Det är fortfarande rätt bra!

Ja, alltså, bra är ju ett relativt begrepp - men jämfört med hur jag mått det senaste halvåret måste jag säga att det känns rätt bra.

Igår tog jag en liten promenad. En promenad som inte togs för att jag var tvungen att ta mig från A till B, utan för att jag ville ha lite motion. Förr i tiden innebar motion minst en halvtimmes hård ansträngning, svett och andfåddhet. En mycket rask promenad till exempel. Nu blir jag helt slut av bara vanlig långsam promenadtakt, så "motion" innebär idag att röra på mig över huvud taget.

Jag ville göra promenaden till någonting roligt så jag kombinerade den med ett besök på Holmens marknad. Det är en ganska lång promenad, en halvmil kanske, så jag bestämde mig för att gå så långt jag orkade och ta bussen resten av vägen. 1,7 kilometer kom jag innan jag klev på bussen. 22 minuter tog det och det innebär en fart på runt 4,5 km/h. Inte så imponerande i vanliga fall, men det är ok i rådande situation. Jag är ju faktiskt sjuk och väldigt överviktig.

Holmens marknad var trevlig som vanligt, men lite urplockad. Jag såg en stol jag gärna ville ha, men de såldes bara i par och jag behöver bara en till min pysselhörna. Jag kom i alla fall hem med en liten påse knappar och en sax.

Det händer mycket roligt de närmaste dagarna. Idag kommer städarna hit och gör det skinande rent och underbart. Jag ska sy i knappar i de små bebiskläderna som ska till Lettland, fotografera dem och packa dem för leverans. Imorgon ska jag och maken äta god middag på tapasrestaurangen Pinchos. Superpepp på det! På torsdag kväll kommer bästa Sushila hit för att äta middag och prata Game of Thrones. På fredag är det date night igen då jag och maken ska gå på premiären av The Avengers. PEPP! Efter det stänger jag in mig fredag-söndag för att spela betaversionen av Guil Wars 2. Och på måndag åker vi hem till svärisarna och jag får äntligen träffa min lilla son igen.

Rätt mycket bra grejer va?

H2O-gympa nästa!

Cykelutflykt

Nu kör vi!

Edward, pappan och farfarn hade minigolf på schemat men det är inte så roligt när man är två år - så jag och Theodore tog en cykeltur istället. Vi hade inget mål med turen men styrde kosan mot stan. Vi hamnade i Majorna innan vi vände mot Linné där vi stannade och Theodore fick korv och potatismos till lunch. Sedan åkte vi hem igen via Olskroken, så att Theodore skulle få se var spårvagnarna sover.

Igår var vi på Borås djurpark hela dagen och jag är nog fortfarande lite trött. Av en slump träffade vi en familj som vi lärde känna under familjeutbildningen på MVC innan Theo föddes, och vi följdes åt i parken. Det är verkligen en pärs att gå på zoo en hel dag med en åttaåring och en tvååring. Vi åkte hemifrån vid elva och var inte hemma förrän strax innan åtta på kvällen.

Det första barnen ville göra var såklart att fika.

Låtsasdinosaurierna var såklart roligare än de levande djuren.

Men vi såg en del riktiga djur.

Och lite andra levande djur.

Och lite andra levande djur.

Och lite andra levande djur.

Jag har fuskat lite med maten de senaste dagarna. Ätit lite för mycket mest - men av ok saker. Det unnar jag mig dock när jag måste stå emot de fikafrestelser och sockerbomber som resten av familjen äter hela dagarna. Dock åt jag både lökringar och friterad ost på Max igår (men inga pommes, ingen läsk och inget hamburgerbröd) och jag tror att den där frityrsmeten innehåller massor av dåligheter. 

Ja och så var det den där mackan imorse. En dubbelmacka av valnötsbröd sötat med sirap. Med jordnötssmör och blåbärssylt. Jordnötssmöret är helt ok, för det är inte sötat alls, men blåbärssylten är hemmakokt och sockerstinn och brödet inte bra alls. Men nu åt jag den och den var god och nu är det inte mer med det.

