Min drömkropp - eller inte. Men bra ändå.

Ända sedan jag hörde talas om Sofi Fahrmans nya bok Bodylicious - så får du din drömkropp har jag gått och irriterat mig och förundrats över människors idioti. Det känns så unket att ge ut en sån här bok 2012 och jag tycker verkligen inte att världen behöver ännu en pekpinne som talar om för oss hur våra kroppar ska se ut eller vara för att få epitetet "drömkropp". Ja, alltså deras bild av drömkroppar såklart. För faktum är att vi alla med största säkerhet har olika bilder av hur sådana ser ut. Särskilt när det kommer till våra egna kroppar.

Så stötte jag via twitter på det här blogginlägget och blev först glad för att hon tänker som jag önskar att fler tänkte. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde tänka likadant om min kropp. Den är inte stark och frisk och duglig. Sen blev jag glad igen för trots att den inte är perfekt, och trots att den inte är min drömkropp just nu, så är den bra på så många sätt ändå!

Hör här bara.

Jag har magiska fingrar. Otaliga är gångerna jag hört att de är unika, men jag tror att det sitter mer i känslan än själva beröringen. Jag har en värme och ett lugn i mig som jag kan överföra till andra via mina fingertoppar. I mig finns så mycket oro och rörelse. Så mycket osäkerhet och press, men mina händer kan lugna och min famn tröstar ändå. Om jag har en superkraft så är det den.

Fingrarna är inte bara magiska utan fina också .Särskilt med lackade naglar. Dessutom kan de handarbeta. Och om de kan. Jag är en riktig liten mästare med stickor och nålar.

Mina axlar är slanka med en fin kurvning. Blottas de tillfälligt under en uppknäppt kofta får min man något drömskt i blicken. Det gillar jag. Mina axlar är bra och mellan dem sitter ett huvud på skaft. Det huvudet använder jag så bra jag kan och utnyttjar dess potential på bästa sätt, även om vissa har hävdat annorlunda. De hade fel. Där finns min kreativitet, förmodligen min bästa tillgång. Förutom min andra superkraft då.

På mitt huvud sitter mitt ansikte och mitt i det min näsa. En näsa som i nästan 15 års tid genomborrades av en ring men som är fri från den nu. En näsa som skulle må bra av lite mer skinn men är söt som den är. Ovanför näsan sitter mina blå ögon. De ser lite halvtaskigt men det gör inget eftersom jag har så snygga glasögon. Under näsan sitter min mun, och den säger mycket bra och dåliga saker. Oftast styrs den av hjärtat innan hjärnan har korrekturläst och läpparna är fantastiskt bra på att pussas. Det är dagens sanning.

En bit nedanför huvudet sitter mina bröst. De har verkligen fyllt sitt syfte och jag är stolt över dem. De har trots allt inte bara varit en fröjd för ögat utan närt, tröstat, lugnat och sövt ett litet barn i nio månader. Sällan har jag upplevt ett sådant självklart lugn eller sådan stor frustration som när jag ammat mitt barn.

Innanför brösten sitter mitt hjärta, och det är stort men skört. Många har försökt göra det illa och en del har lyckats, men fortfarande vill det tro det bästa om alla. Ett slag i taget.

Under hjärtat finns min mage och där har Theodore bott. Det är därför en helig plats som inte förtjänar att bespottas för att den må ha fel form. Ett barn har vuxit där inne. Det är fortfarande svårt att förstå ibland. Magen har inte bara huserat ett barn utan där inne någonstans bor också min magkänsla. Den har både hjälpt och stjälpt mig men sedan jag lärde mig att lyssna på den bättre har den blivit en av mina bästa vänner. Men vi håller fortfarande på att lära känna varandra ordentligt.

Mina fötter står stadiga på jorden och trivs i Converse-skor. På fossingarna sitter tio begåvade tår som kan plocka upp saker från golvet, nypas och flirta.

Se där. Massor av bra saker med min kropp, och det finns fler! Det gäller bara att ställa in siktet på bra istället för dåligt.

Om det ändå vore lika enkelt varje dag.

Shopping-galenskap

Jag fyllde ju trettio i år dårå, och önskade mig bara pengar till kläder. Det var verkligen verkligen verkligen nödvändigt. Allt i min garderob var för litet, trasigt, utslitet, illasittande eller utslitet. Allt påminde mig om sjukdom, fulhet och bara tråkiga saker. Efter operationen behövde jag något nytt, en nystart. Bort med allt det gamla och in med nya kläder. Kläder som var lagom stora, som passade, som satt bra och kändes bra. Fina kläder.

Alltså tog jag mina födelsedagspengar och köpte massor av kläder!

I min garderob finns nu runt tio klänningar som sitter bra och som jag verkligen tycker om (fast alla är inte köpta den här omgången såklart), ett gäng leggings (men jag behöver fler, som inte är svarta eller vita), hur många koftor som helst, 2 fina bh:ar som sitter bra och lite trosor som inte är tio år gamla.

Jag känner mig som en ny människa. Det är roligt att gå upp och klä på mig på morgonen. Tidigare var kläder bara en källa till ångest. Hej nya klädlivet!

Nytt i garderoben och vavoom!

Idag har jag shoppat kläder! Det var inte igår vill jag lova men trots att min garderob är knökfull fanns där knappt ett enda sommarplagg jag kunde ha. Allt var trasigt eller för litet. Mest för litet. 

