22 november 2011

Gött!



Idag mår jag så mycket bättre än i går! Jag vaknade utan att ha ont i varenda led och muskel och morgonen förflöt utan minsta ångest. Och då gick jag ändå upp extra tidigt för att ta en tidigare buss.

Jag vet inte om det är för att jag gick och lade mig klockan tio igår eller om det är för att jag snålar med kolhydraterna igen men jag känner mig så pigg!

Theodore skötte sig utmärkt som vanligt och lämningen gick snabbt. Jag var nästan en halvtimme tidig till centralen och firade allt det braiga med en tomtelatte utan grädde.

Allt är himla bra just nu. Strunt samma hur det var i går eller hur det kommer vara om en timme. Nu är det jäkligt gött.

21 november 2011

Jag hatar att vänta!

Inte mycket har hänt på läkarfronten här. Jag ringde Östra i morse och kvinnan i telefonen meddelade mig att ett brev hade skickats av en läkare. Alltså har remissen bedömts. Brevet borde komma fram i morgon tycker jag. Jag hoppas verkligen verkligen att det står att jag har har fått en läkartid - och det snart!

20 november 2011

Är det slapparsöndag så är det

Hemkörningspizzan äts i soffan framför Bilar på tv. Mamma-son-mys!

Slappsöndagsmamman

Jag och BFF Jenny bodde tillsammans i en sunkig
lägenhet i Kortedala way back in 2006.

Förr i ti'n, innan man och barn, var livet helt annorlunda. Inte bättre, bara annorlunda. Det är verkligen inte mycket jag saknar från den tiden, förutom att jag var frisk då, men det finns en grej jag skulle ge rätt mycket för just nu. Slappa söndagen.

Jag minns att jag kunde vakna runt nio, tio, äta gårdagens chips och läsk till frukost, sladda runt i mjukisbyxor hela dagen, inte borsta håret, titta på tv och sticka i soffan hela dagen och beställa pizza till middag. Inga måsten över huvud taget. Bara mig själv att rå om (både skönt och sorgligt).

Jag uppskattade såklart inte de här söndagarna som jag borde gjort utan gick omkring med söndagsångest för att jag skulle till jobbet dagen efter. Idag hade jag vetat bättre. Man saknar inte kon förrän den rymt eller vad man brukar säga.

Idag lämnar mannen storebror i Stockholm. Reser fram och tillbaka och kommer hem ikväll - och går direkt på nattpasset på jobbet (ja, jag vet vem det är mest synd om egentligen men nu är det här min blogg och jag bestämmer). Jag har alltså Theodore själv prick hela dagen och ska vara ansvarsfulla mamman som ser till att pojken är hel, ren, underhållen, stimulerad, soven, äten, utomhuslekt, glad och nöjd. Ni vet, perfekta mamman. heltidsjobbet.

Men idag vill jag bara vara 24 år och äta pizza i soffan. Så jag tänker vara latmamman. Slömamman, Flingor-till-lunch-och-film-mitt-på-dagen-mamman. Vara inne hela dagen trots att solen lyser fint utanför fönstret. Det är en fantastisk senhöst där ute, men vi har ätit müsli med mjölk till lunch och tittar på Monsters Inc. Jag har stickat några varv på de blå sockorna och snart ska Theodore sova middag. Då ska jag städa lite i köket och kanske vardagsrummet om jag orkar.

Jo, jag har dåligt samvete. Det har jag. Men efter fredagens pärs och gårdagens heldag med stora familjen är det här den bästa mamman jag orkar vara. Han får i alla fall alla pussar och kramar han vill.

19 november 2011

Familjelördag

Idag har varit en så himla fin dag!

Det började med sovmorgon ända in på förmiddagen, eller ja, till typ åtta. Gött! Sedan fick barnen pannkaka till frukost och alla var ganska nöjda.

Jag hade en dålig start med massor av ångest och självhatskänslor. Jag har ofta det på morgonen då jag måste duscha och sminka mig och klä på mig och se mig i spegeln. Allt blir så uppenbart då. Allt det fula och jobbiga och värdelösa.

Allt det dåliga försvann som tur är när vi väl kom hemifrån och begav oss mot familjelördag på Världskulturmuseet. Psykologen Therése Javér läste sagor och pratade kring temat rädsla och sedan fick barnen måla sina egna glaslyktor. Pojkarna uppförde sig exemplariskt och det var så himla mysigt! Efteråt berömde psykologen oss för våra fina barn och vi var stolta som tuppar.

