son. Här kommer en bild från i somras. Jag vet inte om det är min favoritbild i hela världen men den ger mig en varm känsla i magen och sockerdricka i hjärtat.

Och nu till de fem bloggarna som får min utmärkelse. En del av mina favoriter vill helst vara anonyma här så de länkas inte.

Jenky
Gretas leverne
Ele-vele
Nostalchick
Knit-Marie

Var så goda. Ni förtjänar det bästa allihop. Och ni som inte kom med på listan, jag gillar er med. Ni kanske får vara med nästa gång.

Så som ni ser, dagen föll ned som en pannkaka men steg som en sol. Jag känner mig glad och nöjd och tillfreds just nu. Och Type O Negative mullrar på låg volym.

På fredag ska jag äta godis.

Alltså, hur tänker en del människor?

Jag läste i GP idag om tre killar som blivit åtalade för att ha attackerat spårvagnar vid ett flertal tillfällen. De har bland annat kastat gatusten och en brandbomb på/framför spårvagnar.

Nu undrar jag, ville de verkligen åka fast för något så himla mycket. Eller var de bara hysteriskt dumma? Jag menar, de gör en jäkligt dum och farlig (och olaglig) grej som kan drabba en massa människor - inför en spårvagn full av vittnen. ??

Och varför? Är det verkligen så roligt? Att det är värt det? De har jag oerhört svårt att tro. Hade de något budskap de ville få fram? För i så fall gjorde de ett dåligt jobb. Om inte budskapet var att de är idioter.

Jag blir så vansinnigt arg av sådana här idiotgrejer. Några tjugoåriga killar får för sig att göra något "bus" och tycker att de är skitcoola. Tänker de ens på att någon kan bli verkligt skadad? Att det kan finnas barn på spårvagnarna? Att människor faktiskt kan bli rädda på riktigt? Att trafiken blir utslagen och att folk kommer för sent till viktiga möten?

Det finns människor till allt. Tyvärr.

En storm i en badbalja

"Annan mamma i Sthlm" Skrev:

"Intressant debatt. Men jag förstår inte vad som är så otroligt hemskt med att ett par anonyma kommentarer uttrycker sin åsikt - om de nu har fel är det väl bara att bemöta deras åsikter, eller ignorera dem. Visst kan man känna sig "påhoppad" men lite ifrågasättande från obekanta i cyberrymden är väl inget att bli knäckt av. Och visst är det väl trevligare om folk skriver under - om inte med en mailadress som man kanske inte vill lämna ut så i alla fall kanske med en signatur (den som bloggar är ju för merdelen läsare som inte känner personen bakom tämligen "anonym" också). Hursomhelst, vore intressant att höra en reflektion kring det som de anonyma tog upp - kan ju vara så enkelt som att, nej pappan lämnade inte bebisen helt obevakad i ett annat rum under en längre tid som det lät i det första inlägget. Eller oj nu hade vi tur men vi får se upp i fortsättningen. Själv anser jag att det är omöjligt att förute ett småbarns varje fara och jag tror alla föräldrar nån gång upptäcker att deras lille gjort något oförutsett - själv blev jag förvånad och lätt förskrämd när lillplutten drattade ur en säng när jag tyckte jag hade bra koll och satt i samma rum, men hej vad fort det gick.
Några tankar från mig bara..."

Det här är en konstruktiv kommentar som vill någonting mer än att döma och provocera. En kommentar som förtjänar ett svar och eftersom den här bad-historian blev lite större än jag trodde från början känner jag att det nu kan vara läge att reda ut de förutfattade meningarna.

Om anonymitet, till att börja med.

Mitt problem med anonyma kommentarer handlar inte om att inte "veta" vem som har skrivit. Det kan jag ju inte ändå om jag inte redan känner personen bakom aliaset. Däremot tycker jag att det är respektlöst och fegt att inte ens våga skriva under sina åsikter med en signatur. Det är dessutom mycket enklare att vara elak, respektlös och provocerande när man skriver anonymt. Det är bara att gå in på vilken föräldrablogg som helst (för där är det vanligt vill jag lova) och titta - vilka lämnar de flesta dömande kommentarerna? Jo, "Anonym".

