Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.

Jag vill jobba!

Jag är så sjukt sugen på att jobba just nu. Det blir jag ju titt som tätt, men tidigare har det mest fyllt mig med ångest eftersom jag inte har ett jobb att gå tillbaka till längre (eftersom kontraktet med ICA gått ut). Nu ser det ut som att jag kanske har en jättespännande möjlighet när jag blir arbetsför igen och det bara pirrar i skrivfingrarna och drar i kreativitetsnerverna!

Fantastisk känsla såklart, men den väcker frågor som pickar på ångestknappen i hjärtat. "När jag blir arbetsför igen". Alltså när jag blivit botad och börjat återhämta mig. Är jag botad? Har operationen fungerat? Ligger kortisolnivåerna lagom lågt, eller åtminstone inte för högt? Om inte, vad händer då?

Kanske får jag svar på mina frågor nästa vecka, under den inneliggande utredningen. Jag längtar efter klartext men är livrädd på samma gång. Jag vill bli frisk nu. Jag vill jobba nu.

Depp

Jag har egentligen vetat om det ett tag, men idag blev det svart på vitt. Mitt kontrakt med ICA går ut i maj och jag kan ju inte komma tillbaka till dess, så det förlängs inte. Inga hard feelings mot dem, de måste ju kunna ersätta min tjänst. Men det svider.

Det finns ju ingenting jag kan göra åt situationen. Jag kan ju inte jobba och försöker att inte oroa mig över hur det ska bli när jag ska börja trappa ned sjukskrivningen och arbetsträna eller vad det blir. Svårt att arbetsträna utan jobb!

Som sagt, det finns inget jag kan göra nu. Men det är jobbigt. Och idag deppar jag över det.

Dags för nya perspektiv igen

Nu skulle jag ju må så himla mycket bättre var det tänkt, eller hur? Bara jag fick de där medicinerna så skulle allt bli nästan som vanligt, va? Och så gick jag där och kände mig risigare än någonsin. 

Visst, vissa saker är lite bättre. Huden i ansiktet är inte lika inflammerad, jag tappar inte lika mycket hår och det känns friskare, knölen på nacken har nog blivit lite mindre och ibland känner jag mig lite smidigare än på länge. Som ett kylskåp och inte ett betongblock. Däremot är jag otroligt utmattad och svag under stora delar av dagen, illamående med hög puls. Vanligtvis mellan tolvtiden och fyratiden ungefär. Då är jag antingen helt utlsagen och måste ligga ned utan att röra mig eller bara vanligt utmattad och jättetrött. Vid middagstid känner jag mig oftast lite bättre och på kvällen är jag oftast ganska pigg igen. Jag är oftast rätt pigg på förmiddagen också, innan medicinen börjar verka.

Det är alltså abstinens det handlar om. Kroppen freakar ut eftersom den i flera år varit van vid skyhöga kortisolvärden och nu är jag taskig och sänker dem. Alltså är det egentligen bra att jag mår dåligt. Det betyder att medicinen fungerar. Det betyder också att jag måste skifta perspektiv igen. Att bli bättre från den här sjukdomen betyder att man faktiskt mår sämre ett tag. Ganska länge till och med.

Jag var på ett läkarbesök i måndags, ledsen och trött och less. Det var skönt att få klaga av mig lite och läkaren (som jag gillar) gav mig lite nya perspektiv.

För det första. Det kommer att ta mycket längre tid att bli frisk än jag trott och hoppats (kanske lite naivt). En operation kommer förhoppningsvis att vara gjord under våren. Efter det måste jag vara sjukskriven i minst tre månader medan kortisonmedicinen jag kommer att äta trappas ned. Under den här tiden kommer jag att må lika dåligt som nu, om inte sämre. Dessutom kommer jag under ganska lång tid inte få exempelvis lyfta eller nysa. Jag kommer alltså vara sjuk ett bra tag till. Minst till i höst.

För det andra. Jag kommer inte att kunna jobba på ett bra tag. Jag har ju hela tiden trott att jag på något magiskt vis skulle kunna gå tillbaka till jobbet snart. Att jag nästa månad skulle vara bättre. Eller nästa. Men så är det inte. Jag kommer inte att kunna jobba igen förrän tidigast i höst. Och då bara på 25 % till en början. Det betyder förmodligen att mitt nuvarande kontrakt inte kommer att förlängas eftersom det går ut i maj. Det suger donkey dick men jag har full förståelse om de måste ersätta min tjänst mer permanent. Det betyder också att jag inte kommer ha ett jobb att gå tillbaka till när jag mår bättre. Det suger också donkey dick men det är inget att göra någonting åt. Det måste jag acceptera.

