Ofrivilliga sovmorgnar och samvetskval

Just idag, när jag försovit mig en hel timme, passade Theodore på att överraska mig genom att ta på sig både strumpor och kalsonger alldeles själv! Utan bråk. Han bara hämtade dem ur lådorna och klädde på sig!

Visserligen blev det härdsmälta när ytterkläderna skulle på, och all vunnen tid gick förlorad, och visserligen fick jag bära honom på axlarna hela vägen till förskolan - men  han visade klart och tydligt att han kunde ställa upp och vara duktig när det verkligen behövdes. En stund i alla fall. Och felet var ju hela tiden mitt. Jag försov mig, jag var stressad och jag hade inte tålamod. Han fick ju bara hänga med så gott han kunde, och jag tyckte att han gjorde det bra.

Vi kom fram till förskolan i tid och jag hann läsa en saga innan frukosten började. Vi hann bli vänner igen och kramas till det kändes bra. Men ändå sitter jag här som vanligt, och vill rusa bort och hämta honom och köpa glass och busa. Gottgöra.

Jag antar att det är så här det känns att vara förälder.

Min lilla pojke börjar bli stor

Min lilla bebis har för första gången gått hem till en kompis och lekt, alldeles själv! En vän som han dessutom skaffat själv. Inte en dagiskompis alltså. Hur kan han ha blivit så stor?

Att han ens vågar gå hem till någon utan att vi är med betyder att han verkligen gillar den här killen. Och det gör nog vi också. De träffades på gården igår och lekte jättefint, utan minsta bråk eller ledsna miner. Kamraten verkar ganska nyinflyttad, är ett halvår äldre men väldigt lillgammal och gullig. Det passar vår vilde med en lugnare kompis.

De bara tog varandra i hand och traskade upp för trapporna (pappa Sharp följde givetvis med och kollade med pojkens föräldrar att det var ok att släpa hem främmande barn från gården).

Så. Himla. Gulligt!

Den stora komiken i den lille mannen

Det är sant att det bara blir roligare och roligare att ha barn. Hittills i alla fall. Visst var Theodore rolig när han tultade omkring som en fullgubbe när han lärde sig gå, och visst skrattade vi mycket när han provade sin första citronklyfta, men ingenting slår det vi har den stora äran att få uppleva nu. En liten liten man som utforskar sin omvärld och försöker få rätsida på hur allt hänger ihop. Det är obegripligt hur mycket han suger åt sig och gör sitt bästa för att bearbeta i sitt unga sinne.

Mycket i hans liv kretsar givetvis kring hans lilla universum och sådant han upplever på egen hand. Som superhjältar och barnprogram. Men ibland får vi bevis på att han hör och lägger på minnet sådant vi vuxna upplever när han inte är med. Sådant vi exempelvis berättat om för varandra, föräldrar emellan.

Som idag, när jag och Theo satt i gungan på gården och fantiserade ihop spännande scenarion där vi räddade världen på allehanda briljanta sätt. Han var oftast Batman eller Poison Ivy medan jag fick sidekick-rollen som Robin, eller Wonder woman om jag hade tur. Men så plötsligt ändrades berättelsen och han förkunnade att han var "tionde doktorn" och vi slogs mot "robotar som sa exterminate".

Jag dog av skratt, stolthet och förvåning - allt på en gång. För Theodore har av förklarliga skäl aldrig sett Doctor Who, utan måste ha hört mig pladdra om serien och karaktärerna och förstått att det var någonting som betydde mycket för mig. Mina favoriter. Mina superhjältar och barnprogram.

Han har alltså dels lagt på minnet det han tolkat som viktigt för mig, och dels varit storsint nog att ta med det i vår lek. Så att jag också skulle få vara mina hjältar och leka sådant jag tyckte var intressant. Så himla fint när man tänker efter.

Och att han sa just "tionde doktorn" Och inte bara "doktorn" är ju helt hysteriskt roligt alldeles för sig självt.

Efter en stund lät han dessutom mig vara doktorn. Så blev han en yeti som var stark och kunde lyfta och kasta Daleks så att de gick sönder. Briljant.

