Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.

Sagan om den lilla fula kungsgranen

Det var en gång en liten kungsgran som stod bland de andra kungsgranarna utanför Bauhaus i Bäckebol. De var inte så många för det var nära jul och många granar hade redan följt med sina nya ägare till varma och juldoftande hem. Det var rent av så att de granar som stod och frös utanför Bauhaus i Bäckebol var de som blev över. De som ingen ville ha. De som var lite korta och skeva och kanske saknade en eller annan gren på kosmetiskt kritiska ställen.

En av granarna var lite mer ledsen och hängig än de andra. Han ville så gärna följa med en av bilarna hem. Han visste att fick han bara chansen skulle han lukta så gott och barra så lite han bara kunde. Men alla gick förbi honom. Han var för kort. Hans grenverk var glest i toppen och burrigt och skevt i basen.

Men så plötsligt!

En man kom fram och synade granen noga med en uppskattande tveksamhet i blicken. Mannen nickade för sig själv och så var granen plötsligt såld och låg i bilen på väg till ett hem! Trädet bubblade av tyst lycka men var också lite orolig, hur skulle han kunna bära den varma julstämningens kulor på sina glesa grenar? Skulle han göra familjen besviken med sin ringa höjd? Hur skulle han kunna skina och tindra som de andra, finare granarna? Kanske var han bara på väg att bli kaffeved. Det var trots allt det han dög till.

Det var en bekymrad kungsgran som bars upp för trappan till de nya hemmet. En låda och en såg plockades fram. Trimmade grenar flög i luften, röda kulor dansade framför granens blick och inslagna presenter lades under de tunga bottengrenarna. Sedan ställde sig familjen framför granen och synade sitt verk. I deras ögon såg han glimret. Glimret! Och det var då han förstod. Han hade blivit en Julegran! Den fula lilla kungsgranen hade förvandlats till en skinande vacker Julegran och hela familjen såg på honom med varma leenden.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Åtminstone till trettondagen.

Vaccinationsrapport #2

Ja. Då är det kväller då. Dagen har varit lite sådär halvlångsam och den enda utflykten vi gjort gick till Konsum för att hämta ut ett paket (min nya ascoola HTC Hero).

Theodore har mått hyfsat bra. Jag har inte kollat tempen fler gånger för han har inte känts så varm men lite feber har han nog haft. Han verkar fortfarande inte ha så ont men han sover fortfarande dåligt. Från att ha börjat sova upp till två timmar per lur så sov han nu bara runt en och en halv timme på hela dagen.

Han matvägrar fortfarande under lunchen men slurpar i sig frukt, gröt och välling. Det är nog lite jobbigt för honom med de små bitarna i 8-månadersmaten och jag köper nog hem lite mer 6-månadersmat nästa gång. Ingen jättebrådska.

Hittills har han klarat av vaccinationen mot den nya influensan bättre än de andra han fått.

Vaccinationsrapport

Det har nu gått ungefär 16,5 timmar sedan Theodore fick sin vaccinationsspruta.

Natten var lite sådär men det brukar de ju vara och det var inte mycket värre än vanligt. Han hade lite svårt att komma till ro till en början och vaknade några gånger tidigt på kvällen. Sedan sov han ganska gott fram till 04, då han vaknade pigg som en mört och inte ville sova alls. Som igår natt med andra ord. Jag lät honom ligga kvar i sin säng och prata för sig själv men efter en halvtimme gav jag upp och lät honom amma lite. Det hjälpte ju igår natt.

Inte inatt. Han var fortfarande vaken och redo att leka. Det dröjde fram till fem-halv sextiden innan han somnade om i sin säng. Han sov sedan oroligt till halv åtta med många uppvakningar.

Så, en ganska strulig natt alltså men jag tror inte att det har med vaccinet att göra. Sist han vaccinerades sov ingen i familjen en blund på hela natten.

Annars har Theodore en aning feber, 37,9, men är inte särskilt påverkad av det. Inget extra gnäll och han åt upp hela sin grötportion till frukost.

Han är också lite lös i magen men verkar inte ha ont i benet alls och har inte behövt någon smärtstillande eller febernedsättande.

Nu ligger han bredvid sitt gym (som är ihopsatt igen) och leker. Snart är det dags att sova förmiddag.

Jag återkommer med fler rapporteringar under dagen.

Bitter brunch

Mums! Brunchen på Bitter i Linné var jättegod. Amerikansk style parat med svensk. Pancakes, bagels, bacon, kycklingvingar och sill typ. Bra i alla fall. Egentligen hade vi tänkt gå till Hedens hörna och äta deras amerikanska brunch men det var fullbokat. I jämförelse skulle jag vilja säga att utbudet är mycket bättre på Hedens hörna men kvaliteten på maten mycket bättre på Bitter. Priserna är i stort sett samma (runt 140-150 kronor sådär) så det är bara att välja vad man är sugen på - kvalitet eller kvantitet.

Sällskapet var också trevligt. Mannens högskolekamrat Gustav och hans nya tjej. Båda är bra och trevliga.

Här nedan ser ni min nya jacka och den stiliga mannens nya jeans. Jag älskar jackan. Den är hyfsat smickrande men samtidigt praktisk och varm. För en gångs skull har jag en jacka jag kan både stänga och ha en varm tröja under. Och jag kan sträcka ut och upp armarna utan att fläsket syns. En praktisk och fin småbarnsmamme-jacka. 799 kronor på Cubus.

Mamman och pappan och bebisen på väg till Bitter.

Theodore var en sötnöt som vanligt. Här sitter han som han brukar i vagnen - och håller i sig.

På vägen hem från Linnéstaden svängde vi in till Nordstan och tittade runt. Jag vill ha en ny mössa men istället hittade vi världens sötaste pyjamas till Theodore på H&M.

En frack! Med såna där stjärtfenor och allt. Bedårande!

Det var faktiskt så sött att vi var tvugna att köpa en haklapp på samma tema. Vi behövde ju faktiskt en mjuk vattenavstötande haklapp att ha i skötväskan. Det är lite overkill med den med armar nu när Theodore är duktigare på att få in maten i munnen.

Hallå. Sötnöt!

Just det, overallen

Jenny, du ville ju att jag skulle visa bild på Theodore i den nya fina overallen vi köpte på Tradera. Så här ståtlig och fin är han. Han ser så stor ut! Som... som en stor pojke. Eller en fullgubbe.

Dill dill the movie

Jag lyckades inte pricka in några "dill dill" på filmen, men Theodore bjuder på många andra intressanta iaktagelser han gärna berättar om.

Nästa!

Linda gissade rätt först och det är hennes tur att bestämma!

Mamma

Självklart får man önska sig en docka i julklapp... något speciellt utförande eller ska jag leka fritt?