För det tredje. Jag måste sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan vara den supermamma Theodore förtjänar. Eller, jag måste inse att jag visst är den supermamma han förtjänar, för jag gör mitt bästa. Nej, jag kan inte följa med på utflykter eller gunga eller klättra. Nej, jag orkar inte leka med tågbanan på golvet. Ja, jag är trött jämt och tappar tålamodet ibland. Men jag leker med honom så mycket jag bara orkar. Han får så mycket kärlek och ömhet och uppmuntran en liten pojke kan få. Han har ett tryggt hem, två kärleksfulla föräldrar, hela kläder, mat på bordet och en pappa som tar honom till lekparker, klätterberg och mysiga utflykter. Det går ingen nöd på Theodore.

För det fjärde. Jag måste tillåta mig själv att vara sjuk. På riktigt. Jag måste sluta känna mig pressad att bli bättre, orka mer. Jag känner mig som Agda 85 år. Det är så det är. Och Agda 85 orkar inte gå mer än till dagis och tillbaka. Ett varv runt kvarteret kan vara utmattande och ibland orkar hon inte svara i telefonen när den ringer. Så är det och så kommer det vara ett tag. Det måste vara ok. Agda 85 kan inte gå till simhallen eller gymmet just nu. Agda 85 orkar inte alltid laga ordentliga middagar utan bjuder familjen på köttfärssås från en burk. Jag är Agda 85. Det måste jag acceptera.

Jobbiga saker att fundera över. Jobbiga saker att acceptera. Men när man till slut får lite reda i oredan i huvudet och hjärtat känns det så otroligt mycket bättre. För det är faktiskt fasansfullt mycket lättare att må dåligt om man vet att det är ok.

En silvermedalj!

En av arbetsgrupperna som jag är med i på jobbet har vunnit ett pris! Silver i kategorin Bästa DR i tävlingen Inhouse 2012. Själv hann jag bara vara med och brainstorma fram själva grundidén och hann tyvärr inte skriva copyn, men jag är så stolt och glad ändå!

Heja ICA, heja Supermarket-gänget!

Lite av en skitdag

Den har inte varit helt värdelös, dagen. Jag har gjort roliga och mysiga saker men jag har inte orkat med. Kroppen har inte orkat med.

Natten var strulig med en snurrande pojke i sängen och jag sov dåligt eftersom jag väntade på att mannen skulle komma hem från sina festligheter. Vilket han gjorde en halvtimme innan min klocka ringde. 05.00.

Sedan lämnade jag Theodore på dagis innan jag mötte upp kollegorna för en heldag fylld av inspiration och research. Jag samlade på mig många nya insikter under dagen men jag var så otroligt trött och sliten i kroppen. Varenda steg och rörelse tog emot och fram emot eftermiddagen var jag tvungen att ge upp och erkänna mig besegrad.

Jag orkade verkligen inte gå mer så jag sa adjö och åkte hem för att hämta Theodore på dagis. Det var lite tidigare än vanligt eftersom jag inte behövde resa den där timmen från Kungälv, så vi gick till Svenheimers konditori och fikade.

När vi kom hem lekte vi med bilar en stund. Jag var jag så trött att jag bara ville grina så det var skönt att det fanns rester kvar från gårdagens middag så att jag slapp laga mat.

Resten av kvällen myste vi i soffan framför Toy Story 2 innan mannen och storebror kom hem. Då blev det fart på bröderna och de lekte vilt och våldsamt ända till klockan nio.

Nu sover de båda småpojkarna i sina sängar och jag ligger i min och skriver. Kroppen är så trött att jag inte ens orkar sitta i soffan. Som tur är har jag en varm och mysig man bakom ryggen. Med duktiga klifingrar.

Jag har fortfarande inte hört någonting från läkarna på Östra sjukhuset. Det är så frustrerande att bara vänta och vänta. De sa att jag kunde höra av mig om jag inte fått något besked denna vecka så jag ringer nog på måndag och hör efter.

Det känns lite extra jobbigt att ha cushings just nu. Kroppen är trött, huden känns tunn och bräcklig, de enorma bristningarna sticker och stramar, massor av nya finnar har blossat upp i ansiktet och på bröstet, jag tappar hår i drivor och så fortsätter jag att gå upp i vikt på överkroppen och i ansiktet. Det känns rätt värdelöst med andra ord. Jag vill påbörja någon slags behandling nu med en gång innan kroppen förfaller helt och hållet.