I fläktens svalka ...

sitter jag nu på min säng och hackar på tangenterna. En säng som egentligen skulle varit renbäddad nu men jag hittade inte ett enda rent lakan som passar vår stora dubbelsäng. Alla är i tvätten verkar det som. Då orkade jag inte byta alla örngott heller så jag fixade bara till de värsta skrynklorna och slängde på ett nytt påslakan. Jag är besviken, jag älskar att sova i renbäddad säng!

Hur som helst. Det är tropisk hetta i stan i kväll och jag blir så himla trött! Det är som att värmen bara suger musten ur mig helt. Tur att vi har fläkten i sovrummet annars hade jag avlidit på fläcken.

Idag var vi på badstranden mest hela dagen. Härlanda tjärns badplats. Så himla bra! Småpojkarna badade och lekte i sanden. Vi åt medhavd matsäck och köpte glass (inte jag). Vi åkte hemifrån strax innan elva och lämnade inte stranden förrän någon gång runt fyra. Då åkte hela familjen till Lejonet och Björnen. Förutom jag som åkte hem och bytte om. Hade ingen lust att sitta och titta på när de andra åt glass efter att ha sett dem äta goda mackor och bullar hela dagen ... och mer glass då. Och pannkakor. Och lördagsgodis. Jag åt ägg, avokado, morötter, tomater, skinka och jordgubbar. Det gick ingen nöd på mig men jag var allt bra sugen på mackorna.

När pojkarna Sharp (farfar, pappan och de två barnen) kom hem igen drog jag och Theodore iväg på en liten cykeltur. Jag behövde röra på mig lite och det blev en lugn och slapp tripp in till stan och tillbaka via Olskroken. 40 minuter i maklig takt med en tjattrande och sjungande Theodore bak i stolen. Mysigt!

När vi kom hem väntade världens godaste revbensspjäll och coleslaw i köket. Jag åt tills jag nästan sprack och struntade blankt i allt vad energiintag hette. Det var trots allt lördag och jag åt trots allt "tillåtna" saker och det var trots allt bättre än de mängder av chips, smågodis och cola jag normalt skulle fått i mig under en vanlig lördag.

Efter maten fick småpojkarna se lite på Thomas-tåget innan minstemannen nattades och vi andra bänkade oss i soffan för filmkväll. Rango stod på spelschemat. Den var ok. Jag stickade på en kofta jag lovat att sticka klart åt svärmor.

Nu lockar den där halvrena sängen.

Värdelöst vetande - nu sänker vi ambitionsnivån

Det har varit lite mycket på sista tiden. Mycket med nytt jobb, Hjärtekatter, hushåll, familj och diverse ideella åtaganden. Jag har varit ganska dålig på att hantera allt och det mesta har blivit gjort bara halvbra, utom jobbet. Jag skulle vilja blogga bra, promenera mer och umgås med min man. Förhoppningsvis lättar det om några veckor. Tills dess sänker jag ambitionsnivån, bland annat här på bloggen. Jag ska försöka att blogga lite oftare men inte lika genomtänkt och intressant kanske.

Idag inspireras jag av min bästa vän Jenny och berättar lite högst personlig och värdelös information om nuläget. Hon berättade exempelvis att hon skulle borsta tänderna och att hon hade svarta mysbyxor på sig. Jag har inga byxor alls på mig, men väl ett typ hudfärgat linne.

Annars sitter jag och tittar på Star Trek: Voyager på Sci-Fi-kanalen och tänker att jag borde städa upp alla leksaker som ligger spridda i hela vardagsrummet. Orka.

Jag är också märkligt mätt. Som om jag ätit en hel buffé, men jag har mest ätit såna där torkade majsnacks. Jag tror att det är för att jag åt en sån jätteportion linser till lunch.

Jag tänkte promenadspringa idag men jag orkade inte och åt en munk istället. Ja just det, den åt jag. Därför är jag så mätt.

Jag älskar mitt nya jobb fortfarande. Det är så peppande och inspirerande. Så mycket bättre än jag hoppades! Inte alls bara textproduktion på löpande band, och mycket mer ansvar än jag trodde från början. Och så himla bra kolleger. <3

Jag behöver verkligen verkligen klippa mig. Hela familjen behöver verkligen verkligen klippa sig. Jag funderar på att ta bort ett par decimeter minst.

