Jag är jag och det är ok

Det här med att surfa runt på olika tjockisboggar har verkligen gjort ett intryck hos mig. De senaste dagarna har jag funderat mycket på det här med att acceptera sig själv. Hur fånigt det egentligen är att gå och avsky sig själv hela dagarna hela livet. Som jag gjort så länge jag kan minnas. Hur onödigt det egentligen är att gå och intala sig själv hur värdelös man är hela dagarna hela livet. Som jag gjort så länge jag kan minnas.

Sanningen är att det är lättare sagt än gjort att acceptera sig själv om man är en självmobbare av naturen. Det är ingenting man bara kan bestämma sig för att göra. Rösterna i huvudet lyder inte så lätt. Det går inte att bara säga att "jag duger som jag är" och så är det så. Man måste vänta på rätt tillfälle. När de elaka rösterna är svagare av någon anledning. När förnuftet har en chans att vinna.

Nu har det tillfället kommit för mig, och jag antar att det är allt det här med sjukdomen som är anledningen. Plötsligt känner jag mig så less på självhatet. Plötsligt orkar jag inte lyssna på den där elaka rösten (min egen givetvis) som maler på om hur ful och värdelös jag är. Äcklig och karaktärslös. Plötsligt vill jag ge mig själv ett break. Plötsligt känner jag att jag är värd det. Att jag är värd att vara lycklig. Att jag är värd någonting över huvud taget.

Vilken lättnad det är!

Jag är på inget sätt perfekt. Jag kommer nog aldrig älska mig själv. Men jag är ok. Och jag accepterar mig själv. Jag kommer förmodligen inte alltid känna så här men jag ska kämpa för att försöka se det positiva i stället för det negativa. försöka att inte älta mina nederlag utan fokusera på det jag lyckas med.

Jag må vara tjock. Men så är det.
Jag må vara sjuk och det syns. Men så är det.
Jag må vara lat och bekväm. Men så är det.

För jag är snäll också. Och omtänksam. Och en bra mamma. Och en ok fru. Jag ställer utan minsta tvekan upp för de jag tycker om. Sätter oftast andra före mig själv. Jag är duktig på mitt jobb och har hög arbetsmoral. Jag är kreativ. Jag gör mitt bästa.

Och när jag inte är sjuk har jag väldigt fina händer. Fötter också. Fina blå ögon och ett snett leende. Benen är rätt ok. Näsan är söt och som frisk har jag fina kindben. Jag hade en tjockiskropp med kurvor på de rätta ställena och jag jag önskar den tillbaka. Får jag det lovar jag att uppskatta den mer.

Det här året tänker jag lära mig att vara snäll mot mig själv. Ge mig själv ett break. Sänka kraven på mig själv och uppmärksamma det jag gör bra i stället för mina misslyckanden. Sluta ljuga för mig själv. Jag ska bli lyckligare och mer tillfreds. Ska jag ha min skjukdom att tacka för det?

Så här är det. Precis så här. Osminkat och ofixat. Trött och svullet.
Så här ser jag ut när jag är sjuk. Jag behöver inte tycka om det. Inte alls.
Men det är så här det är och det är ok.

Verkligheten knackade på

Inte direkt min favoritaccessoar.

Ja, ok då. Det är kanske lite ohållbart i längden, den här blunda och köra på och bara säga ja, ja, ja och hitta på nya saker jag vill göra hela tiden. Men jag är sån, och har alltid varit. Jag är tidsoptimist och tror på att allt går att ordna. Och glömmer bort mig själv i processen. Inte helt omedvetet heller. Jag tror att jag tar hand om mig själv men så fort någonting kommer upp eller någon jag bryr mig om behöver någonting sätter jag mig själv åt sidan. Jag tycker inte att det är ett dåligt karaktärsdrag egentligen, men jag måste lära mig att finna balans.

Det här året har varit oerhört hektisk och omtumlande. Missnöjet med mitt gamla jobb, nytt jobb (där jag trivs som fisken), en tvååring på dagis, ett äktenskap att underhålla, Hjärtekatten som blev så mycket större än jag någonsin trott, Gamlestadsgalej och ett hem att sköta (tillsammans med mannen givetvis). Upp klockan fem, hämtningar och lämningar, matlagning och handling och planering och möten och administration administration administration. Dåligt samvete hela tiden. Hinner inte. Timmarna räcker inte till. bort med någon timmes sömn per natt. Och en till. Bort med alla lata nöjen och in med fler måsten. Och så de där nöjena som till slut blir måsten.

