Den förlamande tröttheten

Gah! Jag har noll energi. Mindre än noll nästan. Jag vet inte vad det beror på, eftersom det är tänkt att jag ska må bättre nu när jag börjat äta den nya medicinen. Det enda jag kan tänka mig är att jag antingen har någon begynnande infektion i kroppen eller att det är en slags abstinensreaktion. Det ska tydligen kunna bli så när man sänker kortisolnivåerna i kroppen, tar bort "drogen" som kroppen gått på så länge. Jobbigt är det i alla fall.

Så utvärderingen av bättringsvägen ser väl sådär ut hittills. Kanske att jag sover lite lite bättre om nätterna, men annars är allt som vanligt förutom tröttheten som är värre än vanligt. I två dagar har jag varit normaltrött på förmiddagen men fått en rejäl dipp på flera timmar ungefär efter lunch. Då mår jag skitdåligt, är helt utmattad, orkar knappt sitta upprätt, har huvudvärk, hjärtklappning och feberkänslor i kroppen. Runt fyra-fem-tiden blir det lite bättre och sedan är jag normaltrött igen resten av kvällen. Väldigt jobbigt.

Nu är Theodore dessutom förkyld och hemma från dagis vilket betyder att det i princip inte blir någon vila alls för mig. Idag sov han dock middag en stund, vilket han inte gör när han är frisk, och då passade jag på att sova lite jag med. Annars hade jag nog inte överlevt dagen.

Jag har ätit medicinen i sex dagar. Förhoppningsvis börjar det blir bättre snart.

Och så tog jag mig vatten över huvudet igen

Theodore med ryggsäcken packad med varm choklad. Redo för skogen!

Att jag aldrig lär mig! Här hade jag en söndag då jag hade lovat mig själv att vila så mycket jag  bara kunde. Det har ju, som jag tidigare nämnt blivit lite för mycket de senaste veckorna och jag har inte vilat ordentligt. Jag ville ge medicinerna en ärlig chans och inte ta ut mig, för att se hur mycket bättre jag egentligen mådde. Vad gör jag? Tar ut mig alldeles såklart.

Jag vaknade och kände mig ganska pigg, på förmiddagen får vi ett erbjudande om klättring och familjehäng med Salinarna och det vill man inte tacka nej till. Maken erbjöd sig att åka ensam med Theodore, men jag ville följa med. Inte missar man sånt familjemys frivilligt! Så vi tog bussen till Utby och promenerade sedan mot Gärdsås och klätterberget. Jag visste att backarna var stupbranta och oändliga men det hade jag tydligen förträngt. Jag överdriver inte (så mycket) när jag säger att de nästan tog kål på mig innan jag äntligen var uppe. Jag mådde illa, hade blodsmak i munnen och kramp i benmusklerna. Men upp kom jag.

Soligt och mysigt med glada och busiga barn och klättriga föräldrar. Förutom jag då. Jag var bara glad. Och trött.

Vi stannade i skogen hela eftermiddagen och klockan var närmare fem när jag och Theodore klev av bussen i Gamlestaden. Maken stannade kvar och klättrade en stund till. Jag var helt utmattad med dunkande huvudvärk och öm kropp. Jag såg fram emot att laga en så lättlagad middag som möjligt och sedan parkera mig och sonen i soffan resten av kvällen. Då kom jag på att mina nycklar låg på hallspegeln. Och mannen hade ingen telefon med sig. Vi var utelåsta!

Som tur är var familjen Wendel/Andrén hemma och sällskapssugna så vi fick komma hem till dem och vänta. Där var det supermysigt som vanligt och vi blev bjudna på middag! Tänk vilken tur att vi har dem!

Theodore och Alma vet precis hur man rattar en smart phone.

Vi kom hem vid åttatiden och då var jag så trött att jag inte visste vad jag hette. Kroppen hade också tagit stryk för mina ben var så svullna och vätskefyllda att de såg ut som stubbar. Eller elefantben. På allvar. De var helt uppsvällda ända till knäna. Hualigen så läskigt det såg ut.

Nu är det lite bättre, men inte helt bra. Theodore är precis lämnad på dagis och jag har handlat lite på Konsum. Nu ska jag bara vila i flera timmar. Kolla på Grimm och sticka i soffan. Så det så.

Idag är det seeeegt

Theodore sov dåligt inatt och klagade på växtvärk och kryp i benen. Han var jätteledsen och vaknade stup i kvarten. Jag var dessutom uppe sent (för att vara jag) och mannen "tog en öl" med arbetskamraterna. Behöver jag säga att vi är familjen Segobert idag?