Nu är det slutklagat för idag. Kanske känns det lite bättre om jag bara spelar lite ordfejd och somnar.

It's oh so quiet ...

Jag är gräsänka ikväll eftersom mannen är ute på dåligheter. Det firar jag med att se Champions League-handboll på teve med en stickning i händerna. Ett par helt kravlöst stickade sockor, jag har inte ens bestämt riktigt hur det ska se ut ännu. Tyvärr blir de inte så snygga eftersom jag inte riktigt behärskar det där med trådspänning ännu. Buckligt och fult.

Hjärtliga sockor. Buckligt och skevt. Men sköna blir de nog ändå.

Klockan är bara tio över sju men det har redan varit tyst och lugnt ett bra tag. Theodore störtsomnade nämligen i soffan runt sextiden. Han satt bredvid mig och tittade på Svampbob, trodde jag. Plötsligt uppmärksammade jag att hans snoriga snörvlingar lät misstänkt mycket som snarkningar. Mycket riktigt. Pojken hade somnat. Utan napp och allt.

ZZZZZZ ...

Antagligen kommer han väl vakna typ fyra i natt och vilja se på barnprogram, men det är inte mycket att göra åt saken. Inatt vaknade han för övrigt tre gånger och kom in till vårt sovrum och frågade var alla nappar var. Det var bara att gå upp och leta fram dem. De låg bakom sängen varje gång.

I morgon blir en rolig dag. Jag och några kollegor ska ut och göra research inför omdesignen av förpackningarna till två av ICAs produktlinjer. Pepp!

Produktiva dagen

Idag hade jag så sjukt mycket att göra på jobbet att jag var tvungen att jobba hemifrån. Ni vet, helt ostört utan möten och utan att svara på frågor och utan att fika och så vidare. Bara köra på. Skriva skriva skriva.

Och det har jag gjort minsann. I åtta och en halv timme utan stopp. Förutom fyra kisspauser och en halvtimmes telefonmöte. Jo, jag vet att jag bara ska jobba sex timmar om dagen nu, men det kan vara skönt att ha lite tid innestående. Jobba lite mer när det är extra mycket att göra och sen kunna gå lite tidigare när det är svackor.

Hur som helst så fick jag jättemycket gjort och det känns himla skönt. Dessutom var jag ganska pigg när jag väl stängde jobbdatorn för dagen och orkade till och med lekjaga Theodore runt lägenheten en stund innan middagen. Det var länge sedan. Det gör stor skillnad att inte behöva pendla två timmar.

Så, nu ska jag mysa med Theo, titta på Toy Story II och sticka på ett par hittepå-sockar.

What I do

Det är väldigt sällan jag bloggar om vad jag gör på jobbet. Inte för att det är någon stor hemlighet egentligen, jag jobbar på ICA Reklam där jag skriver copy. ICAs inhousebyrå alltså. Jag trivs så himla bra och oftast är det jättekul på jobbet. Även om vissa uppgifter är mer vardagliga än andra så kommer det då och då sådana som gör att det spritter lite extra i tangentfingrarna. Som den här till exempel. Förpackningsjobben är mina hjärtejobb!

ICA dressing. Köp den nu!

Jag har alltså skrivit den där lilla texten innanför strecken.

Titta vad jag fick!

Jag har världens bästa jobb. Och världens bästa kolleger! Idag har jag fått fina kommentarer och positiv kritik från flera olika håll och det känns alltid så himla bra i magen.

Men bäst av allt. Idag fick jag en present!

Produktionsledaren i ett team jag jobbat mycket med på sista tiden kom in med den här superfina lilla asken full med godis! Den är gjord av en utskriven så kallad superpanorama som vi tagit fram tillsammans. Fatta vad fint!

Fint och gott. Och så himla gulligt!

Kaffeutmaningen

Jobbkaffe ist the shitz!

Jag har ju aldrig varit någon stor kaffedrickare direkt. Det var inte så att jag sade nej till en god latte då och då men jag drack inte kaffe sådär till vardags. Sedan jag började jobba på ICA Reklamen har jag däremot blivit värsta kaffejunkien och springer till maskinen titt som tätt. Det kan lätt bli fyra-fem koppar om dagen!

I början experimenterade jag med olika kombinationer av cappuccinos, lattar och chokokaffe, men sedan insåg jag att det nog inte var så nyttigt och GI direkt. Så nu har jag börjat operation "lära mig dricka kaffe nästan utan mjölk". För helt svart är helt omöjligt. Barbariskt!

Hittills går det ganska bra. Det går oftast bra med en mugg kaffe och kanske en matsked mjölk. Eller två.

