Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.

Jag är jag och det är ok

Det här med att surfa runt på olika tjockisboggar har verkligen gjort ett intryck hos mig. De senaste dagarna har jag funderat mycket på det här med att acceptera sig själv. Hur fånigt det egentligen är att gå och avsky sig själv hela dagarna hela livet. Som jag gjort så länge jag kan minnas. Hur onödigt det egentligen är att gå och intala sig själv hur värdelös man är hela dagarna hela livet. Som jag gjort så länge jag kan minnas.

Sanningen är att det är lättare sagt än gjort att acceptera sig själv om man är en självmobbare av naturen. Det är ingenting man bara kan bestämma sig för att göra. Rösterna i huvudet lyder inte så lätt. Det går inte att bara säga att "jag duger som jag är" och så är det så. Man måste vänta på rätt tillfälle. När de elaka rösterna är svagare av någon anledning. När förnuftet har en chans att vinna.

Nu har det tillfället kommit för mig, och jag antar att det är allt det här med sjukdomen som är anledningen. Plötsligt känner jag mig så less på självhatet. Plötsligt orkar jag inte lyssna på den där elaka rösten (min egen givetvis) som maler på om hur ful och värdelös jag är. Äcklig och karaktärslös. Plötsligt vill jag ge mig själv ett break. Plötsligt känner jag att jag är värd det. Att jag är värd att vara lycklig. Att jag är värd någonting över huvud taget.

Vilken lättnad det är!

Jag är på inget sätt perfekt. Jag kommer nog aldrig älska mig själv. Men jag är ok. Och jag accepterar mig själv. Jag kommer förmodligen inte alltid känna så här men jag ska kämpa för att försöka se det positiva i stället för det negativa. försöka att inte älta mina nederlag utan fokusera på det jag lyckas med.

Jag må vara tjock. Men så är det.
Jag må vara sjuk och det syns. Men så är det.
Jag må vara lat och bekväm. Men så är det.

För jag är snäll också. Och omtänksam. Och en bra mamma. Och en ok fru. Jag ställer utan minsta tvekan upp för de jag tycker om. Sätter oftast andra före mig själv. Jag är duktig på mitt jobb och har hög arbetsmoral. Jag är kreativ. Jag gör mitt bästa.

Och när jag inte är sjuk har jag väldigt fina händer. Fötter också. Fina blå ögon och ett snett leende. Benen är rätt ok. Näsan är söt och som frisk har jag fina kindben. Jag hade en tjockiskropp med kurvor på de rätta ställena och jag jag önskar den tillbaka. Får jag det lovar jag att uppskatta den mer.

Det här året tänker jag lära mig att vara snäll mot mig själv. Ge mig själv ett break. Sänka kraven på mig själv och uppmärksamma det jag gör bra i stället för mina misslyckanden. Sluta ljuga för mig själv. Jag ska bli lyckligare och mer tillfreds. Ska jag ha min skjukdom att tacka för det?

Så här är det. Precis så här. Osminkat och ofixat. Trött och svullet.
Så här ser jag ut när jag är sjuk. Jag behöver inte tycka om det. Inte alls.
Men det är så här det är och det är ok.

Var hittar alla tjockisar sina fina klänningar?

Nu har jag i flera dagar surfat runt på olika bloggar som drivs av tjocka, glada och snygga kvinnor. Jag är trött på att känna mig ful och värdelös för att jag är tjock och sjuk. Det räcker med självhat för tillfället. Jag orkar inte mer av det. Sjukdomen kan jag ju inte rå på just nu, och alltså kommer jag vara tjock och ful ett tag till. Lika bra att acceptera det. För det är ju som Florence säger: "It's hard to dance with a devil on your back". Dags att skaka av honom.

Jag tittar på bilderna av de här kvinnorna och tycker att de är så jäkla piffiga och snygga. Ta min finaste Annagreta till exempel. Rund om magen och jävligt läcker! Varför kan jag inte se mig själv på det viset? Varför gräver jag ned mig i en djup grop och viskar elakheter till mig själv? Varför känner jag att det inte är någon idé att anstränga mig för att jag ändå är så ful ändå? (Som att försöka sminka upp en gris. Det är fortfarande en gris, liksom.) Fan vad taskigt det hade varit att säga så om någon annan. Varför tycker jag att det är ok att säga så om mig själv?

Det är det ju inte, och jag är less på att vara min egen värsta kritiker. Nog!