Annars experimenterar den lille människan mycket med språket, och det ligger mig givetvis lite extra varmt om hjärtat. Här kommer några guldkorn från en nybliven fyraåring:

På tal om ständigt jagade tandtroll:
"De flyr från munnen till håret om det är trassligt. Då borstar vi det med. Tandtroll blir inte förlegade."
Lite tokigt men ändå inte helt fel liksom. Tandtrollen stannar inte länge på samma plats - blir inte förlegade, typ.

På frågan om äpplet var gott:
"Det är inte gott, det är utsökt!"

På frågan om han inte frös när han tagit av sig overalls-ärmarna i den iskalla kvällen:
"Nej jag vill leva. Jag lever när jag fryser."

Som om inte det vore nog har han blivit mycket intresserad av att se på engelska barnprogram, som Dora the Explorer, Go Diego Go och Super Why. Han svarar ofta med "yes" eller "no" och kan räkna till åtta på engelska. Och så kan han säga "nu går vi" på fyra språk. (Vamos, allons-y, let's go)

Jag tror inte att han är mer begåvad än andra barn egentligen, men det spelar ingen roll  - för visst är det väl ändå lite fantastiskt?

Återkomsten av den braiga mamman

I allt smutsigt mörker som omger min sega vardag just nu finns det faktiskt ljusglimtar. Som den här eftermiddagen och kvällen. Efter en jobbig dag med städhjälps-skam och bråk med maken såg jag inte fram emot att hämta på dagis och bråka om middag och... allt som hör vardagskvällarna till när maken jobbar. Jag hade varit stressad hela dagen över att behöva ha Theo ensam, men plötsligt slog det mig. Varför? Jag har ingen tidspress, jag kan låta hämtning och hemgång ta hur lång tid som helst. Jag behöver inte stressa och bråka. Alltså bestämde jag mig för att ta det lugnt, låta situationer spelas ut.

Vägen till förskolan var njutningsfull. Trots att det gör ont nästan överallt när jag går så gjorde The Killers i mina hörlurar att det var trevligt ändå. Jag hade till och med ett fånigt flin på läpparna. Theodore lekte fint med en fröken när jag kom fram. Det såg verkligen urgulligt ut och jag stannade en stund för att vara med. Han bjöd på sandpannkaka med citron och socker.

På vägen hem gick han så duktigt och höll min hand så fint att jag plötsligt fick ork nog att gå till lekparken. I vanliga fall packar jag så snabbt som möjligt ned honom i vagnen och släpar mig den långa kilometern hem. Idag fick pojken åka kana, leka i sandlådan och gunga innan vi fortsatte hemåt. En liten stund i alla fall.

Väl hemma lade sig Theodore på golvet och kunde plötsligt inte klä av sig själv. I vanliga fall hade jag suckat och klätt av honom innan jag slängde mig i soffan och lät honom titta på tv resten av kvällen. Men idag lät jag honom ligga. Gick in i köket och hällde upp var sitt glas juice, hämtade ett pussel och ett memoryspel och satte mig vid köksbordet för att vänta.

Det tog en halvtimme eller så innan han klädde av sig helt själv och kom och satte sig vid bordet. Hängde upp alla kläder till och med. Och jag var inte ett dugg stressad. Det var bara lite mysigt, och efteråt var jag så himla stolt över honom för att han till och med ställt skorna rätt. Min kille!

Vi lade ett pussel och spelade en omgång memory innan det var dags att laga mat. Färsk fylld pasta, en av Theodores favoriter. Middagen var mysig utan några större konflikter och vi var båda nöjda när vi traskade upp för trappan för att se på barnprogram innan det var dags för natttning.

Lite Barnkanalen och Boomerang senare bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och läste saga. Allt utan all för mycket bråk, mest pga av muta i form av spel på min telefon. Tre godnattsånger senare sov Theo, och jag var pigg nog att vara vaken en stund till. Det är verkligen inte varje dag!

Nu sitter jag och tittar på Battlestar Galactica S03 och njuter av att känna mig som en riktigt bra mamma. En sådan mamma som jag vill vara. Bra i min bok alltså. En mamma som orkar ta fighter, som orkar leka, som orkar laga riktig mat, som orkar vara snäll, som orkar lyssna och berätta. En mamma som är medveten och med i nuet. Det är en så skön känsla!