Jag kan fortfarande inte lyssna på någonting annat än The National. Jag försöker men det går inte, jag måste alltid byta tillbaka.

Jag saknar att åka till Partille och se på handboll. Kan inte säsongen börja snart?

Imorgon ska jag och Theo på lekträff med hans tjejkompisar från MVC-gruppen. Vi ska till Galaxen och titta på djuren.

Nästa vecka är jag i Stockholm med jobbet i flera dagar. Möten står på schemat men tydligen också Blodomloppet. Jag ska gå 5 km. Inte springa 10.

Nu ska jag tvätta ansiktet och borsta tänderna. Egentligen borde jag tvätta håret men då måste jag vara vaken tills det är torrt och det orkar jag då rakt inte.

Over and out.

En dålig grej med hellugg+cykel till jobbet

Motvind.

Stickafton

Nu åker jag hem till Sushila för att sticka och umgås. Det kommer att bli hur mysigt som helst för jag trivs mycket bra både med hennes sällskap och mysiga lägenhet.

Jag står just nu på spåris med darriga knän, för jag skyndade mig så mycket på cykeln tidigare att jag blev alldeles trött. Theodore hade tid hos tandläkaren och jag var orolig att bli sen i snöovädret. Som tur var hann vi i lagom tid och pojken var så duktig. Det var ingen riktig undersökning utan bara rutinmässig provtagning av salivet men pojken satt så duktigt själv i stolen och fick både tandborste och suddigum efteråt.

Harmonisk kväll

Åh vilken mycket bättre dag jag haft idag! Det började med en mysmorgon utan dess like med en pojke som visserligen bara sov i sin säng till tjugo över sex, men det kompenserade han för genom att mys-sova i vår säng ända till kvart i åtta. Alldeles för sent för mig såklart men jag kunde inte motstå myset. Som genom ett mirakel hann jag ändå göra mig i ordning, äta frukost och cykla till jobbet utan att komma för sent.

På jobbet var det roligt, så roligt att jag bara med nöd och näppe lyckades slita mig vid fyra för att cykla till dagis (utan att bli minsta lilla blöt). Där hämtade jag en glad och busig pojke som ätit och sovit duktigt och varit på bra humör hela dagen.

Vi åkte hem och lagade Korv Stroganoff med basmati-råris och broccoli som pojken åt med god aptit. Sen var det dags för dusch-lek och nattning. Allt gick smidigt och var så mysigt så. Pojken var glad nästan hela tiden och sötare än vanligt. Min lilla stjärna.

Det är något knas med ljudet i början men det ger sig ...

Jag är så trött, hälsar den värdelösa mamman.

Åh herregud så trött jag är! Den här dagen har sugit musten ur mig och jag har inte ens gjort något extra ansträngande. Jag cyklade till jobbet och jobbade till fyra. So far so good. Jag var så nöjd med att det inte regnade och att cykelvägarna var näst intill isfria. Jag såg fram emot en behaglig hemresa.

Så, när jag sedan cyklade hem i regnet, såklart, surade jag lite men var vid hyfsat gott humör. Tills jag blev nedstänkt av en bil. Tack! Jag kom fram till dagis dyblöt och med igenimmade glasögon. Som tur är var Theodore duktig och kvittrande glad hela vägen hem. Tills vi kom till trappan. Då var allt annat mer intressant än att gå upp och jag såg hur ett trotsanfall var på väg. Jag prövade alla knep, lät honom få valmöjligheter (gå upp för trappan själv eller bli buren) och talade till honom på hans nivå - men ingenting hjälpte. Till slut fick jag helt enkelt lyfta upp honom och bära honom under vilda protester. Väl hemma låg han på golvet och skrek medan jag klädde av mig och började förbereda för matlagning. Efter en stund förstod jag att här skulle ingen mat bli lagad om jag inte mutade pojken glad igen. Så det blev Bolibompa på datorn vid köksbordet. Det var mäkta populärt.

