Stökar runt i godan ro

Idag har jag hittills varit trött och lättretlig. Ett sånt där sinnestillstånd som är så svårt att ta sig ur. Jag vet varför jag är avig, för att det är stökigt omkring mig och för att vi varit vakna inatt med en ledsen pojke. För att mannen och pojken är störtförkylda och jag är beordrad till vila.

Men jag vet också hur jag ska ta mig upp igen. För jag hatar att känna mig såhär seg och ovillig till allt.

En dusch, tvätta håret, borsta tänderna. På med mysbyxor och lösa kläder - och så gå omkring och stöka undan i godan ro. Diska lite. Plocka undan PET-flaskorna som dräller överallt. Ordna skorna i hallen. Lägga tvätt i korgar. Skräp i påsar. Leksaker i lådor. Var sak på sin plats. Som Alfons pappa säger.

Sånt blir jag lugn och harmonisk av, om jag får göra det i lugn och ro. Terapeutiskt och renande. Inte alls som det där andra städandet som man man också måste göra. Dammsugandet, golvtorkandet, toalettstädningen och dammtorkandet. Så det tar vi en annan dag. Idag passar jag på att mysstäda medan den förkylda mannen har hand om den förkylda pojken.

Och så ska jag få nötter. Idag ska jag till och med få chokladöverdragna nötter från naturgodisavdelningen om jag vill. GI eller inte. Idag får jag. Det är trots allt bättre än att falla in i gamla hetsätarmönster med chips, glass, läsk och ett halvt kilo smågodis för att jag har en dålig dag.

Och så ska vi äta något gott till middag. Det har vi bestämt. Vi har bara inte bestämt vad ännu. Vad tycker ni?

När man som bäst försöker vila upp sig ...

blir det fullt upp i alla fall.

Jag hade få planer för dagen. Kontroll av blodtrycket på vårdcentralen, lite strosande på stan och så hämta Theo på dagis. Vila däremellan. Inte visste jag att det skulle ta över två och en halv timme på vårdcentralen, med väntetider och blodprover och whatnot. Blodtrycket hade i alla fall gått ned betydligt. Skönt.

Tanken var att åka in till stan och sedan vila lite hemma innan jag gick till dagis, men när jag gjort mina ärenden (på Knapp Carlsson och Deisy Design) var det redan hög tid för hämtning. Så jag åkte raka vägen.

Eftersom jag visste att Theodore hade sin cykel på dagis struntade jag i vagnen och lät honom cykla hem. I ungefär femtio procent av fallen går det utmärkt och han cyklar mestadels åt rätt håll. I de andra fallen kan det ta hur lång tid som helst att komma hem. Den här gången fick jag till slut muta med fika på kondiset för att han över huvud taget skulle röra sig åt någorlunda rätt håll. Äppeljuice och dammsugare fick det bli och klockan var över fem när vi äntligen kom hem. Då hade jag varit ute sedan tio. Jättetrött var bara förnamnet.

Som tur är har kvällen varit mysig och nattningen förlöpte smidigt. Mannen överraskade mig med kräftor som jag glatt sörplade i mig utan protester. Nu ska jag bara lata mig tills det är dags att sova. Titta på något dåligt teveprogram och sticka på de evighetslånga flätstickade långsockorna. Och inte tänka på att vardagsrummet behöver städas. Det kan jag göra imorgon.

Verkligheten knackade på

Inte direkt min favoritaccessoar.

Ja, ok då. Det är kanske lite ohållbart i längden, den här blunda och köra på och bara säga ja, ja, ja och hitta på nya saker jag vill göra hela tiden. Men jag är sån, och har alltid varit. Jag är tidsoptimist och tror på att allt går att ordna. Och glömmer bort mig själv i processen. Inte helt omedvetet heller. Jag tror att jag tar hand om mig själv men så fort någonting kommer upp eller någon jag bryr mig om behöver någonting sätter jag mig själv åt sidan. Jag tycker inte att det är ett dåligt karaktärsdrag egentligen, men jag måste lära mig att finna balans.

Det här året har varit oerhört hektisk och omtumlande. Missnöjet med mitt gamla jobb, nytt jobb (där jag trivs som fisken), en tvååring på dagis, ett äktenskap att underhålla, Hjärtekatten som blev så mycket större än jag någonsin trott, Gamlestadsgalej och ett hem att sköta (tillsammans med mannen givetvis). Upp klockan fem, hämtningar och lämningar, matlagning och handling och planering och möten och administration administration administration. Dåligt samvete hela tiden. Hinner inte. Timmarna räcker inte till. bort med någon timmes sömn per natt. Och en till. Bort med alla lata nöjen och in med fler måsten. Och så de där nöjena som till slut blir måsten.

Och ärligt talat har jag mått rätt dåligt ett tag. Ett ganska långt tag till och med. Både fysiskt och psykiskt - eftersom det givetvis hör ihop. Många konkreta symptom och många diffusa. Någonting är fel men jag vet inte vad.

Och så gick jag till läkaren för att råda bot på de här utslagen jag dragits med i några månader. Plötsligt vällde allt ut och vi började prata om min hälsa i allmänhet. När blodtrycket mättes stirrade läkaren bara på mig och mätte en gång till. Jag fick ligga ned och vila och så mättes trycket igen. 

