På andra sidan

Efter två dagar under isen är jag tillbaka på rätt sida dimman igen. Förhoppningsvis håller det i sig för jag är trött på att vara trött och ha huvudvärken from hell.

Medan jag inte orkat göra annat än hålla ögonen öppna har jag börjat omse True Blood från säsong ett och är helt fast igen. Förmodligen kommer jag omläsa alla böckerna också. Och köpa den senaste jag inte har ännu.

Den stora mentala tegelväggen

Det har uppdaterats väldigt lite här på bloggen de senaste veckorna. Till en början var det för att jag låg nyopererad på sjukhuset och helt enkelt inte orkade formulera en hel mening som inte innehöll ordet "morfin", men när jag till slut började känna mig lite bättre var det någonting annat som tog emot. Det kändes som att nästa naturliga steg var att skriva ett långt och uttömmande inlägg om operationen, hur jag mådde, vad som skett och skulle ske. Och så vidare.

Det där långa och uttömmande inlägget låg som ett stenok runt min hals. Det blev som ett stort hinder jag inte  orkade ta mig över. Jag orkade inte blogga stort och uttömmande så jag bloggade inte alls.

Så, för att jag inte ska sluta blogga för all framtid tänker jag strunta i det där jobbiga inlägget och bara skriva vidare som om ingenting hänt. Portionera ut berättelsen om sjukhuset och operationen lite i taget när jag känner för det. Jag vet att många är nyfikna på hur det gått och hur jag mår, så här kommer kortversionen.

Jag blev inskriven på min födelsedag. Sushila kom till väntrummet med bakelser och presenter! Jag fick åka hem och sova, för att komma tillbaka klockan sju morgonen efter. Jag opererades. Tydligen har jag väldigt trånga näsgångar och det var svårt att komma igenom. jag blödde mycket och operationen som skulle ta fyra timmar blev över åtta timmar lång. Jag vaknade upp och hade typ den värsta eftermiddagen, kvällen och natten ever. Dessutom fick jag bihåleinflammation. Men kirurgen meddelade att operationen gått bra trots allt, att de hade hittat en hl del som inte skulle vara där i hypofysen - och att han trodde att han hade fått bort allt.

Jag blev flyttad till avdelning tio där jag låg kvar över helgen innan jag kom till härliga avdelning 132. Jag är kär i alla sköterskor och läkare där. På avdelning 132 prövade vi att sluta med den kortison jag fått under och efter operationen och jag blev jättedålig, vilket var ett bra tecken, för det tydde på att kroppen inte längre överproducerade på egen hand. Jag blev dock så dålig att de bestämde att börja med kortisonen igen och vänta några dagar till så att kroppen fick återhämta sig lite till.

Så göttade jag mig lite på sjukhuset över helgen innan vi tog bort kortisonet igen varpå jag mådde som en räv. Det konstaterades att min kropp inte producerar tillräckligt mycket kortisol på egen hand så de skickade hem mig med ett recept på hydrokortison. Utan den dör jag. Faktiskt. På riktigt. Så jag har fått ett snyggt litet halsband som jag ska ha på mig. Synd bara att jag blev allergisk mot det och var tvungen att ta av det efter några dagar.

Slutsatsen är att det ser ut som att operationen lyckades. Hittills ser det faktiskt ut så. Om tre månader är det återbesök och då ska vi pröva att sluta med kortisonet igen och se om kroppen fungerar på egen hand igen. Det kan hända. Annars kan det vara så att jag får äta kortison resten av livet, men det är ljusår bättre än att ha cushings.

Och hur mår jag då? Rätt kasst faktiskt. En stor positiv sak är att jag inte binder lika mycket vätska i kroppen och inte är lika svullen. Det är oerhört skönt. Annars är jag väldigt trött och i perioder får jag migränliknande huvudvärk med tillhörande utmattning. Och så har jag muskelvärk och ledvärk. Allt hänger ihop med kortisol-abstinensen tror jag. Alltså borde det bli bättre med tiden. Frågan är bara hur lång tid ...

Man ska inte ropa hej men man kan väl vinka lite försiktigt i alla fall?

Nja, det har väl gått sådär med uppdateringen från sjukhusbädden. Ärligt talat har jag mått för dåligt för att orka skriva eller knappt snegla åt mobilen. Det där med att opereras är ingen lek inte.

Jag håller det här kort för jag är fortfarande trött och har svårt att koncentrera mig några längre stunder.