Jag ska nog ta en macka banne mig!

Duktiga dansaren

Laddar med lite leklera-lek.

Dans stod på schemat för Theodore idag. Han hade längtat hela veckan och särskilda "danskläder" i mjuk trikå hade inhandlats. Han fick själv välja i affären.

Vi tog lilla cykeln till lokalerna där Balettakademien håller till. Kursen heter Danslek 3-4 år och beskrivs så här:

"Barnet uppmuntras att genom lekar och improvisationer att använda sin kropp för att utvecklas i styrka, smidighet, kondition och koordination. Vi börjar med en samling i ring och övar oss i att röra armar och ben till rytmiska fraser. Vi medvetandegör rummets olika riktningar. Enkla hoppsasteg och galoppsteg med variationer övas i ring, på diagonalen och över golvet. Enkla stegkombinationer och formationer i rummet övas tillsammans med musik och rytmiska övningar som ger en förbättrad taktkänsla."

Första gången fick vi föräldrar vara med och både titta och delta, men redan nästa gång förpassas vi till fikarummet. Gruppen ska nämligen öva in en liten uppvisning som de ska visa upp för oss i slutet av terminen. Att jag kommer att grina som en fontän är redan konstaterat eftersom jag redan idag hade gråten i halsen flera gånger.Det var ju så bedårande att jag höll på att dö när de små treåringarna sprang omkring och galopperade som hästar och pickade som hönor.

Theodore tyckte i alla fall att det var hejdlöst kul och han skrattade högt flera gånger. Han älskar ju sång och dans. Senare på dagen kom han fram till mig och sa: Jag hade så roligt på dansen idag, mamma. Det kändes bra i föräldrahjärtat.

Fortsättning följer nästa vecka ...

Bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget!

126 av 980.

Idag sitter jag lite förnöjsamt i soffan och virkar på evighetsprojektet dubbelsängsöverkastet. Jag har ont i kroppen som vanligt men det är hanterbart idag. Helt ok. Morgonen med Theodore var mysig och jag behövde inte skälla eller bära honom ned för trapporna. Han gick duktigt och höll mig i handen hela vägen till dagis och lämnades utan tårar. Bra! På tv kommer jag snart kunna se senaste säsongen av Army wives.

Allt det här är bra men det är inte det bästa. Det bästa är den bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget. Mat-shopping online! Vi har väntat länge på en bra mataffär online som kör ut till vårt område, och igår hittade vi mat.se som vi genast gav ett försök. Stort utbud, samma priser som i vanliga butiker, hemkörning nästa vardag (och man har på sig ända till 23:59!) och helt utan utkörningsavgift. Det låter ju nästan för bra för att vara sant tycker jag. Upp till bevis i eftermiddag då första leveransen ska komma.

Är frukten, grönsakerna och den färska fisken fin kommer jag aldrig veckohandla på vanligt vis igen. Tänk bara tanken (ni som inte har bil) att handla hem flera flaskor mineralvatten, mjölk, fil, juice och 12 rullar toalettpapper. Utan att armarna går av på vägen hem och utan stora otympliga kollin som inte får plats i en full spårvagn/buss. Och man behöver inte ens bära upp grejerna för trapporna!

Halleluja!

Tech savvy

Vi kom hem med min nya PadFone med tillhörande platta. Theo ba:

Mamma, det här är en surfplatta!

Vi ba, ???

Är såna kunskaper sånt som kommer med modersmjölken numera eller?

Blöjfri, nappfri och jättestor

Idag var vi på Liseberg där napptoken Theodore lämnade sina nappar i nappometern. Nyss somnade han gott i sin säng utan att ens nämna ordet napp. Det har aldrig någonsin hänt förut. Jag visste väl att jag hade världens bästa barn.

Det är vår son. Det är det verkligen.

