Få saker känns så bra som att orka ta sig i kragen

Solen sken glatt genom mitt fönster när jag vaknade och var på så dåligt humör. Redan innan jag öppnade ögonen kändes det som att hela världen var ur led. Jag var inte direkt trött, mest avig. Inget var bra, allt var svårt och fel och jobbigt. Sminket blev fult, håret tråkigt och alla kläder låg i tvätten. Värdelöst!

Jag var vresig mot min man, gnällig mot Theodore och helt enkelt en otrevlig person att vara kring. Jag var en rätt otrevlig person att vara också, för det är inte direkt så att jag njuter av att vada i misär. Ett av mina sätt att hantera livet är ju att se saker positivt - mest för att det är så otroligt jobbigt att göra tvärt om. Men ibland, när allt är så där fel, är det omöjligt att se saker i ett annat ljus än becksvart mörker.

För mig beror de här svackorna oftast på akut brist på energi av en eller annan anledning, om det inte är pms. I perioder har mitt liv varit som ett permanent dåligt humör, när jag inte haft orken eller verktygen att ta mig ur svackorna. Att fylla på energi är inte direkt som att tanka en bil, man vet inte alltid vad som behövs - och ibland funkar det inte ens att fylla på. Otroligt frustrerande.

Därför var jag lite extra glad idag när jag, efter några timmars surande, orkade ta mig i kragen och göra någonting åt mitt dåliga humör. Plötsligt, när jag satt vid mitt skrivbord på jobbet, var jag så trött på att bara se bekymmer och hinder framför mig. En del problem kunde jag faktiskt lösa och de andra är det ju ingen idé att ödsla energi på. En del var inte ens verkliga. Så jag valde att bli på bättre humör, och det kändes så otroligt skönt att orka.

Bättre till mods strosade jag runt lite på stan efter jobbet, hämtade Theodore tidigare från förskolan och fikade på kondiset. Det var tusen gånger mysigare än att åka hem och sura.

Återkomsten av den braiga mamman

I allt smutsigt mörker som omger min sega vardag just nu finns det faktiskt ljusglimtar. Som den här eftermiddagen och kvällen. Efter en jobbig dag med städhjälps-skam och bråk med maken såg jag inte fram emot att hämta på dagis och bråka om middag och... allt som hör vardagskvällarna till när maken jobbar. Jag hade varit stressad hela dagen över att behöva ha Theo ensam, men plötsligt slog det mig. Varför? Jag har ingen tidspress, jag kan låta hämtning och hemgång ta hur lång tid som helst. Jag behöver inte stressa och bråka. Alltså bestämde jag mig för att ta det lugnt, låta situationer spelas ut.

Vägen till förskolan var njutningsfull. Trots att det gör ont nästan överallt när jag går så gjorde The Killers i mina hörlurar att det var trevligt ändå. Jag hade till och med ett fånigt flin på läpparna. Theodore lekte fint med en fröken när jag kom fram. Det såg verkligen urgulligt ut och jag stannade en stund för att vara med. Han bjöd på sandpannkaka med citron och socker.

På vägen hem gick han så duktigt och höll min hand så fint att jag plötsligt fick ork nog att gå till lekparken. I vanliga fall packar jag så snabbt som möjligt ned honom i vagnen och släpar mig den långa kilometern hem. Idag fick pojken åka kana, leka i sandlådan och gunga innan vi fortsatte hemåt. En liten stund i alla fall.

Väl hemma lade sig Theodore på golvet och kunde plötsligt inte klä av sig själv. I vanliga fall hade jag suckat och klätt av honom innan jag slängde mig i soffan och lät honom titta på tv resten av kvällen. Men idag lät jag honom ligga. Gick in i köket och hällde upp var sitt glas juice, hämtade ett pussel och ett memoryspel och satte mig vid köksbordet för att vänta.

