Så många tack!

Det här blir ett kort inlägg för jag är alldeles utmattad av resande och för lite sömn och förlovningsfestande och trilskande baby-mamas.

Hur som helst. Det var en alldeles underbar fest och i fick så fina presenter. Tack till alla som ville komma och tusen tack för de fina presenterna! (Och tack till David och Gunvor som gjorde allt möjligt)

Och tusen tack vill jag även säga till alla er som skrivit så fint om mitt inlägg om rädsla. Det värmer verkligen att se att det finns fler som jag. Att jag kanske inte är fullkomligt sinnessjuk när allt kommer omkring...

Jag är en mörkrädd person

Jag har stora problem att sova ensam. Så har det varit sedan jag var liten. Jag kommer ihåg att jag alltid ville att mamma skulle vara hos mig tills jag somnade, och om jag vaknade på natten sprang jag alltid in till henne och pappa eller lillebror. Så höll jag på ända upp i tonåren.

Nu när jag bor själv blir jag såklart tvungen att sova ensam (dvs tills min älskling får ett jobb i gbg och kan flytta hit) och jag antar att det har gått ganska bra de här 6 åren. Så länge jag har nattduksborslampan tänd. Och hallampan. Och kökslampan. Och vardagsrumslampan. Och badrumslampan i fall jag behöver gå på toa på natten. Jag måste dessutom sitta uppe tills jag är så trött att jag i princip somnar innan huvudet når kudden.

Som om inte det vore nog drömmer jag ofta mardrömmar. Ibland handlar de om att jag inte klarar av saker jag måste göra. Som att slå ett telefonnummer, till exempel 112. Ibland handlar drömmarna om spöken. Jag är livrädd för spöken. Då och då handlar drömmarna om zombies. Som i natt till exempel. För ett par år sedan kommer jag ihåg att jag inte kunde förstå hur så många kunde finna det så skrämmande och fascinerande med zombies. De var ju inte ett dugg läskiga. Och så slog det mig plötsligt, när jag såg någon av filmerna i Dead-triologin - möjligtvis Night of the Living Dead, att de är bland de läskigaste skräck-fenomenen som finns! Inte bara för att de jagar människor för att döda och äta dem utan för det samhälleliga förfall ett zombie-scenario skulle innebära.

Jag såg med ett nytt intresse Dawn of the Dead, Night of the Living Dead, Day of the Dead (och alla remakes) och 28 dagar senare. Jag började fascinerat dagdrömma om att vakna upp en morgon av att allt är obehagligt tyst. Att tv-sändningarna handlar om något okänt och obegripligt. Att jag ser ut genom fönstret och ser lemlästade människor hasa omkring på parkeringsplatsen tio våningar ned. Hur säker är jag här uppe? Om zombiesarna är i trappuppgången borde jag vara trygg för dörren är låst. Och de kan inte klättra upp för balkongen (för de är ju av den där tröga långsamma typen) och dörren till den är ändå stängd. Ok, så jag är säker här inne. Men mat då? hur länge räcker den? Jag har aldrig konserver och sånt hemma och frysen brukar vara tom. Pasta fungerar tills strömmen slutar fungera. Då får jag svälta. Och hur länge fungerar vattnet? Ingen vet att jag är här ensam och jag vet inte om mina nära och kära är oskadda. Jag antar att jag skulle skriva ett meddelande på ett lakan och hänga ut genom fönstret för att visa att jag lever och hoppas på att någon kommer med en helikopter.

Hur som helst. Jag är lite sjuk och har en vild fantasi. Va var jag nu? Jo, mardrömmar. Jag hade en zombiemardröm i natt. Den här gången hade zombiesarna tagit sig in i min lägenhet och jag satt inlåst på toaletten. Det var helt kört med andra ord. Jag vaknade mitt i natten med ett skenande hjärta och en kropp på helspänn. Det var svårt att somna om.När jag kom hem från träningen i dag och skulle duscha var jag rädd för att vara i badrummet. Helt ologiskt, jag vet, men rädslor är inte alltid logiska. Nu är det natt och jag borde verkligen sova eftersom jag ska upp extra tidigt för att packa inför helgen i Västerås (och förlovningsfesten!). Det hjälper inte att se på tv. Det hjälper inte att prata med min älskling. Det hjälper inte att tv:n är på och att alla lampor är tända. Jag är för rädd för att sova i alla fall.