Två söta pojkar på spårvagnen.
Vi tittade runt bland de olika utställningarna och barnen lekte och var glada. Jag tog det väldigt lugnt och gick långsamt som en pensionär för att orka med hela dagen. Jag hade sjukt ont i vadmusklerna efter fredagens researchrunda på stan. Det kändes ungefär som jättemycket träningsvärk, vilket jag verkligen inte borde ha efter några timmars långsamt promenerande. Vi har ju ingen bil så vi är vana vid att gå mycket. En heldag på stan brukar inte vara några som helst problem.

Jaja, vi hade väldigt mysigt i alla fall.

Bus i kuddgropen.

Klätterväggen var inga problem för den stora pojken.

Grekisk sallad till lunch. Mannen fick köttfärspirog. Barnen fikade.
Efter museet handlade vi lite på ICA Focus innan vi åkte hem och lagade mat. Barnen var så himla glada och nöjda och mysiga hela kvällen att vi inte trodde våra ögon. De berömde lördagsmiddagen och till och med Theodore åt utan protester. Allt var perfekt, förutom att det tog sju evigheter att natta lilla pojken. Men det var nog mest vårt fel för att han fick sova för lång och för sen middagslur.

Nu ska jag kolla lite på Big Love och kanske sticka lite innan jag måste sova. Jag ska ju orka med en hel dag ensam med Theodore imorgon.

Barnens fina ljuslyktor står i ugnen och härdas.

18 november 2011

Lite av en skitdag

Den har inte varit helt värdelös, dagen. Jag har gjort roliga och mysiga saker men jag har inte orkat med. Kroppen har inte orkat med.

Natten var strulig med en snurrande pojke i sängen och jag sov dåligt eftersom jag väntade på att mannen skulle komma hem från sina festligheter. Vilket han gjorde en halvtimme innan min klocka ringde. 05.00.

Sedan lämnade jag Theodore på dagis innan jag mötte upp kollegorna för en heldag fylld av inspiration och research. Jag samlade på mig många nya insikter under dagen men jag var så otroligt trött och sliten i kroppen. Varenda steg och rörelse tog emot och fram emot eftermiddagen var jag tvungen att ge upp och erkänna mig besegrad.

Jag orkade verkligen inte gå mer så jag sa adjö och åkte hem för att hämta Theodore på dagis. Det var lite tidigare än vanligt eftersom jag inte behövde resa den där timmen från Kungälv, så vi gick till Svenheimers konditori och fikade.

När vi kom hem lekte vi med bilar en stund. Jag var jag så trött att jag bara ville grina så det var skönt att det fanns rester kvar från gårdagens middag så att jag slapp laga mat.

Resten av kvällen myste vi i soffan framför Toy Story 2 innan mannen och storebror kom hem. Då blev det fart på bröderna och de lekte vilt och våldsamt ända till klockan nio.

Nu sover de båda småpojkarna i sina sängar och jag ligger i min och skriver. Kroppen är så trött att jag inte ens orkar sitta i soffan. Som tur är har jag en varm och mysig man bakom ryggen. Med duktiga klifingrar.

Jag har fortfarande inte hört någonting från läkarna på Östra sjukhuset. Det är så frustrerande att bara vänta och vänta. De sa att jag kunde höra av mig om jag inte fått något besked denna vecka så jag ringer nog på måndag och hör efter.

Det känns lite extra jobbigt att ha cushings just nu. Kroppen är trött, huden känns tunn och bräcklig, de enorma bristningarna sticker och stramar, massor av nya finnar har blossat upp i ansiktet och på bröstet, jag tappar hår i drivor och så fortsätter jag att gå upp i vikt på överkroppen och i ansiktet. Det känns rätt värdelöst med andra ord. Jag vill påbörja någon slags behandling nu med en gång innan kroppen förfaller helt och hållet.

Nu är det slutklagat för idag. Kanske känns det lite bättre om jag bara spelar lite ordfejd och somnar.

17 november 2011

Det var den kvällen ...

Som jag misstänkte blev det tokigt med sömnen för Theodore ikväll. Han vaknade några gånger under kvällen och när klockan var åtta var han så pass pigg att jag var tvungen att natta om honom med saga i min säng. Ändå somnade han inte förrän närmare tio och då slumrade jag också till. Jag vaknade nu vid halv tolv och då hade min pausade handbollsmatchen opausat sig och gått vidare utan mig. Men det är ändå för sent att se halvlek nummer två. Jag hörde att Sävehof vann i alla fall. Yey.