Det tog en halvtimme eller så innan han klädde av sig helt själv och kom och satte sig vid bordet. Hängde upp alla kläder till och med. Och jag var inte ett dugg stressad. Det var bara lite mysigt, och efteråt var jag så himla stolt över honom för att han till och med ställt skorna rätt. Min kille!

Vi lade ett pussel och spelade en omgång memory innan det var dags att laga mat. Färsk fylld pasta, en av Theodores favoriter. Middagen var mysig utan några större konflikter och vi var båda nöjda när vi traskade upp för trappan för att se på barnprogram innan det var dags för natttning.

Lite Barnkanalen och Boomerang senare bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och läste saga. Allt utan all för mycket bråk, mest pga av muta i form av spel på min telefon. Tre godnattsånger senare sov Theo, och jag var pigg nog att vara vaken en stund till. Det är verkligen inte varje dag!

Nu sitter jag och tittar på Battlestar Galactica S03 och njuter av att känna mig som en riktigt bra mamma. En sådan mamma som jag vill vara. Bra i min bok alltså. En mamma som orkar ta fighter, som orkar leka, som orkar laga riktig mat, som orkar vara snäll, som orkar lyssna och berätta. En mamma som är medveten och med i nuet. Det är en så skön känsla!

Jag ska nog ta en macka banne mig!

Min drömkropp - eller inte. Men bra ändå.

Ända sedan jag hörde talas om Sofi Fahrmans nya bok Bodylicious - så får du din drömkropp har jag gått och irriterat mig och förundrats över människors idioti. Det känns så unket att ge ut en sån här bok 2012 och jag tycker verkligen inte att världen behöver ännu en pekpinne som talar om för oss hur våra kroppar ska se ut eller vara för att få epitetet "drömkropp". Ja, alltså deras bild av drömkroppar såklart. För faktum är att vi alla med största säkerhet har olika bilder av hur sådana ser ut. Särskilt när det kommer till våra egna kroppar.

Så stötte jag via twitter på det här blogginlägget och blev först glad för att hon tänker som jag önskar att fler tänkte. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde tänka likadant om min kropp. Den är inte stark och frisk och duglig. Sen blev jag glad igen för trots att den inte är perfekt, och trots att den inte är min drömkropp just nu, så är den bra på så många sätt ändå!

Hör här bara.

Jag har magiska fingrar. Otaliga är gångerna jag hört att de är unika, men jag tror att det sitter mer i känslan än själva beröringen. Jag har en värme och ett lugn i mig som jag kan överföra till andra via mina fingertoppar. I mig finns så mycket oro och rörelse. Så mycket osäkerhet och press, men mina händer kan lugna och min famn tröstar ändå. Om jag har en superkraft så är det den.

Fingrarna är inte bara magiska utan fina också .Särskilt med lackade naglar. Dessutom kan de handarbeta. Och om de kan. Jag är en riktig liten mästare med stickor och nålar.

Mina axlar är slanka med en fin kurvning. Blottas de tillfälligt under en uppknäppt kofta får min man något drömskt i blicken. Det gillar jag. Mina axlar är bra och mellan dem sitter ett huvud på skaft. Det huvudet använder jag så bra jag kan och utnyttjar dess potential på bästa sätt, även om vissa har hävdat annorlunda. De hade fel. Där finns min kreativitet, förmodligen min bästa tillgång. Förutom min andra superkraft då.

På mitt huvud sitter mitt ansikte och mitt i det min näsa. En näsa som i nästan 15 års tid genomborrades av en ring men som är fri från den nu. En näsa som skulle må bra av lite mer skinn men är söt som den är. Ovanför näsan sitter mina blå ögon. De ser lite halvtaskigt men det gör inget eftersom jag har så snygga glasögon. Under näsan sitter min mun, och den säger mycket bra och dåliga saker. Oftast styrs den av hjärtat innan hjärnan har korrekturläst och läpparna är fantastiskt bra på att pussas. Det är dagens sanning.