Man ska inte kunna ha så här högt blodtryck i din ålder, var hennes kommentar och jag blev beordrad att åka in till Sahlgrenska samma dag. Där blev jag inlagd och alla möjliga prover togs. Massor av blodprover, EKG, otaliga blodtrycksmätningar, reflexundersökning, ögonundersökning, urinprov och allt mellan himmel och jord. Som tur är såg allt helt ok ut, förutom det skyhöga blodtrycket som inte gav med sig. Jag fick blodtryckssänkande medicin och efter några timmar fick jag åka hem med planer på utredningar av både orsaken till det höga blodtrycket och allt som känns fel i övrigt.

Jag mötte upp mannen, hämtade ut medicinen på Apoteket och Theo på dagis. Åt mat och levde på som vanligt. På kvällen fick jag en huvudvärk som  blev värre och värre tills jag började kräkas och inte kunde kommunicera normalt. Ambulans till Östra sjukhuset och inlagd för observation. 

(Kuriosa: ambulansen körde fel på vägen mellan Gamlestaden och Östra. En väg på några minuter. Ambulansen körde fel till sjukhuset. Hehe)

Prover, EKG, mätningar och rundturer på en brits hela natten innan jag fick åka hem på förmiddagen. Troligtvis var det bara ett rejält migränanfall och planer och mediciner kvarstår.

Nu är jag sjukskriven i två veckor för att "ta det lite lugnt". Vad det innebär är såklart olika för olika människor  en del vill sova hela dagen, en del träna varje dag. En del vill kanske måla eller se på teveserier hela nätterna. En del åker kanske bort eller går på spa. 

Jag tänker jobba hemifrån några timmar varje dag. Jag har en del deadlines under de här två veckorna och trots att det inte skulle vara några som helst problem att vara helt sjukskriven känns den här lösningen absolut bäst för mig. Och det är ju det som är meningen med den här "pausen". Så lite stress som möjligt.

Annars ska jag vila. Sova åtta timmar per natt om jag kan. Rensa garderoben. Sticka. Leka med Theo. Pussa min man. Träna. Må bra. Fundera kring livet och vad som måste förändras. 

Förutsättningarna är goda. Jag har den bästa mannen i världen, en bedårande tvååring, ett jobb jag trivs jättebra med, drömlägenheten och massor av intressen. Nu måste jag bara lära mig att ta tillvara på dem på ett bra sätt. Och på mig själv. Det svåraste av allt.

Den lediga kvällen - äntligen!

Hjärtekatterna är nu i tryggt förvar på Drottning Silvias och vi fick glädjande nog se hela tre av dem adopteras in i nya familjer. Smulan, Charmören Sören och Karin närmare bestämt. Allt gick bra och jag har fina bilder att visa ikväll. Om jag vill.

Precis. Om jag vill. Ikväll tar jag nämligen en ledig kväll för första gången på evigheters evighet. När maten är lagad, pojken nattad och disken diskad ska jag göra precis vad jag vill. Förutom att godkänna en artikeltext för Hjärtekatten. Och skriva ett blogginlägg om överlämningen på Hjärekattsbloggen. Men sen, sen ska jag ... ja, vad ska jag göra? Möjligheterna är oändliga. 

Sticka kanske? På den blårandiga stickningen eller något helt nytt? Titta igenom mina färdigstickade saker efter något som kan passa små barn i Kongo?

Läsa kanske? I någon av mina nyanlända böcker. Den senaste i Sookie-serien (True Blood, ni vet)? Börja på den första av de fyra böckerna i serien Song of Ice and Fire (Game of Thrones, ni vet) eller kanske Lilla Stjärna av gamle gode Ajvide Lindqvist?

Film kanske? Det var verkligen evigheter sedan, vad är bra just nu? Jag ligger efter.

Sova tidigt kanske? Nej. Jag tänker inte gå och lägga mig före halv tolv. Nope.

En sak är säker, jag ska se det senaste avsnittet av Game of Thrones. Det var ju helt sjukt spännande sist. Avsnitt nummer tio, är det det sista för säsongen?

Nu hoppas jag bara att Theodore är samarbetsvillig också och inte somnar klockan tio som igår kväll. Då blir det inte mycket till ledig tid att njuta av. Ikväll somnas det senast klockan halv nio - och hör sen!

Värdelöst vetande - nu sänker vi ambitionsnivån

Det har varit lite mycket på sista tiden. Mycket med nytt jobb, Hjärtekatter, hushåll, familj och diverse ideella åtaganden. Jag har varit ganska dålig på att hantera allt och det mesta har blivit gjort bara halvbra, utom jobbet. Jag skulle vilja blogga bra, promenera mer och umgås med min man. Förhoppningsvis lättar det om några veckor. Tills dess sänker jag ambitionsnivån, bland annat här på bloggen. Jag ska försöka att blogga lite oftare men inte lika genomtänkt och intressant kanske.

Idag inspireras jag av min bästa vän Jenny och berättar lite högst personlig och värdelös information om nuläget. Hon berättade exempelvis att hon skulle borsta tänderna och att hon hade svarta mysbyxor på sig. Jag har inga byxor alls på mig, men väl ett typ hudfärgat linne.

