Minns ni Charlie?

Idag fick jag ett mail från Louise, 2 år. Hon har adopterat min syskondjursapa Charlie och de älskade varandra från första stund! Det kändes så himla fint och varmt i hjärtat att jag vill virka fem miljoner Hjärtekatter och syskondjur.

Jag är så glad att jag startade det här projektet med Susanne förra året. Ingen jag känner kan ha missat vad det handlar om men vill ni läsa mer finns en blogg, och såklart vår Facebooksida. Och så en alldeles egen Facebook-grupp för oss som virkar Hjärtekatter och syskondjur.

Instagram-russin. Eller: Bara bilder på Theo och handarbete som vanligt.

Idag drog hela familjen iväg till Fjällbo park och klättrade i berg med familjen Saline. Det var fantastiskt mysigt men efteråt var vi så trötta att vi nästan dånade allihopa.

Nyduschad och nykammad. Jag älskar min lilla pojke extra mycket så här. Mjuk och gosig och lite blöt.

Efter klättring i berg kan man se ut så här. Jättelortig!

Igår hängde vi med Johanna och lilla Lovi hela dagen. Det var jättemysigt!

I morse sov Theodore till klockan nio. Nio! Jag tror att det var en hit att flytta läggningstiden från sju till åtta.

Det här är en fin och praktisk frisyr jag rekommenderar till alla med barn som har lång lugg. Jättesött, lätt att göra och sitter oftast flera dagar.

En jättearg syskonkanin som heter Sid Vicious.

Hjärtekatter revisited

Jo, jag återfick ju suget efter att virka Hjärtekatter efter att ha packat upp de 109 fina katter som gömt sig i garderoben. Två stycken har det hunnit bli sedan dess.

Shelley är blå och virkad i Debbie Bliss Baby Cashmerino och Louie Louie är grön och virkad i Drops Silke Alpaca. Detaljer och hjärtan i Cotton Essentials DK, ögonen  i Drops Alpaca.

Myslördag och lite nytt åt Theodore

Duktighetsministern vet hur det går till.

Idag har vi haft det mycket trevligt i familjen Sharp. Vi vaknade lite slött runt halv nio, slappade framför lite barnprogram och drog in till stan på förmiddagen. På vägen till spårvagnen slängde vi lite sopor - Theodores uppgift numera.

Första stoppet var Webbhallen där vi köpte ännu en hårddisk till servern. Skönt. Sedan deklarerade Theodore att han var bajsnödig varpå vi skyndade oss till nästa stopp, sen frukost på Espresso House. Gott och mysigt. Sedan började jakten på en ny keps till Theodore. Den förra, med Spiderman-motiv, tappades ju bort efter bara någon timme. Vi letade och letade men hittade ingen bra keps någonstans, däremot hittade vi lite andra bra grejer. Som hårfärg, bomullsrondeller och det här:

Paket med Barbapapa-bok och pyjamas. 149 kronor på Åhléns-rea.

En till Barbapapa-pyjamas, 129  kronor. Också Åhléns-rea.

Favvounderbyxorna från Åhléns. Egentligen trosor men passar fint på små pojkrumpor också.

Men så plötsligt hängde den bara där. På H&M. Kepsen! Den som mamma, pappa och pojke blev kära i på en gång! Den är snygg och barnslig, har fin passform och sitter kvar som den ska. Och enligt Theodore den säger den "Bläää!".

Värsta coola killen.

Vi var så glada på H&M att vi var tvungna att handla lite till. Det här:

Två piratlinnen för 49 kronor styck.

Och ett par jättefina tunnare hängselbyxor med förstärkta knän. Perfekta och ett fynd för typ 200 kronor.

Efter kepssuccén ville pappan titta lite på skor, jag köpte två garnnystan och sen fick jag eftermiddags-dipp royale och höll på att dö av utmattning. Trots det tog vi en glasspaus innan vi åkte hem. Allt för barnen såklart.

Mannen åkte iväg och klättrade medan jag och Theo myste hemma. Sedan kom pappan hem igen och vi åt entrecote med god sallad. Ja, och sen var det kväll och det var så mysigt att Theo fick vara vaken ända till klockan nio. Mannens lag vann fotbollsmatchen och jag virkade klart min femte Hjärtekatt. Ni hör ju. Vilken toppendag!