När avkommorna är bebisar sitter man där och vrider och vänder och jämför. Har han inte min näsa? De där ögonen är på pricken som farmors. Är han inte väldigt lik sin pappa? Och så vidare. Det finns liksom inte så mycket annat att jämföra utom utseendet, för även om varje barn är unikt och har en helt egen karaktär så är det faktiskt först nu i treårsåldern som jag tycker att jag kan märka att Theodore har en alldeles egen personlighet. Han gör vissa saker och inte andra. Gillar vissa saker och inte andra. Är duktig på vissa saker och  inte andra. Plötsligt är det jätteroligt att vrida och vända och jämföra igen. Fast insidan.

Idag var vi på utvecklingssamtal på dagis och då fick vi både nya insikter och bekräftelse på sådant vi redan visste om Theodores personlighet, kunskaper och egenskaper. Det var jätteroligt och spännande!

Sådan här är vår lilla pojke (förutom bedårande och underbar och snäll och kramig och allt det där) enligt oss och dagis:

Theodore är bekväm av sig. För att inte säga lat. Så benämner han sig till och med själv, som en latmask. Han vill inte klä på eller av sig själv. Vill inte gå i trappor eller plocka upp sina leksaker. Eller äta mat. Eller någonting som inte är roligt. Vi måste tjata, motivera, muta och säga till på skarpen - och vi är inte ett dugg förvånade. Både jag och maken är likadana. Bekväma. Så inte kan vi klandra avkomman för det inte. Välkommen i klubben bara. På dagis är han tydligen likadan, de måste tjata på honom för att han ska klä på oc av sig själv. Men han gör det till slut, när det inte är roligt längre att vara det enda barnet som står kvar i hallen efter att alla andra sprungit in och börjat leka.

Här är han bara två år - men lika förtjust i att slappa då som nu.

Theodore har inte bestämt sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Han byter hand lite hipp som happ. Jag är vänsterhänt och maken högerhänt så det kan bli vilket som.

Theodore är grym på att cykla. Han fick ju en balanscykel när han fyllde två och den blev han snabbt livsfarlig på. Nu svänger, tvärbromsar, rusar, vejar och trixar han som värsta cykelproffset och är det utelek på dagis kan du ge dig sjutton på att han sitter på en cykel. Det nya är att han även bemästrar sparkcyklarna för de stora barnen på dagis. Nu ska han bara bli 18 så att han kan cykla Vätternrundan med morfar.

Ridin' on the streets of Gamlestaden.

Theodore är en bestämd liten man som vet vad han vill och inte vill. Han kan vara mycket charmant och bedårande men också en liten surtrut och riktigt arg. Han visar sina känslor tydligt, både kroppsligt och verbalt. Det är urgulligt när han sätter sig med armarna i kors, plutar med underläppen och rynkar på ögonbrynen. Både jag och maken är var tydligen riktiga surisar när vi var små - och vi vet ju hur storebror Edward kan sitta och sura hur länge som helst. Välkommen in i klubben där också.

ARG!

Theodore är väldigt socialt kompetent enligt pedagogerna på dagis. Han står gärna och betraktar barnens lek en stund innan han liksom "rinner" in i leken på ett sätt som hans jämnåriga kamrater inte gör ännu. Han leker med alla barn, men helst med de större. Tyr sig till alla vuxna och har ingen särskild favorit. Varken jag eller maken är sådär jättebekväma i sociala sammanhang men jag minns att jag var väldigt social som liten och alltid hittade nya vänner var jag än gick.

Theodore har mycket stort ordförråd och förstår allt man säger men uttalar fortfarande många ord med "g" i början. Det är napparnas fel men börjar rätta till sig och han byter ut fler och fler ord till "rätt" uttal.

Theodore har koll på större, mindre, bakom, framför, före, efter, bredvid, innan, senare och så vidare. Han kan olika geometriska former som cirkel, rektangel och triangel. Han kan ramsräkna till 19 och pekräkna ungefär lika långt. Han känner igen, och kan skriva, sin egen bokstav och kan ibland en del siffror.

Siffror är kul just nu.

Theodore har inte fått full koll på finmotoriken ännu och det är lite besvärligt att rita, pärla och klippa. Han kan, men han måste anstränga sig ganska mycket. Jag tror att det kanske hänger ihop med det där att han inte bestämt sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Ingen rutin ännu liksom.

Måla med pensel är roligt, och lättare än att rita med penna.