För det första vill jag skicka blommor och choklad till varenda en av er som hört av er och peppat och stöttat. Jag har förstått att många varit oroliga och det är inte med flit jag hållt er på sträckbänken. Det har betytt oerhört mycket att veta att har tänkt på mig.

För det andra vill jag säga att jag överlevde operationen och mår ganska hyfsat nu fem dagar senare. Nu slipper ni oroa er.

Jag mår bra nu men vägen hit var inte helt smärtfri. Till att börja med tillstötte det lite komplikationer under operationen. Jag blödde tydligen ganska mycket och den operation som skulle ta fyra timmar blev åtta timmar lång. Ganska långt tid att vara nedsövd och grejad med.

Puh, nu är jag redan trött.

Kvällen och natten på uppvaket var hemska och det vill jag aldrig göra om. Slangar och sladdar och nålar överallt. Förvirring och morfin och tiden som gick så otroligt långsamt. Och så det där med sticken. Det var tydligen helt omöjligt att sätta nålar och dra blod och snart var armar, händer och fötter helt blåa och sönderstuckna.

Men sedan fick jag komma till avdelning tio och då började det långsamt bli bättre. De två första dagarna var jag helt utslagen och var uppe ur sängen bara några minuter i taget. Efter det var det mest nästäppan som var jobbig. Asjobbig. Man får inte snyta sig eller nysa eller använda nässpray. Och jag AVSKYR att vara täppt. Först idag har jag kunnat andas genom näsan korta stunder. Äntligen!

Alla sköterskor och läkare är jättebra och snälla. Mina pojkar har hälsat på varje dag sedan jag blev pigg nog att ta emot besök. Men jag har knappt skickat en enda maska.

Imorgon flyttas jag vidare till avdelning 132 där det ska utredas hur väl operationen lyckades. Ja just det, jag glömde ju säga att de hittade något som de tog bort. Kirurgen kunde inte lova att han hittat allt, men han trodde det.

Jag är självklart nervös inför utredningen, men jag är hoppfull. Jag mådde nämligen rätt risigt idag och när jag sade det till läkaren sade han att de hade minskat min kortisondos. Det är ett bra tecken att jag mår dåligt när de minskar kortisonet. Inte så att jag ropar hej eller så, men jag vinkar allt lite försiktigt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Oddsen

Nu är jag på väg hem för att vila, skrubba mig och sova innan jag ska hit igen.

Nu har jag även träffat neurokirurgen som ska operera mig imorgon. Han gav mig oddsen 50/50, så nu är det bäst att ni håller tummarna så hårt att de vitnar.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Födelsedagsöverraskning!

Jag sitter fortfarande i väntrummet och har nu talat med narkosläkaren. Inga direkta överraskningar där, jag sövs och så vaknar jag och då är det klart. Typ.

En överraskning var dock att Sushila kom hit och hälsade på med garnpaket och bakelser! Kan ni tänka er någonting bättre? Dessutom ligger en avi hemma hos mig och väntar. Det ska visst vara från tjejgänget. Jag har så otrolig tur som har så fina vänner och de bästa föräldrarna.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Första uppdateringen

Allright, nu sitter jag i väntrummet och... väntar. Diverse prover har tagits och jag har pratat med lite olika sköterskor. Nu ska jag hänga här till i eftermiddag då jag får åka hem och sova hemma. Det är tydligen dåligt med sängplatser och eftersom jag bor rätt nära kändes det ok att åka hem och vara tillbaka här klockan sju imorgon bitti. Det är inte ofta men nu hade det varit gött med en bil.

Innan jag åker hem ska jag tala med kirurgen och narkosläkaren. Och äta lunch. Ikväll ska jag göra två så kallade dubbelduschar med sån där operationstvål och fasta från midnatt.

Operationen kommer att ta ungefär fyra-fem timmar med narkosläkaren och allt.

Det var allt för nu.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Imorgon smäller det. Inskrivning och trettioårsdag.

Tack för alla lyckönskningar och peppning inför operationen. Jag håller på med de sista förberedelserna nu och börjar blir nervös. Imorgon är det inskrivning och jag lovar att uppdatera er så ofta jag kan om hur det går, hur jag mår, vad jag ätit och vad jag stickat.