Så nu ska jag fortsätta att spana på de här tjocka, glada och vackra kvinnorna, för de inspirerar mig till bättre tankar. Jag ska också bli brunett igen - för det är faktiskt den hårfärg som är mest jag. Som jag trivs bäst i och som jag faktiskt tror är snyggast på mig. Och så ska jag börja sträcka lite på ryggen. Och orka sminka mig lite ibland. Det är värt det.

Och så undrar jag en grej. Alla ni snygga tjockisar där ute, var hittar ni alla era skitsnygga klänningar? Det är ju trots allt det mest smickrande plagget, åtminstone på mig, men jag hittar aldrig några fina som passar. Det är så läskigt att beställa på nätet, särskilt utomlands i från, när man inte vet hur det funkar med storlekar och så vidare. När jag blir lite friskare och gått ned åtminstone det som sjukdomen gjort att jag gått upp (en 20-25 kilo kanske) ska jag boka upp min bästa Sushila i typ ett halvår och låta henne sy upp fina klänningar, kjolar, blusar och riktigt snyggt sittande jeans på löpande band. Men till dess måste jag ju kunna klä mig någorlunda piffigt.

Är det någon som har några tips? Vi snackar alltså storlek 50-52 minst.

Ikväll skiter vi i duktigheter och måsten

Alla verkar jobba till ett idag. En del är till och med lediga helt och hållet. 50 % av resten har sina barn med på jobbet. Vi andra sitter här och är inte bittra. Alls.

Nej, jag ska faktiskt packa ihop en timme tidigare. Ta tre-bussen, hämta lillälskling på dagis klockan fyra och överraska honom med spårvagnsresa och middag på MAX. Bra och dålig mamma samtidigt. Visst, jag tänker inte laga någon god och näringsrik middag för att sedan leka pedagogiska lekar hela kvällen - men jag tänker hänga med min son. Umgås istället för att stressa vid spisen medan han tittar på Svampbob på datorn vid köksbordet. Som alla andra dagar den här veckan.

Idag ska han få gå själv, inte tryckas ned i sittvagnen, och sen sitta på egen plats i spårvagnen. Såna saker är lycka för en liten man. vi ska prata om hur dagen varit och om saker vi ser på vägen. Sen ska vi äta hamburgare. Min utan bröd såklart. Vi ska äta utan brådska, sen ska vi åka hem och mysa lite i soffan framför vad som förmodligen blir Svampbob om Theo får bestämma. Och det får han.

Ikväll är det kvalitetstid som gäller och jag ska vara snälla och tålmodiga mamman trots att pojken är inne i en trotsig och instabil period nu. Det är ju trots allt inte hans fel att det är så. Det är förmodligen lika jobbigt för honom som för oss. Så då lyxar vi till det lite och skiter i alla måsten för en stund.

Kanske får vi till och med var sin glass efter maten.

"Passade på att pressa i mig en jordnötssmör- och syltmacka eftersom jag är en sån där som kopplar ihop gottäta med belöning. Exakt vad jag ska belönas för är ännu oklart men alltid är det nåt."

Min bästa vän i hela världen beskriver det så klockrent.

Men jag gjorde det såklart ändå

Suck

Jag vill så INTE ta hand om det här köket nu.

Världens bästa son. Eller: Dr Jekyll och Mrs Hyde rapporterar.

Alltså, oroande ofta är det som om Theodore känner på sig att jag eller pappan liksom inte är på topp - och så slår han till och är världens bästa son. Som nu.

När jag famlade efter mina sista halmstrån passade han på att sova så länge att jag hann vila i soffan tills jag kände att batterierna inte var helt tomma längre. Jag kunde gå ned och diska och när pojken väl vaknade var han på finfint humör och åt en Risifrutti. Sedan hjälpte han mig att plocka upp skräp på övervåningen. Vi hade några fina samtal om julgranar och karuseller och nu går han omkring med sin vagn och småpratar för sig själv. Och är alldeles bedårande såklart.

Dessutom har jag bestämt mig för att fullkomligt ge sjutton i allt vad präktighet och GI heter och helt enkelt beställa hemkörningspizza till middag. Man kan inte vara fröken duktig varenda dag.


Nä, jag ångrade mig faktiskt angående pizzan. Jag är inte ens särskilt sugen. Nu går jag ned och svänger ihop en omelett istället. Vi har en massa skräp i kylen som vi behöver bli av med. Och ost. Ost räddar alla kylskåpsrensningar.

Och nu fick jag ångest för att jag är en gnällkärring

Tänk på barnen i Afrika som svälter. Och alla som har det värre än jag, med min fantastiska familj, bästa vännerna och braiga jobbet. Här sitter jag och gnäller om att vara trött.