Jag var nästan färdig med maten - stekt fisk med färska rödbetor, kokt potatis och citronsås - när Bolibompa inte var roligt längre. Men det passade ju ganska bra eftersom det var matdags. Trodde jag. det blev ingen mat äten och allt var felfelfel tills jag helt enkelt bestämde att det var läggdags, en halvtimme tidigare än vanligt. En mamma orkar bara så mycket liksom.

I sådana här situationer känner jag mig som en värdelös förälder. Allt pojken vill är ju egentligen att jag ska leka med honom. Umgås med honom. Vara med honom. Men jag måste ju få maten lagad! Det måste ju bli gjort. Suck. Jag önskar att jag bara kunde vifta med ett trollspö och så stod maten där. God och näringsrik. Så kunde jag hänga lite med min lilla kille istället. Och vara en bättre mamma. Det här med olika matkassar man kan få hemlevererade med recept är ju bra och fint men varför har ingen kommit på att leverera påsar med helt färdiglagad god och nyttig mat? Färdiga rätter för fem dagar, bara att lägga i kylen och sedan värma. Toppen!

Men men. Nu sover pojken och jag har diskat undan efter middagen. Nu väntar ett par timmar framför TV4 Science Fiction innan jag kryper ned mellan de obäddade lakanen. I händerna tänkte jag ha en stickning som jag påbörjar för tredje gången kan man säga. Det är en balaclava åt Theodore och den första jag stickade blev lite för liten så jag bestämde mig för att sticka en ny. Den andra blev stor nog att passa mig så den repade jag upp. Nu är jag inne på tredje försöket. Snälla, säg att det där med tredje gången gillt gäller för jag orkar inte sticka en till.

Hur ska det bli den här gången? Place your bets!

Helt ärligt om vardagen

Många bloggar är till för att glorifiera. De skönmålar det fina och rena eller det sjuka och destruktiva. Det är självklart inget konstigt med det. Inget fel heller. Jag gör det också. Väljer ut det jag vill skriva om och komma ihåg. Jag vet inte om jag nämnt för er varför jag bloggar men anledningen är i alla fall att jag vill minnas. Jag vill komma ihåg alla de här dagarna som går så fort. Jag vill minnas hur det var just nu. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa vad vi gjorde och hur jag tänkte precis just nu. Jag försöker att skriva om det bra och det dåliga. Om sömnbristen och bebispussarna. Om stress och mys. Men självklart väljer jag den bästa bilden, den roligaste anekdoten och så vidare, det försöker jag inte sticka under stol med.

Min blogg handlar alltså om min vardag. Om de vardagliga och sensationella sakerna som händer i den. Ordet vardag ses ofta som negativt laddat. Vardag är tråk och tristess, gråa disktrasor och fiskpinnar. Jag älskar min vardag. Det kanske låter som hittepå men jag är så nöjd och tillfreds med min vardag. I det stora hela alltså. Klart att jag inte älskar att betala räkningar och planera veckohandlingar just när jag gör det - men jag kan helt enkelt inte leva med tanken på det motsatta. Att inte ha min vardag. Att inte ha min familj och mitt hem och mina kvällar framför teven. Så för att fira min helt vanliga vardag tänker jag nu skriva ett helt ärligt inlägg om min dag. Utan omskrivningar eller försköningar eller överdrifter. Och så avslutar jag med några helt ärliga bilder från mitt helt vanliga hem. Håll till godo:

Efter en natt med rätt dålig sömn som faktiskt inte berodde på min son hade vi en mysig familjemorgon innan jag trampade iväg till jobbet och pojkarna traskade ned till tvättstugan. Efter halva cykelvägen började det regna och när jag kom fram till jobbet var jag dyblöt. På utsidan. Mina nya cykla-till-jobbet-kläder fungerar perfekt, jag blir varken kall eller blöt. Toppen! 

Sedan jobbade jag till fyra. Det regnade fortfarande när jag styrde tramporna mot dagis och den här gången blev jag blöt in på skinnet. Mest på fötterna dock eftersom smältvattnet och regnet hade gjort så stora pölar att mina fötter doppades i vattnet när jag trampade! Som tur är var pojken duktig och trilskades inte så mycket, i vanliga fall är det omöjligt att få honom att vilja gå hem. Det är lite lättare nu när jag kan locka med cykeln. Det första han gör när han ser mig komma in med hjälmen på huvudet är att skrika "gicka, gicka!". Det betyder cykla. 