Det var några av de saker vi pratade om på utvecklingssamtalet. Vi kan ju sammanfatta det hela med att jag har världens bästa son helt enkelt.

Blöjfritt

Inatt sov Theodore för andra natten i rad utan blöja. Inga olyckor i sängen hittills och man får nog säga att han är blöjfri nu.

Det firade han givetvis genom att kissa både i soffan och på golvet idag.

Inte för att vara tjatig men ... gött är det!

Det ska va' gött å leva. Och idag är det det.

Jag är så pigg och glad! det här med mornar och förmiddagar är verkligen the shitz nuförtiden. Jag vaknade halv åtta och hann göra mig i ordning och sticka några varv innan Theodore behagade vakna någon gång innan nio. Sedan var det lite kamp och bråk med frukost och tandborstning och solskydd men sen var det bra igen. Och jag klarade av bråket utan att vilja bryta ihop och grina, så det var bra.

Faktum är att det var så bra att jag till och med vågade mig på att låta Theodore cykla till dagis! Big Win! Ni minns väl vad som hände sist jag var ute med Theodore på cykel? Skrapade knän, armbågar och händer. På mig. Men inte den här gången. Jag hängde med rätt bra och Theodore var superduktig på att stanna när jag sa stopp, och vänta på mig när jag hamnade på efterkälken. Vi kom till dagis hela och rena och jag orkade till och med busa lite och låta honom jaga mig sista vägen. Supermamman!

Nu ska jag utforska lite nytt på Spotify och sticka klart den här lilla boleron som Sushila ska få. Och fortsätta njuta av att det är så jäkla gött!

Bara avmaskningen kvar. Men hur sjutton blockar man en sån här bolero egentligen? Måste konsultera Ravelry.

En till riktigt bra morgon och förmiddag. Woop!

Igår hade jag en riktigt fin och bra förmiddag. Jag kände mig pigg och glad och vädret var fint och fåglarna kvittrade och Theodore var härlig. Jag njöt i fulla drag och tog mig tid att gå lite omvägar med Theodore på väg till dagis, stannade en halvtimme och pratade med pedagogerna. Insöp känslan av att inte vilja lägga mig ned och avlida av utmattning. Det kändes så jäkla gött!

På eftermiddagen fick jag dock eftermiddags-dip royale och var däckad i flera timmar, och det höll i sig i princip hela kvällen.

Det är verkligen enormt stor skillnad på mig, mitt humör, min person och hela livet när jag mår bra/dåligt. Det är som att hela jag bytts ut. Mår jag bra känns livet toppen, jag vill göra saker - leka, busa, pussas. Mår jag dåligt är det som att varenda gnutta energi och glädje bara sugits ur mig. Jag är helt orkeslös, orkar knappt svara på tilltal. Bryr mig inte om någonting, har kort stubin och nära till tårarna. Och det kan svänga fort. Från att ha en toppenförmiddag till att plötsligt tycka att allt är värdelöst och meninglöst på någon timme. Det är såklart jättejobbigt men det känns ändå hoppfullt att jag har de här topparna. För de kan jag hålla fast vid och minnas hur det var att må så nästan jämt. Någonting att längta efter.

Hur som helst. Nu är det förmiddag och jag mår strålande igen! Jag gick upp klockan sju och tog pojken till tandläkaren. Utan stress och gnäll och tjat. Mysigt och trevligt. Theodore var jätteduktig och tandsköterskan (eller vad det heter) var fantastiskt bra. Pratade och pratade med Theodore tills han mjuknade upp och faktiskt svarade på tilltal, hehe. Alla tänder räknades och en ty tid bokades för att kolla upp den där tanden han slog av i september 2010. Den var en aning upptryckt och det kan vara bra att kolla lite för säkerhets skull. Annars var allt bra och pojken kom därifrån med en fjärilsring på fingret.

Innan vi gick in till undersökningsrummet gjorde vi en toalettpaus, för Theodore var kissnödig. Han har blivit så duktig med att säga till i tid på sista tiden och det händer inte alls mycket olyckor. Jag skulle nog vilja säga att han är pottränad nu, även om han har blöja på natten och om vi ska på längre utflykter där vi inte vet om det finns toaletter i närheten. Min stora kille! Dessutom ska vi till Liseberg nästa vecka och lämna napparna till kaninerna. Han är ingen bebis längre. Inte alls.