Jag vet inte var denna otrygghet kommer i från, hur den uppstod eller varför, men jag är ganska trött på den.

Mobilfodral färdigt

Så här blev det. Mycket enkelt och tubformat. Det behövs ingen knapp eftersom fodralet är så pass tight och garnet gör det så styvt att telefonen inte ramlar ut. Dessutom ville jag inte ha något hårt som skulle kunna trycka på displayen (och skada den) eller knapparna (och ringa upp folk, jag avskyr knapplås). Dessutom skulle telefonen var lätt att ta ut snabbt för att se vem som ringer eller vilken låt som spelas. Det skulle dessutom finnas ett hål i botten för hands free-kontakten. Skönt att för en gångs skull sticka en "bra att ha"-grej till mig själv.

Pust och stön!

Alltså, hur allvarligt är det när man blir helt utmattad av att dammsuga och våttorka 58 kvadratmeter golv? Efter golvstädningen vattnade jag blommorna och gjorde iordning lite mat och nu är jag helt slut! Jag skulle nog till och med kunna säga att jag är tröttare nu än efter ett lika långt tränningspass. Jag är i riktigt dålig form.

En annan sak... Som många kvinnor i min situation och ålder längtar jag efter barn. Jag vet att kommer att hända inom ett par år (ja, två-tre eller så) och jag ser fram emot det jättemycket. Jag är dock (som så många andra) väldigt väldigt rädd för själva graviditeten och förslossningen. Jag har drömt mardrömmar om förlossningar sedan jag var i yngre tonåren och jag kan inte höra om dem eller se dem på tv utan att bli yr och illamående. Ändå kan jag inte låta bli att söka upp information och se på alla sjukhusprogram och liknande där man kan se dem. Och varje gång gör de mig så illa till mods. Dessutom är ämnet barn och graviditet och förlossningar väldigt känsliga för mig. Min fästman har ett barn sedan tidigare och jag är nyfiken men sååå rädd för att fråga om den graviditeten och den förlossningen. Jag vet lite men varje gång ämnet kommer upp blir jag ledsen och... jag vet inte. Ledsen. Där är det ju så många fler känslor att ta hänsyn till såklart, avundsjuka till exempel, så det är extra känsligt. Nu har en av mina kollegor blivit gravid och jag följer allt som händer med skräckblandad förtjusning. Jag har en känsla av att hennes upplevelser och berättelser kommer att göra det lättare för mig. Att hon på något sätt kan göra det mer konkret och inte verka som det där stora läskiga underbara fasansfulla. Jag hoppas det. Jag antar att det har blivit bättre för för ett par år sedan var jag övertygad om att jag aldrig skulle skaffa barn på grund av förlossningsrädslan. Lite senare var jag övertygd om att jag kunde fixa det med kejsarsnitt. Nu vill jag ha en vaginal förlossning. Kanske kommer jag bli än mindre rädd vad det lider. Jag hoppas det.

Nu blev jaag babblig men jag såg en förlossning på Sjukhuset nyss och blev tvungen att stänga av. Well well. Nu ska jag äta sen kanske sticka lite till finalen av Project Runway.

En helt vanlig dag

Idag har det inte hänt något speciellt värt att berätta om egentligen. Jag har jobbat. Sen åkte jag hem och diskade en gigantisk disk. Nu ska jag äta middag bestående av pasta med lax och sparris. Jag har använt min gyllene mössa nästan hela dagen (det var faktiskt kallt på kontoret) och börjat på ett par gyllene fingervantar med samma mönster i garnet Jasmine från Kinna Textil. Jag funderade först på att sticka dem i Alpacka som det står i mönstret (samma som mössan) men sen ångrade jag mig. Det är mer spännande med två olika nyanser och strukturer. Det blir nog toppen.