Och ärligt talat har jag mått rätt dåligt ett tag. Ett ganska långt tag till och med. Både fysiskt och psykiskt - eftersom det givetvis hör ihop. Många konkreta symptom och många diffusa. Någonting är fel men jag vet inte vad.

Och så gick jag till läkaren för att råda bot på de här utslagen jag dragits med i några månader. Plötsligt vällde allt ut och vi började prata om min hälsa i allmänhet. När blodtrycket mättes stirrade läkaren bara på mig och mätte en gång till. Jag fick ligga ned och vila och så mättes trycket igen. 

Man ska inte kunna ha så här högt blodtryck i din ålder, var hennes kommentar och jag blev beordrad att åka in till Sahlgrenska samma dag. Där blev jag inlagd och alla möjliga prover togs. Massor av blodprover, EKG, otaliga blodtrycksmätningar, reflexundersökning, ögonundersökning, urinprov och allt mellan himmel och jord. Som tur är såg allt helt ok ut, förutom det skyhöga blodtrycket som inte gav med sig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och efter några timmar fick jag åka hem med planer på utredningar av både orsaken till det höga blodtrycket och allt som känns fel i övrigt.

Jag mötte upp mannen, hämtade ut medicinen på Apoteket och Theo på dagis. Åt mat och levde på som vanligt. På kvällen fick jag en huvudvärk som  blev värre och värre tills jag började kräkas och inte kunde kommunicera normalt. Ambulans till Östra sjukhuset och inlagd för observation. 

(Kuriosa: ambulansen körde fel på vägen mellan Gamlestaden och Östra. En väg på några minuter. Ambulansen körde fel till sjukhuset. Hehe)

Prover, EKG, mätningar och rundturer på en brits hela natten innan jag fick åka hem på förmiddagen. Troligtvis var det bara ett rejält migränanfall och planer och mediciner kvarstår.

Nu är jag sjukskriven i två veckor för att "ta det lite lugnt". Vad det innebär är såklart olika för olika människor  en del vill sova hela dagen, en del träna varje dag. En del vill kanske måla eller se på teveserier hela nätterna. En del åker kanske bort eller går på spa. 

Jag tänker jobba hemifrån några timmar varje dag. Jag har en del deadlines under de här två veckorna och trots att det inte skulle vara några som helst problem att vara helt sjukskriven känns den här lösningen absolut bäst för mig. Och det är ju det som är meningen med den här "pausen". Så lite stress som möjligt.

Annars ska jag vila. Sova åtta timmar per natt om jag kan. Rensa garderoben. Sticka. Leka med Theo. Pussa min man. Träna. Må bra. Fundera kring livet och vad som måste förändras. 

Förutsättningarna är goda. Jag har den bästa mannen i världen, en bedårande tvååring, ett jobb jag trivs jättebra med, drömlägenheten och massor av intressen. Nu måste jag bara lära mig att ta tillvara på dem på ett bra sätt. Och på mig själv. Det svåraste av allt.

Ner som en pannkaka och upp som en sol

Den här dagen är bra och fin. Det vill jag börja det här inlägget med att klargöra. Den är bra och fin men den började (och fortsatte) helt åt skogen. Jag vet faktiskt inte vad som är i görningen men jag har hela dagen (nästan) lyckats förstöra för mig själv genom att vara envis och ha en allmänt dålig attityd. Ibland kan man liksom inte komma ur det och när man försöker faller man tillbaka igen vid minsta motgång. Hänger ni med?

Dagen började i alla fall med att Theodore vaknade klockan sex och ville gå upp. Det ville inte föräldrarna men de hade inte mycket att säga till om. Vi åt god frukost tillsammans vilket var mysigt, och sedan fick jag i lugn och ro göra mig i ordning för jobbet. Allt bra hittills. Det var mulet och blött ute så mannen erbjöd mig att låna hans regnkläder och i stället för att blir glad och prova om de passade surade jag och sa att det minsann inte behövdes några regnkläder. Det regnade ju inte ens för tillfället.

Jag gick ut till cykeln och det första jag kände när jag klev ut ur porten var att det regnade. Äh, tänkte jag, det är inte så farligt. Upp på cykeln och i väg. Efter fem minuter var jag dyngsur ända in på kroppen. Efter tio minuter blev jag alldeles och fullkomligt nedstänkt av en förbipasserande bil. Vid ett övergångsställe i närheten av Lilla Bommen skulle jag stanna för rött ljus varpå cykeln välte (!). Menååååå. Jag kom in till jobbet iskall, genomblöt och fem minuter sen. Sen satt jag och huttrade hela förmiddagen innan en kollega kom in och erbjöd mig sin kofta.