Efter tandläkarbesöket tog jag och Theodore en mysfrukost på kondiset. Varm choklad, juice och räkmacka. Och en bulle till efterrätt förstås. De hade ställt upp en uteservering, vilket jag inte sett att de gjort förut. Jättemysigt!

Och så traskade vi iväg till dagis, med ett litet stop på Konsum, Apoteket och brevlådan. Lämningen gick bra och nu sitter jag hemma i soffan medan städarna är här och gör rent och fint. Det känns fortfarande väldigt obekvämt att vara hemma medan de städar, men jag orkar faktiskt inte vara ute mer just nu. Jag låtsas som att det regnar istället. Och hoppas på att den här härliga känslan håller i sig länge!

Varm choklad med sugrör. Sämre kan man ha det.

Lek, lek, lek och lite räkning

Theodore hänger i sandlådan på gården.

Idag har vi lekt en massa. Och städat och planerat. Och vilat lite. Och virkat. Och klippt sönder mammans garnnystan.

Bioutflykt och Hjärtekatter

Spänd men jätteduktig inför livets andra biobesök.

Idag mötte jag och Theodore upp Livia och hennes mamma Nicole på Bergakungen och såg Piraterna på bio. Båda barnen var jätteduktiga och klarade en och en halv timmes film utan problem. De slukade var sin hel liten popcornlåda var! Efteråt mötte vi Alma och hennes mamma Sofia på McDonald's. Barnen var duktiga där också och Theodore rymde bara en gång.

Det var så himla skönt att komma ut lite efter flera dagar hemma med Theodore utan att ha stuckit näsan utanför dörren. Det har faktiskt inte hänt sedan Theodore föddes, att han inte kommit ut på flera dagar.

Theodore var så himla duktig hela dagen. Gick duktigt och höll mig i handen. Rymde bara en enda gång. Det måste dock ha varit ansträngande att uppföra sig så fint hela dagen för han somnade i vagnen på vägen hem. Inte bra. Jag försökte reparera skadan genom att låta honom leka av sig lite i solen på gården innan vi gick in men det hjälpte inte. Det var ren lögn att få honom att sova på kvällen och efter en timmes fruktlös nattning gav jag upp. Han ligger nu bredvid mig i soffan och ser på Monsters Inc på teve.

Inomhuspojken har en ficklampa.

Igår var också en fin dag. Jag och Theodore duktiga och räknade de sista Hjärtekatterna som bott i min garderob i ett par månader. Ja, Hjärtekatterna förresten, tänker ni, hur har det gått med dem egentligen? Jättebra faktiskt. Så bra att vi till slut inte orkade längre. På ett år fick vi in nästan 1500 katter som skänktes vidare till barnhjärtavdelningarna i Göteborg och Lund. Det är många katter att räkna och fotografera och trots att jag och Susanne tog hjälp av Caroline och Chris så blev det för mycket till slut. Jag blev ju sjuk, Susanne och Caroline gravida och Chris fick jobb.

Vi beslöt oss för att vi var nöjda med vad vi åstadkommit och förberedde oss för att lägga ned. Men det gick inte. Massor av besvikna människor hörde av sig och det blev tydligt för oss att Hjärtekatten-projektet inte var redo att avslutas. Istället hörde jag mig för om det var någon som kunde tänka sig att ta över en del av arbetet - främst att ta emot katter, visa upp dem och leverera dem. Det vällde in intresseanmälningar och nu har vi ett helt gäng toppentjejer som gör ett jättefint jobb! Susanne har valt att hoppa av men jag finns kvar , men i lite mer lagom utsträckning, och det känns jättebra! Nu kan Hjärtekatten inte bara leva vidare - utan växa ännu mer!

Faktum är att jag fått en rejäl nytändning och till och med börjat virka på ännu en egen Hjärtekatt. Trots att jag i somras svor på att aldrig någonsin göra en igen.

Mästerfotografen hjälpte mig att packa upp, fotografera, räkna och packa i kartonger.