Nu ska jag äta klart och kanske sticka lite på mobilfodralet.

Puss!

Det blev en mössa

Jag var osäker på om det skulle bli en basker eller en mössa. Det blev en mössa och den ser större ut på modellen än på mig, och jag har ändå ett ganska litet huvud. Hur som helst. Den är alldeles bedårande
- min lilla senapsgula mössa. Jag har fortfarande inte kameran hemma men jag vill ändå visa upp min stolthet. Så här får ni se, i obeskrivbar dålig kvalité: Baskermössan!

Äntligen!

Äntligen äntligen äntligen har jag fått håret färgat igen. Nu är det mörkbrunt och jämnt och fint och inte gråbrunt och disktraserött. Det var hur jobbigt som helst att inte ha några pengar och inte kunna färga håret. Lyxproblem, jag vet, men jobbigt för det.

Och Baskermössan är i stort sett klar (stickade hos hårfrisörskan), jag måste bara byta stickor för nu är det för få maskor för att få plats på rundstickan. Och så fästa trådarna förstås, men det är ju bara fyra stycken så det går på ett nafs. Vi får se om jag gör det när jag kommer hem eller om jag tar hand om mitt sjöslag till lägenhet istället. Eller om jag bara däckar (sjöslag - däck. Hehe. Äkta göteborgshumor) istället efter en hel arbetsdag och träning och handling. Men diska måste jag. Har gigantiska degbunkar och plåtar och whatnot att ta hand om.

Men nu: e-mailsignatur åt hemlig kund!

Myshelg och kakbak

Mmmm! *mys*

Jag har haft en så underbart mysig helg! Min älskling var här och vi har slappat i soffan, sovit till film (ja alltså, jag har sovit till film), bakat kakor och kommit på vad vi önskar oss i förlovningspresent (tydligen ska man få sånt). Det blir Pavina-glas från Bodum från ena sidan och Focus Deluxe-bestick från andra sidan. Jag är inte den som har kalas för att få presenter men de här underbara sakerna säger man inte nej till.










Resultatet av bakningen kan du se här. Det blev choklad- och kanelkakor, kolasnittar och en kaka jag inte kommer ihåg namnet på men man gjorde karamell som man krossade och hade i degen innan man gräddade kakorna. Supergoda allihopa.















Vad kan jag mer tänkas uppdatera om... Jo, stickningen! Jag har stickat vidare på den senapsgula baskermössan och har bara minskningarna kvar. Dessutom har jag börjat sticka på ett litet mobilfodral i samma stuk som min misslyckade Manly mitt. Här syns dåliga bilder på mössbaskerstickningen. Kameran är i Västerås så håll till godo med dålig färgåtergivning från min mobilkamera.

























Jag är förresten inne i en sån där irriterande musik-mellan-period. Allt känns trist och gammalt och ingenting känns särskillt intressant. I år har jag haft min Danzig-period, min Nick Cave and the Bad Seeds-period, min Misfitsperiod och Morphine. Och Slayer och Pulp och Jarvis Cocker. På senare tid har det varit Elvis, Grinderman, Tegan & Sara, Anthony and the Johnsons, Band of Horses osv. Jag är sugen på något höstmysigt men har ingen aning om vad. Heather Nova känns tråkigt. Tori Amos och Fiona Apple också. Och Ed Harcourt. Johnny Cash och Kris Kristofferson likaså. Tråååk tråk tråk.

That was that och nu ska jag sticka vidare på mössbaskern. Är jag duktig kan jag kanske ha den redan imorgon.

Helg!

Nu är jag hemma i mitt varma mysiga hem. Mannen har kommit med tåget, vi ha gått och handlat, vi har myst och nu ska vi laga en (väldigt) sen middag bestående av Tandoori-kyckling med couscous och yoghurtsås. Stickningen får vänta. Jag har min älskling på armlängds avstånd.

Förresten, hur får man tag i en form för att baka Madeleine-kakor nu för tiden? Vi skulle baka såna men har ingen form och inte gick det att hitta i affärerna. Det är alltså som en muffinsplåt men hålen är mindre och formade som snäckskal... Se på bilderna nedan. Kakor, och form.