En bit nedanför huvudet sitter mina bröst. De har verkligen fyllt sitt syfte och jag är stolt över dem. De har trots allt inte bara varit en fröjd för ögat utan närt, tröstat, lugnat och sövt ett litet barn i nio månader. Sällan har jag upplevt ett sådant självklart lugn eller sådan stor frustration som när jag ammat mitt barn.

Innanför brösten sitter mitt hjärta, och det är stort men skört. Många har försökt göra det illa och en del har lyckats, men fortfarande vill det tro det bästa om alla. Ett slag i taget.

Under hjärtat finns min mage och där har Theodore bott. Det är därför en helig plats som inte förtjänar att bespottas för att den må ha fel form. Ett barn har vuxit där inne. Det är fortfarande svårt att förstå ibland. Magen har inte bara huserat ett barn utan där inne någonstans bor också min magkänsla. Den har både hjälpt och stjälpt mig men sedan jag lärde mig att lyssna på den bättre har den blivit en av mina bästa vänner. Men vi håller fortfarande på att lära känna varandra ordentligt.

Mina fötter står stadiga på jorden och trivs i Converse-skor. På fossingarna sitter tio begåvade tår som kan plocka upp saker från golvet, nypas och flirta.

Se där. Massor av bra saker med min kropp, och det finns fler! Det gäller bara att ställa in siktet på bra istället för dåligt.

Om det ändå vore lika enkelt varje dag.

Skratt- och ostfesten i Örebro

I helgen träffades kompisgänget från förr upp hemma hos Marie i Örebro. Vi buntade ihop oss i den utbäddade bäddsoffan kring en enorm ostbricka och tjattrade till trutarna ville ramla av. Det var så fantastiskt roligt och jag skrattade så att jag tappade andan och tårarna sprutade. Istället för att blir trött kände jag mig piggare än på åratal!

När jag skulle åka hem mötte jag dessutom kamraten Peter på Örebro station. Han skulle hem med samma tåg så vi gjorde sällskap. Väl hemma möttes jag av en snorig liten man som inte saknat mig alls och en stor man som åtminstone saknat mig lite.

Jag svepte svalsjalen runt halsen, klev på tåget och reste iväg.

Tvilling (Marie) masserar tvilling tvp ((Tobias).

Ostfesten!

Gin och tonic!

Massage nummer två.

Varm i magen och lugn i hjärtat

Idag känner jag mig tillfreds. Nöjd och glad på ett varmt och luddigt sätt, och det var evigheter sedan. Evigheter. Som i flera år.

Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!

Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:

Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.

Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.

Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!

För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.

Idag är en bra dag.

Om mitt liv hade varit en sorglig film

Jag drömde en så ledsam och dyster dröm inatt. Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset men förflyttades till ett annat för att jag av någon anledning var "färdig" där. Nästa sjukhus låg i Angered, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden, eller hundra år bakåt i tiden.

Byggnaden såg ut lite som en gigantisk lagerlokal och rummen var små och fulla av sängar. Inredningen såg ut som om den kom raka vägen från andra världskrigets sjukhussalar. Fem-sex personer delade på det pyttelilla utrymmet och ibland föstes sängarna ihop till dubbelsängar som man fick dela med två eller fler patienter. 

Man fick nästan aldrig ta emot några besökare men en rödhårig tjej berättade att det spelade ingen roll för hennes pappa ville inte komma i alla fall. Han klarade inte av att hantera att hans dotter skulle dö om fyra månader. Det skar i hjärtat till och med i drömmen. Vi låg ofta ihopkrupna tillsammans och tröstade någon som var ledsen. I stämningen låg en ledsam uppgivenhet men vi hjälpte alltid varandra.

Jag förstod aldrig varför jag var tvungen att flytta från avdelning 132 på Sahlgrenska där jag kände mig trygg. Där omgivningarna var ljusa och luftiga. Där jag blev sedd och omhändertagen av sköterskor och läkare. Där mina pojkar kom och hälsade på mig varje dag. I drömmen kände jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Förrådd. Förkastad. 