Dagen fortsatte med att jag fick en mild uppläxning för en text som jag inte lyckats helt med. Istället för att i vanlig ordning vara ödmjuk och inse mina misstag, vilka var helt mina egna (nästan), satt jag med sur uppsyn och bet mig i tungan för att inte skylla i från mig. Jag hatar att skylla i från mig. Suck, skriv om skriv rätt.

Ja, och så fortsatte det. Jag fick sitta med i ett spännande möte men i stället för att bidra med smartheter kläckte jag bara ur mig saker som ledde till fler tillrättavisningar. Jag kände mig som en trotsig tonåring och kunde bara inte komma ur det! Till råga på allt var jag tvungen att gå mitt i allt spännande för att klockan var fyra och Theo skulle hämtas på dagis. Det där med att slitas mellan jobb och familj är inte direkt det bästa jag vet. Det kanske bara var jag och mitt tonårshumör men jag tyckte att jag fick lite sneda blickar när jag gick.

Hur som helst. Nu vände äntligen dagen. Det hade slutat regna (symboliskt och fint) så cykelturen mot dagis var angenäm. Jag fick tid att tänka igenom dagen och komma fram till att det kanske inte var så att hela världen var emot mig utan att det kanske var mitt humör det var fel på (förutom nedstänkningen, det var idiotförarens fel helt och hållet). Jag kom fram till dagis och hämtade världens sötaste kille, åkte hem och lagade en nyttig pastarätt som jag och Theodore åt medan vi busade lite med vattenglaset. Humöret var redan bättre.

Sedan lekte vi lite på övervåningen och Theodore övade på att ramla ned från soffan. Det är sant, han gör det med flit, lite sådär halvkontrollerat. Jag låter honom hållas men sitter bredvid på golvet för säkerhets skull. Plötsligt var klockan sju och tandborstning, godnattsaga och -sång följde. För första gången på veckor somnade Theodore utan gnäll. Jag städade undan i köket snabbt och smidigt till tonerna av bob hund och tvättade sedan bort dagens utsmetade smink.

Sedan kom nästa fina överraskningar som pärlor på ett litet halsband. Fina kommentarer från fina läsare och en award! Snälla Caroline tyckte att jag förtjänade den här utmärkelsen:

"När man fått denna award så hör det till att man skall berätta 3 saker som ligger en varmt om hjärtat,visa sitt favoritfoto, och skicka vidare till 5 andra bloggar!"

Det kan jag väl ställa upp på. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat:

Min familj. Den gamla och den nya.
Mina vänner. De gamla och de nya.
Gamlestaden. Här vill jag alltid bo.

Det där med favoritfoto var svårare. Det bästa i hela mitt liv är ju min familj så hur skulle jag kunna välja en bild av någonting annat? Men det är ju så uppenbart att välja en bild på sina barn/hundar/illrar och så vidare, har jag verkligen inget annat favoritmotiv? Nej det har jag inte. Det finns inget mer bedårande än min stilige man och min docksöta son. Här kommer en bild från i somras. Jag vet inte om det är min favoritbild i hela världen men den ger mig en varm känsla i magen och sockerdricka i hjärtat.

Och nu till de fem bloggarna som får min utmärkelse. En del av mina favoriter vill helst vara anonyma här så de länkas inte.

Jenky
Gretas leverne
Ele-vele
Nostalchick
Knit-Marie

Var så goda. Ni förtjänar det bästa allihop. Och ni som inte kom med på listan, jag gillar er med. Ni kanske får vara med nästa gång.

Så som ni ser, dagen föll ned som en pannkaka men steg som en sol. Jag känner mig glad och nöjd och tillfreds just nu. Och Type O Negative mullrar på låg volym.

På fredag ska jag äta godis.

Om att komma ikapp och hänga med

Jag är så himla stolt över mig och min familj. Vi har inte räddat världen eller stoppat den globala uppvärmningen men vi har löst en nästan omöjlig gåta. Hur man hinner ikapp och hänger med. Hur man får vardagen att gå ihop. Och fortsätta att gå ihop.