Jag hade lite kuponger och rabatter på Lindex och bestämde mig för att ta en titt på deras Generous-avdelning. Jag har hört att de skärpt till sig lite på plus size-fronten de senaste säsongerna och jag är nog beredd att hålla med. Möjligtvis med reservationen att jag tycker att det lilla skamhörnet är lite väl litet jämfört med resten av butiken. Bäst vore ju om de flesta kläderna som säljs gjordes i en "vanlig" och en "plus size"-modell. Såklart. Jag såg i alla fall en hel del fint och kom hem med två klänningar, tre par leggings (svarta och vita, två korta ett par långa), en tunnstickad tröja, två nagellack och en mascara. Och jag fick över 400 kronor i rabatt!

Vanlig svart ärmlös klänning.
Skönt och svalt vardagsplagg för 199 kronor (-59,70 i rabatt).

Svart kortärmad klänning med bege prickar och vita svalor.
199 kronor  (-59,70 i rabatt) .

Fina svalmönstret.

Lång finstickad randig tröja med bröstficka.
299 kronor (-89,70 i rabatt).

De svarta ränderna glittrar fint.

Två fina nagellack och en mycket nödvändig mascara åkte också ned i påsen. 25 kronor styck för nagellacken (-10 kronor rabatt), 145 kronor för mascaran (-46 kronor rabatt).

Leggingsarna bhöver jag knappast visa, de är helt vanliga svart och vita i bomull. Ta tre betala för två.

Nu kanske ni tror att min shoppingrunda slutade där, men icke. Jag tog tag i ett problem som jag sopat under mattan i evigheter. Jag behövde desperat en ny bh. 

Jag har alltid varit av den storbystade sorten och varit rätt nöjd med det. Sedan blev jag sjuk och gick upp massor i vikt vilket såklart medförde att även brösten växte. Dessutom har jag ju kört en amningsrunda och man kan säga att de bröst jag såg i spegeln när jag var 25 knappast liknar det jag ser idag. Om man säger. Det krävs helt andra medel för att hålla de här raringarna på plats.

Jag har inte orkat ens tänka tanken på att ge mig ut i djungeln och ställa mig i de där hemska provrummen. Ledsen över att bara ett fåtal butiker ens har min storlek. Så jag har släpat omkring i sköna men mycket osmickrande tant-bh:ar istället. 

Nu började till och med de ge upp och när jag insåg att jag bara hade en enda bh kvar som ens passade insåg jag att jag var tvungen att göra något. Så nu gjorde jag det. Och herregud! När jag tryckte in titsen i en riktig (gigantisk) bh fick jag en chock. De är enorma! Hur sjutton ska jag klä mig för att inte se ut som tuttfia royale med de här? Som jag sa innan har jag alltid varit ganska nöjd med att vara bystig men jag har aldrig riktigt gillat att visa upp dem i djupa urringningar och så. Har man stora bröst blir det väldigt lätt vulgärt även med en ganska beskedlig ringning. Den här bysten blir inte lätt att dölja, men det är väl bara att gilla läget antar jag.

För mycket av det goda?
Bh:n köpte jag på Change med 10 % rabatt.

Jag är jag och det är ok

Det här med att surfa runt på olika tjockisboggar har verkligen gjort ett intryck hos mig. De senaste dagarna har jag funderat mycket på det här med att acceptera sig själv. Hur fånigt det egentligen är att gå och avsky sig själv hela dagarna hela livet. Som jag gjort så länge jag kan minnas. Hur onödigt det egentligen är att gå och intala sig själv hur värdelös man är hela dagarna hela livet. Som jag gjort så länge jag kan minnas.

Sanningen är att det är lättare sagt än gjort att acceptera sig själv om man är en självmobbare av naturen. Det är ingenting man bara kan bestämma sig för att göra. Rösterna i huvudet lyder inte så lätt. Det går inte att bara säga att "jag duger som jag är" och så är det så. Man måste vänta på rätt tillfälle. När de elaka rösterna är svagare av någon anledning. När förnuftet har en chans att vinna.

Nu har det tillfället kommit för mig, och jag antar att det är allt det här med sjukdomen som är anledningen. Plötsligt känner jag mig så less på självhatet. Plötsligt orkar jag inte lyssna på den där elaka rösten (min egen givetvis) som maler på om hur ful och värdelös jag är. Äcklig och karaktärslös. Plötsligt vill jag ge mig själv ett break. Plötsligt känner jag att jag är värd det. Att jag är värd att vara lycklig. Att jag är värd någonting över huvud taget.

Vilken lättnad det är!

Jag är på inget sätt perfekt. Jag kommer nog aldrig älska mig själv. Men jag är ok. Och jag accepterar mig själv. Jag kommer förmodligen inte alltid känna så här men jag ska kämpa för att försöka se det positiva i stället för det negativa. försöka att inte älta mina nederlag utan fokusera på det jag lyckas med.

Jag må vara tjock. Men så är det.
Jag må vara sjuk och det syns. Men så är det.
Jag må vara lat och bekväm. Men så är det.

För jag är snäll också. Och omtänksam. Och en bra mamma. Och en ok fru. Jag ställer utan minsta tvekan upp för de jag tycker om. Sätter oftast andra före mig själv. Jag är duktig på mitt jobb och har hög arbetsmoral. Jag är kreativ. Jag gör mitt bästa.