Jag visste att jag var lämnad för att dö där, men det var det ingen som ville säga. All personal var kalla och ansiktslösa men jag förstod till slut varför jag lämnats på det här stället. Hoppet var ute för mig och det fanns inget mer att göra. Ingenting hade gått som det skulle och alla hade gett upp. Det var dags för mig att göra detsamma.

Som tur är vaknade jag i min egen säng med en varm liten sjusovarpojke bredvid mig. På övervåningen stökade maken omkring och de ljuden har nog aldrig känts så hemtrevliga.

Jag är så oerhört tacksam och lättad över att jag är frisk nu. Att ingen omkring mig någonsin gav upp. Jag känner mig helt färdig med sjukdomen nu och jobbar bara framåt mot att bli helt återställd. Men hjärnan har utan tvekan en hel del att bearbeta.

Den tröttaste friskusen i världen

Ja, det är sant. Jag är frisk nu! Frisk från min Cushing. Friskförklarad men med en lång återhämtningstid framför mig. Vi snackar allra minst ett halvår, kanske så långt som ett eller två år. Det känns såklart långt men jag har ju vetat om läget ett tag och vant mig vid tanken. Dessutom är ingenting viktigare än att jag är frisk!

Då spelar det inte så stor roll att jag sovit hela dagen och blivit pigg först nu vid sex-tiden.

När det gäller min egen kortisolprodukrion är den på god väg. Jag behöver inte äta hydrokortison varje dag längre, utan bara om jag får feber. Jag ska dock fortfarande betrakta mig som beroende av hydrokortison eftersom värdena var på gränsen till för låga. Så blir jag magsjuk blir det en tripp till akuten ändå.

Dessutom har jag lyckats gå ned 14 kilo sedan operationen. Jäklar vad skönt.

Goda nyheter efter veckans sjukhusvistelse. De bästa på länge.

Jag vill jobba!

Jag är så sjukt sugen på att jobba just nu. Det blir jag ju titt som tätt, men tidigare har det mest fyllt mig med ångest eftersom jag inte har ett jobb att gå tillbaka till längre (eftersom kontraktet med ICA gått ut). Nu ser det ut som att jag kanske har en jättespännande möjlighet när jag blir arbetsför igen och det bara pirrar i skrivfingrarna och drar i kreativitetsnerverna!

Fantastisk känsla såklart, men den väcker frågor som pickar på ångestknappen i hjärtat. "När jag blir arbetsför igen". Alltså när jag blivit botad och börjat återhämta mig. Är jag botad? Har operationen fungerat? Ligger kortisolnivåerna lagom lågt, eller åtminstone inte för högt? Om inte, vad händer då?

Kanske får jag svar på mina frågor nästa vecka, under den inneliggande utredningen. Jag längtar efter klartext men är livrädd på samma gång. Jag vill bli frisk nu. Jag vill jobba nu.

En fläkt från förr

Idag såg jag en gammal vän på spårvagnen. En gammal vän som jag umgicks med för många många år sedan, då jag var nyinflyttad i Göteborg. Hon var min första egna vän i Götet om jag inte minns fel (alltså inte en av före detta sambons bekantskaper). Vi bodde nära varandra vid Redbergsplatsen och jag brukade gå över till henne och sitta på hennes säng. Prata om saker och lyssna på bra musik.

Men framför allt lärde jag henne hur  man "blev" rockig. Jag hade en specifik stil på den tiden. Ni vet, svart hår, mycket smink, t-shirt&jeans och så vidare. Hon gillade den och ville i hemlighet bli så hon med, så hon frågade (utan att skämmas, vilket är beundransvärt) om jag kunde lära henne. Tillsammans utforskade vi populärkultur, smink, kläder och frisyrer. Vi drack oss apfulla på Sticky fingers och Diamond dogs och raglade hem genom hela stan. Vi var snygga och hade roligt.