Vi har i flera år halkat efter och kommit ikapp, halkat efter och kommit ikapp. Vi har fått jaga och jaga. Jag talar alltså om hushållsarbete och familjetid och egentid. Vi har aldrig fått tiden att räcka till. När köket har varit rent har vi haft åtta fulla tvättkorgar i sovrummet. När tvätten varit gjord har det legat saker och disk i hela lägenheten. Om det var undanplockat i lägenheten var vi för trötta för att laga ordentlig mat. Och aldrig har vi känt att vi haft nog med tid för varandra eller oss själva. Och vi förstod aldrig varför. Var vi så lata att vi inte ens kunde hålla ihop ett vanligt liv?

Nej. Vi var bara oorganiserade. Nu när Theodore börjat på dagis och vi båda jobbar har vi blivit tvungna att organisera vardagen på ett helt annat sätt än innan. Planera och tänka i förväg. Och det fungerar så himla bra!

När min mamma kom hit på besök för två veckor sedan var vår lägenhet i kaos. Tvätt och prylar överallt, inte dammsuget på evigheter, minst sju fulla tvättkorgar och damm damm damm. Vi vantrivdes och försökte hela tiden komma ikapp. Men misslyckades. Min bästa och snällaste mamma hjälpte mig att få ordning på skutan och när hon åkte hem igen var lägenheten ren. Vardagsren, så som vi vill ha den. Kanske inte julstädningsren men helt beboelig. Skurad och dammad och ren!

I vanliga fall hade allt varit tillbaka till noll igen efter två-tre dagar men den här gången vägrade jag släppa taget. Och nu, två veckor senare är vi fortfarande ikapp. Och hänger med. Det är en seger så stor som vilket nobelpris som helst.

God och nyttig måltid.

En pojke som äter själv.

... och ändå, ett rent kök! Och tvätten är ren den med.

... och lägg till elva dagar helt utan socker (och andra godsaker) på det. Jag är så imponerad av mig själv och min familj att jag nästan spricker av stolthet. Det är klart att det finns saker som inte är perfekta ännu. Vi har lyckats med hushållsarbetet och maten, och Theodore får mycket kvalitetstid av oss när han inte är på dagis. Och vi har egentid, jag och min man. Men inte så mycket tillsammanstid tyvärr. Det är svårt att lösa när en jobbar skift och en samma tider vareviga dag men vi ska jobba på det. Vi ska bara lyckas vara hemma samtidigt efter Theos läggdags. Det ska gå.

Magknip

Jag har ju börjat äta lite nyttigare, och cykla till jobbet och så. Det är en lagom och sund livsförändring tycker jag och det känns inte som att jag försakar så mycket. Ibland saknar jag stunderna (dagarna veckorna månaderna åren) då jag åt vad jag ville hela tiden och "unnade" mig saker av de mest kreativa av anledningar.

Men så plötsligt gör jag inte det längre. Alls. Som nu, när jag ätit tårta och godis och amerikanska flottluncher och ostmackor på löpande band i tre-fyra dagar. Nu lider jag bara av uppblåst mage, illamående, magknip och en allmän olustig känsla av att vara en sjöko på land. Jag gillar't inte.

Gamla godingar

Jag sitter och slötittar lite på ett Glee-avsnitt på tv medan Theodore ligger i soffan bredvid mig och leker med locket till en plåtburk. Han är söt och bedårande. Nyss kom vi hem ifrån stan där vi tittade lite efter overaller och hudprodukter.

Den superfina overallen vi köpte i höstas börjar bli lite kort i benen och snart behövs en ny. Jag har lite panik över det eftersom att jag för det första är så himla nöjd med den vi har, för det andra inte har sett så många fina och för det tredje märker att de börjar ta bort ytterkläderna i affärerna.

Det är värdelöst eftersom det är ganska lång tid av overallsväder kvar och det måste vara fler bebisar än Theodore som kommer att växa ur sin overall under vintern och förvåren. Var de barnens smarta föräldrar förutseende och köpte en lagom och en lite större overall då det begav sig? Inte tänkte jag på det då i september. Då trodde jag inte ens att Theodore någonsin skulle ha så stora kläder som 74. 80 kom liksom aldrig på fråga.

Visst, jag kan köpa en Pop-overall på Tradera men det känns liksom lite overkill att ha en sån avancerad overall på en sån liten kille. Som inte röjer i snön och åker kana på isiga berg (det senare kommer för övrigt aldrig hända). Som mest sitter i sin vagn och softar när vi är utomhus. Då behövs inte extra slitstarkt och vattenavstötande material.