Och när jag inte är sjuk har jag väldigt fina händer. Fötter också. Fina blå ögon och ett snett leende. Benen är rätt ok. Näsan är söt och som frisk har jag fina kindben. Jag hade en tjockiskropp med kurvor på de rätta ställena och jag jag önskar den tillbaka. Får jag det lovar jag att uppskatta den mer.

Det här året tänker jag lära mig att vara snäll mot mig själv. Ge mig själv ett break. Sänka kraven på mig själv och uppmärksamma det jag gör bra i stället för mina misslyckanden. Sluta ljuga för mig själv. Jag ska bli lyckligare och mer tillfreds. Ska jag ha min skjukdom att tacka för det?

Så här är det. Precis så här. Osminkat och ofixat. Trött och svullet.
Så här ser jag ut när jag är sjuk. Jag behöver inte tycka om det. Inte alls.
Men det är så här det är och det är ok.

Var hittar alla tjockisar sina fina klänningar?

Nu har jag i flera dagar surfat runt på olika bloggar som drivs av tjocka, glada och snygga kvinnor. Jag är trött på att känna mig ful och värdelös för att jag är tjock och sjuk. Det räcker med självhat för tillfället. Jag orkar inte mer av det. Sjukdomen kan jag ju inte rå på just nu, och alltså kommer jag vara tjock och ful ett tag till. Lika bra att acceptera det. För det är ju som Florence säger: "It's hard to dance with a devil on your back". Dags att skaka av honom.

Jag tittar på bilderna av de här kvinnorna och tycker att de är så jäkla piffiga och snygga. Ta min finaste Annagreta till exempel. Rund om magen och jävligt läcker! Varför kan jag inte se mig själv på det viset? Varför gräver jag ned mig i en djup grop och viskar elakheter till mig själv? Varför känner jag att det inte är någon idé att anstränga mig för att jag ändå är så ful ändå? (Som att försöka sminka upp en gris. Det är fortfarande en gris, liksom.) Fan vad taskigt det hade varit att säga så om någon annan. Varför tycker jag att det är ok att säga så om mig själv?

Det är det ju inte, och jag är less på att vara min egen värsta kritiker. Nog!

Så nu ska jag fortsätta att spana på de här tjocka, glada och vackra kvinnorna, för de inspirerar mig till bättre tankar. Jag ska också bli brunett igen - för det är faktiskt den hårfärg som är mest jag. Som jag trivs bäst i och som jag faktiskt tror är snyggast på mig. Och så ska jag börja sträcka lite på ryggen. Och orka sminka mig lite ibland. Det är värt det.

Och så undrar jag en grej. Alla ni snygga tjockisar där ute, var hittar ni alla era skitsnygga klänningar? Det är ju trots allt det mest smickrande plagget, åtminstone på mig, men jag hittar aldrig några fina som passar. Det är så läskigt att beställa på nätet, särskilt utomlands i från, när man inte vet hur det funkar med storlekar och så vidare. När jag blir lite friskare och gått ned åtminstone det som sjukdomen gjort att jag gått upp (en 20-25 kilo kanske) ska jag boka upp min bästa Sushila i typ ett halvår och låta henne sy upp fina klänningar, kjolar, blusar och riktigt snyggt sittande jeans på löpande band. Men till dess måste jag ju kunna klä mig någorlunda piffigt.

Är det någon som har några tips? Vi snackar alltså storlek 50-52 minst.

Motivation, tack.

Det här med att inte äta socker och för mycket fett (eller för mycket kalorier över huvud taget) går ganska bra. Det är inte ens särskilt jobbigt längre och det finns flera gamla fallgropar jag inte ens vill ha längre. Läsk till exempel. Smågodis (förutom choklad) är inte heller så lockande. Andra saker är värre, choklad och mackor och chips ... och för stora portioner.

Skillnaden syns inte direkt på vågen men det känns väldigt bra i kroppen. Jag behöver inte allt det där extra och det känns bra att vara utan.

Och så blev Theodore sjuk. Det gick fortfarande bra att äta duktigt, det blev ingen cykling till jobbet men så kan det bli.

Och så blev jag sjuk samtidigt som Theodore. Och det gick sisådär med att äta bra. Jag orkade inte göra duktig frukost till mig själv och åt några mackor, jag orkade inte laga duktig mat utan det blev diverse halvfabrikat, jag gick hemma och hade tråkigt och var urtrött och kikade i skåp lådor efter saker att äta.

Och så blev Theodore frisk och jag är fortfarande sjuk. Nu är alltså läge att börja cykla till jobbet igen (nej jag orkar inte, jag är sjuk och åker spårvagn, tack). Nu är alltså läge att börja laga ordentlig mat igen (nej, jag är död när jag kommer hem, jag är sjuk och det blir pyttipanna till middag, varsågod). Nu är alltså läge att sluta småäta (nej, jag tycker synd om mig själv, jag är sjuk och ville ha kanelbulle och kakor igår och idag vill jag ha choklad).

Så nu sitter jag här efter lunchen med en mage sprängfylld av choklad som jag bara ville ha med hjärnan. Det känns inte alls bra och jag ångrar mig bittert. De typ, tre-fyra första bitarna var goda - resten bara ångestfyllda. Jag skulle slängt dem men jag hade inte kraften då. Så jag åt upp dem.