Jag har egentligen bara lite packning kvar att göra men det är som om jag hindrar mig själv hela tiden. Som om jag egentligen inte vill. Som om jag skulle kunna hindra allt från att hända bara genom att vägra packa. Men så är det naturligtvis inte. Så det är bara att lägga sak efter sak i väskan. I snigelfart. Med ont i magen.

Och när allt är packat är det lika bra att gå och sova på en gång så att det blir imorgon någon gång.

Sådan mamma sådan son

Och för att fortsätta på det här spåret med likheter mellan föräldrar och barn så tycker jag att det är så roligt att Theodore älskar Lilla sjöjungfrun. Disney-filmen. Jag såg den med mina föräldrar när den kom på bio 1989 och sedan var det en favorit. Jag hade sagoboken, ljudboken, dockan och målarböcker. När jag ser filmen med Theodore kommer jag ihåg nästan varenda replik och kan alla sånger utantill. Sånt där sätter sig visst.

Jag måste hem till mamma och försöka hitta den där Ariel-dockan.

© Disney. All rights reserved

Jag är inte förkyld jag är inte förkyld jag är inte förkyld

Huvaligen. Nu har jag haft en riktigt dålig natt och dag. Det hängde lite i luften, för de senaste två-tre dagarna har jag haft såna där "mitt på dagen-dippar" som jag inte har så jätteofta längre. Det har känts lite i kroppen att allt inte står rätt till (värre än vanligt alltså) och igår kväll kände jag mig rätt risig. Trött och med en skrällig hosta.

Jag tänker inte bli förkyld. Jag vägrar! Jag ska ha den här operationen nu på torsdag. Jag tänker inte bli förkyld!

Men idag har jag mått hemskt dåligt. Jag sov större delen av natten i Theodore säng eftersom det var fullt av små och stora karlar i min . Jag vaknade mörbultad efter en rätt dålig sömn. Det var med nöd och näppe jag fick iväg pojken till dagis med kläder på kroppen, frukost i magen och borstade tänder. Han fick ha nappen och sitta i vagnen hela vägen. Det händer aldrig längre, egentligen. På vägen hem handlade jag inför eftermiddagens picknick på dagis, sedan däckade jag i soffan framför Sopranos och halvslumrade hela dagen.

Nu är picknicken i full gång men jag sitter hemma i mitt stökiga hem och orkar inte vara med. Jag skulle inte ens orka ta mig till ängen bakom dagis och absolut inte sitta på marken. Jag orkar ju knappt sitta upprätt i soffan.

Det känns så himla tråkigt. Jag ville verkligen vara med för Theodores skull. Jag lovade honom att jag skulle komma, när jag lämnade honom gråtandes vid grinden imorse. Jo, för han var ledsen, han känner ju på sig när jag mår extra dåligt och blir mammigare och extra känslig.

Med den här extrema tröttheten, stelheten, den rusande pulsen, hettan i ansiktet och svullnaden i hela kroppen kommer också en stor ledsamhet. Inte direkt som den avdomnade nedstämdheten som kommer med depressionen utan mer som gråtmildhet. Jag är så himla ledsen över saker. Gråtledsen. Jag sitter med en klump i halsen och tårfyllda ögon och är ledsen över att jag inte är med, över att Theodore ska bli besviken, över att lägenheten är stökig, att jag inte orkar resa mig efter fjärrkontrollen, att det ligger födelsedagskort till mig på hallgolvet som jag inte orkar böja mig ned för att läsa. Över att jag kommer att fylla 30 i ett jäkla väntrum på ett sjukhus och inte kunna ta emot några grattishälsningar. Inga ballonger och ingen tårta.

Ni hör ju. Så synd det är om mig. Herregud. Ryck upp dig människa!

Så.

Nya briller!

I trettioårspresent får jag av min man två par nya glasögon. Tjoho! Jag har inte trivts så bra i de jag köpte för prick ett år sedan så det är verkligen en bra present. Idag åkte vi in till stan och provade ut två supersnygga par.

Lite kattögda 50-/60-talsinspirerade. Och skitsnygga!

Stora, runda och lite mörkbrunmelerade. Helt knasiga egentligen men helt perfekta!

Lagom till att jag kommer hem från sjukhuset är de klara att hämtas. Jag längtar! Ser ni förresten att jag börjar få tillbaka lite av min normala ansiktsform? Gissa om det är välkommet!