Precis så

Ni vet när man har så sjukt mycket att göra att man måste ta en paus och hämta kaffe för att inte gå i tusen bitar? Eller skriva ett blogginlägg. Eller skita i allt och gå på bio.

Nej, det sista var ljug. Men det hade varit gött.

Stickers of ICA Reklamen unite!

Jag tog med mig en av mina mer hjärndöda stickningar på bussen i morse eftersom det är lite bråttom att bli klar med den. När jag sedan satt i soffan och fikade med mina kolleger kom det fram ett helt gäng andra icor(såna som jobbar på ICA Reklamen) och bjöd in mig i en stick-klubb de nyligen startat! En av dem hade sett mig sticka på bussen.

Gud så kul! Jag blev jätteglad. De träffas tydligen varje tisdag kväll på lite olika ställen. Det låter ju hur fantastiskt som helst! Jag är så glad att jag jobbar på ICA Reklamen. Och att jag är en publik stickare. Det skapar ju tydligen oväntade bieffekter.

Fint!

Värdelöst vetande - nu sänker vi ambitionsnivån

Det har varit lite mycket på sista tiden. Mycket med nytt jobb, Hjärtekatter, hushåll, familj och diverse ideella åtaganden. Jag har varit ganska dålig på att hantera allt och det mesta har blivit gjort bara halvbra, utom jobbet. Jag skulle vilja blogga bra, promenera mer och umgås med min man. Förhoppningsvis lättar det om några veckor. Tills dess sänker jag ambitionsnivån, bland annat här på bloggen. Jag ska försöka att blogga lite oftare men inte lika genomtänkt och intressant kanske.

Idag inspireras jag av min bästa vän Jenny och berättar lite högst personlig och värdelös information om nuläget. Hon berättade exempelvis att hon skulle borsta tänderna och att hon hade svarta mysbyxor på sig. Jag har inga byxor alls på mig, men väl ett typ hudfärgat linne.

Annars sitter jag och tittar på Star Trek: Voyager på Sci-Fi-kanalen och tänker att jag borde städa upp alla leksaker som ligger spridda i hela vardagsrummet. Orka.

Jag är också märkligt mätt. Som om jag ätit en hel buffé, men jag har mest ätit såna där torkade majsnacks. Jag tror att det är för att jag åt en sån jätteportion linser till lunch.

Jag tänkte promenadspringa idag men jag orkade inte och åt en munk istället. Ja just det, den åt jag. Därför är jag så mätt.

Jag älskar mitt nya jobb fortfarande. Det är så peppande och inspirerande. Så mycket bättre än jag hoppades! Inte alls bara textproduktion på löpande band, och mycket mer ansvar än jag trodde från början. Och så himla bra kolleger. <3

Jag behöver verkligen verkligen klippa mig. Hela familjen behöver verkligen verkligen klippa sig. Jag funderar på att ta bort ett par decimeter minst.

Jag kan fortfarande inte lyssna på någonting annat än The National. Jag försöker men det går inte, jag måste alltid byta tillbaka.

Jag saknar att åka till Partille och se på handboll. Kan inte säsongen börja snart?

Imorgon ska jag och Theo på lekträff med hans tjejkompisar från MVC-gruppen. Vi ska till Galaxen och titta på djuren.

Nästa vecka är jag i Stockholm med jobbet i flera dagar. Möten står på schemat men tydligen också Blodomloppet. Jag ska gå 5 km. Inte springa 10.

Nu ska jag tvätta ansiktet och borsta tänderna. Egentligen borde jag tvätta håret men då måste jag vara vaken tills det är torrt och det orkar jag då rakt inte.

Over and out.

Jag < 3 mitt nya jobb

En bra grej med mitt nya jobb är att människor är så himla generösa med sin trevlighet. Vi ler mot varandra när vi möts i kontorslandskapet – även om vi inte hälsat förut. Det är ”god morgon” och hälsningsnickar hit och dit. Jag får tack och beröm för levererade texter, hur litet jobbet än är. Vi uppmärksammar andras arbete och är noggranna med att påpeka om någons input varit värdefull. Inte en massa prestige och vassa armbågar.

Jag gillar’t!

Det enda negativa hittills (förutom att gå upp klockan fem varannan vecka) är att det är någon slags mötesplats bakom min rygg. Ett ståbord som folk samlas kring och snattrar hej vilt då och då. Jobbigt för en stackars copy som får akut tillfällig ADHD, men det har jag löst med hörlurar. Dessutom kommer kontoret att byggas om inom kort och då försvinner det problemet ser det ut som.