Ge mig nu lite motivation att äta duktigt och inte fuska de här dagarna som är kvar till vi åker till New York. Väl där tänker jag göra lite som jag vill, för det är ju trots allt semester, men det finns ingen anledning att tappa koncepten redan nu.

Pepp tack!

Skriv på!

För en gångs skull kan jag skriva att en flicktidning försöker ta lite ansvar och göra tillvaron bättre för flickor istället för att skicka med stringtrosor med blaskorna. Hos Nostalchick hittade jag länken till den här namnlistan som Veckorevyn startat. Skriv under om du också är trött på smalhysterin i våra medier. Syftet beskriver Veckorevyns chefredaktör med de här orden:

”Vi vill sätta press på oss själva, övriga medier, reklambranschen och naturligtvis modebranschen. Vi har alla skyllt ifrån oss i flera år och det håller inte längre.”

Bra initiativ. Jag har skrivit på.

Smalt från BIKBOK

På vägen till jobbet idag såg jag den här annonsen från BIKBOK och var tvungen att bli lite gnälltant. Är hon inte lite väl smal, även med annonsmått mätt? Och ser hon inte väldigt ung ut? Jag vet ju att BIKBOK är en ungdomsbutik, och alltså bör modellen se hyfsat ung ut, men det gör det hela ännu värre i mina ögon. Det är som vanligt de unga tjejerna som ska bombarderas med bilder på pinnsmala "ideal"-modeller. Den här är dessutom lite bootylicious vilket är nästan omöjligt jämfört med resten av kroppen. Det är mycket möjligt att modellen ser ut så, att bilden inte alls är väldigt retuscherad. Hur som helst så är den kroppsbilden oerhört svår att leva upp till.

Jag anser mig vara ganska luttrad när det gäller modeller i reklamsammanhang, jag jobbar ju trots allt inom reklambranschen, men den här gången tycker jag faktiskt att det var för smalt. Jag hittade samma bild på BIKBOKs hemsida, här syns modellen bättre. Midjan är minimal och armarna är ju alldeles beniga och taniga. Alltså. Midjan/magen ser smalare ut än de smala låren.


Nej då står jag hellre upp för Dove och deras Campaign For Real Beauty. Det är ett fint initiativ tycker jag, med helt vanliga kroppar. Eller Kroppsbilder, som jag länkade till för ett tag sedan. Sådana rörelser behövs för att väga upp dagens smal-och-snygg-hets.

Jag läste nyligen i GP:s ungdomsdel Graffiti om en 13-årig tjej som oroade sig över om hon var överviktig. Hon var 153 cm lång och vägde 48 kilo. Jag har fortfarande en massa kroppsbildsångest kvar men den blir mindre med tiden. Jag är så otroligt glad att jag inte är tonåring längre och jag tycker så synd om de tjejer som mår som jag gjorde då.

Elfte april tvåtusentio.

Buhu! Jag hittar inte vår kamera. Den är full av söta bilder från Plikta igår och det var då jag hade den sist. Batteriet tog slut och jag lade ned den i skötväskan. Alternativt min handväska. Nu är den i alla fall inte i någon väska och jag vet inte var den har tagit vägen. Jag har lite panik över tanken på att inte ha en hyfsad kamera nu i lära-gå-tider. Jag måste hitta kameran!!

Jag kan alltså inte bjuda på några fina och soliga bilder idag. Annars hade ni kanske fått se en glad och söt Theodore som lekte titt-ut i vagnen på vägen till stan. På promenaden in till stan. Promenaden, ja. Jag har promenerat in till stan tre gånger nu och tycker att jag är typ den duktigaste människan i världen. Det tar 50-60 minuter om man tar vägen via Redbergsplatsen och det är en ganska mysig sträcka.

Min man har fixat något snajdigt program till min telefon så att jag kan registrera min träning och till exmpel med hjälp av gps få info om hur långt jag gått och hur snabbt osv. Väldigt spännande och roligt. Om man kommer ihåg att trycka på "start" dvs. Jag kom till Svingeln innan jag kom på det, och då är man ju i princip redan framme i stan. Suck. Jag som gick och gottade mig så mycket åt att se hur långt jag hade gått. Jag får mäta nästa gång.

Det går alltså helt ok med träningen. Jag försöker att göra någonting två eller tre gånger i veckan. Styrketräning med kondition, simning eller långpromenader - det är lite olika beroende på vad jag har tid med. Ibland kommer någonting i vägen som sjukdomar, besök och så vidare men sånt är familjelivet och det är ok. Jag gör så gott jag kan och det börjar märkas lite smått. Den där känslan av att vara stark, som jag längtade efter så mycket, börjar komma smygande. Att lyfta och bära Theodore är mycket lättare och jag känner mig mer uthållig. Jag menar, för två månader sedan skulle jag knappast klara att promenera in till stan. Inte utan att klaga och gnälla och nästan avlida i alla fall.

Det märks dock ingenting på vågen. Inte heller på kläderna, de sitter lika illa som vanligt. Jag kanske måste sluta äta godis och fet mat varje dag för att det ska hända något på de planen eller vad tror ni? Hehe.

Kroppsbild

Det här är ett himla bra blogginitiativ som jag tycker att ni ska kolla in.