Jag vill ha samma overall men en storlek större tack. Synd bara att den är köpt i England och sen såld till mig via Tradera. Buhuu! Hur som helst så såg jag en ganska fin brun overall på Lindex... Den såg lagom praktisk ut och hade inte en massa broderade märken och figurer. Den blir kanske bra.

------------------------------

Här kom en liten bloggpaus på några timmar då jag mitt i skrivandet av inlägget gjorde välling, matade och lekte med Theo och sedan nattade honom. Och åt lite middag.

------------------------------

Ja och så tittade jag lite på den här trestegsbehandlingen som Clinique har. Den rekommenderades av flera av mina vänner och bekanta när jag klagade över min supertorra hy.

Först besökte jag damerna på Cliniques avdelning på Åhléns. De var ganska hjälpsamma och gav mig prover i små burkar. De sa att jag skulle testa ettan och se om det fungerade, annars fanns en ännu mildare variant men som inte såldes i set utan varje produkt för sig. Säkert mycket dyrare. De sa också att jag skulle behöva en ytterligare ansiktskräm.

Jag ville ha ett andra utlåtande och fler prover så jag promenerade bort till NK också. Damen som stod där var också ganska hjälpsam. Hon gjorde ett sånt där test där man får svara på diverse frågor om hud och hår etc och det kom fram att jag var typ 1. Samma som Åhléns-damerna rekommenderade. Hon sa också, som Åhléns-damerna, att jag skulle testa ettan först och sen pröva den mildare varianten om det inte fungerade.

NK-damen erbjöd mig att köpa ett mini-kit för 115 kronor istället för prover, det kitet skulle räcka några veckor minst. Jag tyckte att det var en bra idé eftersom det oftast tar ett tag innan man ser något resultat. Så det tog jag. Och så fick jag en liten provburk av en ytterligare ansiktskräm - eftersom jag även enligt NK-damen nog behövde en extra.

Jag har redan testat tvålen,ansiktsvattnet och de två ansiktskrämerna och det känns hittills bra. Huden ser smidig ut och känns mjuk. Den ser dock lite spänd och narig ut men Rom byggdes inte över en natt och jag tänker ge produkterna minst en vecka. Så jag återkommer i ämnet.

Nå. vad har vi annars pysslat med sedan sist? Ni kommer inte att tro det men vi har varit så himla äckligt imponerande duktiga att vi har rivit ut allt vi hade på vinden och sorterat om och slängt och stoppat in det igen. Jag överdriver inte när jag säger att det finns minst dubbelt så mycket tom yta där nu än innan.

Det roligaste var att sortera kläder och gamla minneslådor. Alla kläder jag ville och kunde ha hänger nu i garderoben - resten slängdes faktiskt. Med några få undantag såklart, som den på tok för korta avklippta fejskinnkjolen jag bar i början av 00-talet. Den sparades. Det var som att shoppa second hand och det känns som att min garderob fått ett lyft. Kanske löser de också lite av min personlighetskris. Jag kanske kan gå tillbaka lite till "mig själv" som jag var för tre år sedan... och slå ihop med "mig själv" som jag är nu. Russinen ur kakorna.

Minneslådorna var fina. Allt från bebisbilder av mig och brorsan till teckningar jag ritat och brev jag fått av mina fina vänner. Jag minns inte att jag brevväxlade så mycket under Sundsvalls-perioden men jag har rätt många brev från den tiden. Det gör mig lite ledsen att jag i stort sett inte minns något om allt det bra som trots allt måste ha hänt då. Och jag är ledsen att jag inte tog till vara på mina vänner bättre då... men de är kvar. Tur för mig!

Dagens humör: Trött som en ål som i 75 år legat i tre cm vatten, men annars bra.

Dagens natt: Rätt dålig men det är ju trots allt standard. Theodore vaknade som vanligt sina 5-10 gånger och vid 05-tiden var han så vaken och ledsen att han fick komma och sova i vår säng. Valet står mellan att natta om i 20 minuter och sen få sova ostört tills han vaknar igen eller ta honom till sängen och sova halvdåligt till morgonen. Alternativ två vinner. Det var nog tredje gången den här veckan men det är lite speciellt när han är sjuk. Dessutom går han igenom någon slags separationsångest när han ska sova så jag är lite mer frikostig med goset.

Dagens väder: Snöigt och kallt.

Dagens frukost: Rostmackor med ost

.