Det är såna här dagar man överlever på chips och pizza. Cola. Måste ha cola. Jag vill alltid ha cola när jag är så här trött. Jag trodde att det var en bakfyllegrej men det verkar mer vara en trötthetsgrej. Kroppen vill ha snabb energi. Men liksom, bli sugen på ett stort glas apelsinjuice eller en c-vitaminbrus då. Nåt nyttigt. Eller nåt jag har hemma åtminstone. Nej, jag vill ha cola och chips och choklad. Och en stoooor jäkla latte.

Vem rusar bort till Centralen och köper den största latten som finns på Espresso House åt mig?

(Inget från Starbucks tack) (Förutom kanske en cheesecake)

Favorit i repris: Trött

Från flera håll har jag på sista tiden fått höra att jag ser piggare ut. Det blir jag så klart jätteglad över att höra men sanningen är att jag är tröttare än någonsin.

Vad gör man egentligen när man är så trött att man helst av allt bara vill sova i tusen år som Törnrosa? Sover, är det självklara svaret - men vad gör man när det inte går då? Sömnsvårigheter är ett av de vanligaste symptomen på Cushings men jag har hittills varit hyfsat skonad från de problemen. Jag vaknar visserligen flera gånger på natten men somnar oftast om rätt snabbt. Nu har jag fått svårt att somna om kvällarna trots att jag är så trött att kroppen skriker efter vila. Allt bara snurrar i skallen, tankar och tvångstankar om vartannat. Hjärtat slår snabbt och hårt. Det flimrar bakom ögonlocken när jag blundar. Som att försöka somna när man är full ungefär. Det här gör såklart att jag blir ännu mer utmattad än tidigare, vilket jag inte trodde var möjligt över huvud taget.

Tur då att det finns en ände på allt det jobbiga. Idag fick jag hem en kallelse till inneliggande undersökning av hypofysen. Kateriseringen alltså. Det blir den 23-24 februari, och efter det hoppas jag att jag får den där medicinen som ska hämma kortisolproduktionen inför operationen. Äntligen har jag fått en tid ... men den känns väldigt avlägsen. Undrar om jag får göra magnetröntgen samtidigt, det hade varit skönt att slippa åka in flera gånger.

Tur också att Theodore har blivit duktigare på att leka själv. Med BRIO-tågen till exempel.

Giv mig sömn!

Jädrans vad trött jag har varit i dag. Egentligen hade jag velat sova hela dagen, och jag borde ha tagit tillfället i akt medan mannen var hemma på förmiddagen. I stället gjorde jag frukost, diskade och vek tre korgar ren tvätt. Smart drag, tänker ni säkert, men jag kände mig så stressad över att se den där rena tvätten stå där. Och vad var det för mening att göra fint i köket i går om det skulle stå odiskat i dag? Så det var lika bra att fixa. Jag tänkte faktiskt vila efteråt men vips så var det dags för mannen att gå, och jag och Theodore var ensamma hemma.

I vanliga fall brukar Theodore känna av att jag är trött och inte orkar. Han är lite snällare mot mig och lyder lite snabbare. Nu vet jag inte om han var extra uttråkad eller jag extra trött men han var verkligen överallt hela eftermiddagen. Jag trodde räddningen kom när han ville måla medan jag lagade mat, men han välte ut tre glas målarvatten och sen var jag helt sönderstressad mellan lökhackande, köttfärsbrynande, vattentorkande och en hojtande pojke. Det kändes som att huvudet skulle explodera men på något sätt blev maten klar och äten.

Nu har jag tagit till det sista halmstrået - nappen. Den man bara bara bara får ha på natten när man sover. Och se, nu ligger pojken på en kudde under en filt i soffan och ser på Karlsson på taket. Tyst och stilla. Nöjd och lugn. Och där får han ligga med sin napp till det är dags att gå och sova om en timme. Det är en sån kväll i kväll.

Här är vi lite tidigare i dag. När jag försökte sno till mig lite vila i sängen.

Slappeli slappslapp. Och lax.

OOTD - svarta harembyxor som svärisarna köpt i Thailand, randig zip-tröja köpt på Tradera för länge länge sedan. Och så ett hårspänne, det gäller ju att blinga till tillvaron lite.