Men vaffan, life is tough!

Life is haaaard!

Svärisarna är här på besök, och besök innebär ju alltid vissa förändringar i vardagen. Och i skafferien. Plötsligt dyker det upp saker i dem som inte fanns där nyss. Inte alltid helt lätt för någon som kämpar för att hålla ned kolhydratintaget. Vi ser till att inte ha sötsaker eller vitt bröd hemma. Onödigt att omringa sig med frestelser. Se nu vad jag måste slåss mot.

Gömd bakom en kartong ovanpå kylen. Trodde inte att jag såg den va?

Goood äppeljuice.

Här döljer sig en äppelkaka.

Jättegoda och syrliga citronefterrätter.

Hemkokt körsbärssaft.

Nejmen, vad döljer sig i frysen? Rulltårta och glass.

Bullar, bullar, bullar.

I den här påsen ligger jättegott bröd.

Och så lite mer glass.

Nej men, lite mer glass!

Jättegott hembakt jättevitt bröd.

Kladdkakemuffins och mer bullar.

Ja, och titta här ligger en mjuk pepparkaka och skräpar.

Och så pojkens båtgodis.

Det kan möjligtvis hända att en skiva bröd har slunkit ned. Och kanske en Basset. Det var helt enkelt omöjligt att hålla mig borta till slut. Jag önskar att allt bara försvann! Idag hade jag dessutom en läkartid och jobbar hemifrån. Alltså sitter jag mitt bland alla frestelser som bara skriker i mina öron.

Bäst att jag håller mig riktigt mätt hela dagen, på saker jag får äta. Här var lunchen.

Kyckling med bacon och champinjoner i gräddig sås. Sallad på spenat, rödbetor och svamp. Broccoli till det.
Gott som attan. Men, suck.

Stickflit pågår

Och där ramlade det in en beställning på en påspåse. Hejsan, pappa har födelsedag i början av oktober. Och hoppsan, två fina vänner fyller år om bara någon vecka.

På stickorna sitter redan nummer två av de beställda långsockorna, en kycklinggul vuxenkofta och en himmelskt mjuk sjal - så det är bara att låta stickorna klicka på!

Men det är fina grejer. Positivt flit som känns bra i hjärtat. Jag övar mig på att rensa bort det där andra. Energibovarna som tar mer än de ger. Både personerna och åtagandena. Jag håller på att lära mig säga nej och . prioritera på riktigt. Inte bara i teorin. Sätta upp gränser och sänka kraven på mig själv.

Nu ska jag lägga mig i tid. Klockan är elva och jag behöver inte gå upp förrän sex. Ok då, klockan kommer att ha hunnit bli minst halv tolv innan jag landar på kudden, och klockan ringer kvart i sex - men det är sex timmar ändå. Bättre än det varit!

Stökar runt i godan ro

Idag har jag hittills varit trött och lättretlig. Ett sånt där sinnestillstånd som är så svårt att ta sig ur. Jag vet varför jag är avig, för att det är stökigt omkring mig och för att vi varit vakna inatt med en ledsen pojke. För att mannen och pojken är störtförkylda och jag är beordrad till vila.

Men jag vet också hur jag ska ta mig upp igen. För jag hatar att känna mig såhär seg och ovillig till allt.

En dusch, tvätta håret, borsta tänderna. På med mysbyxor och lösa kläder - och så gå omkring och stöka undan i godan ro. Diska lite. Plocka undan PET-flaskorna som dräller överallt. Ordna skorna i hallen. Lägga tvätt i korgar. Skräp i påsar. Leksaker i lådor. Var sak på sin plats. Som Alfons pappa säger.

Sånt blir jag lugn och harmonisk av, om jag får göra det i lugn och ro. Terapeutiskt och renande. Inte alls som det där andra städandet som man man också måste göra. Dammsugandet, golvtorkandet, toalettstädningen och dammtorkandet. Så det tar vi en annan dag. Idag passar jag på att mysstäda medan den förkylda mannen har hand om den förkylda pojken.

Och så ska jag få nötter. Idag ska jag till och med få chokladöverdragna nötter från naturgodisavdelningen om jag vill. GI eller inte. Idag får jag. Det är trots allt bättre än att falla in i gamla hetsätarmönster med chips, glass, läsk och ett halvt kilo smågodis för att jag har en dålig dag.

Och så ska vi äta något gott till middag. Det har vi bestämt. Vi har bara inte bestämt vad ännu. Vad tycker ni?