Det handlar inte heller om att jag blir "knäckt". Jag har en blogg och jag får jag räkna med att alla möjliga olika nötter och knäckehäxor läser mina inlägg. Men jag måste för den sakens skull inte gå med på att de lämnar anonyma respektlösa kommentarer grundade på förutfattade meningar. Jag är en helt vanlig kvinna, mamma, fru, vän, syster, dotter, anställd och så vidare. Jag skriver aldrig elaka onödiga anonyma kommentarer i andras bloggar och försöker att respektera mina medmänniskor så gott jag kan. Det är inte för mycket begärt att vilja bli bemött på samma vis. Jag vägrar ställa upp i någon slags mobbningskultur där man får säga vad man vill till vem som helst hur som helst. Min lilla blogg är min lilla del av Internet där jag får bestämma reglerna - och här blir elaka översittare ignorerade. De får inga svar, försvarstal eller uppmärksamhet. De blir raderade tills de har lärt sig lite vanligt hyfs.

Om Theodores klädbad, en gång för alla då.

Nej, självklart lämnade inte mannen lillpojken ensam och helt obevakad i ett annat rum under en längre tid. Någonting sådant borde inte ens finnas på kartan om man känner oss eller läst minsta lilla i min blogg.

Jag och min man tror på att ge Theodore frihet att utforska sin omgivning. Köket, hallen och badrummet ligger i anslutning till varandra och Theodore får krypa fritt mellan dem. I och med det beslutet tog vi självklart bort potentiellt farliga saker som är vassa eller giftiga eller stora och vältbara och så vidare. Vet vi att det finns någonting potentiellt farligt i hans väg, som en full balja till exempel, så är vi självklart mer vaksamma och låter honom inte krypa ensam.

Så nej, självklart var det inte mycket vatten i baljan. När Theodore badat klart finns inte vatten nog att vattna en blomma med. Han blev lite blöt om kläderna. Det var allt. Han var aldrig rädd och min man var aldrig skärrad. Händelsen berättades för mig på ett uppsluppet sätt i telefonen och jag hade aldrig någon anledning att vara orolig. Alltså skrattade jag åt en situation som var klart komisk.

Visst, informationen om närheten till badrummet, frånvaron av farliga saker och den ringa vattenmängden framkom inte i inlägget. Men ingenstans stod heller att Theodore fått krypa vind för våg i badrum fyllda av rakblad och klorin bredvid badbaljor fyllda av litervis med vatten. Varför anta det allra värsta? Varför i hela världen antog de här personerna att jag var okänsligt glad åt en livsfarlig situation istället för att anta att det inte var en så big deal?

Man kan faktiskt inte gå och måla fan på väggen och vara hönsig i alla situationer. Man måste våga lita på sitt föräldraskap, sin magkänsla och sitt omdöme.

Det är faktiskt helt sjukt att jag ens sitter och skriver det här förklarande inlägget. Nu lägger vi det här bakom oss. Anonym, anonym och anonym har skapat en storm i en badbalja.

Jaaaa!

Pojken är vällingad, sjungen och sövd. Han är mysig den lilla mannen. Jag sitter och tittar på inspelad handboll från tidigare ikväll. För mig är det alltid fest när det är handboll på tv - även om det går dåligt för Sverige. Jag minns den glada storhetstiden på nittiotalet.

Ostkaka till middag idag. Det är trots allt fredag.

Skrev lite återförsäljarbrev på jobbet idag. Inventerade kontorsmaterial och gjorde lite ärenden. Familjen kom på besök under lunchen och hade med sig en morotskaka som vi på kontoret fikade på senare. Väldigt fint.

Theodore har blivit väldigt tuggig och dreglig igen. Alla tecken tyder på att det är tänder på gång igen. Han har ju fem tänder som kommit upp och en tand som precis håller på att spricka igenom. Det är dock inte då han brukar vara som tuggigast, utan tidigare, innan den lilla tanden börjar synas. Kanske är det tänderna bredvid framtänderna i underkäken som är på väg upp. Han bet mig i alla fall i handen på jobbet. Så hårt att jag fortfarande har röda märken.

Den bästa nyheten idag är dock att Kullamust med äpple och körsbär kommit tillbaka till Konsum!! Jag var helt besatt av den musten under förra året men den försvann från vårt lokala Konsum och jag hittade den inte i någon annan butik. Jag sade till och med till i kassan att jag ville ha den tillbaka. Nu har den äntligen gjort det och jag köpte hem två flaskor på direkten!

Nu ska jag fortsätta att förbanna de serbiska domarna i handbollsmatchen.