Efter ett tag träffade hon en halvfager men rätt taskig kille och allt efter som umgicks vi mer och mer sällan. Det var tråkigt men så blev det. Jag hade jobb, sambo och panikångest. Hon flyttade och hade den där killen. Och så mådde hon rätt dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag förstod aldrig riktigt på vilket vis.

Efter ett tag hade vi ingen kontakt alls och det gick flera år. Jag undrade alltid vad som blev av henne. Om hon mådde bra och vad hon sysslade med. Och så satt hon där på spårvagnen idag. Hon såg bra ut och hade blivit flygvärdinna. Det såg jag på kläderna. Hon såg coolare ut än någonsin.

Det kändes skönt.

Bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget!

126 av 980.

Idag sitter jag lite förnöjsamt i soffan och virkar på evighetsprojektet dubbelsängsöverkastet. Jag har ont i kroppen som vanligt men det är hanterbart idag. Helt ok. Morgonen med Theodore var mysig och jag behövde inte skälla eller bära honom ned för trapporna. Han gick duktigt och höll mig i handen hela vägen till dagis och lämnades utan tårar. Bra! På tv kommer jag snart kunna se senaste säsongen av Army wives.

Allt det här är bra men det är inte det bästa. Det bästa är den bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget. Mat-shopping online! Vi har väntat länge på en bra mataffär online som kör ut till vårt område, och igår hittade vi mat.se som vi genast gav ett försök. Stort utbud, samma priser som i vanliga butiker, hemkörning nästa vardag (och man har på sig ända till 23:59!) och helt utan utkörningsavgift. Det låter ju nästan för bra för att vara sant tycker jag. Upp till bevis i eftermiddag då första leveransen ska komma.

Är frukten, grönsakerna och den färska fisken fin kommer jag aldrig veckohandla på vanligt vis igen. Tänk bara tanken (ni som inte har bil) att handla hem flera flaskor mineralvatten, mjölk, fil, juice och 12 rullar toalettpapper. Utan att armarna går av på vägen hem och utan stora otympliga kollin som inte får plats i en full spårvagn/buss. Och man behöver inte ens bära upp grejerna för trapporna!

Halleluja!

Bra grejer just nu är:

Att maraton-titta på Alphas.
Att byxor känns större.
Roliga saker som Theodore säger.
Att virka mormorsrutor av restgarner.
Att titta på mannen när han sover efter att ha jobbat natt.

Uppe!

Klockan är kvart över tolv och jag har varit uppe ända till nu! Inte bara vaken utan uppe i soffan. Inte gått och lagt mig direkt efter att jag nattat Theo, som den senaste tiden.

Och då har vi ändå varit på Lek & buslandet hela familjen. Visserligen satt jag mest på en stol hela tiden, men jag tog mig dit, var där och tog mig hem. Utan att nästan klappa ihop av trötthet klockan sju, som den senaste tiden.

Jag har varit lite piggare idag. Kanske min piggaste dag sedan jag kom hem från sjukhuset rent av. Kanske har det att göra med att jag nu tar värktabletter till natten och alltså får sova bättre. Kanske är det bara en bra dag. Kanske börjar kroppen räta på sig lite. Kanske kanske.

Hur som helst så kan jag ju inte skriva ett helt inlägg utan att klaga lite. Så: Jag har lite mer svullna fötter igen, och så har det hänt något märkligt med min hy. Plötsligt är jag superjättetorr i pannan och på kinder, axlar, rygg och bröstkorg. Märkligt.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Shopping-galenskap

Jag fyllde ju trettio i år dårå, och önskade mig bara pengar till kläder. Det var verkligen verkligen verkligen nödvändigt. Allt i min garderob var för litet, trasigt, utslitet, illasittande eller utslitet. Allt påminde mig om sjukdom, fulhet och bara tråkiga saker. Efter operationen behövde jag något nytt, en nystart. Bort med allt det gamla och in med nya kläder. Kläder som var lagom stora, som passade, som satt bra och kändes bra. Fina kläder.