Annars sitter jag och tittar på Star Trek: Voyager på Sci-Fi-kanalen och tänker att jag borde städa upp alla leksaker som ligger spridda i hela vardagsrummet. Orka.

Jag är också märkligt mätt. Som om jag ätit en hel buffé, men jag har mest ätit såna där torkade majsnacks. Jag tror att det är för att jag åt en sån jätteportion linser till lunch.

Jag tänkte promenadspringa idag men jag orkade inte och åt en munk istället. Ja just det, den åt jag. Därför är jag så mätt.

Jag älskar mitt nya jobb fortfarande. Det är så peppande och inspirerande. Så mycket bättre än jag hoppades! Inte alls bara textproduktion på löpande band, och mycket mer ansvar än jag trodde från början. Och så himla bra kolleger. <3

Jag behöver verkligen verkligen klippa mig. Hela familjen behöver verkligen verkligen klippa sig. Jag funderar på att ta bort ett par decimeter minst.

Jag kan fortfarande inte lyssna på någonting annat än The National. Jag försöker men det går inte, jag måste alltid byta tillbaka.

Jag saknar att åka till Partille och se på handboll. Kan inte säsongen börja snart?

Imorgon ska jag och Theo på lekträff med hans tjejkompisar från MVC-gruppen. Vi ska till Galaxen och titta på djuren.

Nästa vecka är jag i Stockholm med jobbet i flera dagar. Möten står på schemat men tydligen också Blodomloppet. Jag ska gå 5 km. Inte springa 10.

Nu ska jag tvätta ansiktet och borsta tänderna. Egentligen borde jag tvätta håret men då måste jag vara vaken tills det är torrt och det orkar jag då rakt inte.

Over and out.

Helt ärligt om vardagen

Många bloggar är till för att glorifiera. De skönmålar det fina och rena eller det sjuka och destruktiva. Det är självklart inget konstigt med det. Inget fel heller. Jag gör det också. Väljer ut det jag vill skriva om och komma ihåg. Jag vet inte om jag nämnt för er varför jag bloggar men anledningen är i alla fall att jag vill minnas. Jag vill komma ihåg alla de här dagarna som går så fort. Jag vill minnas hur det var just nu. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa vad vi gjorde och hur jag tänkte precis just nu. Jag försöker att skriva om det bra och det dåliga. Om sömnbristen och bebispussarna. Om stress och mys. Men självklart väljer jag den bästa bilden, den roligaste anekdoten och så vidare, det försöker jag inte sticka under stol med.

Min blogg handlar alltså om min vardag. Om de vardagliga och sensationella sakerna som händer i den. Ordet vardag ses ofta som negativt laddat. Vardag är tråk och tristess, gråa disktrasor och fiskpinnar. Jag älskar min vardag. Det kanske låter som hittepå men jag är så nöjd och tillfreds med min vardag. I det stora hela alltså. Klart att jag inte älskar att betala räkningar och planera veckohandlingar just när jag gör det - men jag kan helt enkelt inte leva med tanken på det motsatta. Att inte ha min vardag. Att inte ha min familj och mitt hem och mina kvällar framför teven. Så för att fira min helt vanliga vardag tänker jag nu skriva ett helt ärligt inlägg om min dag. Utan omskrivningar eller försköningar eller överdrifter. Och så avslutar jag med några helt ärliga bilder från mitt helt vanliga hem. Håll till godo:

Efter en natt med rätt dålig sömn som faktiskt inte berodde på min son hade vi en mysig familjemorgon innan jag trampade iväg till jobbet och pojkarna traskade ned till tvättstugan. Efter halva cykelvägen började det regna och när jag kom fram till jobbet var jag dyblöt. På utsidan. Mina nya cykla-till-jobbet-kläder fungerar perfekt, jag blir varken kall eller blöt. Toppen! 

Sedan jobbade jag till fyra. Det regnade fortfarande när jag styrde tramporna mot dagis och den här gången blev jag blöt in på skinnet. Mest på fötterna dock eftersom smältvattnet och regnet hade gjort så stora pölar att mina fötter doppades i vattnet när jag trampade! Som tur är var pojken duktig och trilskades inte så mycket, i vanliga fall är det omöjligt att få honom att vilja gå hem. Det är lite lättare nu när jag kan locka med cykeln. Det första han gör när han ser mig komma in med hjälmen på huvudet är att skrika "gicka, gicka!". Det betyder cykla. 

Väl hemma fick jag muta pojken med en kiwi och ett päron bara för att få laga mat utan att han slängde sig gråtande på golvet eller gjorde rackartyg. Vilket naturligtvis gjorde att han inte ville äta min dijonsmakande kycklinggratäng med couscous och haricots verdes. Såklart. 

Istället för att bråka om maten (för det leder ändå inte till någonting bra) gick vi upp och tittade på Bolibompa. Theodore älskar Bolibompa och satt som ett tänt ljus i min famn tills det var dags att byta om till pyjamas. Efter tandborstning, sagoläsning och godnattsång tog jag hand om disken medan pojken försökte somna. Det var tydligen lite jobbigt ikväll men efter en halvtimme sov han gott med isbjörnen i ett fast grepp. Jag diskade klart, fotograferade lite och vek två fulla tvättkorgar tvätt. Sedan läste jag lite bloggar och såg på House. Och nu sitter jag här.