Blixten Mcqueen ilar runt på teveskärmen och en stor bit tigerkaka ligger och vilar i magen tillsammans med lite lax. Det har varit en slapp men mysig dag. Theodore är hemma eftersom han enligt fröknarna på dagis bajsade vattentunt igår precis innan jag hämtade honom. Kom inte tillbaka på 48 timmar, alltså. Jag har inte sett röken av någon lös mage och pojken har ätit precis som vanligt. Faktum är att han var lite trög i magen tidigare idag och fick ett par katrinplommon. Men jag är en lydig förälder och håller pojken hemma.

Vi har handlat från glassbilen. Det var första gången för Theo och han var otroligt imponerad av fenomenet - en hel lastbil full med glass som bara väntade på honom ute på gatan!

Ja och så bakade vi ju en tigerkaka. En god en från ett sådant där komplicerat recept med många steg. Vispa smör och florsocker i minst fem år, separera tre ägg - blanda äggulorna med rivet citronskal, gör en marängsmet, blanda ihop allt, i med mjöl och sånt, dela smeten, häll kakao i den ena och så vidare och så vidare. Men himla god blev den!

Goda kakan. Inte så randig men fin ändå.

Annars har jag egentligen mest läst bok i dag. Senaste i Songs of Ice and Fire-serien av George R. R. Martin - A Dance with Dragons. Jag älskar verkligen den serien (som Game of Thrones baseras på). Men jag har varit lite nyttig också. Jag har diskat tre gånger. Och lagat en ganska god middag. Lax stekt i ugnen med improviserad stiltonoströra, serverad med matvete och lite grönsaker.

Laxmaten. Jag älskar lax.

Den gick hem hos Theo också. Efter lite utbrott och bråk.

Det är stökigt här hemma, men jag försöker strunta i det och gör bara det som står på listan. Då går det låååångsamt framåt men det får ta den tid det tar. Nu är köket ok, det var dagens uppgift. I morgon ska jag plocka upp i vardagsrummet. På fredag ska sängen få nya sängkläder och sovrummet i ordning. På lördag ska tvätten vikas. På tisdag nästa vecka kommer gänget från Agnes städ som ska städa hemma hos oss fyra timmar varannan vecka. Kök, badrum och golv - och så dammtorkning om det hinns med. Det ska bli så himla skönt att få hjälp med grundstädningen, för vi varken hinner eller orkar med att hålla i kapp i hushållet just nu.

Nä nu ska jag mysa lite med Theo innan det är dags för nattning. Förhoppningsvis kan jag låta bli att somna själv i kväll.

Bebismys och förnedringsteve

Så var det dags igen. Jag ska sitta framför teven och vara arg och besviken.  Handbolls-EM alltså. Vilken fail det har varit från början till slut. När ska laget växa till sig egentligen och få lite rutin? Aja. Jag ska titta i alla fall. Det är ju trots allt handboll och man får vara glad för det lilla.

Gårdagen avlöpte i ett töcken av trötthet. Jag kunde helt enkelt inte vakna till helt och hållet och helst hade jag sovit hela dagen. Jag är så otroligt trött trots att jag försöker sova så mycket jag kan. Problemet är att jag måste få in så många timmars sömn eftersom kvaliteten är så dålig. I natt sov jag till exempel nästan tolv timmar men det var inte nära nog tillräckligt. Jag vaknar hela tiden och sover oroligt och lätt. Det har med stresshormon-nivåerna att göra såklart. För en Cushings-sjuk är de höga även på natten då de vanligtvis ska vara mycket låga. Dålig sömn i kombination med extrem trötthet är inget vidare i längden kan jag lova.

I dag tog jag mig dock i kragen och tog mig utanför dörren. Hela familjen åkte hem till familjen Saline som fick en lillebror till Alexander för fem veckor sedan (i badrummet!). Alexander är Theodores dagiskompis och de två pojkarna lekte finare än vanligt. Det brukar vara lite småslagsmål och bus dem emellan, men de gillar varandra ändå. Jag fick massor av bebisgos och bevisade att jag hade kvar mina skills när jag fick pojken att somna i min famn. Han kunde gott ha följt med mig hem tycker jag.

De är himla fina och trevliga i familjen Saline. Vi måste hälsa på snart igen.

Nä, jag får väl kolla lite på handbollen då. Och dränka bitterheten i chokladglass.

Så var det dags för nästa inskrivning. Sahlgrenska sjukhuset nästa!