När vi traskat omkring på stan och jag köpt på mig lite garn som jag ska sysselsätta mig med nästa vecka åkte vi hem till familjen Wendel/Andrén där jag blev firad i förskott med smörgåstårta och presentkort på kläder. Så himla perfekt! Vi hade det oförskämt mysigt som vanligt och barnen lekte fint. Det var inte ens världskrig om vem som skulle ha favorittåget.

Favorittåget.

Uggletröjan har fått ett nytt hem

Som tur är ville Caroline ha uggletröjan till sin nyfödda lille Ebbe. Nu har han någonting att växa i och tröjan slipper ligga oanvänd. Bra!

Uggle-fail!

Nä mamma, den här var inte bra.

Eftersom jag kände det på mig i samma stund den fina tröjan var färdig har jag dragit mig för att pröva den på Theodore. Uggletröjan är för liten. Jag som älskar mönstret så mycket och blev riktigt nöjd med resultatet. Förutom att tröjan är för liten dårå. Fail på den alltså.

Tröjan är stickad i 100 % ull i storlek 3 år, men passar nog snarare en tvååring, särskilt på längden. Det är inte helt omöjligt att jag stickar en ny, med grövre stickor och lite mer längd i kroppen - för det är verkligen en fin tröja - men den här kommer inte användas av familjen Sharp.

Är det någon annan där ute som vill ha den? Någon som har användning för en uggletröja i storlek ca 2 år? Det skulle vara så himla tråkigt om den inte blev använd alls. Jag säljer mitt fina misslyckande billigt. 300 kronor inklusive frakt så blir den din.

Bilder från helgens Slottskogs-utflykt

Vroom vroom! Theodore cruisar. Visst sitter koftan jag stickade helt perfekt?

Ellen och Theodore fikar.

Nämen!

Titta vilken busig liten enhörning jag hittade i duschen!

Minns ni Charlie?

Idag fick jag ett mail från Louise, 2 år. Hon har adopterat min syskondjursapa Charlie och de älskade varandra från första stund! Det kändes så himla fint och varmt i hjärtat att jag vill virka fem miljoner Hjärtekatter och syskondjur.

Jag är så glad att jag startade det här projektet med Susanne förra året. Ingen jag känner kan ha missat vad det handlar om men vill ni läsa mer finns en blogg, och såklart vår Facebooksida. Och så en alldeles egen Facebook-grupp för oss som virkar Hjärtekatter och syskondjur.

Det är vår son. Det är det verkligen.

När avkommorna är bebisar sitter man där och vrider och vänder och jämför. Har han inte min näsa? De där ögonen är på pricken som farmors. Är han inte väldigt lik sin pappa? Och så vidare. Det finns liksom inte så mycket annat att jämföra utom utseendet, för även om varje barn är unikt och har en helt egen karaktär så är det faktiskt först nu i treårsåldern som jag tycker att jag kan märka att Theodore har en alldeles egen personlighet. Han gör vissa saker och inte andra. Gillar vissa saker och inte andra. Är duktig på vissa saker och  inte andra. Plötsligt är det jätteroligt att vrida och vända och jämföra igen. Fast insidan.

Idag var vi på utvecklingssamtal på dagis och då fick vi både nya insikter och bekräftelse på sådant vi redan visste om Theodores personlighet, kunskaper och egenskaper. Det var jätteroligt och spännande!

Sådan här är vår lilla pojke (förutom bedårande och underbar och snäll och kramig och allt det där) enligt oss och dagis:

Theodore är bekväm av sig. För att inte säga lat. Så benämner han sig till och med själv, som en latmask. Han vill inte klä på eller av sig själv. Vill inte gå i trappor eller plocka upp sina leksaker. Eller äta mat. Eller någonting som inte är roligt. Vi måste tjata, motivera, muta och säga till på skarpen - och vi är inte ett dugg förvånade. Både jag och maken är likadana. Bekväma. Så inte kan vi klandra avkomman för det inte. Välkommen i klubben bara. På dagis är han tydligen likadan, de måste tjata på honom för att han ska klä på oc av sig själv. Men han gör det till slut, när det inte är roligt längre att vara det enda barnet som står kvar i hallen efter att alla andra sprungit in och börjat leka.

Här är han bara två år - men lika förtjust i att slappa då som nu.

Theodore har inte bestämt sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Han byter hand lite hipp som happ. Jag är vänsterhänt och maken högerhänt så det kan bli vilket som.