Dagens lunch:

Överbliven spaghetti med köttfärssås.

Dagens middag:

Tortellini fyllda med gorgonzola och valnötter.

Dagens godis: Svärmors kakor.

Dagens klädsel: Svarta leggings med vita prickar, svart kortärmad tunika, vit kofta, svarta benvärmare, svarta strumpor.

Dagens frisyr: Bakåtlugg med hårspänne, hästsvans.

Dagens smink: Nej.

Dagens bästa: Theo-pussar och -kramar hela dagen.

Dagens sämsta: Våra förkylningar.

Dagens vill ha: Lite karaktär skulle sitta fint.
Dagens utflykt: Stan.

Dagens handarbete: Inget.

Dagens musik: Gamla godingar från 98-99.

Dagens saknad: Mannen som började jobba efter en lång julledighet. Men snart är det han som ska vara hemma och längta.

Dagens dummaste:

Förkylningar.

Dagens sjuka: Jag och Theo.

Dagens drog: Halstabletter och Panodil Zapp.

Dagens köp: Hudprodukter från Clinique, nässpray, halstabletter, tandtråd.

Dagens morgondag: Fika med mammorna och bebisarna. Det var länge sedan!

Nu: Lite superhjältefilm sen sova.

Det gamla vraket

Efter två nätter med mer vaken tid än sömn. Och inte kan jag andas med näsan heller eftersom jag är förkyld och därför måste jag sitta med öppen mun och se dum ut.

Jag satt och sorterade bilder i vårt digitala fotoalbum (dvs en samling fint sorterade mappar) igår kväll och slogs plötsligt av att jag såg så ung ut på många av bilderna. De var inte så gamla, ett eller två år bara. Jag såg mig i spegeln och möttes av ett blekt (men ändå rödflammigt) ansikte med tunga ögonlock, inramat av rekordrisigt hår i en blaskig brunsvart färg. Jag ser ut som ett vrak! Ingenting finns kvar av det som fanns där för två-tre år sedan.

Jag vill inte säga att jag var någon Fröken Sverige 2007, men jag vågar påstå att jag åtminstone kände mig någorlunda fin då och då. Håret var oftast fixat, ansiktet oftast sminkat och kläderna oftast någorlunda hela och rena (eller rena i alla fall).

Sedan gifte jag mig och fick barn - och förföll på köpet. Hur kommer man tillbaka? Hur reser man sig ur rutin-hästsvansens och barnmatsfläckarnas träsk? Hur orkar man ta de där extra tio minuterna för att lägga på lite foundation och mascara?

Det verkar ju så lätt i teorin. Gå och klipp håret, börja sminka dig och fixa dig lite för guds skull. Och släng de där trasiga kläderna. Tvätta oftare.

Ja visst. Jag skulle lätt gå och klippa mig, om jag hittade en frisör som jag litade på och en tid då mannen var hemma och tog hand om Theo.

Och ja, jag vill gärna börja sminka mig regelbundet igen, om jag orkade bry mig. Jag har inte sovit en hel natt på minst 15 månader, jag har så svullna ögon att inte ens smink hjälper... så jag undviker att stå så nära spegeln.

Kläderna. Där har vi ett problem. Jag har ju gått omkring här och skräpat med man och barn och de andra mammorna med deras bebisar i nio månader nu. Då är det inte så viktigt om man har samma tröja tre dagar i rad. Eller om sagda tröja har en mat-/kräkfläck alla nämnda dagar. Om kjolen har en trasig söm eller om koftan saknar tre av fyra knappar. Det gör liksom inget. Det gör inget att man inte kommer i sina gamla kläder och alltså bara har sommarklänningar och koftor i garderoben. 2 par smutsiga jeans, visst, men inga t-shirtar eller tröjor. Jag är i desperat behov av nya kläder. Men först behöver jag mer pengar och hyfsa till kroppen lite.

Det är dags att ta tag i saker. Fix up look sharp. (hehe)

Gäspis

Eddie Izzard var briljant och fantastisk precis som jag hoppades. Av en händelse skulle mina arbetskamrater/chefer också på Izzie tillsammans med sina bihang så vi träffades upp innan för middag. Jag åt entrecote med svamprisotto. Yum!

Det har varit några veckor av dålig sömn och denna kväll bjöd dessutom på en ovanligt långdragen nattning av lilleman så jag är t.r.ö.t.t.e.r.s. Lägg dessutom till att jag haft bakishuvudvärk i stort sett hela dagen efter gårdagens gigantiska alkoholintag beståendes av ett glas öl och ett glas vin. Hörde jag småbarnsmamma någon?