Urk. Jag har haft några tuffa dagar nu under helgen. Fredagen sov jag bort till stora delar och resten av helgen var jag aptrött och lämnade inte lägenheten alls. Jag har känt mig extra stressad den senaste tiden och det är det som gör mig trött. Minsta lilla extra press eller stress (fysiskt eller psykiskt) och jag blir helt utmattat på en gång. Jag tror att det har att göra med den här sjukhusvistelsen jag har framför mig. Att jag ska vara borta så länge från min familj. Att jag inte vet vad den ska leda till. Om jag kommer att få några svar och vad de kommer att vara. Jag oroar mig över att jag ska glömma saker. En massa onödig oro.

Men det var såklart inte bara värdelöst i helgen. Jag har haft mysigt med min familj, Sushila kom på besök på lördagskvällen och i går drog ju handbolls-EM i gång!

Och nu är det alltså snart dags för inskrivning igen. På Sahlgrenska den här gången. Krinologiavdelningen. Där ska de alltså, vad jag förstår, göra samma slags undersökning som förra gången - men med dubbelt så hög dos under dubbelt så lång tid. Kortison-tabletter, blodprov var fjärde timme och urinsamling med andra ord.

Se fram emot frekventa uppdateringar från livet på avdelning 132!

En bra mamma, sen en trött Therese

Eget säte på spårvagnen, då sitter man som ett tänt ljus hela vägen.

I dag har jag varit en bra mamma. Mannen har ledigvecka vilket innebär att Theodore inte går på dagis på tisdagar och torsdagar. I dag jobbade dock pappan i alla fall så jag och Theodore hade en heldag tillsammans igen. Jag ville slå på stora mystrumman så vi styrde kosan mot Bergakungen och Theodores första biofilm! Han var jätteduktig hela vägen och satt som ett tänt ljus på spårvagnen och väntade tålmodigt de 35 minuterna innan filmen skulle börja.

Han fick själv välja vad vi skulle se, och det blev Pettson och Findus - Glömligheter. Som vi sett en miljon gånger hemma. Men det var den han ville se så då blev det den vi såg. Med popcorn och äppel-Mer. Pojken var mycket nöjd men tyckte att ljudet var lite väl högt. Vi har alltid rätt låg volym här hemma.

Med popcornlådan i ett stadigt grepp.

Efter bion åt vi hamburgare innan vi åkte hem. Efter fyra timmar ute på stan var vi båda ganska trötta så vi tog fram vattenfärgerna och hade en liten målarstund medan vi sjöng med till låtarna på Theodores egen Spotify-lista. Givna hitlåtar som Hajarna, Vipp på rumpan-affären, Ketchup ska prutta och Tänk om jag hade en liten, liten apa.

När pappan kom hem vid halv fem var jag slut som mamma och människa och var tvungen att sova i två timmar. Sedan dess har jag ätit köttfärssås och försökt piggna till. I morgon ska jag träffa fina Caroline för lunch och tjatter. Sedan ska jag ta några utflyktsfria dagar.

En tröttdag

Våfflor till mellis är passar bra på en söndag. Särskilt med farmors hemkokta körsbärssylt.

Snaaaark! Jag är så vidrigt trött i dag. Fredagens heldag ensam med Theo och gårdagens utflykt till Olskroken kryddat med en natt av usel sömn har nästan tömt mina energilager helt och hållet. Hela dagen har jag gått omkring och försökt piggna till men det händer liksom inget. Jag är trött och seg och allt jag gör går i slow motion. Kroppen väger flera ton och bara att resa mig ur soffan är en nästan övermäktig utmaning. Minsta lilla motgång - som en borttappad säkerhetsnål - och tårarna är nära. På riktigt. Jag är på riktigt så trött att jag kan börja gråta över en borttappad säkerhetsnål.

Just nu har jag dock precis haft en liten andningspaus. Man och son var på ICA Supermarket i Olskroken för att hämta min plånbok som jag glömde där i går. Handlaren var så himla snäll och ringde upp mig i går kväll för att berätta att han hittat den. Jag visste inte ens att den var borta. Och mannen var ännu snällare som tog med sig pojken och hämtade plånboken åt mig. Han är verkligen bäst.

Min andningspaus tog jag till vara på genom att slösurfa. Eh. Dumt. Jag borde kanske sovit i stället, men det gör mig så groggy och konstig att sova på dagarna. Jag kommer liksom aldrig tillbaka till de levande utan går omkring som en zombie till det är dags att sova igen.