Hjärtekatt nummer fem, Louie Louie.

Bioutflykt och Hjärtekatter

Spänd men jätteduktig inför livets andra biobesök.

Idag mötte jag och Theodore upp Livia och hennes mamma Nicole på Bergakungen och såg Piraterna på bio. Båda barnen var jätteduktiga och klarade en och en halv timmes film utan problem. De slukade var sin hel liten popcornlåda var! Efteråt mötte vi Alma och hennes mamma Sofia på McDonald's. Barnen var duktiga där också och Theodore rymde bara en gång.

Det var så himla skönt att komma ut lite efter flera dagar hemma med Theodore utan att ha stuckit näsan utanför dörren. Det har faktiskt inte hänt sedan Theodore föddes, att han inte kommit ut på flera dagar.

Theodore var så himla duktig hela dagen. Gick duktigt och höll mig i handen. Rymde bara en enda gång. Det måste dock ha varit ansträngande att uppföra sig så fint hela dagen för han somnade i vagnen på vägen hem. Inte bra. Jag försökte reparera skadan genom att låta honom leka av sig lite i solen på gården innan vi gick in men det hjälpte inte. Det var ren lögn att få honom att sova på kvällen och efter en timmes fruktlös nattning gav jag upp. Han ligger nu bredvid mig i soffan och ser på Monsters Inc på teve.

Inomhuspojken har en ficklampa.

Igår var också en fin dag. Jag och Theodore duktiga och räknade de sista Hjärtekatterna som bott i min garderob i ett par månader. Ja, Hjärtekatterna förresten, tänker ni, hur har det gått med dem egentligen? Jättebra faktiskt. Så bra att vi till slut inte orkade längre. På ett år fick vi in nästan 1500 katter som skänktes vidare till barnhjärtavdelningarna i Göteborg och Lund. Det är många katter att räkna och fotografera och trots att jag och Susanne tog hjälp av Caroline och Chris så blev det för mycket till slut. Jag blev ju sjuk, Susanne och Caroline gravida och Chris fick jobb.

Vi beslöt oss för att vi var nöjda med vad vi åstadkommit och förberedde oss för att lägga ned. Men det gick inte. Massor av besvikna människor hörde av sig och det blev tydligt för oss att Hjärtekatten-projektet inte var redo att avslutas. Istället hörde jag mig för om det var någon som kunde tänka sig att ta över en del av arbetet - främst att ta emot katter, visa upp dem och leverera dem. Det vällde in intresseanmälningar och nu har vi ett helt gäng toppentjejer som gör ett jättefint jobb! Susanne har valt att hoppa av men jag finns kvar , men i lite mer lagom utsträckning, och det känns jättebra! Nu kan Hjärtekatten inte bara leva vidare - utan växa ännu mer!

Faktum är att jag fått en rejäl nytändning och till och med börjat virka på ännu en egen Hjärtekatt. Trots att jag i somras svor på att aldrig någonsin göra en igen.

Mästerfotografen hjälpte mig att packa upp, fotografera, räkna och packa i kartonger.

När nöden är som störst visar det sig vilka som verkligen betyder något

Det suger donkey dick att vara sjuk. Även minsta förkylning eller huvudvärk kan vara nog så jobbig, det vet vi alla. Och när man åker på någonting lite allvarligare kan det mesta bli upp och ned. Då är det skönt att livet slänger in några ljusglimtar här och där. Som fina människor som dyker upp omkring en och bjuder på hjälp och uppmuntran. Eller som att hela min familj kommer att samlas här hemma hos oss i jul. Mamma, pappa och Jeanette, brorsan och hans två barn. Det kommer att bli en så himla mysig julafton! Och så på annandagen kommer svärföräldrarna och Edward.

Jag är otroligt tacksam för alla fina ord och all omtanke jag fått här, på Facebook och i telefonen. Tack alla fina vänner - ni är fantastiska!

Jag vill gärna passa på att tacka min svärfar extra mycket. Han tog tåget hit igår och stannar hela helgen bara för att hjälpa mig att ta hand om Theodore när mannen jobbar två tolvtimmarspass. Annars hade jag nog gått under. Hittills har han diskat och städat och packat katter, läst sagor och slängt sopor och handlat i ruskvädret. Ovärderlig hjälp. Ikväll bjuder vi ut honom på brasiliansk restaurang.