Theodore är grym på att cykla. Han fick ju en balanscykel när han fyllde två och den blev han snabbt livsfarlig på. Nu svänger, tvärbromsar, rusar, vejar och trixar han som värsta cykelproffset och är det utelek på dagis kan du ge dig sjutton på att han sitter på en cykel. Det nya är att han även bemästrar sparkcyklarna för de stora barnen på dagis. Nu ska han bara bli 18 så att han kan cykla Vätternrundan med morfar.

Ridin' on the streets of Gamlestaden.

Theodore är en bestämd liten man som vet vad han vill och inte vill. Han kan vara mycket charmant och bedårande men också en liten surtrut och riktigt arg. Han visar sina känslor tydligt, både kroppsligt och verbalt. Det är urgulligt när han sätter sig med armarna i kors, plutar med underläppen och rynkar på ögonbrynen. Både jag och maken är var tydligen riktiga surisar när vi var små - och vi vet ju hur storebror Edward kan sitta och sura hur länge som helst. Välkommen in i klubben där också.

ARG!

Theodore är väldigt socialt kompetent enligt pedagogerna på dagis. Han står gärna och betraktar barnens lek en stund innan han liksom "rinner" in i leken på ett sätt som hans jämnåriga kamrater inte gör ännu. Han leker med alla barn, men helst med de större. Tyr sig till alla vuxna och har ingen särskild favorit. Varken jag eller maken är sådär jättebekväma i sociala sammanhang men jag minns att jag var väldigt social som liten och alltid hittade nya vänner var jag än gick.

Theodore har mycket stort ordförråd och förstår allt man säger men uttalar fortfarande många ord med "g" i början. Det är napparnas fel men börjar rätta till sig och han byter ut fler och fler ord till "rätt" uttal.

Theodore har koll på större, mindre, bakom, framför, före, efter, bredvid, innan, senare och så vidare. Han kan olika geometriska former som cirkel, rektangel och triangel. Han kan ramsräkna till 19 och pekräkna ungefär lika långt. Han känner igen, och kan skriva, sin egen bokstav och kan ibland en del siffror.

Siffror är kul just nu.

Theodore har inte fått full koll på finmotoriken ännu och det är lite besvärligt att rita, pärla och klippa. Han kan, men han måste anstränga sig ganska mycket. Jag tror att det kanske hänger ihop med det där att han inte bestämt sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Ingen rutin ännu liksom.

Måla med pensel är roligt, och lättare än att rita med penna.

Det var några av de saker vi pratade om på utvecklingssamtalet. Vi kan ju sammanfatta det hela med att jag har världens bästa son helt enkelt.

Sådär skönt utmattad

Idag har vi varit ute på stan hela långa dagen. Vi åkte in till Slottskogen och mötte upp Ellen, Ellen, Max och deras föräldrar. Theodores dagiskompis Ebba och hennes bonuspappa var också där.

Barnen lekte, vi fikade och umgicks, tittade på djuren och åt glass. Det var mycket trevligt och klockan hade redan börjat närma sig sju när vi kom hem efter ett stopp på Redbergsgrillen.

Trött är bara förnamnet men det känns gött ändå. Både för att jag är trött av en riktig anledning - vem blir inte trött av att hänga i Slottskogen en hel dag - men också för att jag faktiskt klarade av det över huvud taget. Det hade varit omöjligt för en månad sedan.

Imorgon ska jag vila på förmiddagen, sedan är det utvecklingssamtal på dagis. Spännande!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Äntligen en operationstid!!

Nu har det hänt, jag har fått en operationstid! På min födelsedag, den  13 juni, blir jag inskriven och dagen efter görs operationen. Just nu är jag mest lättad. Och lite uppspelt. Jag är inte särskilt nervös inför själva ingreppet utan funderar mest kring vad som händer efteråt. Kommer det att fungera? Kommer jag att bli frisk?

Istället för att tänka på de jobbiga sakerna tänker jag lägga all min tankekraft och energi på att fundera ut vilka filmer, teveserier och stickningar jag ska ha med mig. Punkt slut.

Loppis galore!

Det är lördag, klockan är inte riktigt tre ännu och ändå har jag haft en toppendag! Flera timmars loppisrundande med Sofia och hennes mamma resulterade i massor av fina fynd. Sofia hittade en tripptrapp-stol från Stokke för 70 kronor (!) och hennes mamma kom hem med bland annat en jättefin badbalja i zink som hon ska plantera blommor i.