Och här kommer dagens bilder. Hoppa gärna på utmaningen och blogga om era helt vanliga hem, ni också!

Theodores rum. Inte inrett alls eftersom det fungerar mest som ett funtionsrum. Skötrum och sovrum. Theodore leker mest i köket och vardagsrummet för det är där vi vuxna är. Men snart är han stor nog att leka mer själv och då ska vi fixa till hans rum så att det blir mysigare och lekigare. Vi funderar på att köpa ett bord och två små stolar åt honom i tvåårspresent. Så kan han sitta där och rita och så.

Hallen. för mycket kläder och för många skor. Tanken är att vi ska sätta upp några krokar i barnhöjd så att pojkarna kan hänga upp sina egna ytterkläder. Då blir det lite mer plats och lite mindre kaos.

Köket. Komplett med gigantisk diskhög i diskstället. Soppåsen hänger lite käckt på lådhandtagen och vi har fortfarande inte fått upp några gardiner efter två år. Jag trivs trots det väldigt bra i vårt kök.

Badrummet. Det enda rummet i lägenheten som inte renoverades innan lägenheten såldes till oss. Anledningen är den grundförstärkning som görs i fastigheten så det är inte mycket vi kan göra åt exempelvis det gräsliga kaklet.

Sista bilden visar vårt sovrum med den obäddade sängen. Vi bäddar aldrig, förutom när vi byter sängkläder.  Vi skyller på att det är för att vi vill undvika kvalster men sanningen är att vi inte tycker att det är så viktigt med bäddning.

Om att försöka lyssna på varningsklockorna men misslyckas

Inatt vaknade Theodore klockan tre och var illpigg. Han somnade inte om igen och när mannens väckarklocka ringde vid fem eller så var det lika bra att gå upp och äta gröt. Då hade jag sovit i tre och en halv timme och kände mig som en halvdöd människa.

Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har ju gått och dragits med en förkylning med tillhörande hosta sedan september ungefär och trots läkarbesök och olika mediciner blir jag inte riktigt frisk. Hela familjen har varit sjuk till och från hela hösten, jobb och hushåll ska hållas flytande och så kom julen med extra mycket folk hemma och allt stök som hör till. Som vanligt har jag kört på och vägrat lyssna på kroppens signaler. Som vanligt. Som alltid. För inte är man hemma och vilar för sin egen skull. Det är lättja och lättja är fult. Det är ok att vara hemma med sitt sjuka barn men när barnet är friskt går man till jobbet igen - vare sig man är frisk själv eller inte. Det var först när jag fick skäll av en läkare angående just detta som jag ens reflekterade över att det var så. Lydde jag honom då? Nej.

Men idag, innan mannen gick, bestämdes det att jag skulle vara hemma idag, med Theodore - eftersom han också sovit mycket mindre än vanligt och kanske inte klarade det höga dagistempot.

Jag och pojken gick upp för att titta på barnprogram och bygga med Duplo. Jag satt i soffan och såg på när pojken lekte och kämpade för att hålla ögonen öppna. Jag såg på klockan, inte ens sex ännu. Pojken satt på golvet och lekte. Jag såg på klockan igen. Halv åtta!! Pojken satt på samma plats på golvet. Ingenting hade förändrats men klockan hade hoppat fram över en och en halv timme. Det kändes inte som att jag hade somnat. Det kändes inte ens som att jag hade blinkat. Jag vet inte om jag missuppfattade klockan första gången, om jag helt enkelt somnade till eller om jag var vaken men hjärnan liksom raderade tiden. Eller om jag blev bortförd av rymdvarelser.

Hur som helst blev jag ordentligt skrämd eftersom Theodore varit helt obevakad under den här tiden och vem vet vad han skulle kunna hitta på. Nu var vi som tur är i vardagsrummet och det är anpassat för att han ska kunna leka fritt och det finns inte mycket att skada sig allvarligt på. Inga höga bord, vassa kanter, farliga vätskor eller ömtåliga prydnadssaker i barnhöjd. Men ändå! Det är inte ok. Jag var ingen bra förälder. Kanske rent av en farlig förälder. Så jag gick raka vägen till dagis med Theodore och gick raka vägen hem igen.

Nu sitter jag i soffan och kämpar emot behovet av att vara nyttig. Nu när jag ändå är hemma kanske jag ska dammsuga upp de där barren från julgranen som slängdes igår. Byta sängkläder. Göra rent toaletterna. Sticka klart Theos vantar. Man kan ju inte bara vara hemma och vila. Vara. Det känns fel i hela kroppen. Jag borde gå och lägga mig och sova ett par timmar men det är ju sådant slöseri med tid!

Jag ska göra mitt bästa för att vila men har redan misslyckats. Jag har redan lovat att jobba lite hemifrån.

Ändrade planer

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag skulle komma hem till en glad familj, äta mat, packa matlåda, natta pojken medan mannen diskade, städa toaletterna fort fort så att jag kunde fixa den där e-legitimationen och sedan mysa i soffan med mannen, handarbete och the Big Bang Theory.