"Kroppsbilder är en blogg med bilder på kroppar, med tillhörande siffror. Tanken är att illustrera hur olika kroppar kan se ut och hur olika vikter kan se ut, för att avdramatisera siffrorna och antyda att alla kanske är OK.

Som en digital simhall där alla kroppar får dela plats i duschen.Kroppsbild och självbild får mötas och kanske bli lite mer sams."

Jag önskar att jag var modig nog att vara med. Eller smart nog att ha kommit på idén själv.

Bilden är lånad från Kroppsbildsbloggen.

Det gamla vraket

Efter två nätter med mer vaken tid än sömn. Och inte kan jag andas med näsan heller eftersom jag är förkyld och därför måste jag sitta med öppen mun och se dum ut.

Jag satt och sorterade bilder i vårt digitala fotoalbum (dvs en samling fint sorterade mappar) igår kväll och slogs plötsligt av att jag såg så ung ut på många av bilderna. De var inte så gamla, ett eller två år bara. Jag såg mig i spegeln och möttes av ett blekt (men ändå rödflammigt) ansikte med tunga ögonlock, inramat av rekordrisigt hår i en blaskig brunsvart färg. Jag ser ut som ett vrak! Ingenting finns kvar av det som fanns där för två-tre år sedan.

Jag vill inte säga att jag var någon Fröken Sverige 2007, men jag vågar påstå att jag åtminstone kände mig någorlunda fin då och då. Håret var oftast fixat, ansiktet oftast sminkat och kläderna oftast någorlunda hela och rena (eller rena i alla fall).

Sedan gifte jag mig och fick barn - och förföll på köpet. Hur kommer man tillbaka? Hur reser man sig ur rutin-hästsvansens och barnmatsfläckarnas träsk? Hur orkar man ta de där extra tio minuterna för att lägga på lite foundation och mascara?

Det verkar ju så lätt i teorin. Gå och klipp håret, börja sminka dig och fixa dig lite för guds skull. Och släng de där trasiga kläderna. Tvätta oftare.

Ja visst. Jag skulle lätt gå och klippa mig, om jag hittade en frisör som jag litade på och en tid då mannen var hemma och tog hand om Theo.

Och ja, jag vill gärna börja sminka mig regelbundet igen, om jag orkade bry mig. Jag har inte sovit en hel natt på minst 15 månader, jag har så svullna ögon att inte ens smink hjälper... så jag undviker att stå så nära spegeln.

Kläderna. Där har vi ett problem. Jag har ju gått omkring här och skräpat med man och barn och de andra mammorna med deras bebisar i nio månader nu. Då är det inte så viktigt om man har samma tröja tre dagar i rad. Eller om sagda tröja har en mat-/kräkfläck alla nämnda dagar. Om kjolen har en trasig söm eller om koftan saknar tre av fyra knappar. Det gör liksom inget. Det gör inget att man inte kommer i sina gamla kläder och alltså bara har sommarklänningar och koftor i garderoben. 2 par smutsiga jeans, visst, men inga t-shirtar eller tröjor. Jag är i desperat behov av nya kläder. Men först behöver jag mer pengar och hyfsa till kroppen lite.

Det är dags att ta tag i saker. Fix up look sharp. (hehe)

Shit! Från normalsmala modeller till tonårs-skelett på fem år!

Läs här själva. Helt absurt.

Minnen från förr

Så här fin var jag förr i tiden då jag ansträngde mig med smink och avancerade frisyrer, men de här bilderna är faktiskt från idag! Det var jättelänge sedan jag orkade ens tänka på att leta fram eyelinern och mascaran men idag när vi skulle på födelsedagskalas hos bästa sömmerskan och punksångerskan Sushila ville jag för en gångs skull göra mig lite mer... lik mig själv. Mer Therese och mindre hemmamma. Det kändes väldigt bra.

Dessutom hade jag nya fina jeans. Som inte kom från mamma-avdelningen! Jag har ända sedan jag blev gravid längtat efter att kunna ha vanliga jeans igen men fått gå i leggings och stora klänningar eftersom den stora fladdriga post-graviditetsmagen inte fått plats i något annat. Magen är fortfarande stor och fladdrig men tidigare i veckan bet jag i det sura äpplet och gick in i provrummet med ett gäng byxor. Tji fick jag när jag kom i samma storlek som innan jag blev gravid! Visserligen den största storleken men den största storleken på en vanlig avdelning! Inte mammakläder, inte stora-storlekar-kläder! Och visserligen hade jag som vanligt nuförtiden en supersexig gördel under men det tycker jag faktiskt att man kan bortse ifrån med tanke på att jag faktiskt burit och fött ett barn. Tjoho tjoho tjoho!

Byxorna sitter faktiskt till och med bättre än de brukade göra av någon anledning. Förmodligen för att jag köpte ett par som faktiskt passade och inte försökte pressa in fläsket i för trånga denims. Tjoho! Och ja, jag har fortfarande en stor mage och nej min midja är inte alls vad den var och ja jag har gigantiska amningsbröst. Men! Jag kommer i jeans igen!

Födelsedagsfesten var förresten jättetrevlig trots att vi bara stannade i någon timme. Jag drack en öl och Theodore drack en flaska ersättning. Sushila blev glad över den röda baskern jag hade stickat och de övriga gästerna var roliga. Fint helt enkelt.