En annan bra grej är gratis frukt! Nu har jag ätit klart min lunch och ska gå och hämta ett äpple. No more blodsockerfall klockan tre!

Nya jobbet, nu när jag är lite varm i kläderna.

Jag gillar verkligen mitt nya jobb. Idag var det stor Norge-fest och det bjöds på godis och Norge-quiz. Mycket festligt. Annars skrev jag lite förslag på en ny payoff, var på tre möten, skrev en grej om stolar och rättade till ett fel jag gjorde igår.

Punktering nummer två är nu lagad av snälle mannen som passade på att byta även själva däcket och inte bara slangen. Nu ska det väl ändå hålla? Alla håller tummarna för en alldeles vanlig morgon i morgon va?

Lilla klumpedunsen

Sargad liten hjälte.

Theodore är inne i en sån där klantig period igen. Hela veckan har han snubblat och ramlat och skrapat sig och rivit sig och fått blåmärken. Som tur är har han inte slagit sig på riktigt. Och som tur är landar han inte alltid på tänderna, som under den förra klantighetsperioden.

Veckan som gått har varit hektisk med nytt jobb och nya rutiner att komma in i men jag tror att allt börjar falla på plats. Igår satt jag faktiskt på bussen hem och log för mig själv hela vägen. Det här kommer att bli jättebra!

Det var länge sedan jag bjöd på film här på bloggen, så här kommer en när jag försöker föra en konversation med Theo medan han mest vill titta på Bolibompa.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb

och jag vet inte ens vilken hållplats jag ska av vid!

Mellanrum

Jag sitter i ett svalt vardagsrum och lyssnar på regnet och The National. Runt omkring mig är det stökigt och bredvid mig ligger en hemlig prototypvirkning och en halvfärdig Hjärtekatt. Gårdagens sista dag på gamla jobbet var fin. Jag avtackades med världens godaste lunch på Texas Long Horn och massvis av toppenfina presenter. Det var sorgligt men vi ska alla ses snart igen här på innergården i Gamlestaden för en grillkväll. Då känns det liksom inte så definitivt. Som det egentligen är.

För jag har slutat nu. Och på måndag börjar ett nytt och spännande kapitel i mitt karriärsliv. Jag är verkligen superpeppad och känner mig helt redo.

Men det är på måndag. Till dess har jag ett par dagars mellanrum. Andrum kan man säga. En chans att låta det gamla ebba ut och det nya träda fram. Men känner jag mig själv rätt blir det inte mycket tid till reflektion eller djupare filosofiska tankar. Det blir snarare fixa, städa, ordna, greja. Så blir det alltid. Jag har inte tålamod eller ro till att sitta still och fundera längre. Morgonen och förmiddagen har gått åt till att lämna Theo på dagis och administrera Hjärtekatten-projektet. Svara på mail och blogga mest. 

Inte för att jag klagar, såklart, det här är ett av de mest belönande arbetena jag någonsin gjort. Inte trodde jag för en sekund att responsen skulle bli så stor eller positiv som den blev. Att så otroligt många skulle engagera sig så otroligt mycket. Det gör mig varm i hjärtat.

30 Hjärtekatter har kommit in

Väldigt många fler är på väg.

Över 40 beställningar har kommit in från icke-virkare

67 personer följer oss på Twitter

920 personer gillar vår Facebook-sida

107 personer följer vår blogg

10 907 besök på hemsidan sedan 19 april

Det är helt otroligt och jag är så tacksam för varenda en som virkat, beställt, pushat, sponsrat eller bidragit på annat vis. Människor är ändå rätt fantastiska!

Nu ska jag äta lite lunch. Sedan hade jag tänkt ta hand om den här röran:

... och röran i alla andra rum. När posten kommit ska jag bege mig ut och hämta lite katter på Konsum. Ikväll blir det möte med den andra halvan av Hjärtekatten.

Sista dagen

Citronpajen står och svalnar på bänken. Den ska ätas till trefikan på jobbet imorgon. Den sista. Men frågan är om någon orkar äta en endaste tugga citronpaj för först ska vi äta lunch på Texas Long Horn. Och så har Chris bakat hallonpaj eftersom det även är hans sista dag som praktikant.

Ojojoj så svamligt och konstigt jag skriver. Jag får helt enkelt ingen rätsida. Det är mycket på gång nu med Hjärtekatter och nya jobb och en familj som förtjänar uppmärksamhet och ett hem som kräver detsamma. Och så har jag skurit mig i fingret. Inte farligt men det gör ont.

Det är dags att gå och sova nu.

Och imorgon är det sista dagen.