Istället kom jag hem till en glad bebis och en man som somnade på soffan efter fem minuter. Han jobbar förmiddag och sov dåligt inatt. Efter en liten stund gick han och lade sig i sängen istället. Jaha. Ingen Big Bang Theory för mig ikväll då, eftersom vi ser avsnitten tillsammans (även om mannen alltid somnar).

Theodore slog sönder några glas när han slog igen en kökslåda, maten räckte inte till matlåda och jag skulle inte få se The Big Bang Theory! När Theodore var nattad (mysigt) och jag stod med händerna i diskvattnet bestämde jag mig plötsligt för att jag faktiskt tänkte tycka lite synd om mig själv. Jag hade faktiskt haft en ganska dålig dag och kvällen blev inte alls som jag tänkt mig förutom mysigt bebismys. Jag tänkte inte alls städa badrummen. Jag tänkte fixa e-legitimationen och sen sitta i soffan och äta glass. Handarbeta lite och fortsätta tycka synd om mig själv. Banne mig!

Fram med glassen.

Mycket på tallriken just nu

Oj vad massor det är att göra och tänka på just nu. Över allt (hemma och på jobbet) är det saker som behöver göras nu nu nu eller helst i förrgår och jag har knappt haft tid att ens tänka på att skriva ett blogginlägg.

Så nu tar jag en paus och skriver. Nu, när jag har fem minuter. Nu ska jag äntligen få blogga. Nu ska orden få flöda ur fingrarna som rinnande vatten. Och nu! Nu, ska jag skriva om ... eh. Ja vad då? Det är helt dött inne i huvudet.

Eh, kanske har Theodore gjort någonting roligt? Han har ramlat och slagit i munnen och ska till tandläkaren imorgon. Inte så roligt.

Men! Nu vet jag! Jag har lyssnat på bra musik på Spotify. Det är en bra grej att skriva om. Jag har lyssnat på Fallulah och Hannah Schneider. Det är bra grejer och helt nytt för mig. Lyssna ni med. Det är en order.

Annat kul ... Jo! Jag fick äntligen äntligen äntligen mitt hår klippt igår. Sushila stajlade med saxen och nu har jag ett friskt och levande svall igen. Tack! Jag fick dessutom en hejdlöst snygg och fantastisk väska som hon sytt. Bara sådär i efterskottspresent. Jag ska visa bilder sen.

Ja, och så får vi Stockholmsbesök imorgon i form av Stefan och Josefin. Men då är jag på sommarfirande med jobbet. Aaaall night.

På söndag ska vi för övrigt på lekträff med familjegruppsfamiljerna för första gången på evigheters evighet. Alla kommer och jag ser fram emot det jättemycket!

Nu återgår jag till alla måsten. Golvet på övervåningen ska tydligen dammsugas.

Ibland måste man bara skärpa sig och ta tag i saker

Jag är den som alltid säger att ingenting blir bättre på riktigt om man inte anstränger sig själv. Ändå sitter jag och klagar över saker som är så hiiimla jobbiga och som jag aaabsolut inte orkar göra. Skärpning fru Sharp! Alltså gjorde jag det enda rätta.

Efter att ha sovit på min lunchtimme tog jag mitt förnuft till fånga, tog ut två övertidstimmar och slutade jobbet för dagen. Jag hade ändå ingenting pressande att göra. Jag gick till Lydias och åt en flottig lunch varefter jag begav mig till H&M och köpte fem par bebissockor för 79 kronor. Bra. Nu kan bebisen komma för det finns sockor att ha på fötterna. Jag tog vagnen hem och köpte enochenhalv liter mjölk på livset eftersom jag tog sista filen imorse. Jag mötte fastighetsskötarna på gården och såg till att namnet på dörren ska bytas ut. Larsson Sharp behövs inte längre nu när vi ändå varit gifta i snart fyra månader. Sedan bytte jag till en full toarulle i badrummet, diskade disken, gjorde rent spisen så gott jag och Jif kunde, betalade den där SJ-biljetten och nu sitter jag här och ska sticka på den där rosa scarfen åt mamma. 

Vad är egentligen skillnaden mellan en scarf och en halsduk? Tjockleken eller bredden? Tjockleken va? Då blir det här en scarf... men den är mer som en halsduk breddmässigt.

Nu har jag alltså varit duktig och tagit tag i saker. Det är mycket kvar och jag hittade självklart mer disk på övervåningen, men det gör ingenting. Jag har gjort något i alla fall. Lite mindre kvar. Och trots att ryggen värker och  magen väger 75 kilo känns det mycket mycket bättre.

Snörvel och snark

Alltså. Jag var ju förkyld och hemma från jobbet torsdag och fredag förra veckan. Under helgen blev jag frisk och gick till jobbet som vanligt på måndagen. Allt var frid och fröjd och jag kände mig under omständigheterna frisk och pigg (pigg är ett relativt uttryck). Igår kände jag mig lite trött och hängig på jobbet och gäspningarna avlöste varandra hela dagen. På kvällen stickade jag klart Edwards mössa och en matchande pytteliten till bebisen. Jag älskar garnet men är inte så förtjust i färgkombinationen. En jättefin solgul som på minner mig om vår och april - och så en aprikostonad beige. För lite kontrast för att ge en effekt och resultatet blir någon slags jämn välling istället för fina ränder. Men men, garnkvaliten är fantastisk och det är oerhört skönt att sticka med... och lillpojken har ju valt färgerna själv.