Alltså tog jag mina födelsedagspengar och köpte massor av kläder!

I min garderob finns nu runt tio klänningar som sitter bra och som jag verkligen tycker om (fast alla är inte köpta den här omgången såklart), ett gäng leggings (men jag behöver fler, som inte är svarta eller vita), hur många koftor som helst, 2 fina bh:ar som sitter bra och lite trosor som inte är tio år gamla.

Jag känner mig som en ny människa. Det är roligt att gå upp och klä på mig på morgonen. Tidigare var kläder bara en källa till ångest. Hej nya klädlivet!

Födelsedagsöverraskning!

Jag sitter fortfarande i väntrummet och har nu talat med narkosläkaren. Inga direkta överraskningar där, jag sövs och så vaknar jag och då är det klart. Typ.

En överraskning var dock att Sushila kom hit och hälsade på med garnpaket och bakelser! Kan ni tänka er någonting bättre? Dessutom ligger en avi hemma hos mig och väntar. Det ska visst vara från tjejgänget. Jag har så otrolig tur som har så fina vänner och de bästa föräldrarna.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Nya briller!

I trettioårspresent får jag av min man två par nya glasögon. Tjoho! Jag har inte trivts så bra i de jag köpte för prick ett år sedan så det är verkligen en bra present. Idag åkte vi in till stan och provade ut två supersnygga par.

Lite kattögda 50-/60-talsinspirerade. Och skitsnygga!

Stora, runda och lite mörkbrunmelerade. Helt knasiga egentligen men helt perfekta!

Lagom till att jag kommer hem från sjukhuset är de klara att hämtas. Jag längtar! Ser ni förresten att jag börjar få tillbaka lite av min normala ansiktsform? Gissa om det är välkommet!

När vi traskat omkring på stan och jag köpt på mig lite garn som jag ska sysselsätta mig med nästa vecka åkte vi hem till familjen Wendel/Andrén där jag blev firad i förskott med smörgåstårta och presentkort på kläder. Så himla perfekt! Vi hade det oförskämt mysigt som vanligt och barnen lekte fint. Det var inte ens världskrig om vem som skulle ha favorittåget.

Favorittåget.

Uggletröjan har fått ett nytt hem

Som tur är ville Caroline ha uggletröjan till sin nyfödda lille Ebbe. Nu har han någonting att växa i och tröjan slipper ligga oanvänd. Bra!

Det är vår son. Det är det verkligen.

När avkommorna är bebisar sitter man där och vrider och vänder och jämför. Har han inte min näsa? De där ögonen är på pricken som farmors. Är han inte väldigt lik sin pappa? Och så vidare. Det finns liksom inte så mycket annat att jämföra utom utseendet, för även om varje barn är unikt och har en helt egen karaktär så är det faktiskt först nu i treårsåldern som jag tycker att jag kan märka att Theodore har en alldeles egen personlighet. Han gör vissa saker och inte andra. Gillar vissa saker och inte andra. Är duktig på vissa saker och  inte andra. Plötsligt är det jätteroligt att vrida och vända och jämföra igen. Fast insidan.

Idag var vi på utvecklingssamtal på dagis och då fick vi både nya insikter och bekräftelse på sådant vi redan visste om Theodores personlighet, kunskaper och egenskaper. Det var jätteroligt och spännande!

Sådan här är vår lilla pojke (förutom bedårande och underbar och snäll och kramig och allt det där) enligt oss och dagis:

Theodore är bekväm av sig. För att inte säga lat. Så benämner han sig till och med själv, som en latmask. Han vill inte klä på eller av sig själv. Vill inte gå i trappor eller plocka upp sina leksaker. Eller äta mat. Eller någonting som inte är roligt. Vi måste tjata, motivera, muta och säga till på skarpen - och vi är inte ett dugg förvånade. Både jag och maken är likadana. Bekväma. Så inte kan vi klandra avkomman för det inte. Välkommen i klubben bara. På dagis är han tydligen likadan, de måste tjata på honom för att han ska klä på oc av sig själv. Men han gör det till slut, när det inte är roligt längre att vara det enda barnet som står kvar i hallen efter att alla andra sprungit in och börjat leka.