När man som bäst försöker vila upp sig ...

blir det fullt upp i alla fall.

Jag hade få planer för dagen. Kontroll av blodtrycket på vårdcentralen, lite strosande på stan och så hämta Theo på dagis. Vila däremellan. Inte visste jag att det skulle ta över två och en halv timme på vårdcentralen, med väntetider och blodprover och whatnot. Blodtrycket hade i alla fall gått ned betydligt. Skönt.

Tanken var att åka in till stan och sedan vila lite hemma innan jag gick till dagis, men när jag gjort mina ärenden (på Knapp Carlsson och Deisy Design) var det redan hög tid för hämtning. Så jag åkte raka vägen.

Eftersom jag visste att Theodore hade sin cykel på dagis struntade jag i vagnen och lät honom cykla hem. I ungefär femtio procent av fallen går det utmärkt och han cyklar mestadels åt rätt håll. I de andra fallen kan det ta hur lång tid som helst att komma hem. Den här gången fick jag till slut muta med fika på kondiset för att han över huvud taget skulle röra sig åt någorlunda rätt håll. Äppeljuice och dammsugare fick det bli och klockan var över fem när vi äntligen kom hem. Då hade jag varit ute sedan tio. Jättetrött var bara förnamnet.

Som tur är har kvällen varit mysig och nattningen förlöpte smidigt. Mannen överraskade mig med kräftor som jag glatt sörplade i mig utan protester. Nu ska jag bara lata mig tills det är dags att sova. Titta på något dåligt teveprogram och sticka på de evighetslånga flätstickade långsockorna. Och inte tänka på att vardagsrummet behöver städas. Det kan jag göra imorgon.

Verkligheten knackade på

Inte direkt min favoritaccessoar.

Ja, ok då. Det är kanske lite ohållbart i längden, den här blunda och köra på och bara säga ja, ja, ja och hitta på nya saker jag vill göra hela tiden. Men jag är sån, och har alltid varit. Jag är tidsoptimist och tror på att allt går att ordna. Och glömmer bort mig själv i processen. Inte helt omedvetet heller. Jag tror att jag tar hand om mig själv men så fort någonting kommer upp eller någon jag bryr mig om behöver någonting sätter jag mig själv åt sidan. Jag tycker inte att det är ett dåligt karaktärsdrag egentligen, men jag måste lära mig att finna balans.

Det här året har varit oerhört hektisk och omtumlande. Missnöjet med mitt gamla jobb, nytt jobb (där jag trivs som fisken), en tvååring på dagis, ett äktenskap att underhålla, Hjärtekatten som blev så mycket större än jag någonsin trott, Gamlestadsgalej och ett hem att sköta (tillsammans med mannen givetvis). Upp klockan fem, hämtningar och lämningar, matlagning och handling och planering och möten och administration administration administration. Dåligt samvete hela tiden. Hinner inte. Timmarna räcker inte till. bort med någon timmes sömn per natt. Och en till. Bort med alla lata nöjen och in med fler måsten. Och så de där nöjena som till slut blir måsten.

Och ärligt talat har jag mått rätt dåligt ett tag. Ett ganska långt tag till och med. Både fysiskt och psykiskt - eftersom det givetvis hör ihop. Många konkreta symptom och många diffusa. Någonting är fel men jag vet inte vad.

Och så gick jag till läkaren för att råda bot på de här utslagen jag dragits med i några månader. Plötsligt vällde allt ut och vi började prata om min hälsa i allmänhet. När blodtrycket mättes stirrade läkaren bara på mig och mätte en gång till. Jag fick ligga ned och vila och så mättes trycket igen. 

Man ska inte kunna ha så här högt blodtryck i din ålder, var hennes kommentar och jag blev beordrad att åka in till Sahlgrenska samma dag. Där blev jag inlagd och alla möjliga prover togs. Massor av blodprover, EKG, otaliga blodtrycksmätningar, reflexundersökning, ögonundersökning, urinprov och allt mellan himmel och jord. Som tur är såg allt helt ok ut, förutom det skyhöga blodtrycket som inte gav med sig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och efter några timmar fick jag åka hem med planer på utredningar av både orsaken till det höga blodtrycket och allt som känns fel i övrigt.

Jag mötte upp mannen, hämtade ut medicinen på Apoteket och Theo på dagis. Åt mat och levde på som vanligt. På kvällen fick jag en huvudvärk som  blev värre och värre tills jag började kräkas och inte kunde kommunicera normalt. Ambulans till Östra sjukhuset och inlagd för observation. 