Massor massor av katter som ska skickas ned till Lund.

Mysdag och tröttheten

Snorig men söt.

Cykling, biblan, kondis, lördagsgodis och fina ljus på kyrkogården var planerna för dagen. Biblioteket var stängt så vi gungade i lekparken utanför istället. Och vi var allt för trötta för att gå till kyrkogården, och eftersom vi ändå inte känner någon som är begravd där struntade vi i att gå dit. Annars har vi hunnit med det mesta. mys. bakelser och en massa bus.

Snor och snörvel till trots så är det alltid gött att gosa med pappa.

Theodore är så enormt snabb på sin cykel att man får springa
typ sitt snabbaste för att hinna med när han sätter fart.

Bakelse på Svenheimers konditori. Stor hit.

När vi cyklat, gungat, hämtat paket, fikat och handlat var det dags att vända hemåt. Theodore, som är lite hängig och snorig, höll på att somna i vagnen och jag skulle se handboll på teve. Pappa Sharp gick på guidad vandring i om och i Gamlestaden. Bra att känna till sin stadsdel.

På eftermiddagen var vi alla så trötta att vi inte orkade gå ut mer. Vi lagade ugnsomelett med svamp till middag, tvättade pojkens hår och kollade på Postis Per. Sen var det kväll. Nu.

Jag sitter och kollar på Fringe och undrar om mannen somnat bredvid Theo.

Jag skulle ju bara hämta ut ett litet paket på posten ... Hjärtekatter kommer i storpack.

Ett hjärtevärmande blogginlägg om Hjärtekatten

Det känns alltid varmt och mysigt i kroppen när föräldrar till hjärtebarn hör av sig och visar upp sina Hjärtekatter, men det här inlägget värmde lite extra i hjärteroten.

Läs om Mimmi och Linas nya hem hos lilla Hedvig. (scrolla ned lite på sidan för att hitta rätt inlägg)

831 Hjärtekatter

Jättemånga Hjärtekatter.

Ikväll har jag packat upp Hjärtekatter så till den milda grad att vi kom upp i 831 stycken totalt. 500 av dem är redan levererade till hjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus här i Göteborg men vi närmar oss leveransen till Lund med stormsteg!

Jag tror att jag börjar få någon slags balans i hjärtekattandet nu. En hållbar takt som gör att det faktiskt känns möjligt att fortsätta. Och det är tur, för inte verkar folk redo att sluta virka inte. Och hjärtebarn föds hela tiden.

Peep!

Jag har börjat twittra igen! Det var tre år sedan jag gjorde det för egen räkning men jag fick blodad tand när jag twittrade för Hjärtekatten i våras. Nu gör jag ett försök att Thepas-twittra igen och hittills är det kul!

Kolla vänsterspalten och följ mig!

En svensk hjälte? Nej det tror jag inte!

Jag och Susanne har blivit nominerade till Svenska Hjältar i Västra Götalands län för vårt arbete med Hjärtekatten. Det känns såklart jätteroligt att någon tycker att vårt  arbete är betydelsefullt nog att uppmärksammas på det här viset och vi är jätteglada!

Men vi får inte glömma vilka de riktiga hjältarna är. Hjärtebarnen som kämpar för att bli friska. Deras familjer som står inför sitt livs kanske största prövning. Och inte minst alla läkare och sköterskor som ser till att så många barn blir bättre och får komma hem - allt vi gör är att se till att de får med sig en virkad katt som minne.

Men roligt är det!

Katter, godsaker och galej!

Två av mina bidrag. Stojan och Svante.

Första Hjärtekattsredovisningen efter kattsemestern är nu publicerad på Hjärtekattswebben. Kolla får ni se. Det är fina Caroline som tagit emot just de här katterna och jag vet inte vad vi skulle gjort utan henne. Nu när jag måste börja prioritera livet annorlunda och allt.

651 registrerade Hjärtekatter är vi i alla fall uppe i nu, och jag har säkert 30-40 stycken ouppackade här hemma. Hur många Chris och Susanne har vet jag inte, men nog har vi kommit upp i långt fler än de 100 st vi hoppades på till årsskiftet. Kan man säga.

Nu ska jag sticka på en riktigt solskensgul kofta, äta massor av godsaker (nötter, äpple, nektarin och ekologisk getost) och dricka mineralvatten med svartvinbärssmak.