Här är han bara två år - men lika förtjust i att slappa då som nu.

Theodore har inte bestämt sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Han byter hand lite hipp som happ. Jag är vänsterhänt och maken högerhänt så det kan bli vilket som.

Theodore är grym på att cykla. Han fick ju en balanscykel när han fyllde två och den blev han snabbt livsfarlig på. Nu svänger, tvärbromsar, rusar, vejar och trixar han som värsta cykelproffset och är det utelek på dagis kan du ge dig sjutton på att han sitter på en cykel. Det nya är att han även bemästrar sparkcyklarna för de stora barnen på dagis. Nu ska han bara bli 18 så att han kan cykla Vätternrundan med morfar.

Ridin' on the streets of Gamlestaden.

Theodore är en bestämd liten man som vet vad han vill och inte vill. Han kan vara mycket charmant och bedårande men också en liten surtrut och riktigt arg. Han visar sina känslor tydligt, både kroppsligt och verbalt. Det är urgulligt när han sätter sig med armarna i kors, plutar med underläppen och rynkar på ögonbrynen. Både jag och maken är var tydligen riktiga surisar när vi var små - och vi vet ju hur storebror Edward kan sitta och sura hur länge som helst. Välkommen in i klubben där också.

ARG!

Theodore är väldigt socialt kompetent enligt pedagogerna på dagis. Han står gärna och betraktar barnens lek en stund innan han liksom "rinner" in i leken på ett sätt som hans jämnåriga kamrater inte gör ännu. Han leker med alla barn, men helst med de större. Tyr sig till alla vuxna och har ingen särskild favorit. Varken jag eller maken är sådär jättebekväma i sociala sammanhang men jag minns att jag var väldigt social som liten och alltid hittade nya vänner var jag än gick.

Theodore har mycket stort ordförråd och förstår allt man säger men uttalar fortfarande många ord med "g" i början. Det är napparnas fel men börjar rätta till sig och han byter ut fler och fler ord till "rätt" uttal.

Theodore har koll på större, mindre, bakom, framför, före, efter, bredvid, innan, senare och så vidare. Han kan olika geometriska former som cirkel, rektangel och triangel. Han kan ramsräkna till 19 och pekräkna ungefär lika långt. Han känner igen, och kan skriva, sin egen bokstav och kan ibland en del siffror.

Siffror är kul just nu.

Theodore har inte fått full koll på finmotoriken ännu och det är lite besvärligt att rita, pärla och klippa. Han kan, men han måste anstränga sig ganska mycket. Jag tror att det kanske hänger ihop med det där att han inte bestämt sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Ingen rutin ännu liksom.

Måla med pensel är roligt, och lättare än att rita med penna.

Det var några av de saker vi pratade om på utvecklingssamtalet. Vi kan ju sammanfatta det hela med att jag har världens bästa son helt enkelt.

Sådär skönt utmattad

Idag har vi varit ute på stan hela långa dagen. Vi åkte in till Slottskogen och mötte upp Ellen, Ellen, Max och deras föräldrar. Theodores dagiskompis Ebba och hennes bonuspappa var också där.

Barnen lekte, vi fikade och umgicks, tittade på djuren och åt glass. Det var mycket trevligt och klockan hade redan börjat närma sig sju när vi kom hem efter ett stopp på Redbergsgrillen.

Trött är bara förnamnet men det känns gött ändå. Både för att jag är trött av en riktig anledning - vem blir inte trött av att hänga i Slottskogen en hel dag - men också för att jag faktiskt klarade av det över huvud taget. Det hade varit omöjligt för en månad sedan.