Vad är det som händer? Inget.

Det har varit lite skralt med uppdateringar här på bloggen på senare tid. Jag har känt mig oinspirerad och lite less på att skriva samma sak om och om igen. Det händer ju inte så mycket i livet just nu. Theodore är söt. Jag är trött. Och så stickar jag. Kollar på teveserier. Väntar. Det är liksom allt. Varje dag. Inte så himla spännande att berätta om.

Och ändå ska jag berätta. För lite händer ju trots allt.

Theodore är hemma hos farmor och farfar - och stortrivs. Han är glad hela dagarna och sover bra på nätterna i sin egen säng. Han äter som en häst och badar i badkaret. Han gick till och med med på att tvätta håret! Det känns så skönt att han trivs så bra och inte har hemlängtan. Men jag längtar. Och två veckor är lång tid!

Jag var hos läkaren och lämnade prover idag. De är verkligen bra de där läkarna på avdelning 132 på Sahlgrenska. Jag kom inte därifrån med så mycket nyheter förutom att medicinen fungerar och att kortisolvärdena är nere på normala nivåer. Och att det inte gick att hitta någonting på de nya röntgenbilderna. Hon skulle tala med överläkaren och sedan med kirurgerna för att få fram en plan inför operationen. Förmodligen blir den av i maj eller juni. Jag tror på juni.

Imorgon kväll kommer ett gäng söta pinglor hem till mig för handarbete och kafferep. Pepp!

På torsdag ska jag åka ända in till stan för att fika med en kollega från ICA Reklamen och hennes lilla dotter. Pepp!

På onsdag nästa vecka ska jag och maken gå på restaurang tillsammans. Bara vi två. Pepp!

Nu ska jag sticka på en bebiskofta som ska skickas till BB-avdelning i Estland. Och sucka över att jag är tjock och ful.

Jag vet att det är bra men det skääääär i mammahjärtat!

När man är stor kille drar man sin egen Tiger-väska.

Idag åkte min älskade lilla stora och duktiga son med sin farfar hem och ska stanna där i två veckor. Svärföräldrarna är snälla och avlastar oss med barnvakt! De får umgås med sitt minsta barnbarn, Theodore får en rolig semester och vi föräldrar får vila upp oss lite. Win för alla alltså!

Men ändå skäääär det i mammahjärtat och jag längtar efter min lilla fantastiska pojke. Jag vet att han har det bra och jag oroar mig inte för hans välbefinnande ett dugg. Det är jag som är saknig! Jag är inte van att vara borta från mitt barn. Jag kan räkna barnvaktstillfällena vi haft på ena handens fingrar, och då har det handlat om en enstaka kväll. Och så den gången vi var i New York lite mer än en vecka. När Theodore var ett och ett halvt.

Jag är inte van vid att bara ha mig själv och maken att rå om. Jag minns inte hur det känns. Missförstå mig inte, det känns ju så klart helt fantastiskt (även om vi båda är dunderförkylda) och jag är mycket tacksam. Det känns fint att kunna ha en ostörd konversation med sin man. Att inte behöva se till att pojken får i sig mat, leks, nattas, borstas och så vidare. Att slippa Bamse och tecknad Spiderman på teve. Att kunna vila ordentligt. Låta hjärnan stänga av lite.

Men jag kan ändå inte låta bli att ha dåligt samvete. Inte kan man väl få tycka att det är skönt att inte ha sitt barn hemma? Eller får man det?

Jag är i alla fall mycket glad över att ha haft svärfar här hela veckan. Jag har knappt behövt lyfta ett finger och han har tagit hand om hela hushållet med dagislämningar, disk, tvätt och allehanda ärenden. Och ändå var det jag som fick en blombukett när han åkte. Det är en riktig engelsk gentleman kan jag tala om.

Allkonstnären

Han är inte bara mästerfotograf, min lille son, han är minsann en hejare med kritan också! Här har han till exempel ritat en dödskalle med ansikte, kropp, armar och ben och allt! Urgullig.

Andra nyheter är att jag äntligen fått den andra magnetröntgen gjord. Nästa läkartid är på tisdag nästa vecka och då får jag förmodligen veta lite mer. Kanske.