Imorgon är det Gamlestadsgalej (vilket jag är med och anordnar om ni missat det) och jag är superpeppad! Snälla säg att det kommer att vara uppehåll mellan tio och fem. Snälla!

Verkligheten knackade på

Inte direkt min favoritaccessoar.

Ja, ok då. Det är kanske lite ohållbart i längden, den här blunda och köra på och bara säga ja, ja, ja och hitta på nya saker jag vill göra hela tiden. Men jag är sån, och har alltid varit. Jag är tidsoptimist och tror på att allt går att ordna. Och glömmer bort mig själv i processen. Inte helt omedvetet heller. Jag tror att jag tar hand om mig själv men så fort någonting kommer upp eller någon jag bryr mig om behöver någonting sätter jag mig själv åt sidan. Jag tycker inte att det är ett dåligt karaktärsdrag egentligen, men jag måste lära mig att finna balans.

Det här året har varit oerhört hektisk och omtumlande. Missnöjet med mitt gamla jobb, nytt jobb (där jag trivs som fisken), en tvååring på dagis, ett äktenskap att underhålla, Hjärtekatten som blev så mycket större än jag någonsin trott, Gamlestadsgalej och ett hem att sköta (tillsammans med mannen givetvis). Upp klockan fem, hämtningar och lämningar, matlagning och handling och planering och möten och administration administration administration. Dåligt samvete hela tiden. Hinner inte. Timmarna räcker inte till. bort med någon timmes sömn per natt. Och en till. Bort med alla lata nöjen och in med fler måsten. Och så de där nöjena som till slut blir måsten.

Och ärligt talat har jag mått rätt dåligt ett tag. Ett ganska långt tag till och med. Både fysiskt och psykiskt - eftersom det givetvis hör ihop. Många konkreta symptom och många diffusa. Någonting är fel men jag vet inte vad.

Och så gick jag till läkaren för att råda bot på de här utslagen jag dragits med i några månader. Plötsligt vällde allt ut och vi började prata om min hälsa i allmänhet. När blodtrycket mättes stirrade läkaren bara på mig och mätte en gång till. Jag fick ligga ned och vila och så mättes trycket igen. 

Man ska inte kunna ha så här högt blodtryck i din ålder, var hennes kommentar och jag blev beordrad att åka in till Sahlgrenska samma dag. Där blev jag inlagd och alla möjliga prover togs. Massor av blodprover, EKG, otaliga blodtrycksmätningar, reflexundersökning, ögonundersökning, urinprov och allt mellan himmel och jord. Som tur är såg allt helt ok ut, förutom det skyhöga blodtrycket som inte gav med sig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och efter några timmar fick jag åka hem med planer på utredningar av både orsaken till det höga blodtrycket och allt som känns fel i övrigt.

Jag mötte upp mannen, hämtade ut medicinen på Apoteket och Theo på dagis. Åt mat och levde på som vanligt. På kvällen fick jag en huvudvärk som  blev värre och värre tills jag började kräkas och inte kunde kommunicera normalt. Ambulans till Östra sjukhuset och inlagd för observation. 

(Kuriosa: ambulansen körde fel på vägen mellan Gamlestaden och Östra. En väg på några minuter. Ambulansen körde fel till sjukhuset. Hehe)

Prover, EKG, mätningar och rundturer på en brits hela natten innan jag fick åka hem på förmiddagen. Troligtvis var det bara ett rejält migränanfall och planer och mediciner kvarstår.

Nu är jag sjukskriven i två veckor för att "ta det lite lugnt". Vad det innebär är såklart olika för olika människor  en del vill sova hela dagen, en del träna varje dag. En del vill kanske måla eller se på teveserier hela nätterna. En del åker kanske bort eller går på spa. 

Jag tänker jobba hemifrån några timmar varje dag. Jag har en del deadlines under de här två veckorna och trots att det inte skulle vara några som helst problem att vara helt sjukskriven känns den här lösningen absolut bäst för mig. Och det är ju det som är meningen med den här "pausen". Så lite stress som möjligt.

Annars ska jag vila. Sova åtta timmar per natt om jag kan. Rensa garderoben. Sticka. Leka med Theo. Pussa min man. Träna. Må bra. Fundera kring livet och vad som måste förändras. 