Stickuppdatering

Ja, nu är de alltså upprepade, Manly Mittsen. Jag ska lyda Monicas råd och använda större stickor. Sen. När jag orkar se på garnet igen.

Så länge stickar jag inte på spetsstiskade sockor eller hålstickade eller några sockor alls. Eller baby-kläder. Istället stickar jag på mössa och halsduk. Det går jätteba med mössan just nu. Jag tror att jag kommit underfund med både mönstret och rundstickorna. Ska bli spännande när den är färdig. Dessutom har jag lagt upp en halsduk med nätmönster som jag hittade hos Stick å brinn! Jag stickar dock med stickor nr 7 och med senapsgul Drops Vienna. Det blir fluffigt och mjukt och varmt.

Nattbloggning

Jag borde sova nu. Men det gör jag inte. Jag stickar och ser på dålig tidig natt-tv. Jag ska till och med upp tidigare än vanligt imorgon. That's a Fuck Up for you.

När jag satt här och såg mig omkring på stickstöket i mitt vardagsrum (stickor, garn, mönster och diverse stickatiraljer överallt) slog det mig att jag och Karl-Graham ska bo ihop. Han ska vara här varje dag och sova med mig och laga mat med mig och se mig sticka i soffan (typ varje kväll). Han ska stå ut med garn överallt och halvfärdiga stickningar där man minst anar det. Åh, jag längtar!

Möss(basker)-mönster

Jag fick frågan om jag inte kunde länka till mönstret till baskermössan, och självklart kan jag det! Kommer det från Garnstudio? Självklart gör det det!

Håll till godo!

Ny utmaning

För att komma över sorgen över den misslyckade (men snart återupptagna, vänta bara!) Manly Mitten har jag gett mig på ett nytt projekt. Jag ska för första gången sticka med rundstickor! Det är egentligen ganska konstigt att jag lyckats hålla mig ifrån att sticka med rundstickor i flera år men så är det. Det är alltså mössan (jag vet nte om den klassas som mössa eller basker. Drops säger mössa, jag säger att det ser ut som en basker) som ska få se dagens ljus. Det var faktiskt lite trixigt i början för jag är mest van vid strumpstickor och det känns som att det är så kort "stickdel" innan själva plasttråden börjar. Så lite att hålla i liksom. Det verkar dock som att det bir lättare ju längre arbetet blir. Mer att hålla i liksom. Mönstret bjöd också på lite utmaningar för en mönstersticknings-nybörjare som jag. Men det ger sig också för det känns roligt. Vill sticka på det hela tiden! Tur att jag ska ut och fika med lite arbetskamrater ikväll, då blir det stickning så stickorna glöder.

Lite strul, lite sorg och mycket kul!

Argh! Jag är så trött!! Först tog jag ut mig själv i gymet, sedan åkte jag hem för att hämta ut min telefon på posten. Döm av min totala besvikelse när jag ser att det inte alls är min telefon utan mitt Buzzador-paket. *gråååt* Jag tog mitt paket (som innehöll Extra halstabletter) och gick hemåt. Väl innanför dörren hittar jag... *trumvirvel* en post-avi! Det var bara att vända och gå tillbaka och hämta nästa paket. Men nu ligger telefonen där och laddas och är alldeles underbar!

Vad som är mindre underbart är min Manly Mitt. Jag började sticka på tummen på spårvagnen och upptäckte snart att tummen blir alldeles missbildad. Det var ingen bra idé att sticka den enfärgad och dessutom tror jag att vanten blir för smal i alla fall. Jag blir tvungen att repa upp ända till början av tum-ökningen. Tjoho. Först tänkte jag repa redan nu men sen tänkte jag att det kanske var bäst att prova längd och bredd på karln först. Så slipper jag kanske repa upp en andra gång. Suck.

Men men. Jag har mat, är färdigtränad för veckan, har en ny fin telefon och en underbar fästman. Livet är underbart ändå. (Dessutom har jag tänkt börja på en ny stickning som tröst).