Hur som helst - tillbaka till tröttklagandet. Jag stickade klart ovan nämnda mössor och funderade på vad jag skulle sticka näst. En fin liten scarf till mamma i det rosa fina vunna garnet kanske? Jag tog fram nystanet och stickor, valde ett fint mönster. Och blev plötsligt helt utmattad. Klockan 20:20 gick jag och lade mig i sängen och somnade. Strax efter 22 kom mannen hem med överraskningssemla och jag åt yrvaken och lycklig upp den i sängen. Sedan somnade jag om igen. Och sov till 07:40 imorse.

Skönt med en lång natts sömn, eller hur? Förutom att jag fortfarande är helt slut och sneglar längtandes på jobbsoffgruppen härintill. Visst är det värt att inte få någon lunch i magen för att få sova en timme? Mat är väl ändå överskattat när alllt kommer omkring? Sömn, där har vi det viktiga i livet. Ge mig min säng! Ge mig min kudde med får på. Eller låt mig bara få lägga huvudet här på tangentbordet en stund.

Hur är det egentligen tänkt att jag ska orka tänka på saker som att:

• jobba effektivt i sex timmar
  
• diska disken
• skriva en mat/handlingslista
• betala den där sj-biljetten
• handla
• färga håret
• klippa den löjligt långa pannluggen
• läka den där hud-infektionen
• få lägenheten respektabel inför helgens trevliga middagsgäster (yey! äntligen vuxet umgänge!)
• slänga soporna
• få tvätten tvättad (jagharminasistarenastrumporpåmig)
• hitta ett botemedel mot nästäppa
• fundera över saker som rullgardiner, babyskydd, pyttesmå sockor och annat som behövs innan bebisen kommer.
• öva på andningsövningarna
• skriva ett förlossningsbrev
• packa bb-väskan
• komma på vad jag vill äta till lunch istället för att sova på soffan
• gå ut och handla lunchen (orka!)

... när jag egentligen bara vill lägga mig ned varsomhelst och sova sova sova sova sova. I många timmar. Sova sova sova tills jag är pigg igen (ok, jag vet, det kommer aldrig hända igen om inte barnen är hos mormor eller morfar och vi fått sovmorgon typ). Ge mig sömn nu annars börjar jag grina!

En kväll med massa i-landsbekymmer att vara ledsen över men också bra saker som trots allt borde lysa upp mörkret lite

Barnen i Afrika har ingen mat och alla i USA har haft George Bush som president i åtta år. Det finns människor som blir mördade och män/fruar som blir slagna varje dag. Jag vet att det finns människor som det är synd om i världen. Mer synd om än mig till och med, men jag har faktiskt halsbränna och det gör jävligt ont ska jag tala om. Det är dessutom typ femte dagen i rad och jag börjar bli lite trött på att vara en vandrande behållare batterisyra varje kväll. Inte kommer det att bli det minsta bättre heller förrän tidigast när kycklingen i magen behagar visa sig.

Dessutom har jag ont i ljumskarna och ryggen av foglossning. Jag går som en anka och måste kissa minst en gång extra varje natt. En annan trevlig graviditetsåkomma är att mina tarmar helt stannat upp och självdött. Jag som bajsade regelbundet som en klocka varje morgon måste nu ibland vänta flera dagar innan de klämmer ut något hårt och kämpigt. Det har lett till att berörd kroppsöppning glömt bort sin funktion och gör allt den kan för att täppa till och göra det smärtsamt och till och med blodigt ibland. Jävla kropp.

Till råga på allt är semestern precis slut och jag måste gå upp tidigt och gå till jobbet efter att ha myst med nyblivna mannen på ett hotellrum.

Förutom det är lägenheten det värsta sjöslaget jag någonsin sett och den måste på något sätt vara presentabel när svärföräldrarna kommer hit vid lucia. "På något sätt" betyder att jag får fixa det i helgen. Så är det bara, eftersom mannen ska ha lillpojken hemma hos farmor och farfar. Det brukar vara, om inte helt ok så i alla fall genomförbart i vanliga fall, men nu är jag ju en trött anka med foglossning och halsbränna som inte får bära eller klättra. Försök packa upp flyttkartonger och få iordning då alldeles själv om du kan. Ja, och om du är en sån där hurtig typ som kan vara tredubbelt gravid och fortfarande mata grisarna och skörda åkern så kan du hålla käften.

Jag kanske skulle kunna vara lite mindre grinig och bara ta itu med saker men det orkar jag inte. Jag är trött som en jävla maratonlöpare efter ett lopp varenda kväll när jag kommer hem och orkar inte ens hålla uppe hushållet och laga mat och diska osv.