Så, inte mycket handboll och inte mycket stickat. Klockan ringer 05.30 i morgon, så det är väl bara att pallra sig ned till sängen igen då. Godnatt!

It's oh so quiet ...

Jag är gräsänka ikväll eftersom mannen är ute på dåligheter. Det firar jag med att se Champions League-handboll på teve med en stickning i händerna. Ett par helt kravlöst stickade sockor, jag har inte ens bestämt riktigt hur det ska se ut ännu. Tyvärr blir de inte så snygga eftersom jag inte riktigt behärskar det där med trådspänning ännu. Buckligt och fult.

Hjärtliga sockor. Buckligt och skevt. Men sköna blir de nog ändå.

Klockan är bara tio över sju men det har redan varit tyst och lugnt ett bra tag. Theodore störtsomnade nämligen i soffan runt sextiden. Han satt bredvid mig och tittade på Svampbob, trodde jag. Plötsligt uppmärksammade jag att hans snoriga snörvlingar lät misstänkt mycket som snarkningar. Mycket riktigt. Pojken hade somnat. Utan napp och allt.

ZZZZZZ ...

Antagligen kommer han väl vakna typ fyra i natt och vilja se på barnprogram, men det är inte mycket att göra åt saken. Inatt vaknade han för övrigt tre gånger och kom in till vårt sovrum och frågade var alla nappar var. Det var bara att gå upp och leta fram dem. De låg bakom sängen varje gång.

I morgon blir en rolig dag. Jag och några kollegor ska ut och göra research inför omdesignen av förpackningarna till två av ICAs produktlinjer. Pepp!

16 november 2011

Produktiva dagen

Idag hade jag så sjukt mycket att göra på jobbet att jag var tvungen att jobba hemifrån. Ni vet, helt ostört utan möten och utan att svara på frågor och utan att fika och så vidare. Bara köra på. Skriva skriva skriva.

Och det har jag gjort minsann. I åtta och en halv timme utan stopp. Förutom fyra kisspauser och en halvtimmes telefonmöte. Jo, jag vet att jag bara ska jobba sex timmar om dagen nu, men det kan vara skönt att ha lite tid innestående. Jobba lite mer när det är extra mycket att göra och sen kunna gå lite tidigare när det är svackor.

Hur som helst så fick jag jättemycket gjort och det känns himla skönt. Dessutom var jag ganska pigg när jag väl stängde jobbdatorn för dagen och orkade till och med lekjaga Theodore runt lägenheten en stund innan middagen. Det var länge sedan. Det gör stor skillnad att inte behöva pendla två timmar.

Så, nu ska jag mysa med Theo, titta på Toy Story II och sticka på ett par hittepå-sockar.

14 november 2011

Lägesrapport

Undrar ni hur jag mår och så? Vad som har hänt på fulsjukefronten?

Jag mår väl sådär. Känner mycket obehag och jobbiga självhatskänslor angående kroppen och att jag faktiskt måste bo i den. Jag känner mig också mycket tröttare och svagare än för några veckor sedan och cyklar inte längre till bussen utan tar spårvagnen. Kanske är det hösten, eller så har det faktiskt blivit lite sämre. Jag tappar också sjukt mycket hår nu och det är läskigt.

Jag har blivit sjukskriven 25 % och jobbar två timmar mindre varje dag. Det känns bra och mer lagom med den ork jag har nu.

Angående läkarbesök och så vidare så har en remiss skickats till Östra sjukhuset och läkarna ska bedöma den idag eller imorgon. Jag kommer förmodligen få något slags besked, kanske en kallelse till läkarbesök eller vad det kan vara, någon gång den här veckan. Annars skulle jag höra av mig. Så inte så mycket nytt där.

Nu var det slutklagat för den här gången. Jag har nyss haft en mysig helg med mamma på besök. Jättemycket hjälp och mys.

Och alldeles snart ska jag ut till Old Corner och äta och babbla med grannfrun.

13 november 2011

Slappdag för vissa men inte för andra

Jag och Theodore bakade chokladkaka med hasselnötter. Fruktsallad till det. Inte GI för fem öre.
Idag har min mamma städat i vår lägenhet. Så himla skönt att få hjälp med sånt när man är för trött för att riktigt komma ikapp med. Tack världens bästa mamma!