Väl hemma fick jag muta pojken med en kiwi och ett päron bara för att få laga mat utan att han slängde sig gråtande på golvet eller gjorde rackartyg. Vilket naturligtvis gjorde att han inte ville äta min dijonsmakande kycklinggratäng med couscous och haricots verdes. Såklart. 

Istället för att bråka om maten (för det leder ändå inte till någonting bra) gick vi upp och tittade på Bolibompa. Theodore älskar Bolibompa och satt som ett tänt ljus i min famn tills det var dags att byta om till pyjamas. Efter tandborstning, sagoläsning och godnattsång tog jag hand om disken medan pojken försökte somna. Det var tydligen lite jobbigt ikväll men efter en halvtimme sov han gott med isbjörnen i ett fast grepp. Jag diskade klart, fotograferade lite och vek två fulla tvättkorgar tvätt. Sedan läste jag lite bloggar och såg på House. Och nu sitter jag här.

Och här kommer dagens bilder. Hoppa gärna på utmaningen och blogga om era helt vanliga hem, ni också!

Theodores rum. Inte inrett alls eftersom det fungerar mest som ett funtionsrum. Skötrum och sovrum. Theodore leker mest i köket och vardagsrummet för det är där vi vuxna är. Men snart är han stor nog att leka mer själv och då ska vi fixa till hans rum så att det blir mysigare och lekigare. Vi funderar på att köpa ett bord och två små stolar åt honom i tvåårspresent. Så kan han sitta där och rita och så.

Hallen. för mycket kläder och för många skor. Tanken är att vi ska sätta upp några krokar i barnhöjd så att pojkarna kan hänga upp sina egna ytterkläder. Då blir det lite mer plats och lite mindre kaos.

Köket. Komplett med gigantisk diskhög i diskstället. Soppåsen hänger lite käckt på lådhandtagen och vi har fortfarande inte fått upp några gardiner efter två år. Jag trivs trots det väldigt bra i vårt kök.

Badrummet. Det enda rummet i lägenheten som inte renoverades innan lägenheten såldes till oss. Anledningen är den grundförstärkning som görs i fastigheten så det är inte mycket vi kan göra åt exempelvis det gräsliga kaklet.

Sista bilden visar vårt sovrum med den obäddade sängen. Vi bäddar aldrig, förutom när vi byter sängkläder.  Vi skyller på att det är för att vi vill undvika kvalster men sanningen är att vi inte tycker att det är så viktigt med bäddning.

Return of the hurtbulle

Pust!

Cykelpremiär! Igår tog jag mig i kragen och cyklade hem min cykel från jobbet. Där hade den stått sedan i september. Nej, jag skojar inte. Jag har inte rört min cykel på hela hösten. Diverse sjukdomar och grav lathet stod i vägen och sedan var det vinter med glashalka och snökaos. Men nu! Nu går det att cykla igen.

Jag gick helt enkelt till Nordstan på lunchen och köpte underställströja, vindtät jacka och byxa, två cykellampor och ett par fingervantar. Nu hade jag inga ursäkter längre. På med hjälmen och iväg.

Imorse satte jag Theo i cykelsitsen (mycket populärt) och trampade iväg till dagis. Det gick jättebra. Efter lämningen satte jag av mot jobbet. Det gick också jättebra även om det tog lite längre tid än vanligt. Mest för att det fortfarande är lite isigt på sina ställen men också för att jag blev trött. Det är jobbigt att röra på sig och jag vill inte komma till jobbet helt genomdränkt av svett. Så jag tar det lite lugnt så här nu i början. Det är bättre än inget.

Hepp!

Mot bättre tider!

Idag har jag lärt pojken diska också. Han tyckte att det var roligt och visade på lovande talanger. Snart kan vi överlåta hela hushållsarbetet till vår son och koncentrera oss på viktigare saker som datorspel, stickning, teveserier och slösurfning. Gött!