(Kuriosa: ambulansen körde fel på vägen mellan Gamlestaden och Östra. En väg på några minuter. Ambulansen körde fel till sjukhuset. Hehe)

Prover, EKG, mätningar och rundturer på en brits hela natten innan jag fick åka hem på förmiddagen. Troligtvis var det bara ett rejält migränanfall och planer och mediciner kvarstår.

Nu är jag sjukskriven i två veckor för att "ta det lite lugnt". Vad det innebär är såklart olika för olika människor  en del vill sova hela dagen, en del träna varje dag. En del vill kanske måla eller se på teveserier hela nätterna. En del åker kanske bort eller går på spa. 

Jag tänker jobba hemifrån några timmar varje dag. Jag har en del deadlines under de här två veckorna och trots att det inte skulle vara några som helst problem att vara helt sjukskriven känns den här lösningen absolut bäst för mig. Och det är ju det som är meningen med den här "pausen". Så lite stress som möjligt.

Annars ska jag vila. Sova åtta timmar per natt om jag kan. Rensa garderoben. Sticka. Leka med Theo. Pussa min man. Träna. Må bra. Fundera kring livet och vad som måste förändras. 

Förutsättningarna är goda. Jag har den bästa mannen i världen, en bedårande tvååring, ett jobb jag trivs jättebra med, drömlägenheten och massor av intressen. Nu måste jag bara lära mig att ta tillvara på dem på ett bra sätt. Och på mig själv. Det svåraste av allt.

Hur dagen räddades

Så här nära hade jag aldrig gått en riktig fiskmås.

Familjen Wendel/Andrén skulle åka till Naturhistoriska museet och vi hakade på! Tur för oss att de också var snälla nog att låna ut Almas vagn till oss igen eftersom vår för tillfället inte har några framhjul. Vi hade en jättemysig dag bland döda fåglar, fiskar, reptiler och däggdjur och barnen lekte fint och lagom busigt. Vi fikade i den braiga cafeterian där jag fick äpple och osötad bärsmoothie och barnen åt bulle med Smakis. Alla var nöjda.

På vägen hem var jag rysligt sugen på lördagsmys och vi styrde kosan mot Gamlestadens torg, där både Konsum och Hemmakväll ligger. Det här var dagen jag skulle unna mig en påse smågodis efter sådär en tre månader i princip helt utan socker. 

(Igår var dagen då jag skulle unna mig en pizza, men i sista stund ångrade jag mig och såg nöjt på medan mannen och barnet åt en Marinara. Jag åt lammfärsspett med grillad aubergine och sallad.)

Hur som helst. Smågodis skulle jag få, men när jag kände efter var jag inte alls sugen på att äta det. Jag var egentligen bara sugen på att köpa det. På ritualen. På den upprymda känslan jag får av tanken på godiset. Då kändes det plötsligt helt onödigt och inte alls lockande att gå där bland plastbyttorna. Istället gick jag in på Konsum och plockade ihop en helt annan typ av gottepåse.

Åpple, nektarin, två sorters ost, två sorters choklad och blandade nötter. Kullamust till det. Vansinnigt gott.

Värdelöst vetande - nu sänker vi ambitionsnivån

Det har varit lite mycket på sista tiden. Mycket med nytt jobb, Hjärtekatter, hushåll, familj och diverse ideella åtaganden. Jag har varit ganska dålig på att hantera allt och det mesta har blivit gjort bara halvbra, utom jobbet. Jag skulle vilja blogga bra, promenera mer och umgås med min man. Förhoppningsvis lättar det om några veckor. Tills dess sänker jag ambitionsnivån, bland annat här på bloggen. Jag ska försöka att blogga lite oftare men inte lika genomtänkt och intressant kanske.

Idag inspireras jag av min bästa vän Jenny och berättar lite högst personlig och värdelös information om nuläget. Hon berättade exempelvis att hon skulle borsta tänderna och att hon hade svarta mysbyxor på sig. Jag har inga byxor alls på mig, men väl ett typ hudfärgat linne.

Annars sitter jag och tittar på Star Trek: Voyager på Sci-Fi-kanalen och tänker att jag borde städa upp alla leksaker som ligger spridda i hela vardagsrummet. Orka.

Jag är också märkligt mätt. Som om jag ätit en hel buffé, men jag har mest ätit såna där torkade majsnacks. Jag tror att det är för att jag åt en sån jätteportion linser till lunch.

Jag tänkte promenadspringa idag men jag orkade inte och åt en munk istället. Ja just det, den åt jag. Därför är jag så mätt.