Nu sitter jag i soffan och ser på Pippi på de sju haven tillsammans med Theodore och stickar på ett par små svarta vantar åt honom. I köket ordnas med middag. Jo, jag inser att jag har det oförskämt bra.

Tomtelatte och kärlek

Min tossiga tokiga söta underbara lille son. Med underkläder på huvudet.

Idag har jag varit trött. Morgonen gick fint utan stress och lämningen var mysig. Jag stannade på dagis till tio och gick sedan hem och åt en alldeles för stor och fet frukost. Massor av ost och avokado och ägg. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken kostinriktning jag ska följa och just nu står jag och vacklar mellan så lite kolhydrater som möjligt (och alltså mycket fett och protein) eller lite mer balanserat med lite långsamma kolhydrater (men inget socker och så lite spannmål som möjligt) med störst vikt på protein. Eftersom ingen diet över huvud taget resulterar i viktnedgång utan bara någon slags kontroll är motivationen lite sådär, så nu äter jag typ både fett och långsamma kolhydrater - och så lite pepparkakor och fika på det. Och russin. Och äpplen. Verkligen inte bra. I morgon tar jag tag i det. Förhoppningsvis.

Trött var det ja. Efter frukosten satt jag mest i soffan och stickade på ett par grå sockor som jag ska skräpa runt i här hemma när de är klara. Jag såg klart på säsong två av The Walking Dead och började sedan om på säsong ett av Being Human. Plötsligt var jag så trött att jag bara var tvungen att sova en stund. Och vaknade inte förrän två timmar senare när mannen och lillpojken kom hem. Jag väcktes av små små utomhuskalla händer mot mina kinder och en liten pipig röst som sa "jag älskar dig mamma". Jag vill aldrig vakna på något annat sätt.

När jag kom upp var jag alldeles groggy och illamående med huvudvärk och ont i hela kroppen. Det är liksom det dåliga med att sova på dagen. Man blir helt ur led efteråt. I flera timmar gick jag omkring som i sirap, men sedan fick jag en hemmagjord tomtelatte av min toppenman och då gick det äntligen över.

Tomtelattar och kärlek fixar allt.

Läget

Världens duktigaste och finaste lilla kille. Jag är övertygad om att han känner att jag mår dåligt, för när vi är ensamma tillsammans beter han sig ofta så exemplariskt att jag blir alldeles tårögd ibland. Min fina fina lilla kille.

Jag har landat lite hemma efter de långa dagarna på sjukhuset. I samband med utskrivningen blev jag sjukskriven på heltid fram till nästa läkartid den trettonde december. Det var svårt att acceptera till en början. Jag övervägde att strunta i doktorns rekommendationer och fortsätta jobba, i alla fall 50 %, men efter att ha pratat med min man och mina föräldrar - och känt efter ordentligt själv - ändrade jag mig. Jag orkar faktiskt inte jobba nu. Det är inte längre så att jag med nöd och näppe orkar jobba och sedan ta hand om Theo, med noll energi över till någonting annat. Som hushållet, min man, vänner eller sociala aktiviteter. Som det ser ut nu har jag inte ork till mycket alls.

Det är faktiskt lite läskigt hur lite jag orkar och hur snabbt jag tar slut. Jag orkar inte vardagliga saker längre, som att städa undan i köket efter middagen. Det är en pärs att diska en disk och torka bordet. Jag blir trött i armarna av att sticka. Jag måste rensa min handväska på allt utom det viktigaste för att orka bära den på stan. Jag får ont i rygg- och benmusklerna av att promenera fem minuter till dagis.

Jag har slarvat med maten också. Och ätit massa socker. För att jag tycker synd om mig själv. För att jag inte orkade kämpa med den strikta kosten längre nu när jag vet att det inte går att gå ned i vikt så länge jag är sjuk, Men jag måste upp på vagnen igen, för jag rasar upp i vikt. Jag måste alltså gå på strikt bantardiet bara för att stå still i vikt - och det var när jag fortfarande orkade cykla 3-5 mil i veckan. Det orkar jag inte längre, och jag är orolig över att det inte räcker att äta perfekt. Att jag kommer att fortsätta att gå upp i vikt vad jag än gör.