Annars måste jag säga att den här helgen har varit den segaste på mycket länge. Det är helt enkelt omöjligt för mig att komma ur den där känslan av att kropp och hjärna vadar fram i någon slags seg smet. Det som i torsdags började med övertid på jobbet till 23 har fortsatt med på tok för lite sömn varje natt, en krasslig pojke och en helgjobbande man. Alltså en helt slutkörd mamma/fru. Jag hade storslagna planer för helgen som inkluderade städning, sortering, namnbandning av kläder, stickning, räkningsbetalning och parklek. Jag har lyckats städa köket behjälpligt några gånger, plockat upp några böcker i Theos rum, vikt tvätt och tagit en långpromenad in till stan i spöregn för att krassliga pojken skulle få sova i vagnen. That's it.

Och så har jag påbörjat och färdigställt en födelsedagsstickning som, trots att jag följde mönstret, blev för liten. Jag känner mig stick-less och stick-besviken och har tappat lusten lite. Kanske går det att blocka, men det är ju sån där fair isle så det går inte att göra så mycket åt elasticiteten. Vad tror ni?

Hur som helst. Pojken sover middag och jag passade på att ta en liten lur själv. 30 minuter som blev en timme. Känner jag mig piggare? Nope. Men en Berocca Boost senare har jag i alla fall skrivit en matlista och en handingslista så när lilleman vaknar ska vi åka till ICA och handla. Vi tänkte slå på stort och åka till ICA Focus i Gårda istället för våra vanliga MAXI, de har nämligen en viss sorts trasa där som vi inte hittat någon annan stan och inte klarar oss utan.

När man är liten och krasslig orkar man inte riktigt med lekparker. Inte heller när man är stor och aptrött. Så här är en lekparksbild från förra helgen istället.

Men, hallå där! Precis när jag trodde att jag skrivit klart mitt inlägg minns jag att jag i min tröttma glömt att redovisa hur det gick för Theodore på BVC i torsdags. Jättebra. Godkänd på alla punkter. 11,9 kg tung, 84 cm lång, huvudomfång på 46,5 cm, läkarundersökning utan anmärkning och vaccinationen utförd. De ställde som vanligt lite frågor om utveckling och så. Om han gick själv. Ja. Om han ramlade mycket. Ja. Om han talade. Eh, ja men inte vårt språk. Då såg hon lite bekymrad ut, doktorn, men efter att vi kommit fram till att han förstår vad vi säger - och hämtar saker vid uppmaning, vet var mage och näsa sitter osv. - så tyckte hon att vi kunde avvakta till efter nyår och se om talet inte lossnat till dess. Jag är inte orolig över det, jag märker ju att han är med och förstår, det där med att säga ord själv klickar nog så småningom. Fröknarna på dagis höll med och var inte heller oroade. Han är ju bara snart 18 månader och mycket kan hända på väldigt kort tid i den här åldern.

Så, allt bra på den fronten. Nu önskar jag bara att lilleman kunde bli frisk från sin snuva och jobbiga hosta men jag är rädd för att det bara är början vi ser.

Storätarn och storsovarn.

Idag frågade fröknarna på dagis oss om vi ville att de skulle begränsa Theodores matintag. Vadådå undrade vi. Jo, för han äter flera portioner till lunch. Han äter allt de lägger för honom. Det är såklart inget problem men jag kan förstå varför de frågar. De vet ju inte hur han äter hemma osv.

Vår lilla pojke älskar mat. Och inte ska man hålla på och begränsa om det är just mat han vill ha mycket av (och inte bullar och glass) så länge han ser lagom ut i kroppen. Så låt honom äta, sa vi.

Vi är glada att det inte är tvärt om.

De berättade också att han möjligtvis hade tagit sig en liten tupplur på förmiddagen för någon dag sedan. Alla barnen var ute och när de skulle gå in hittade fröken Theodore sittandes lite för sig själv. Blundandes. De visste inte om han sovit eller bara vilat lite. Lilla gubben! Det är tröttsamt att vänja sig vid dagistempot.

Det är inte heller ett problem. Om han vill vila en stund får han göra det. Han sover ändå gott under vilan efter lunch och somnar ovaggad klockan sju på kvällen. Sedan sover han till halv sju-kvart i sju på morgonen. Det är helt ok.