Förutsättningarna är goda. Jag har den bästa mannen i världen, en bedårande tvååring, ett jobb jag trivs jättebra med, drömlägenheten och massor av intressen. Nu måste jag bara lära mig att ta tillvara på dem på ett bra sätt. Och på mig själv. Det svåraste av allt.

Det andra brödet och lite annat bröd

Ikväll har jag hunnit med tusen saker känns det som. Bland annat en telefonintervju med sveriges största kattmagasin för Hjärtekatten, som startat upp igen efter sex veckors semester.

Jag har däremot inte smakat mitt senaste LCHF-bröd eftersom jag, hör och häpna, fortfarande har lite kvar av det första!

Dock har jag fotograferat det så att ni kan få se hur det ser ut. Och så en liten bonus på köpet!

Bröd nummer två. Valnötter, flingsalt och pumpafrön.

Samma grundrecept som innan men utan brödkryddorna. Jag hade i flingsalt och hela valnötter men blandade smeten lite för hårt och de hela valnötterna var inte särskilt hela. Gör om gör rätt nästa gång. Jag toppade brödet med flingsalt och pumpafrön. Jag tror att det blir toppengott!

Det är jättekul att höra att det är flera av er som prövat det här receptet - och att ni gillar det. Jag ska fortsätta att experimentera. Kanske med andra typer av LCHF-bröd också. Som det här. 

Smakade helt ok, men behöver mer omsorg.

Det ska vara som ett slags platt bröd men jag kryddade det med kanel och toppade med stora kokosflingor så att det blev lite mer som en kaka nästan. Jag ska ha i mer kanel nästa gång. Och riven kokos i smeten. Och mer kokosflingor på toppen. Då blir de nog supergoda!

Jag hittade grundreceptet på lchfrecept.com och det ser ut så här:

Platt LCHF-bröd
Mängd: En plåt
Tid: En halvtimme eller så
Ugnstemperatur:  225 grader

Ingredienser:
250g keso
3 ägg
1 dl sesamfrö
0,5 dl linfrö
0,5 dl solrosfrö
1 tsk bakpulver
1 msk kruskakli

Gör så här:
Blanda alla torra ingredienser i en bunke.
Tillsätt ägg och keso
Bred ut smeten på bakplåt täckt med bakplåtspapper, nästan hela plåten skall täckas.
Grädda i 225 grader i 15 min.
Låt svalna och skär i rutor.

Lediga kvällen börjar nu!

Nej, halv nio somnade han inte, pojken. Men väl strax efter nio, och det är ju bättre än tio i alla fall! Nu tänker jag titta på sista avsnittet av Game of Thrones för den här säsongen. Med den blårandiga stickningen i händerna. Och bara njuta.

Men först ska jag visa er min favoritbild från gårdagen.

Smulan, den allra första Hjärtekatten att adopteras.
Foto: Jennie Smith

Den lediga kvällen - äntligen!

Hjärtekatterna är nu i tryggt förvar på Drottning Silvias och vi fick glädjande nog se hela tre av dem adopteras in i nya familjer. Smulan, Charmören Sören och Karin närmare bestämt. Allt gick bra och jag har fina bilder att visa ikväll. Om jag vill.

Precis. Om jag vill. Ikväll tar jag nämligen en ledig kväll för första gången på evigheters evighet. När maten är lagad, pojken nattad och disken diskad ska jag göra precis vad jag vill. Förutom att godkänna en artikeltext för Hjärtekatten. Och skriva ett blogginlägg om överlämningen på Hjärekattsbloggen. Men sen, sen ska jag ... ja, vad ska jag göra? Möjligheterna är oändliga. 

Sticka kanske? På den blårandiga stickningen eller något helt nytt? Titta igenom mina färdigstickade saker efter något som kan passa små barn i Kongo?

Läsa kanske? I någon av mina nyanlända böcker. Den senaste i Sookie-serien (True Blood, ni vet)? Börja på den första av de fyra böckerna i serien Song of Ice and Fire (Game of Thrones, ni vet) eller kanske Lilla Stjärna av gamle gode Ajvide Lindqvist?

Film kanske? Det var verkligen evigheter sedan, vad är bra just nu? Jag ligger efter.

Sova tidigt kanske? Nej. Jag tänker inte gå och lägga mig före halv tolv. Nope.