Jag älskar mitt nya jobb fortfarande. Det är så peppande och inspirerande. Så mycket bättre än jag hoppades! Inte alls bara textproduktion på löpande band, och mycket mer ansvar än jag trodde från början. Och så himla bra kolleger. <3

Jag behöver verkligen verkligen klippa mig. Hela familjen behöver verkligen verkligen klippa sig. Jag funderar på att ta bort ett par decimeter minst.

Jag kan fortfarande inte lyssna på någonting annat än The National. Jag försöker men det går inte, jag måste alltid byta tillbaka.

Jag saknar att åka till Partille och se på handboll. Kan inte säsongen börja snart?

Imorgon ska jag och Theo på lekträff med hans tjejkompisar från MVC-gruppen. Vi ska till Galaxen och titta på djuren.

Nästa vecka är jag i Stockholm med jobbet i flera dagar. Möten står på schemat men tydligen också Blodomloppet. Jag ska gå 5 km. Inte springa 10.

Nu ska jag tvätta ansiktet och borsta tänderna. Egentligen borde jag tvätta håret men då måste jag vara vaken tills det är torrt och det orkar jag då rakt inte.

Over and out.

Helt ärligt om vardagen

Många bloggar är till för att glorifiera. De skönmålar det fina och rena eller det sjuka och destruktiva. Det är självklart inget konstigt med det. Inget fel heller. Jag gör det också. Väljer ut det jag vill skriva om och komma ihåg. Jag vet inte om jag nämnt för er varför jag bloggar men anledningen är i alla fall att jag vill minnas. Jag vill komma ihåg alla de här dagarna som går så fort. Jag vill minnas hur det var just nu. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa vad vi gjorde och hur jag tänkte precis just nu. Jag försöker att skriva om det bra och det dåliga. Om sömnbristen och bebispussarna. Om stress och mys. Men självklart väljer jag den bästa bilden, den roligaste anekdoten och så vidare, det försöker jag inte sticka under stol med.

Min blogg handlar alltså om min vardag. Om de vardagliga och sensationella sakerna som händer i den. Ordet vardag ses ofta som negativt laddat. Vardag är tråk och tristess, gråa disktrasor och fiskpinnar. Jag älskar min vardag. Det kanske låter som hittepå men jag är så nöjd och tillfreds med min vardag. I det stora hela alltså. Klart att jag inte älskar att betala räkningar och planera veckohandlingar just när jag gör det - men jag kan helt enkelt inte leva med tanken på det motsatta. Att inte ha min vardag. Att inte ha min familj och mitt hem och mina kvällar framför teven. Så för att fira min helt vanliga vardag tänker jag nu skriva ett helt ärligt inlägg om min dag. Utan omskrivningar eller försköningar eller överdrifter. Och så avslutar jag med några helt ärliga bilder från mitt helt vanliga hem. Håll till godo:

Efter en natt med rätt dålig sömn som faktiskt inte berodde på min son hade vi en mysig familjemorgon innan jag trampade iväg till jobbet och pojkarna traskade ned till tvättstugan. Efter halva cykelvägen började det regna och när jag kom fram till jobbet var jag dyblöt. På utsidan. Mina nya cykla-till-jobbet-kläder fungerar perfekt, jag blir varken kall eller blöt. Toppen! 

Sedan jobbade jag till fyra. Det regnade fortfarande när jag styrde tramporna mot dagis och den här gången blev jag blöt in på skinnet. Mest på fötterna dock eftersom smältvattnet och regnet hade gjort så stora pölar att mina fötter doppades i vattnet när jag trampade! Som tur är var pojken duktig och trilskades inte så mycket, i vanliga fall är det omöjligt att få honom att vilja gå hem. Det är lite lättare nu när jag kan locka med cykeln. Det första han gör när han ser mig komma in med hjälmen på huvudet är att skrika "gicka, gicka!". Det betyder cykla. 

Väl hemma fick jag muta pojken med en kiwi och ett päron bara för att få laga mat utan att han slängde sig gråtande på golvet eller gjorde rackartyg. Vilket naturligtvis gjorde att han inte ville äta min dijonsmakande kycklinggratäng med couscous och haricots verdes. Såklart. 