Det vore en katastrof. Jag har redan gått upp tjugo kilo det hår året. Tjugo kilo som satt sig kring magen, bröstkorgen, ryggen och ansiktet. Vilket gör mig otroligt orörlig. Det är svårt att böja sig ned. Det är svårt att sova bekvämt. Allt är svårt och jobbigt. Det är till och med jobbigt att andas. Och det finns ingenting jag kan göra. Det kommer bara att bli värre och värre och jag är rädd för hur långt det kommer att gå innan en behandling kan påbörjas och det kan börja bli lite bättre.

Imorgon är det lördag och jag ska tillbaka på vagnen igen. Ut med kolhydraterna och bort med småätandet. Suck.

Slappsöndagsmamman

Jag och BFF Jenny bodde tillsammans i en sunkig
lägenhet i Kortedala way back in 2006.

Förr i ti'n, innan man och barn, var livet helt annorlunda. Inte bättre, bara annorlunda. Det är verkligen inte mycket jag saknar från den tiden, förutom att jag var frisk då, men det finns en grej jag skulle ge rätt mycket för just nu. Slappa söndagen.

Jag minns att jag kunde vakna runt nio, tio, äta gårdagens chips och läsk till frukost, sladda runt i mjukisbyxor hela dagen, inte borsta håret, titta på tv och sticka i soffan hela dagen och beställa pizza till middag. Inga måsten över huvud taget. Bara mig själv att rå om (både skönt och sorgligt).

Jag uppskattade såklart inte de här söndagarna som jag borde gjort utan gick omkring med söndagsångest för att jag skulle till jobbet dagen efter. Idag hade jag vetat bättre. Man saknar inte kon förrän den rymt eller vad man brukar säga.

Idag lämnar mannen storebror i Stockholm. Reser fram och tillbaka och kommer hem ikväll - och går direkt på nattpasset på jobbet (ja, jag vet vem det är mest synd om egentligen men nu är det här min blogg och jag bestämmer). Jag har alltså Theodore själv prick hela dagen och ska vara ansvarsfulla mamman som ser till att pojken är hel, ren, underhållen, stimulerad, soven, äten, utomhuslekt, glad och nöjd. Ni vet, perfekta mamman. heltidsjobbet.

Men idag vill jag bara vara 24 år och äta pizza i soffan. Så jag tänker vara latmamman. Slömamman, Flingor-till-lunch-och-film-mitt-på-dagen-mamman. Vara inne hela dagen trots att solen lyser fint utanför fönstret. Det är en fantastisk senhöst där ute, men vi har ätit müsli med mjölk till lunch och tittar på Monsters Inc. Jag har stickat några varv på de blå sockorna och snart ska Theodore sova middag. Då ska jag städa lite i köket och kanske vardagsrummet om jag orkar.

Jo, jag har dåligt samvete. Det har jag. Men efter fredagens pärs och gårdagens heldag med stora familjen är det här den bästa mamman jag orkar vara. Han får i alla fall alla pussar och kramar han vill.

04.30

Tredje natten i rad utan sömn för mamman. Och för pojken såklart.

04.30 var det kört att försöka sova mer. Yoghurt och Toy story i soffan.

Jabba the Hut says

Idag har varit en både jobbig och mysig dag. Mannen jobbade ett långt tolvtimmarspass så jag och Theodore var ensamma hemma.

Jag mådde pyton hela för- och eftermiddagen. Jag vet inte om  det är biverkningar av den nya medicinen jag fick i måndags eller om jag hade extra högt blodtryck idag efter en veckas dålig sömn och rätt mycket stress. Det surrade och brände i kinderna, mina fötter kändes konstiga, jag var otroligt seg och huvudvärken kom smygande. Hela förmiddagen tittade vi mest på teve och myste i soffan i pyjamas. Inte helt fel ändå.

När Theodore sov middag passade jag på att slumra en halvtimme bredvid honom innan jag gjorde mig i ordning. Jag lät honom sova på tok för länge (men det behövde vi nog båda två) och när han vaknade gick vi ut för att köpa lördagsgodis. Dagens enda utflykt. Vi stannade en stund vid en lekplats på vägen för att jag inte skulle ha allt för dåligt mammasamvete.

Efter den lilla utflykten mådde jag faktiskt lite bättre och när mannen kom hem strax efter sex hade energin kommit tillbaka. Jag stod och stekte pannkakor och skrattade åt Theodore som dansade så fint till indiemusiken.