Och så är farfarn här för att hälsa på och avlasta. Jätteskönt! Han ska till exempel lämna Theodore på dagis om en liten stund. Jag slipper gå ut i regnet! Dessutom tar han med sig lilleman på fredag när han åker hem, och pojken ska få vara hos farmor och farfar i minst en vecka. Kul för honom och skönt för oss. Även om jag kommer att sakna ihjäl mig såklart.

Den lilla fotografen

När man sätter Theodore bakom kameran är det här vad som kommer ut. Helt obeskuret. Ganska coolt va?

Snörvel och host

Theodore är förkyld och eftersom mannen har diverse utbildningar på jobbet den här veckan är det jag som får pyssla om sjuklingen. För några veckor sedan hade det varit helt omöjligt men nu när jag är en aning piggare om dagarna är det ok. Lite för jobbigt egentligen, men inte omöjligt. Det blir inga större utflykter och inga busiga lekar.

Igår tog vi en liten tur in till stan för att fylla på klädlådorna lite. Och så behövde jag stoppning till ett litet spöke som jag håller på att sticka.

Herr snor sportade den här mössan som jag stickade åt honom förra året.
Jag älskar den och tycker att den är jättefin men den börjar redan bli lite för liten.

Vi började med att äta hamburgarlunch. Theodore skötte sig exemplariskt och var världens gulligaste.

Sedan var det dags för Theodore att välja ut lite nya kläder. Här är vad han valde (produktbilder från lindex.se):

Och så fick han en blårandig sån där one-piece-mysdress, men den hittade jag ingen bild på. Sedan gick vi till Panduro och köpte lite pyssel. Stoppning, pärlor och ansiktsfärg.

När vi kom hem pysslade vi ihop var sitt armband. Theo ville att det skulle stå "Theodorski" på hans och på mitt skulle det stå "Theodore".

Theodore som världens sötaste lejon.

Idag är vi fortfarande hemma och torkar snor, men det blir nog ingen stadsutflykt för mig. Jag är trött och seg idag och måste ändå hålla mig hemma för att släppa in städarna som kommer under dagen. Jag är i och för sig rätt sugen på att ta en sväng till Holmens marknad och djupdyka i deras knapplåda.

Och på tal om one-piece, jag fick nyss en förfrågan om jag ville länka till en hemsida i ämnet. Det är ett skolprojekt så det kan jag tänka mig att ställa upp på. Så vill ni lära er allt om plagget, om tvättråd, storlekar och var ni får tag i det - kolla in sparkdrakt.se

Favorit i repris: Trött

Från flera håll har jag på sista tiden fått höra att jag ser piggare ut. Det blir jag så klart jätteglad över att höra men sanningen är att jag är tröttare än någonsin.

Vad gör man egentligen när man är så trött att man helst av allt bara vill sova i tusen år som Törnrosa? Sover, är det självklara svaret - men vad gör man när det inte går då? Sömnsvårigheter är ett av de vanligaste symptomen på Cushings men jag har hittills varit hyfsat skonad från de problemen. Jag vaknar visserligen flera gånger på natten men somnar oftast om rätt snabbt. Nu har jag fått svårt att somna om kvällarna trots att jag är så trött att kroppen skriker efter vila. Allt bara snurrar i skallen, tankar och tvångstankar om vartannat. Hjärtat slår snabbt och hårt. Det flimrar bakom ögonlocken när jag blundar. Som att försöka somna när man är full ungefär. Det här gör såklart att jag blir ännu mer utmattad än tidigare, vilket jag inte trodde var möjligt över huvud taget.

Tur då att det finns en ände på allt det jobbiga. Idag fick jag hem en kallelse till inneliggande undersökning av hypofysen. Kateriseringen alltså. Det blir den 23-24 februari, och efter det hoppas jag att jag får den där medicinen som ska hämma kortisolproduktionen inför operationen. Äntligen har jag fått en tid ... men den känns väldigt avlägsen. Undrar om jag får göra magnetröntgen samtidigt, det hade varit skönt att slippa åka in flera gånger.

Tur också att Theodore har blivit duktigare på att leka själv. Med BRIO-tågen till exempel.