Trots denna trötthet har jag och resten av familjen varit effektiva och duktiga idag. Vi har i stort sett städat ur det rum som snart är Theodores, diskat och storhandlat. Theodore har producerat en fläskläpp men verkar inte särskilt påverkad av anktruten.

Dagens humör: Bra och lite grinig. Och trött.

Dagens natt: Inte så många vakningar tror jag men jag har istället fått så otroligt svårt att somna. Jag kan ligga i flera timmar och försöka somna innan jag äntligen får sova. Jag antar att nio månaders grava sömnstörningar tar ut sin rätt till slut.

Dagens väder: Kallt och snö!

Dagens frukost:

Fattiga riddare med äppelmos och kanel.

Dagens lunch:

2 cheeseburgare på Donken. För att jag är 15 år.

Dagens middag:

Mackor med diverse juliga pålägg.

Dagens godis: Lite choklad, julmust light, pepparkakor.

Dagens klädsel: Svarta strumpbyxor, svart linne, brun klänning med vita prickar.

Dagens frisyr: Pufflugg och hästsvans med fläta.

Dagens smink: Nej.

Dagens bästa: Att vi nästan städat ur lillemans rum.

Dagens sämsta: Huvudvärk.

Dagens vill ha: Jul med dignande bord och stora släkten.
Dagens utflykt: ICA MAXI.

Dagens handarbete: Inget. Eller, räknad WoW?

Dagens musik: PJ Harvey.

Dagens saknad: Jularna från förr.

Dagens dummaste:

Huvudvärk.

Dagens sjuka: Huvudvärk och kanske Theos fläskläpp.

Dagens drog: Sömn.

Dagens köp: Massor av mat och sånt.

Dagens morgondag: Freeport på dagen och hem till familjen Wendell/Andrén på kvällen. Och så ska vi köpa julgran!

Nu: Smygäta en bit köttfärslimpa som mannen lagade till morgondagen. Sedan sömn. Jag ska inte se på Rambo.

Göteborg är bra, Stockolm kan gå och lägga sig

Yes! Fryspizza i magen och Ullared på teve. Bebis i sängen och man på jobbet.

Jag har förresten hört från en säker källa att den där Ullaredschefen är en riktigt trevlig kis. Omtänksam och snäll och bra chef. Good on ya.

Trevliga verkar dock inte caféerna i Stockholm vara. Alex Schulman skriver idag om att han inte fått komma in på knappt ett enda café med sin bebis. Trots att de var tomma eller halvtomma. Typiskt j***a s**t-Stockholm. Här i Göteborg är jag supernöjd med hur bra café- och konditoriutbudet är. Med undantag för löjliga Café Kosmos har alla jag besökt med glädje värmt vår barnmat och sett oss mata våra yrväder i lånade barnstolar. Ingen har någonsin klagat. Jag gillar Göteborg. Här vill jag stanna.

För att fira Göteborgs förträfflighet visar jag en video av Theodore som fastnade under soffan ikväll igen. Som vanligt. Och se nu till att kommentera. Skriv att han är söt eller rolig eller att jag är en dålig förälder som filmar och skrattar istället för att genast ta upp honom till min trygga famn när han bli ledsen. Skriv något. Jag tycker att det är dåligt med kommentarer nuförtiden.

Dagens humör: Bra!

Dagens natt: Fin! Jag var bara uppe en gång vid 06 för att stoppa i nappen. Pojken vaknade 07:40.

Dagens väder: Grått.

Dagens frukost:

Lite knäckebrödsmackor och kvarbliven ostkaka med hallonsylt.

Dagens lunch: Tre knäckebrödsmackor med ost, två mjuka mackor med ost.

Dagens middag: Fryspizza.

Dagens godis: Ostkaka med halonsylt, gifflar, light-must, choklad.

Dagens klädsel: Blå jeans, svart blus, svarta strumpor.

Dagens frisyr: Snedlugg och hästsvans.

Dagens smink: Nej.

Dagens bästa: Att jag städade nästan hela köket.

Dagens sämsta: Att det redan är lite stökigt igen.

Dagens vill ha: Städhjälp.
Dagens utflykt: Konsum.

Dagens stickning/virkning: Inget.

Dagens låt: Nån rock.

Dagens saknad: Inget.

Dagens dummaste:

Att Sveriges damer förlorade mot Frankrike i handbolls-VM.