Avrundad Manly Mitt

Tjoho! Under lunchen idag nådde jag äntligen 26-centimetersgränsen på min första Manly Mitt och som belöning fick jag runda av. Nu ser den ut som ett mycket avlångt och rutigt spöket Laban. När jag tränat och hämtat ut min nya telefon och ätit ska jag sticka tummen. Sen får vi se hur den blir. Jag har dock ett problem som jag ignorerat sedan ökningen för tummen. Jag valde att inte göra något rutmönster där utan ha den enfärgad. Jag stickade och stickade i godan ro. När tummökningen var klar och hålet satt där det skulle märkte jag att det satt som ett stängsel av gråa trådar för hålet. Alltså de långa trådarna som går bakom de bruna i ökningen. Suck. Jag orkade inte repa upp utan tänkte att det nog går att tråckla fast i det bruna sen. Vi håller tummarna för det va? Och så håller vi tummarna för att vanten passar sen och inte är för kort eller smal... Ok?

Ego-tripping

Åh, det är så roligt och spännande! När jag började blogga för... när det nu var... något år sen eller så, så skrev jag mest för att min familj och mina vänner på andra sidan landet (på tvären) skulle ha en chans att hänga med i vad som hände i mitt liv. Någonstans på vägen fick jag en liten men trogen skara läsare. Nu är det jättespännande och roligt för det verkar som att det är fler och fler som tycker att det är underhållande att läsa det jag skriver - flera gånger har jag blivit omnämnd i andras bloggar (riktiga stickare som kan sticka jämnt och fint, inte amatörer som jag) och till och med länkad! Tjoho! Tack så mycket, ni gör det ännu roligare att skriva.

En stor puss till er.

Evighetsvanten

Alltså, jag vet ju att det är en Manly Mitt jag stickar och det är ju inte första gången jag stickar en vante i herrstorlek. Och jag vet att jag stickar den största storleken eftersom jag haft turen att tilldelats en man med stora väformade händer men kom igen! Jag har stickat mönster i en evighet efter tummen och aldrig blir det klart. Enligt mönstret ska arbetet mäta ca 26 cm innan man minskar. Det är ju hur långt som helst. Det ser ok ut på bilden och min stickning ser ok ut so far men ibland undrar jag om det är en vante eller en halsduk jag stickar på...

Manly Mitts

Jag fick frågan var man kan hitta mönstret till Manly Mitts. Det kan man här.

Ja, gult blir det.

Jag älskar hösten. Ja, alltså den där skönlitterära romantiska som inte existerar i Göteborg. Den där där man går hand i hand i ett färgsprakande Slottskogen inburrad i en fluffig (men ostickig och absolut inte fuktig) halsduk. Den där där luften är krispig men inte bitande eller ruggig. Nu när den här makalösa hösten inte finns i min stad måste jag skapa så mycket höstentusiasm jag kan med de medel jag har. Så nu har jag skrapat fram lite gult garn som till hösten ska bli en basker, en scarf, ett par fingervantar, ett par tumvantar och så kanske ett par sockor om det räcker. Så här hade jag tänkt mig:

Baskern i lingul Drops Alpaca. Scarfen i senapsgul Drops Vienna. Fingervantar i senapsgul Jasmine från Kinna Textil. Tumvantar (dam-anpassade Manly Mits blir det, de känns så himla sköna och blir så himla fina) i senapsgul och mörk senapsgul Drops Karisma. Sockarna får vi se med... beror på vad som blir över.










Det blir en strålande liten färgkoordinerad accessoar-outfit att njuta av när de göteborgska vindarna snålblåser vassa vattendroppar om ett par månader. Dessutom blir det sagolikt vackert till min svarta skinnjacka och det mörkbruna håret.

Gult är fult

Jag kom på en till sak. Jag har bestämt att höstens färg är gult. Inte klargula och somriga nyanser utan mer mot det brandgula eller senapsgula hållet. Det känns fräscht och mysigt höstigt. Kanske stickar jag mig en gul basker istället.