Gnäll? Mys!

Det är fredag och fint väder. Vi struntar i att det är mannens sista semesterdag och att vi har tvättid klockan tre. Istället fokuserar vi på att solen skiner, Theolainen är söt och sov bra efter en jobbig nattning, jag och mannen är kära - i varandra, det är trevligt med gäster och ikväll ska vi ut och äta. Bra bra bra!

Thedster fick smaka lite vattenmelon igår vid frukosten. Vi har pausat med smakportionerna för det kändes lite onödigt att börja så tidigt, jag ska ju inte trappa ned amningen förrän om två månader är det tänkt. Vi börjar igen om kanske en månad eller så. Hur som helst. Han fick en liten skiva melon att suga på och den verkade uppskattad. Vipps så hade han bitit av en liten millimeter och svalde. Då blev jag rädd och smakprovningen var över. Jag är inte redo för sätta-i-halsen-ångest ännu.

Annars var vi ute mest hela dagen igår med våra gäster från Stockholm/Köping. Vi hängde i stan, var på Antikhallarna, åt sushi/gourmetkorv i parken, drack öl/vyssade barn på/utanför 7:ans ölhall, handlade godsaker i saluhallarna/på ICA MAXI. Mys mys mys!

Idag står tvättning på schemat och våra gäster ska roa sig själva med en tripp till Saltholmen. Vad lilla familjen Sharp ska ut på för utflykt vet vi inte ännu. Kanske bara en promenix i Gamlestaden. Eller kanske till Redbergsplatsen. Vi får la se.

Och så lite sån där listning som man hittar på andras bloggar och snor till sin egen blogg och fyller i för att det är så roligt men ingen är egentligen intresserad av att läsa.

DAGENS HUMÖR:

Glad för att det är fredag och soligt och för att magen är full av mannagrynsgröt.
DAGENS KLÄDSEL:

"Inte dushat eller klätt på mig men vill ändå inte gå ut naken bland gästerna så jag sätter på mig vad som helst som jag hittar i tvätthögen"-klänning.
DAGENS HÅR:

Drastiskt uttunnat trassligt brunt hår med flera centimeters råttfärgad utväxt, alltsammans uppsamlat i en söndersovd knut.
DAGENS SMINK:

Smink?
DAGENS VÄDER:

Sol sol sol!
DAGENS HÄNDELSE:

Tvätt! Äntligen! Och utemiddag ikväll.
DAGENS LÅT:

Förhoppningsvis någnting bättre än den där visp-jazzen jag var tvungen att lyssna på till frukosten. Jag känner att jag nog är redo att ta fram senaste Morrissey igen.
DAGENS VILL HA:

Myyys!
DAGENS SAKNAD:

Den lilla gnutta av skönhet/fräschör jag trots allt hade innan jag blev gravid. Jag är trött på tunt risigt hår, tjock fladdrig mage, dålig och flammig hy samt noll tid för smink eller annan grooming förutom den mest grundläggande hygieniska. Ögonbrynen liknar något ur en Oasis-video och håret på benen går förmodligen att skrubba rent potatisar med. Jag är ett train wreck och nästa vecka börjar mannen jobba igen vilket betyder ännu mindre tid för sådant. Nåja, så länge jag har tid att borsta tänderna och hitta deon får jag vara nöjd.

DAGENS ROLIGASTE:

Att inte veta precis vad som ska hända.
DAGENS FAVORIT:

Min man och min son.
DAGENS KÖP:

Det vet jag inte ännu. Jag planerar inte att köpa något. Det skulle vara en glass då kanske. Och kvällens utemiddag.
DAGENS GODIS:

Det skulle vara bra om jag hoppade över det.
DAGENS ORD:

Gnäll? Mys!

Dagens tjoho!

Lite desperat provade jag imorse en bh som jag hade innan jag började amma men efter att jag blev gravid. Twinsen växte ju rätt mycket, runt tre kupstorlekar, under graviditeten. Jag trodde aldrig att jag skulle få plats men det gjorde jag! Tjoho! Nu slipper jag känna mig som en kärring med fula spets-bh:ar som täcker bröstkorgen ända upp till nyckelbenen typ. Nu kan jag äntligen ha mina vanliga balconetter igen. Det gick faktiskt utmärkt att amma med den också. Jag är inte nere på den storleken jag hade pre preggers, men jag kan nu ha bara "väldigt stora" bh:ar, inte "enorma".

Tjoho!

Sol sol sol och vitaminer

Idag är det soligt och fint igen här på Sveriges framsida. Vi planerar att åka in till stan och äta glass efter nästa matning.

Igår var det valborgsmässoafton och det firades med provning av billiga öler och fotboll. För de andra alltså. Stefan bjöd in några av sina vänner till vår innergård och där hade de en gissningslek där man skulle dricka öl och i blindo gissa vilken det var. Det var tydligen svårt. Jag drack vatten och åt vindruvor. Efter ölen (det blev totalt tre var) skulle det spelas fotboll men Theo fick inte ro bland alla öldrickande människor så han och jag gick in och tittade på tv istället. På kvällen kom pappan hem alldeles blåslagen av fotboll och full på fyra öl (!). Så går det när man slutat festa för länge sedan, man blir billig i drift.