Idag har jag dessutom varit på gravidvattenjympa, och det är ju roligt egentligen förutom att jag fick kramp i vaden flera gånger, men idag lyckades jag ändå blir lite ledsen. Det var tre veckor sedan jag såg de andra blivande mammorna sist och deras magar var jättemycket större! Alldeles runda och utstående som värsta... gravidmagarna! Det är bara jag som är tjock och dallrig i gruppen och om vi alla ställde oss på en rad skulle man aldrig gissa att jag också var en sån där blivande mamma. Min mage är inte ett dugg rund och gravidig. Den är bara tjock och fyrkantig som en hängande fyrkantig låda på magen. Det är jag verkligen jätteledsen över varje dag och vill bara att den ska se ut som andra runda bebismagar. Min stackars man får höra mig klaga över det hela tiden. Hur som helst. Jag umgås ju inte med några andra preggos och slipper därför jämföra mig med dem så mycket, förutom nu... Och det är inte alls roligt.

Tröttheten och slappheten, bröllopsstressen och flytten har dessutom gjort att vi ligger hopplöst efter med tvätten och jag har typ samma kläder på mig varje dag, med undantag för underkläder såklart - jag har fått köpa nya när de tagit slut. Alltså blev jag på tok för besviken för att anses normal när mannen inte hämtat mina Tradera-inköpta jeans på posten. Vad ska jag nu ha på mig imorgon?

Det finns tusen saker till att gnälla om, som att jag inte kan installera Adobe Suiten på den här bärbara lilla Linux-användande datorn, men jag orkar inte ens komma på mer nu. Istället kan jag ju lista det som faktiskt är ganska oslagbart just nu... för livet är ju trots allt rätt gött för tillfället.

Jag har jättemycket garn, färdigstickade saker som ska blockas och flera påbörjade alster. Jag är nygift med världens bästa man som just nu lagar magsyrevänliga fiskbullar åt sin klagande fru. Jag har världens bästa vänner som jag älskar mer än merino-ull, både de nya och de från förr. Inne i min fula mage växer en liten stark krabat som verkar vara av den liviga sorten, vi serveras riktiga praktsparkar flera gånger om dagen. Jag ska alldeles snart se en inspelad handbollsmatch på tv. När jag kom hem idag möttes jag av min man i hallen, han var naken. (Jag orkade inte ta tillvara på tillfället men spelade upp mycket snusk i huvudet). Brooklyn-salladen från Deli-stället under Aldardos är fortfarande obscent god och jag får äta den imorgon igen. Jag sitter under täcket i soffan och nu ropas att maten är klar. Jag har tur ändå, det har jag.

Har jag lärt mig knepet att sluta stressa?

Jag är en person som väldigt lätt stressar upp mig. Det har inte alltid varit så men efter att ha lidit av panikångest under en ganska lång period för en sex-sju år sedan så har det varit en del av min personlighet att oroa mig hela tiden. Saker blir ofta "för mycket". De buntar ihop sig och blir oöverkomliga. Har jag en skol-deadline, en disk, någonting att sticka klart åt någon och för mycket/för lite att göra på jobbet (vilket är helt normalt i livet) kan jag utan förvarning (för andra) bara sätta mig ner och gråta när jag kommer hem. Det går liksom inte att reda ut, det är för mycket och pressen blir för stor. Det handlar alltså om helt vanliga sysslor. Det är inte som att jag förväntas rädda världen, jag ska bara diska.

På senaste tiden har jag funderat mycket på någonting som min sambo berättat för mig. Att han i arbetssituationer ofta missuppfattas som oengagerad för att han är så lugn och laid back i stressade situationer. Eller hela tiden. Det var ganska länge sedan vi pratade om det men under min senaste panikstresss-omöjliga deadline på jobbet slog det mig: Den här situationen kan aldrig bli bättre av att jag stressar och sneglar på klockan och "att göra"-listan var femte minut. Jag får inte mer gjort snabbare för det. Känsan av myror som bygger bo i bröstet gör inte att datorn öppnar dokumentet snabbare. Jag skriver inte snabbare för att jag har "jag hinner inte jag hinner inte jag hinnner inte" i huvudet. Så jag bara lade ned händerna, tittade på listan framför mig och sa för mig själv: Nu gör jag en sak i taget på listan så fort jag kan utan att stressa. En sak i taget. Det tar den tiden det tar och hinner jag inte så är det för att jag hade för mycket att göra på för lite tid. Så började jag arbeta igen. Medan jag gjorde klart första punkten på listan ansträngde jag mig för att inte tänka på de andra punkterna. De kom sen. En sak i taget. Ingen stress, bara gör.

Hur kan någonting så enkelt, simpelt, göra så stor skillnad. Från och med nu är "en sak i taget" mitt mantra. Jag slipper ångesten och arbetet blir plötsligt lustfyllt - inte pressande. Vilket framsteg!

Jag märker att tankesättet även hjälper mig hemma. Jag har (som det känns) en miljon saker som är mer eller mindre roliga och med större eller mindre press att göra. Allt känns bara som måsten måsten måsten och helgen är inte en rolig tid utan en måste-tid. Men jag tänker avklara dem en sak i taget. Och jag tänker tillåta mig själv att pausa och vila utan dåligt samvete. Det är trots allt helg och jag har trots allt jobbat väldigt hårt i veckan. Jag har förtjänat en lustfylld helg - trots att den är fylld av saker som ska göras.