Istället för att bråka om maten (för det leder ändå inte till någonting bra) gick vi upp och tittade på Bolibompa. Theodore älskar Bolibompa och satt som ett tänt ljus i min famn tills det var dags att byta om till pyjamas. Efter tandborstning, sagoläsning och godnattsång tog jag hand om disken medan pojken försökte somna. Det var tydligen lite jobbigt ikväll men efter en halvtimme sov han gott med isbjörnen i ett fast grepp. Jag diskade klart, fotograferade lite och vek två fulla tvättkorgar tvätt. Sedan läste jag lite bloggar och såg på House. Och nu sitter jag här.

Och här kommer dagens bilder. Hoppa gärna på utmaningen och blogga om era helt vanliga hem, ni också!

Theodores rum. Inte inrett alls eftersom det fungerar mest som ett funtionsrum. Skötrum och sovrum. Theodore leker mest i köket och vardagsrummet för det är där vi vuxna är. Men snart är han stor nog att leka mer själv och då ska vi fixa till hans rum så att det blir mysigare och lekigare. Vi funderar på att köpa ett bord och två små stolar åt honom i tvåårspresent. Så kan han sitta där och rita och så.

Hallen. för mycket kläder och för många skor. Tanken är att vi ska sätta upp några krokar i barnhöjd så att pojkarna kan hänga upp sina egna ytterkläder. Då blir det lite mer plats och lite mindre kaos.

Köket. Komplett med gigantisk diskhög i diskstället. Soppåsen hänger lite käckt på lådhandtagen och vi har fortfarande inte fått upp några gardiner efter två år. Jag trivs trots det väldigt bra i vårt kök.

Badrummet. Det enda rummet i lägenheten som inte renoverades innan lägenheten såldes till oss. Anledningen är den grundförstärkning som görs i fastigheten så det är inte mycket vi kan göra åt exempelvis det gräsliga kaklet.

Sista bilden visar vårt sovrum med den obäddade sängen. Vi bäddar aldrig, förutom när vi byter sängkläder.  Vi skyller på att det är för att vi vill undvika kvalster men sanningen är att vi inte tycker att det är så viktigt med bäddning.

Är ditt hem alltid perfekt?

Jag läste nyligen två blogginlägg som oberoende av varandra (tror jag) tog upp ett ämne som fick mig att börja fundera. Både LisaKristin och Spiderchick visade bilder från sina hem. Ärliga och ostylade bilder på helt vanliga hem med tillhörande stök och soppåsar. Så som det (förhoppningsvis) ser ut hos oss alla. För det finns väl knappast någon som har ett perfekt stylat och städat hem för jämnan? Utan minsta smula eller dammråtta. Utan fyllda tvättkorgar eller stökiga vardagsrumsbord. Det är väl sådant som händer när man ska få besök, blogga eller sälja typ.

Eller? Hur ser era hem ut? Är de perfekt städade och utsökt inredda jämt? Kan du alltid utan panik få oväntat besök?

Vi har bott i vår lägenhet sedan november 2008 och det var först i  somras som vi fick riktig rutin på att hålla en acceptabel nivå på städning, tvätt, disk och allt som ska göras. Det är så mycket med ett hushåll (och barn och jobb och fritid och make/maka osv.). När disken är under kontroll så svämmar tvätten över. När golven är rena har man inte tvättat fönstren på två år. Så är det hemma hos oss, och det har varit boven i många irriterade diskussioner. Som tur är har det blivit mycket bättre sedan vi helt enkelt kom fram till att vi hellre är en lycklig familj i ett stökigt hem än en olycklig familj i ett perfekt hem.

Vi har en nivå som vi tycker är acceptabel och den håller vi stenhårt på - sedan får resten vara som det är. Det innebär till exempel diskad disk, rena toaletter och hyfsat dammfria golv. Och det får såklart aldrig ligga farliga/icke barnvänliga saker framme. Däremot ligger det leksaker/kläder/tidningar/stickningar lite här och där och sängen bäddas i princip aldrig. Men det är ok.

När det gäller  det rent inredningsmässiga har vi kommit lite mer än halvvägs skulle jag uppskatta. Vi har allt vi behöver i möbelväg men den där sista lilla pricken över i:et saknas. Vi behöver saker på väggarna och gardiner in fönstren. Nej vi har inga gardiner (förutom rullgardiner i sovrummen). Dessutom har vi ju varit tvungna att flytta alla blommor och prydnadssaker från klåfingershöjd så allt ser lite ... ihopkastat ut. Inte genomtänkt och färdigt. Men det är ok.

Ikväll tänker jag göra som LisaKristin och Spiderchick. Jag ska fotografera mitt hem som det ser ut precis just nu. Utan att välja de mest smickrande vinklarna. Som det ser ut bara rakt upp och ned. Med badrum från -86, smutsigt köksgolv och tvätt över hela sovrumsgolvet.