Och så lite nyheter. Theodore var på BVC igår och han har vuxit duktigt på längden och bredden. Nu är han 55 cm lång och väger 4210 g. 200 g mer än förra veckan. Dessutom kom en barnläkare in och tittade till pojken för han är fortfarande ganska gul. Eftersom vikten ökar så bra tyckte läkaren inte att der var någonting att oroa sig över. Tydligen kan barn som helammas bli lite gula. Det känns skönt att slippa oroa sig över det.

Förutom vägning och mätning fick vi nu rekommendationen att börja med d-vitamindroppar och pojken fick de första fem dropparna nu i förmiddags. De gick ned utan några protester. Stora killen! D-vitamindropparna är alltså de gamla ad-dropparna men utan a. De togs bort runt 2006 pga att de ansågs onödiga, dessutom ändrades användanderekommendationerna från vintertid upp til fem år till året runt upp till två år. Så nu vet ni det.

Och så till en helt annan sak. Jag har glömt att skriva om hur kroppen förändrats efter graviditet och förslossning, och många är nyfikna. Alltså under graviditeten förändradesju allt ganska radikalt så det orkar jag inte gå in på, men jag kan göra en snabb jämförelse mellan nu och i somras, innan jag blev gravid.

Av förlossningen känner jag inte speciellt mycket längre, och jag har egentligen aldrig gjort det. I början hade jag ont efter ryggbedövningen men det gick över på ett par dagar. Det enda jag känner av ibland är att bäckenbottenmusklerna är svaga och att det liksom "tynger ned" lite när jag går på toa. Jag har fortfarande lite ont av foglossningen och bäckenet låser sig lätt om jag exempelvis ligger länge på samma sida. Jag får fortfarande ont i ryggen om jag går längre stunder. Det märks verkligen att alla muskler i rygg och mage är totalt förslappade.

När det gäller kroppens utseende vet jag inte riktigt hur den förändrats eftersom jag ser mig själv varje dag i spegeln och alltså inte märker någon större förändring. När jag träffar någon som inte sett mig på ett tag kan jag fråga. Dock kan jag känna vissa skillnader. Jag väger ungefär fyra kilo mindre nu än innan jag blev gravid. Det gör inte så jättestor skillnad eftersom jag har rätt många kilos övervikt men det är skönt att slippa ha en massa babykilon att gå ned. Jag vet inte om kroppen är helt tillbaka till det normala ännu eller om den fortfarande ska dras ihop och så. Jag vet inte hur lång tid det brukar ta. Det jag märker är dock att mitt ansikte och mina armar är ganska mycket mindre än i somras. Skjortärmar är mycket mindre tighta än då. Magen och brösten är större än innan, armar och ansikte är mindre, höfter och rumpa är ungefär samma tror jag och jag får på mig mina ringar igen så händerna är tillbaka till normalt.

Nu anropas mjölkcentralen...

Monday you can fall apart. Tuesday, Wednesday break my heart. Oh, Thursday doesn't even start. It's Friday I'm in love

Det har varit en lång vecka med några ljuspunkter och några tristheter. Men nu är det fredag och jag tänker vara glad hela helgen. Det kan man faktiskt bestämma själv.

Jag tänker vara glad för i morse slängde jag sopor och ikväll ska mannen få umgås med en snäll och glad fru. Inte samma som igår.

Jag tänker vara glad för att köket är fint och städat (och det var inte jag som gjorde det!), för att det är ordning på vinden, för att bebisrummet ska vara tomt imorgon så att vi kan börja packa upp de små möblerna.

Jag tänker vara glad fast det är mulet och trots att jag har grus i ögonen.

Jag tänker vara glad för att bebisen är en jonglör i magen precis just nu och för att 75% arbetstid har gjort underverk mot halsbrännan.

Jag tänker vara glad för att jag gick in i vecka 31 idag.

Jag tänker vara glad för att jag åt middag hos en vän igår och för att det inte ska gå tre månader till nästa gång vi ses.

Jag tänker vara glad trots att jag är sämst av alla på att spela memory. Sämre än varje tre- eller femåring.

Jag tänker vara glad för att jag börjat sticka på en jobbig härlig Laminaria. Den stora den här gången.

Jag tänker vara glad för att jag inte varit sugen på att wow:a alls i veckan men tänker komma ifrån det där jäkla döds-stället och vidare den här helgen. Det kommer jag ha förtjänat när bebisrummet är redo för möblering.

Jag tänker vara glad för att det är en och en halv timma kvar till lunch. Sen är det bara tre timmar kvar till jag får gå hem.

Jag tänker vara glad för att jag kommit över det mesta av mitt bebishus-ältande.

Jag tänker vara glad trots att mannen jobbar två tolvtimmarspass i helgen och jag längtar efter honom.

Jag tänker vara glad och hitta någon musik som inte gör mig uttråkad.

Jag tänker vara glad för att det är handboll på tv i helgen.

Men mest av allt tänker jag vara glad över att det är fredag. För fredag är den bästa dagen.

En magrapport men mest om att byta synvinkel

Igår gick jag på vattenjympan med min nya känguru-inställning. Det gav verkligen avkastning för istället för att titta på allt som var fint på andra och fult på mig så försökte jag ha en lite mer öppen inställning.