Vi är glada att det inte är tvärt om. Tro oss. Där har vi varit.

Själ sover och äter jag som jag ska. Och cyklar till jobbet igen efter ett långt cykelupphåll över semestern. Nu är det tillbaka i gamla gängor och det känns oerhört skönt!

Fredagsmys! Dip blandat med naturell yoghurt, en grönsaksbuffé och mineralvatten med krusbär- och päronsmak.

Hopp och lek i dagarna tre hos familjen Sharp

I fredags vankades det grillfest och vi dukade upp 1,8 kilo helgrillad ryggbiff, sallad, majskolvar och glass ute på gården. Allt åts upp av sex vuxna och tre barn (ett barn var för litet och fick äta mangogröt och tutte istället). Mycket trevligt och bra. Det var lite sådär spontan-arrangerat och blev väldigt lyckat.

På med hjälmen så kör vi!

I lördags var det stora cykelutflyktsdagen och vi trampade in till stan och snurrade lite. Plikta, Avenyn, Kungsgatan, MAX och hem typ. Inte jättelångt i kilometer men vi var ute i en massa timmar.

Morgonbus är bästa sättet att starta dagen.

Idag började vi med lite morgonbus och roliga små upptåg innan vi åkte vi in till kontoret en snabbis på förmiddagen. Jag stannade kvar och jobbade lite medan pojkarna åkte hem för att sova middag. På kvällskvisten gick vi ut på gården och lekte i de uppblåsbara plaskpoolerna som stod utställda.

När man leker i vatten är det viktigt att man har på sig badshorts som är minst två storlekar för stora. Då blir leken rolig både för den som deltar och de som ser på.

TB!

Idag har jag inte tid att blogga för jag ska läsa om Sookie och Bill. Det får jag faktiskt för pojken sover och köket är rent. Jag har antecknat vad jag ätit idag och cyklat fem kilometer extra. Nu vankas cola zero med citronskivor i. Det har min man fixat åt mig. Jag har en bra man.

Men så åter till boken. Jag har bara kommit några sidor in och Sookielicious har just räddat Billieboy från de där vampyrdränerarna. Som i början av serien ni vet. Men i boken blir inte Sookie skadad och dricker inte Bills blod. Jag tycker inte att boken är dålig än i alla fall. Mycket räddas på grund av att den är skriven i jagform ur Sookies synvinkel. Det blir lite mindre tonårsroman då på något sätt. Eftersom Sookie faktiskt är vuxen.

Jag återkommer.

Tomt och tyst en liten stund

Föräldrarna har åkt hem, Theodore sover middag och mannen väntas inte hem förrän runt sex. Från att ha varit fullt hus hela helgen känns det nu plötsligt väldigt tomt, och tyst, och rymligt. Skönt men ändå vemodigt.

Jag blir alltid så ledsen när mina föräldrar åker hem. Den här gången sa vi hej då efter var sin glass på Lejonet och björnen och jag och Theodore, som cyklat dit, tog en liten extrarunda för att skaka av oss lite separationsångest. Det blev en tur till Liseberg och tillbaka. 14 kilometer i maklig takt. Vemodet är kvar men det mesta av ledsamheten är borta.

Ett besök på Lejonet och björnen är obligatoriskt varje gång någon av mina föräldrar är här.

------------------------------------

Och så kom mannen hem med blommor och goda ostar!

Cyklisten

Nu kör vi!

Det där med att åka cykel var ju toppen! Premiärturen gick från stan och hem till Gamlestaden. Första tio minuterna var han knäpptyst men sedan började han småprata lite och peka på saker. Idag möttes vi i stan efter jobbet och Theodore fick följa med mig hem på cykeln. Idag var det full låda med glädjetjut och viftande små fötter. Cykeln är verkligen en hit och det är inte alls mycket jobbigare att cykla med en bebis i bak.

Ekipaget på innergården vid kontoret.