Det här kom jag hem med:

Örhängen 10 kronor, halsband 20 kronor. Både örhängena och halsbandet är sådana jag letat länge efter men inte hittat några som känts helt rätt. Förrän nu. PÅ en loppis. För 30 kronor totalt!

Stråhatt 50 kronor. Sommarens favorit redan innan sommaren börjat! Jag planerar att bo i den här hatten. Hitta några fler band att växla mellan för att matcha mina outfits. Fattar ni vad perfekt när det är soligt och man har en dålig hårdag. 

Jättesuperfin plansch med mitt favorit-Mumin-motiv, muminmamman som rensar vinbär i sin hatt. 15 kronor. Nu behövs bara en fin ram så åker den här upp på vardagsrumsväggen. Vi har samma motiv i mindre format på Theos vägg.

Två spel i jättefint skick för totalt 30 kronor. Theodore är jätteduktig på memory så jag tror att han kommer att gilla Mollan-spelet. Dessutom tycker han att det är roligt att räkna och har börjat intressera sig för bokstäver och siffror, så även om han är lite för liten för Fem myror-spelet tycker han nog att det är roligt om vi ändrar reglerna lite.

Tre barnböcker för 10 kronor styck. Blir succé tror jag. Särskilt Djungelboken.

Hårspännen som jag och Theodore delar på. 10 kronor.

Fem nystan raggsocksgarn för 70 kronor. 80 % ull, 20 % nylon. Jag brukar ju inte gilla såna däringa oäkta garner egentligen, men 20 % är ju inte så himla mycket och garnet är mjukt och gosigt.

Fyra nystan superwash-ullgarn för 60 kronor. Blir kanske någonting trevligt tillsammans med det grå raggsocksgarnet?

Fint blommigt tyg för 20 kronor.

Pyjamas åt Theodore för 20 kronor. Han gillar Bamse, och byxorna var jättegosiga. Han kommer att se bedårande ut!

Tunika/klänning/långtröja åt Theodore för 5 kronor! Han är ju lite besatt av Pippi och den här kan han hoppa omkring i i sommar när det är för varmt för byxor.

Blixten-linne åt Theodore för 10 kronor. Lite väl "häftigt" för min smak, men jag tror att Theo kommer att gilla det.

Pippi-tröja för 10 kronor. Den Pippi jag gillar, den gamla.

När jag ändå var ute och for (vi åkte bil mellan loppisarna, värsta lyxen) passade jag på att hämta ut lite paket på posten.

Titta så underbart! 160 stycken knappar för ynka 150 kronor plus frakt. Köpta av en av tjejerna som hjälper till med Hjärtekatten.

Det andra paketet innehöll tre vilsekomna Hjärtekatter. Jag står ju inte längre på adresslistan men då och då dimper det ned några små filurer ändå.

Om några timmar blir det handbollsmys i soffan med en påse chips. Men först ska jag byta knappar i tre köpta koftor som legat i garderoben och skräpat länge nog.

Stora rensardagen

Puh! Nu ligger jag och sängbloggar och vilar ryggen. Shit vad jag har rensat i våra garderober idag. Jag hade massor av kläder jag inte kan eller vill använda längre. Galgar och lådor var fulla men jag hade aldrig något att ta på mig. Känner ni igen er?

Theodore hade också en hel del urvuxet och jag visste inte vad jag skulle göra av allt. Visst, man kan sälja på Tradera men jag tycker att det är alldeles för mycket möda för lönen. Jag behövde göra mig av med kläderna men det kändes dumt att slänga sådant som är helt och rent.

Räddningen blev en lapp på grinden. En ideell insamlingsorganisation samlar ihop kläder, skor och leksaker som de skickar till Litauen. Tror jag att det var. Man ska bara ställa ut sina säckar utanför grindarna på onsdag så kommer de och hämtar upp dem. Jättesmidigt för mig, och så kommer kläderna till användning för andra. Win Win!

Tre hela svarta sopsäckar fick jag ihop. Under helgen ska jag nog ta mig en titt i Theodores leksakslådor också. Där finns en hel del som han inte leker med längre.

Mitt skräp blir kanske någon annans skatt och imorgon blir det förhoppningsvis tvärtom. Då ska jag och Sofia nämligen ut på en loppisrunda och det är jag som får användning för sådant som andra inte vill ha längre. Fint det där med andra hand.

Godnatt!

Published with Blogger-droid v2.0.4