Så här kommer min lista på vad jag sa göra den här helgen. I tur och ordning. En sak i taget. Helt vardagliga saker med det viktigaste först så att det som inte hinns med helt enkelt får vara ogjort. Jag vet att det kan anses lite sjukligt att strukturera upp sitt liv efter listor, men var och en gör vad som krävs för att leva sitt liv. Och i mitt liv behövs listor. De styr inte mitt liv, de strukturerar upp och gör att det känns verkligt och överblickbart. Under tiden då min panikångest var som värst och jag inte kunde gå utanför min egen ytterdörr var listorna det enda som fick mig att gå upp ur sängen över huvud taget. De började nämligen allihop med "1. Gå upp. 2. Borsta tänderna..." osv.

Helgens lista handlar inte om att överleva utan om att slippa stress. Jag hinner det jag hinner och allt jag gör ska kännas angenämt och lustfyllt.

Lördag:

1. Skriv ut den här listan och lägg den i väskan
   
2. Packa ur onödiga saker ur väskan
   
3. Duscha och tvätta håret.
4. Välj ut och ta på en fin somrig klänning.
5. Borsta håret och sminka ögonfransarna
6. Åk in till stan och utför det där ärendet
7. Köp mugg till tandborstarna
   
8. Köp med något gott och mysigt till kvällen
9. Åk hem
10. Sortera tvätt och plocka rent i vardagsrummet till 13.55
11. Se på Formel1-kvalet och sticka på Shoulderetten
12. Släng allt skräp i köket
13. Diska
14. Pusta ut en stund efter den gigantiska disken. Lyssna på Jenna Jameson-boken och sticka lite. En timme är nog lagom
    
15. Torka alla ytor i köket
16. Plocka rent det som är kvar i vardagsrummet
17. Laga mat och ät med älslingen
    
18. Nu räcker det med sysslor för resten av dagen. Nu får jag göra vad jag vill

Söndag:

1. Gå upp senast nio
2. Ta på vilket mysplagg som helst, jag ska i alla fall inte gå ut alls idag
3. Borsta tänderna och sätt upp håret i en slarvig tofs
   
4. Ät frukost
5. Diska eventuellt sambons disk om det inte är för mycket
   
6. Rensa kylskåpet och torka ur det
7. Frosta av frysen om jag kan lista ut hur man gör
8. Plocka rent i badrummet och torka av alla ytor
9. Gör rent toaletten
10. Vila lite och gör vad jag vill i en timme
    
11. Rensa badrumsskåpet
12. Vattna blommorna om det behövs
13. Läs igenom sista skoluppgiften och strukturera upp presentationen.
    
14. Skriv ned vad som behövs göras
15. Leta skissbilder
16. Börja skissa på manus
17. Nu räcker det för den här helgen. Gör vad jag vill
18. Laga mat med sambon och ät
    

Ynk!

De senaste tre veckorna eller så har jag haft massor att göra på jobbet. Jag har ofta jobbat över lunchen och idag kulminerade det med ett trettontimmarspass. Jag är trött. Dessutom skulle jag gjort en hemlig rolig sak på lunchen. Dessutom har jag en skoluppgift med deadline klockan sju imorgon bitti. Dessutom blev jag lite ledsen på sambon som inte diskade min disk. Man skulle ju kunna tycka att jag kunde diska min egen disk men nu tyckte jag i alla fall inte det. Jag skyller på att jag har mens. Jag är känslig och lättstött. Så det så. Diska åt mig. Och ge mig islatte med vaniljsmak.

Krax!

Det känns som att min hals blivit tapetserad med sandpapper på insidan. Men the show must go on och jag har haft alldeles för många karensdagar de senaste månaderna.

Man skulle kunna sammanfatta läget med orden: ingen framgång. Jag har inte stickat en maska och lägenheten är i samma läge som igår. För en gångs skull känner jag att det inte gör så mycket. Vi har tre hela helger framför oss då vi kan få ordning. Visserligen jobbar sambon en av dem men jag klarar mig ganska bra ändå.

Ikväll ska vi hem till arbetskamraten som nyss fått barn. Det ska bli jättemysigt!

Någon sa förresten att jag skulle ge mig själv en tom dag i veckan. Visst skulle jag kunna bunta ihop fler saker på andra dagar och få en ledig dag. Problemet är bara att jag inte kan slappna av när jag vet att det finns en massa att göra. Det är ingen panik. Den här veckan känns helt ok. Fredagen är ju i princip helt tom. Då ska jag mysa med sambon. Jag skulle kunna simma men jag prioriterar att umgås med älsklingen eftersom han ska jobba hela helgen.

------------------------------


Att göra:

Måndag: Flytta

Tisdag: Fixa present till Benamin, gör lite ändringar på skoluppgift del 1, skriv klart del 2, publicera uppgift 5, betala räkningar (glöm inte Tradera), betala Tradera-vinsten.

Onsdag: Hälsa på Alexandra, fixa hemlispaket.

Torsdag: Middag med jobbet, se till att lådorna som sa till mamma är packade.

Fredag: Packa upp lådor.

Lördag: Packa upp lådor, handla, träffa svärföräldrar, läs kursliteratur, simma?

Söndag: Packa upp lådor, skriv på skoluppgift.