Nu ser jag på rymdmonsterfilm bredvid en sovande man och känner mig däst och övermätt. Jag har ätit för mycket och "fel", men orkar inte ha ångest över det. Maten har varit ok ur GI-synpunkt. Bär och keso till frukost, bacon och blomkålspuré till lunch, lchf-pannkakor med bär och grädde till middag. Men så var det ju Theodores lördagsgodis som han stoppade i min mun och jag glatt tuggade. Och en hel burk Ben & Jerrys-glass. Det är den sistnämnda som ligger som en stor deg i magen nu. Den sista halvan var ovärd .Det ska jag komma ihåg till nästa gång.

Nu blir det inga snabba kolhydrater på ett tag igen. Och verkligen inget socker.

Annars stickar jag rätt mycket, och jag skulle vilja visa er för det blir ganska fint. Men det är så hemligt så det går inte. Ni får se sen.

zzzzz!

Jag har sovit alldeles för lite den här veckan. Som en envis tonåring har jag vägrat gå och lägga mig i tid trots att jag måste upp okristligt tidigt om morgnarna. Men jag är ingen tonåring. Jag är inte ens 21 eller 22. Jag orkar inte sova fyra timmar per natt flera nätter i sträck, jobba, vara mamma och fru, sova 4 timmar, gå upp, jobba ... Ja. Ni vet. Jag är inte ens 25 längre. Den tiden är över. Jag måste sova i alla fall en 6-7 timmar. 

Men jag vill inte gå och lägga mig klockan tio!

Grus i ögonen

Gnugg gnugg gnugg. Gnugg gnugg gnugg.

Gnugg gnugg gnugg gnugg gnugg.

Ingenting hjälper. Jag har som grus i ögonen och måste nog gå och sova fast jag inte vill. Jag vill vara vaken och se på film och sticka.

Hela dagen har jag skrotat runt i min röda tomtemorsklänning. Borstat tänderna och tvättat ansiktet men that's it. Jag har inte rört mig utanför dörren alls och enbart gått från soffan till köket och tillbaka till soffan. Nattens uppesittarstund med Krupp-Theodore gjorde sitt, och gårdagens åttatimmarspass på Gamlestadsgalej.

Tidigare idag råkade Theodore bryta av en av mina knitpro-stickor så imorgon väntar en rask promenad till Olskroken där jag förmodligen måste besöka både Tummelisa och 2Knit. Oj, så synd och tråkigt.

Bilder från Gamlestadsgalej klockan fyra på morgonen

Så bra det blev! Det växlande vädret, med ömsom sol ömsom regnskurar, till trots kom det massor med folk. Alla 80 beställda bord tog slut och alla verkade verkligen ha det jättemysigt. Jag är stolt och glad över att ha varit med och arrangerat någonting så stort utan att ha någon som helst erfarenhet av någonting liknande. Visst, jag hade mest hand om kommunikationen - namngivning, affischer, logotype, webb, Facebook osv. - och det har jag ju erfarenhet av, men ändå. Jag har ju varit med och gett input om allt från datum till priser och tipsrundefrågor.

Flera olika mediekanaler var närvarande, TV4 till exempel (lokalt såklart), så jag ska hålla lite utkik de närmaste dagarna. Här har GP skrivit om oss!

Affischer har suttit uppe under veckan och uppmanat folk att komma ut till Gamlestaden.
För att sälja, fynda eller bara strosa.

Vid tiotiden började folk samlas för att hämta ut och ställa upp sina loppisbord.
Det var lite kaotiskt i början men det redde ut sig efter en stund.

Det fanns mycket fint att titta på, men jag hann inte browsa så noga. Jag jobbade ju faktiskt.

En av mina favoriter var tavelbilen!

Eller det här bedårande tuggummi- och äppelståndet.

Annars såg jag många fina skor.

Uppslutningen var stor och det kändes hela tiden som att det var lagom mycket folk kring borden.

Alla sålde inte prylar. En del sålde egenodlade grönsaker. Eller Aloe vera.

Tipsrundan hade jättefina priser. Stor Eko-matkorg, och biobiljetter till exempel.
Och småpriser till alla barn som deltog. Imorgon ska jag rätta svarstalonger.

Vissa av affärsinnehavarna var smarta och utnyttjade att det var mycket folk i omlopp.
Rambaldi, till exempel, som ställde upp en grill och sålde korv.

Jag hoppas att alla fick mycket sålt eller hittade fina fynd. Jag vet i alla fall att Sofia hittade en typ helt ny bärsele från Haglöfs för trettio kronor, och att vi fick (!) en cykel till Theo som bara behöver nya slangar innan den är perfekt för honom, Om två år eller så. Och så hittade vi en Megakillen-bok åt Edward och en hel påse garn åt mig. Med tanke på hur tomma en del bord såg ut mot slutet av dagen tror jag att de flesta var nöjda.