Gör det du med, så slår vi ett slag för de alldeles vanliga hemmen!

Return of the hurtbulle

Pust!

Cykelpremiär! Igår tog jag mig i kragen och cyklade hem min cykel från jobbet. Där hade den stått sedan i september. Nej, jag skojar inte. Jag har inte rört min cykel på hela hösten. Diverse sjukdomar och grav lathet stod i vägen och sedan var det vinter med glashalka och snökaos. Men nu! Nu går det att cykla igen.

Jag gick helt enkelt till Nordstan på lunchen och köpte underställströja, vindtät jacka och byxa, två cykellampor och ett par fingervantar. Nu hade jag inga ursäkter längre. På med hjälmen och iväg.

Imorse satte jag Theo i cykelsitsen (mycket populärt) och trampade iväg till dagis. Det gick jättebra. Efter lämningen satte jag av mot jobbet. Det gick också jättebra även om det tog lite längre tid än vanligt. Mest för att det fortfarande är lite isigt på sina ställen men också för att jag blev trött. Det är jobbigt att röra på sig och jag vill inte komma till jobbet helt genomdränkt av svett. Så jag tar det lite lugnt så här nu i början. Det är bättre än inget.

Hepp!

Om att försöka lyssna på varningsklockorna men misslyckas

Inatt vaknade Theodore klockan tre och var illpigg. Han somnade inte om igen och när mannens väckarklocka ringde vid fem eller så var det lika bra att gå upp och äta gröt. Då hade jag sovit i tre och en halv timme och kände mig som en halvdöd människa.

Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har ju gått och dragits med en förkylning med tillhörande hosta sedan september ungefär och trots läkarbesök och olika mediciner blir jag inte riktigt frisk. Hela familjen har varit sjuk till och från hela hösten, jobb och hushåll ska hållas flytande och så kom julen med extra mycket folk hemma och allt stök som hör till. Som vanligt har jag kört på och vägrat lyssna på kroppens signaler. Som vanligt. Som alltid. För inte är man hemma och vilar för sin egen skull. Det är lättja och lättja är fult. Det är ok att vara hemma med sitt sjuka barn men när barnet är friskt går man till jobbet igen - vare sig man är frisk själv eller inte. Det var först när jag fick skäll av en läkare angående just detta som jag ens reflekterade över att det var så. Lydde jag honom då? Nej.

Men idag, innan mannen gick, bestämdes det att jag skulle vara hemma idag, med Theodore - eftersom han också sovit mycket mindre än vanligt och kanske inte klarade det höga dagistempot.

Jag och pojken gick upp för att titta på barnprogram och bygga med Duplo. Jag satt i soffan och såg på när pojken lekte och kämpade för att hålla ögonen öppna. Jag såg på klockan, inte ens sex ännu. Pojken satt på golvet och lekte. Jag såg på klockan igen. Halv åtta!! Pojken satt på samma plats på golvet. Ingenting hade förändrats men klockan hade hoppat fram över en och en halv timme. Det kändes inte som att jag hade somnat. Det kändes inte ens som att jag hade blinkat. Jag vet inte om jag missuppfattade klockan första gången, om jag helt enkelt somnade till eller om jag var vaken men hjärnan liksom raderade tiden. Eller om jag blev bortförd av rymdvarelser.

Hur som helst blev jag ordentligt skrämd eftersom Theodore varit helt obevakad under den här tiden och vem vet vad han skulle kunna hitta på. Nu var vi som tur är i vardagsrummet och det är anpassat för att han ska kunna leka fritt och det finns inte mycket att skada sig allvarligt på. Inga höga bord, vassa kanter, farliga vätskor eller ömtåliga prydnadssaker i barnhöjd. Men ändå! Det är inte ok. Jag var ingen bra förälder. Kanske rent av en farlig förälder. Så jag gick raka vägen till dagis med Theodore och gick raka vägen hem igen.

Nu sitter jag i soffan och kämpar emot behovet av att vara nyttig. Nu när jag ändå är hemma kanske jag ska dammsuga upp de där barren från julgranen som slängdes igår. Byta sängkläder. Göra rent toaletterna. Sticka klart Theos vantar. Man kan ju inte bara vara hemma och vila. Vara. Det känns fel i hela kroppen. Jag borde gå och lägga mig och sova ett par timmar men det är ju sådant slöseri med tid!

Jag ska göra mitt bästa för att vila men har redan misslyckats. Jag har redan lovat att jobba lite hemifrån.