Dagens sjuka: Ingen, förutom att Theodore är lite snorig fortfarande.

Dagens drog: Choklad.

Dagens roligaste: Senaste ICA-reklamen med Jamie Oliver. Jete-jeteroligt.

Dagens köp: Schampo, balsam, choklad, frankerat kuvert, fryspizza.

Att peppa en 27-åring

Det är kanske inte helt rättvist att klaga på att jag är ensam på sin födelsedag (jag är ju ändå 27 och inte 7). Snälla vänner och fin familj har hört av sig och gratulerat och det är ju faktiskt jag själv som valt att flytta till andra sidan landet och slå rot. I vanliga fall trivs jag väldigt bra med det men vissa dagar, som den här, blir det bara lite extra uppenbart att det är lite ensamt. Jag saknar min familj och mina bästa vänner. Fick jag som jag ville skulle de vara här nu allihopa. Vi skulle gå ut på promenad med Theodore och äta tårta i köket. Sen skulle vi titta på film i soffan på kvällskvisten.

Det är lätt att gräva ned sig och fokusera på det tråkiga när allt känns ... tråkigt. Men nu när jag fått klaga av mig lite hos mamma känner jag mig redo att ruska av mig alla tråkiga tankar och fokusera på det som är roligt istället. Tråkiga tankar suger ut energi - roliga tankar genererar energi istället.

Så, nu ska jag sitta och njuta av att ha en varm och tung bebis sovandes mot mitt bröst. När han vaknar ska han få mat sedan ska vi bege oss ut på stan en stund. Lite shopping och människor piggar oftast upp även den gråaste dagen. Dessutom har jag hört att mannen förväntar sig tårta när han kommer hem.

Nästan fem och nästan 60

Theodore sitter just nu och pratar med sin blomma. Ja, det blir mycket blomma under dagarna, han trivs bra så. Jag tror att pojken har skaffat sig sin första bästis och jag ska vara en öppen mamma och inte bekymra mig över att det är en planta. I tyg. Bästaste bäst är trots allt mamma och pappa. Kolla här liksom:

Annars har Tedster blivit vägd och mätt hos den snälla tanten på BVC. Lilleman var 4998 gram tung och 59,5 centimeter lång. Inte konstigt att storlek 62 börjar passa fint nu. Han följer och ligger mitt på medellängdkurvan och en halv kurva under medelvikten. En lagom långsmal liten karl. Jag gillar för övrigt verkligen vår BVC-sköterska. Hon är bra. Nästa besök blir på tremånadersdagen och då står vaccination på schemat.

Det märks att Theodore har vuxit. Jag ser det inte direkt på honom men det märks på sadigheten. Hela han har blivit starkare och nu behöver man inte stötta honom lika mycket när man håller honom. Det räcker oftast att hålla i händerna eller runt magen för att han ska kunna sitta eller stå. Efter en stund blir han såklart lite trött och man får ge honom lite mer stöd men så fort han vilat vill han upp igen. Att stå har blivit den roligaste leken och en favorit är att dra upp honom i händerna. Från liggande till sittande till stående. Det är bara roligare och roligare att han en bebis!

Efter BVC-kollen åt hela familjen på ett vattenpipecafé här i Gamlestaden, sedan åkte jag och Theo till stan och lämnade tillbaka lite kläder. När vi kom hem slog vi båda duktighetsrekord när jag fick ordning på alla viktiga papper som legat i högar här hemma och städade undervåningen medan pojken lekte för sig själv och sov. Det kändes riktigt lyxigt att få sitta och sortera papper och sätta in dem i pärmar vid köksbordet med Nick Caves röst i öronen. Både jag ochTheo var på strålande humör.

Sedan blev det matning, mys och slappande i tv-soffan men det var vi värda för klockan var sju och vi hade inte tittat en minut på tv på hela dagen. Duktigt om man är en hemmamamma. Eller i alla fall duktigt om man är den här hemmamamman.

Jag blir förresten väldigt glad när jag hör att det faktiskt finns de som blir glada när jag lägger upp filmer på Theodore här på bloggen. Jag är inte mer mamma-insnöad än att jag inser att det inte är jätteintressant att titta på flera minuter långa filmer på en bebis som inte gör något alls. Hehe. Men eftersom exempelvis min mamma som bor långt härifrån tycker om att se filmer av Theodore så fortsätter jag att lägga upp dem. Så får alla som vill titta.