I love helmet hair

Det går himla bra med cyklingen. Jag har trampat fram och tillbaka till jobbet och det fungerar hur bra som helst. Det gör kanske inte några större underverk för konditionen med de här 20-minutersrundorna två gånger om dagen men det är definitivt bättre än att åka spårvagn. Det är lite synd bara att det är så otroligt många rödlysen att stanna vid på vägen. Uppskattningsvis 15 stycken. På 5 km. På 20 minuter. Helt vansinnigt. Det är alltså i princip omöjligt att komma upp i några spännande farter. Jag tradar på i 15 km/h. Men som sagt, det är bättre än spåris.

Jag tror faktiskt att jag låter bli att fylla på månadskortet när det går ut. Jag fyller nog på med cash istället, för helgåkning och så.

Bra för kroppen, bra för ekonomin - och så får jag se snygg ut i hjälm. Oslagbart.

Mors dag nummer två

Far och son sitter och tittar på F1-kval. I eftermiddag är det tävling.

Först och främst vill jag gratulera min egen världens bästa mamma på mors dag. Sedan vill jag gratulera mig själv på min andra riktiga mors dag. Redan för några år sedan fick jag blommor som extramamma på mors dag och förra året var ju min första riktiga. Då firade vi inte på något särskilt vis men allt kändes ju så nytt och fint ändå.

I år ska vi städa på mors dag, och äta god lax från igår. Och se på F1. I morse fick jag sovmorgon då Theodore sov i sin egen säng ända till fem över åtta! Och så var ju min nya cykel med tillbehör kombinerad mors dags- och födelsedagspresent. Jag känner mig glad och uppskattad. Jag älskar min familj så mycket. Jag har världens finaste och bästa man och världens duktigaste och sötaste lilla pojke och världens finurligaste och goaste stora pojke.

Cykeln premiäråkte jag för övrigt hem från jobbet i fredags och det kändes hur bra som helst. Med alla oändligt många rödlysen och stopp tog det 23 minuter och det är ju hur bra som helst. När jag vant mig lite vid cykelvägar och växlar och så kommer det gå ännu snabbare. Inte behöver jag åka spårvagn inte!

Elfte april tvåtusentio.

Buhu! Jag hittar inte vår kamera. Den är full av söta bilder från Plikta igår och det var då jag hade den sist. Batteriet tog slut och jag lade ned den i skötväskan. Alternativt min handväska. Nu är den i alla fall inte i någon väska och jag vet inte var den har tagit vägen. Jag har lite panik över tanken på att inte ha en hyfsad kamera nu i lära-gå-tider. Jag måste hitta kameran!!

Jag kan alltså inte bjuda på några fina och soliga bilder idag. Annars hade ni kanske fått se en glad och söt Theodore som lekte titt-ut i vagnen på vägen till stan. På promenaden in till stan. Promenaden, ja. Jag har promenerat in till stan tre gånger nu och tycker att jag är typ den duktigaste människan i världen. Det tar 50-60 minuter om man tar vägen via Redbergsplatsen och det är en ganska mysig sträcka.

Min man har fixat något snajdigt program till min telefon så att jag kan registrera min träning och till exmpel med hjälp av gps få info om hur långt jag gått och hur snabbt osv. Väldigt spännande och roligt. Om man kommer ihåg att trycka på "start" dvs. Jag kom till Svingeln innan jag kom på det, och då är man ju i princip redan framme i stan. Suck. Jag som gick och gottade mig så mycket åt att se hur långt jag hade gått. Jag får mäta nästa gång.

Det går alltså helt ok med träningen. Jag försöker att göra någonting två eller tre gånger i veckan. Styrketräning med kondition, simning eller långpromenader - det är lite olika beroende på vad jag har tid med. Ibland kommer någonting i vägen som sjukdomar, besök och så vidare men sånt är familjelivet och det är ok. Jag gör så gott jag kan och det börjar märkas lite smått. Den där känslan av att vara stark, som jag längtade efter så mycket, börjar komma smygande. Att lyfta och bära Theodore är mycket lättare och jag känner mig mer uthållig. Jag menar, för två månader sedan skulle jag knappast klara att promenera in till stan. Inte utan att klaga och gnälla och nästan avlida i alla fall.

Det märks dock ingenting på vågen. Inte heller på kläderna, de sitter lika illa som vanligt. Jag kanske måste sluta äta godis och fet mat varje dag för att det ska hända något på de planen eller vad tror ni? Hehe.