En sak är säker, jag ska se det senaste avsnittet av Game of Thrones. Det var ju helt sjukt spännande sist. Avsnitt nummer tio, är det det sista för säsongen?

Nu hoppas jag bara att Theodore är samarbetsvillig också och inte somnar klockan tio som igår kväll. Då blir det inte mycket till ledig tid att njuta av. Ikväll somnas det senast klockan halv nio - och hör sen!

För er som missade inslaget om Hjärtekatten på radion igår.

Här kan ni lyssna!

Hjärtekatten i P4!

Idag kommer Hjärtekatten vara med i P4 Göteborg. Lyssna klockan 16.10 om ni vill höra!

Imorgon är den stora Hjärtekattsdagen!

Åh jag är så spänd av förväntan! Hur ska det gå imorgon vid den stora överlämningen? Det är så mycket som ska klaffa och så många personer som ska hållas reda på. Fotografer och kontaktpersoner och reportrar och 500 katter. Dessutom har jag Theodore med mig eftersom mannen jobbar eftermiddag.

Jag försöker att tänka på att det viktiga faktiskt är att Hjärtekatterna blir överlämnade så att de kan skänkas till barnen. Allt runtomkring är egentligen oviktigt i sammanhanget.

Men alldeles säkert kommer det att ordna sig till det bästa. Det här är ju någonting jag har sett fram emot i flera månader. Och nu är det snart dags!

Giftemål och Hemmets Journal

Den här helgen har varit rolig och händelserik. Lite stressig men väldigt bra ändå.

I lördags var vi bjudna på vännerna Stefan och Josefines bröllop i Karl Johanskyrkan här i Göteborg. Vädret var regnigt som sig bör vid ett junibröllop, vigseln var fin och lagom lång för en tvååring och mottagningen var trevlig med god mat, tårta och kakbuffé. Theodore skötte sig exemplariskt (för en tvååring) hela kvällen trots att vi proppade honom full med socker och inte åkte hem förrän vid tio. Vi var två stolta föräldrar.

Mannen var toastmaster och kom inte hem förrän vid fyra på morgonen. Lite rund under fötterna. Jag lyxade faktiskt också till det och drack ett glas vin till smörgåstårtan.

Så här stilig var min lille man.

Så här stilig var min store man. Jag har sån tur som har en så snygg äkta hälft,
hur lyckades jag med det egentligen? Hur snygg jag var finns inga bildbevis av
så ni får lita på att jag var fin i min blommiga klänning, rosa kofta
och avancerade håruppsättning.

Och så här vackra var brudparet. Och ja, jag var tvungen att gråta lite lite
under vigseln. Det är ju så fint med människor som gifter sig!

Vad jag förstår skötte sig alla fint på festen, ingen spårade ur så länge vi var kvar och talen var fina. Den som uppförde sig mest som en fullgubbe var väl egentligen Theodore, eller vad säger ni om det här? Lite sång, en styrkande hutt och så lite mer sång.

Hehehehehe.

Idag var också en spännande dag, för det var dags att packa ihop 500 handvirkade Hjärtekatter inför tisdagens leverans till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Ja, för så många har vi fått in på exakt två månader. Och fler därtill som vi inte hunnit räkna. Säkert hundra till. Hjärtekatten har blivit en stor succé och det är en av anledningarna till att inläggen blivit lite färre och tråkigare på sista tiden. Välgörenhetsarbete tar tydligen oändligt mycket mer tid än man kan tro. Men det är värt det.

Samtidigt som 500 katter skulle packas i påsar fick vi besök av en journalist och en fotograf från Hemmets Journal som gör ett reportage som publiceras efter sommaren. Förhoppningsvis leder det till ännu fler Hjärtekatter!

Fotografen roddar med ljus och 500 Hjärtekatter i vårt vardagsrum.

Ja, 500 handvirkade och helt unika katter till 500 helt unika hjärtebarn.

När intervju och fotografering var över satte jag, Susanne
(den andra delen i duon som startade Hjärtekatten) och Chris igång och
packade katterna i påsar tillsammans med en liten folder som beskriver projektet.

Några timmar senare låg de snyggt och prydligt nedstoppade i kartonger
och lyftes ned till Susannes bil.

Nu ser jag så himla mycket fram emot tisdag då vi äntligen ska göra första leveransen till sjukhuset!