Det första jag lade märke till var två gravidisar som stod vid vågen. Båda hade jättejättejättegropiga och tjocka lår. Inget fel med det givetvis, jag är förtjust i kurviga kroppar och breda höfter, men jag insåg plötsligt att mina lår inte alls är lika gropiga eller ens tjocka (i proportion till resten)! För att vara en tjockis har jag rätt bra ben, kobenta som de är. Sladdriga och gropiga men det kunde helt klart se sämre ut. Klart som fan att de inte ser granna ut om man jämför dem med de smala och smärta flickorna i simhallen men jämfört med de här två helt vanliga gravidisarna är de helt ok.

Det andra jag såg var att en av kvinnorna i gruppen hade ett sånt där foglossningsbälte på sig under kläderna. Stackars henne, hon måste ha jätteont. Jag klagar över min foglossning men jag klarar mig i alla fall hittills helt utan hjälpmedel eller ens smärtstillande. Min kropp klarar foglossningen ganska bra så här långt och det är jag glad över.

Det tredje som fångade mitt öga var att minst två av badankorna också hade stora svällande preggo-bröst som hotade att hoppa ur badkläderna under övningarna. Det gjorde mig lite mer bekväm med mina egna som jag egentligen är lite stolt över.

Till och med interaktionsövningarna som jag avskyr (para ihop sig två och två, byta partner när musiken tystnar och liknande skolgymnastiska fasor) var ganska roliga och inte en enda blivande mamma kräktes över att behöva vara armkrok med mig.

Jag sträckte mig till och med så långt att jag pratade med en av ankorna i omklädningsrummet efteråt. Vi var klara ungefär samtidigt (efter att jag råkat sno hennes dusch men lämnade tillbaka den) och hon väntade lite på mig vid dörren så vi kunde gå ut tillsammans. Hennes bebis kommer i mars.

Tack Linda. Du gjorde så mycket större skillnad med din känguru-synvinkel än du nog trodde!

Jag fick för övrigt en annan sån där synvinkeljustering imorse. Ibland är det nyttigt att tänka tillbaka på hur livet såg ut när det var sämre än det är nu. Vid spårvagnshållplatsen stod det en kvinna bredvid mig och kräktes i buskarna. Jag vet hur det känns. Jag ville gå fram till henne och hålla hennes hår och tala om att det går över. Jag må ha foglossing, hemorrojder och känna mig tung och stor - men jag kräks inte längre (förutom ca varannan gång jag borstar tänderna). Och det är jag väldigt tacksam för!

Och så till magrapporten. Idag känns den inte riktigt lika utspänd som igår. Jag tror att bebisen går in i olika växtfaser och att livmodern då inte riktigt hänger med utan behöver en dag på sig att tänjas. Det är så det känns i alla fall. Det är som att ha en badboll i magen (en badboll fylld med vatten och bebis), och vissa dagar blåser någon in lite extra luft genom ventilen, så att bollen blir extra hård och studsig. Sedan pyser lite luft ut under natten och man vaknar med en lite mindre spänd boll i magen. Förstår ni känslan?

Frukt och bantning

Någon kommenterade mitt fruktintag och frågade mig om jag bantar. Nej, det gör jag inte. Bantning är ohälsosamt för kroppen både mentalt och fysiskt. Däremot försöker jag äta lite nyttigare och bryta en lång period av dåligt ätande och noll fysisk aktivitet. Det har jag gjort många gånger i livet med varierande resultat. En gång gick jag ner 20 kg på ett år. Det var ett bra resultat. Nu är alla de kilona tillbaks av olika anledningar och jag börjar känna att de (och fler kilon som ska bort efter de 20) begränsar mig mer än någonsin. Jag är förlovad och ett bröllop är inte otänkbart inom ett år eller så. Då vill jag inte känna mig som en padda som inte får plats i en fin klänning. Dessutom vill jag ju som bekant ha barn (bonussonen förtjänar faktiskt lite syskon) och i mitt nuvarande skick vet jag inte om kroppen klarar av en graviditet.

Allt det här behöver inte hända nu. Jag har tid på mig och tar det lugnt. Jag har inte börjat träna ännu utan tänker ta upp simningen när mitt gymkort går ut jag kan få ett nytt från jobbet. Då blir det simkort. När det gäller ätandet har jag börjat med att försöka ta bort fikandet och ute-ätandet. Så lite pizza och godis som möjligt. Jag äter färdigmat till lunch eftersom jag avskyr att laga mat ensam. Eftersom min mage är van vid pizza och småätande vill den inte alls bli mätt på de små micrade portionerna och därav fruktlängtandet. Helst vill jag ju såklart ha mackor och choklad men jag försöker lära kroppen att nöja sig med frukt.

Vi får se hur det går. Ingen panik. Panik leder bara till att man äter alldeles för lite och klarar typ två veckor innan man äter pizza och choklad igen. Jag tar det steg för steg. Just nu äter jag alldeles för mycket knäckebröd när jag kommer hem och är ashungrig. Det kanske jag tar itu med nästa vecka.

Rapportering

Klockan är 15:47 och jag önskar att jag hade tagit med mig en frukt till jobbet. Lasagnen (fryst och färdiglagad) och moroten är helt förbränd och jag känner mig helt utsvulten (trots att det är en lustig tanke med tanke på min kroppsform). Jag ska strax in i ännu ett möte och magen skriker efter bröd eller åtminstone en banan. Eller en mango.