Ett annat tecken var att kön till bankomaten var konstant under hela dagen.

Ja, och så hade vu ju musikunderhållning också. Det förgyllde verkligen dagen!

Särskilt dagens musikaliska höjdpunkt, Dembo Jatta, som vann Östra Göteborgs Kulturpris i år.

Han fick verkligen alla att dansa!

... och var extra populär hos barnen.

När dagen var slut kom KFUM och hämtade upp sådant som loppisdeltagarna inte ville ha med sig hem.

Det blev så himla bra alltihop, och nästa år blir det ännu bättre!

Jag har haft en toppendag, men nu är jag så himla trött! Det tär på krafterna att vara ute från nio till fem bland massor av glada människor och musik. Ja, och så är ju klockan fyra på morgonen och jag sitter uppe i ett kallt vardagsrum med en krupphostig pojke. Kudde och filt i soffan och Bondgården på SVT Play.

Stökar runt i godan ro

Idag har jag hittills varit trött och lättretlig. Ett sånt där sinnestillstånd som är så svårt att ta sig ur. Jag vet varför jag är avig, för att det är stökigt omkring mig och för att vi varit vakna inatt med en ledsen pojke. För att mannen och pojken är störtförkylda och jag är beordrad till vila.

Men jag vet också hur jag ska ta mig upp igen. För jag hatar att känna mig såhär seg och ovillig till allt.

En dusch, tvätta håret, borsta tänderna. På med mysbyxor och lösa kläder - och så gå omkring och stöka undan i godan ro. Diska lite. Plocka undan PET-flaskorna som dräller överallt. Ordna skorna i hallen. Lägga tvätt i korgar. Skräp i påsar. Leksaker i lådor. Var sak på sin plats. Som Alfons pappa säger.

Sånt blir jag lugn och harmonisk av, om jag får göra det i lugn och ro. Terapeutiskt och renande. Inte alls som det där andra städandet som man man också måste göra. Dammsugandet, golvtorkandet, toalettstädningen och dammtorkandet. Så det tar vi en annan dag. Idag passar jag på att mysstäda medan den förkylda mannen har hand om den förkylda pojken.

Och så ska jag få nötter. Idag ska jag till och med få chokladöverdragna nötter från naturgodisavdelningen om jag vill. GI eller inte. Idag får jag. Det är trots allt bättre än att falla in i gamla hetsätarmönster med chips, glass, läsk och ett halvt kilo smågodis för att jag har en dålig dag.

Och så ska vi äta något gott till middag. Det har vi bestämt. Vi har bara inte bestämt vad ännu. Vad tycker ni?

När man som bäst försöker vila upp sig ...

blir det fullt upp i alla fall.

Jag hade få planer för dagen. Kontroll av blodtrycket på vårdcentralen, lite strosande på stan och så hämta Theo på dagis. Vila däremellan. Inte visste jag att det skulle ta över två och en halv timme på vårdcentralen, med väntetider och blodprover och whatnot. Blodtrycket hade i alla fall gått ned betydligt. Skönt.

Tanken var att åka in till stan och sedan vila lite hemma innan jag gick till dagis, men när jag gjort mina ärenden (på Knapp Carlsson och Deisy Design) var det redan hög tid för hämtning. Så jag åkte raka vägen.

Eftersom jag visste att Theodore hade sin cykel på dagis struntade jag i vagnen och lät honom cykla hem. I ungefär femtio procent av fallen går det utmärkt och han cyklar mestadels åt rätt håll. I de andra fallen kan det ta hur lång tid som helst att komma hem. Den här gången fick jag till slut muta med fika på kondiset för att han över huvud taget skulle röra sig åt någorlunda rätt håll. Äppeljuice och dammsugare fick det bli och klockan var över fem när vi äntligen kom hem. Då hade jag varit ute sedan tio. Jättetrött var bara förnamnet.

Som tur är har kvällen varit mysig och nattningen förlöpte smidigt. Mannen överraskade mig med kräftor som jag glatt sörplade i mig utan protester. Nu ska jag bara lata mig tills det är dags att sova. Titta på något dåligt teveprogram och sticka på de evighetslånga flätstickade långsockorna. Och inte tänka på att vardagsrummet behöver städas. Det kan jag göra imorgon.