Imorgon ska jag vila på förmiddagen, sedan är det utvecklingssamtal på dagis. Spännande!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Loppis galore!

Det är lördag, klockan är inte riktigt tre ännu och ändå har jag haft en toppendag! Flera timmars loppisrundande med Sofia och hennes mamma resulterade i massor av fina fynd. Sofia hittade en tripptrapp-stol från Stokke för 70 kronor (!) och hennes mamma kom hem med bland annat en jättefin badbalja i zink som hon ska plantera blommor i.

Det här kom jag hem med:

Örhängen 10 kronor, halsband 20 kronor. Både örhängena och halsbandet är sådana jag letat länge efter men inte hittat några som känts helt rätt. Förrän nu. PÅ en loppis. För 30 kronor totalt!

Stråhatt 50 kronor. Sommarens favorit redan innan sommaren börjat! Jag planerar att bo i den här hatten. Hitta några fler band att växla mellan för att matcha mina outfits. Fattar ni vad perfekt när det är soligt och man har en dålig hårdag. 

Jättesuperfin plansch med mitt favorit-Mumin-motiv, muminmamman som rensar vinbär i sin hatt. 15 kronor. Nu behövs bara en fin ram så åker den här upp på vardagsrumsväggen. Vi har samma motiv i mindre format på Theos vägg.

Två spel i jättefint skick för totalt 30 kronor. Theodore är jätteduktig på memory så jag tror att han kommer att gilla Mollan-spelet. Dessutom tycker han att det är roligt att räkna och har börjat intressera sig för bokstäver och siffror, så även om han är lite för liten för Fem myror-spelet tycker han nog att det är roligt om vi ändrar reglerna lite.

Tre barnböcker för 10 kronor styck. Blir succé tror jag. Särskilt Djungelboken.

Hårspännen som jag och Theodore delar på. 10 kronor.

Fem nystan raggsocksgarn för 70 kronor. 80 % ull, 20 % nylon. Jag brukar ju inte gilla såna däringa oäkta garner egentligen, men 20 % är ju inte så himla mycket och garnet är mjukt och gosigt.

Fyra nystan superwash-ullgarn för 60 kronor. Blir kanske någonting trevligt tillsammans med det grå raggsocksgarnet?

Fint blommigt tyg för 20 kronor.

Pyjamas åt Theodore för 20 kronor. Han gillar Bamse, och byxorna var jättegosiga. Han kommer att se bedårande ut!

Tunika/klänning/långtröja åt Theodore för 5 kronor! Han är ju lite besatt av Pippi och den här kan han hoppa omkring i i sommar när det är för varmt för byxor.

Blixten-linne åt Theodore för 10 kronor. Lite väl "häftigt" för min smak, men jag tror att Theo kommer att gilla det.

Pippi-tröja för 10 kronor. Den Pippi jag gillar, den gamla.

När jag ändå var ute och for (vi åkte bil mellan loppisarna, värsta lyxen) passade jag på att hämta ut lite paket på posten.

Titta så underbart! 160 stycken knappar för ynka 150 kronor plus frakt. Köpta av en av tjejerna som hjälper till med Hjärtekatten.

Det andra paketet innehöll tre vilsekomna Hjärtekatter. Jag står ju inte längre på adresslistan men då och då dimper det ned några små filurer ändå.

Om några timmar blir det handbollsmys i soffan med en påse chips. Men först ska jag byta knappar i tre köpta koftor som legat i garderoben och skräpat länge nog.

Jaaaa!

Hurra jag är piggare idag! Det tunga blöta täcket som kvävde mig igår är borta och livet känns lättare igen. Jag lyssnar på Garbages nya skiva, tycker att den är jättebra och funderar allvarligt på att måla naglarna. Ni hör ju!

Fötterna är hyfsat normalstora (men inte anklarna) och brännan är läcker!