Medan mamma städade underhöll jag Theodore och rensade bland hans leksaker. Han hade en massa grejer han inte lekte med, bebisgrejer och sånt. Sedan har jag mest lagat mat och latat mig. Inte kommit ur pyjamasen på hela dagen. Precis vad jag behövde!

De nya sängkläderna

Theodore älskar de tre Toy Story-filmerna. Så det är klart att han skulle ha "Guss och Goddy" i sängen. Eller nedanför.

Nyheterna

Fiskspelet var en succé! Jag minns att jag gillade det själv när jag var liten. Först var fiskarna "dumma" som gapade och stängde munnarna i tid och otid, men sen fick han kläm på tekniken. Lillpojken. Här ser ni också den nya tunikan med Barba Skön, de nya fina strumpbyxorna och de supersöta nya kanintofflorna. Allt utom strumpbyxorna har pojken valt själv. I bakgrunden sitter mormorn och spelar ordfejd.

Heldag på stan

Theodore var jätteduktig hela dagen. Koftan jag stickade för ett år sedan passar i år också. Yey!
Mamma är på besök och igår tog vi en heldag på stan för att kika på julklappar åt Theo och lite annat. Jag kom hem med lite nya kläder till Theodore (tunika, strumpbyxor, fingervantar, kanintofflor), ett fiskspel och nya sängkläder till stora-pojke-sängen. Lite bilder kommer sen när jag hittat kameran som pojken lekt bort för tillfället.

När vi tröttnat på att shoppa åt vi på Jensens innan vi åkte hem och såg på Toy Story. Väldigt mysig dag.

Idag är det regnväder och Theodores regnkläder är på dagis. Så vi stannar inne och städar.

10 november 2011

De gröna, de ljusgula och surskallar

Vingummin alltså, de gröna och de ljusgula. De är de godaste.

Jag sitter i soffan och äter smågodis. Det händer inte ofta nuförtiden vill jag lova. Det senaste halvåret har ju handlat mycket om att undvika kolhydrater och hantera mitt sockerberoende. Under den här tiden har jag ätit ytterst ytterst lite godis, snacks, bakverk och andra godsaker. Det har hänt då och då - något annat vore ju befängt - men under kontrollerade former och inte regelbundet.

Faktum är att jag inte mår bra alls när jag äter socker eller vitt mjöl. De är de värsta bovarna. Av sockret får jag hjärtklappning och ångest. Av det vita mjölet får jag uppblåst och ond mage. Av båda blir mina hudutslag värre.

Ändå sitter jag här och äter smågodis nu. Och det är gott. Och det är värt det.

Cushings syndrom - hur blir man av med fulsjukan?

Inte för att jag någonsin ever varit nöjd med mitt utseende, men kom igen - efter den här pärsen kommer jag vara nöjd om jag är hälften så snygg som jag var innan fulsjukan. Blir jag bara av med den extremaste övervikten, aknen och bristningarna, och får jag bara tillbaka håret igen, och får jag bara bli lite pigg igen. Då jädrar! Men hur gör man det då?

När läkaren väl ställt diagnosen och hittat tumören blir man allra oftast opererad. Väntetiden brukar vara kort eftersom man vill minska den tid som kroppen är utsatt för bieffekterna av kortisolöverskottet. Ibland kompletteras operationen med strålbehandling. Har man diabetes eller högt blodtryck kan man behöva behandla det först. Jag har ju ätit mediciner för blodtrycket sedan augusti så förhoppningsvis behöver jag inte vänta så länge.

När tumören väl är borta är de flesta botade men det kan ta flera år innan alla symptom försvinner. Risken är också att hypofysfunktionen inte återhämtar sig efter operationen, då kan man behöva äta kortison resten av livet för att kunna leva normalt. Men det är rätt ok, för man kan ändå fungera normalt. Det finns dock en del saker man måste tänka på. Blir man svårt sjuk måste man upplysa vårdpersonalen om att man har eller har haft Cushings eftersom du kan behöva extra kortison. Samma sak om man till exempel blir magsjuk och inte kan behålla kortisontabletterna.

Operationen kan som sagt leda till totalt tillfrisknande men det finns alltid en risk för att sjukdomen kan komma tillbaka. Man måste därför följas upp regelbundet under hela livet.

09 november 2011

Cushings syndrom - hur får man veta?

Till att börja med vill jag säga att jag är så otroligt tacksam över att läkaren var så skarpsynt och lade ihop ett och ett så snabbt. Det är så ovanligt med Cushings och symptomen är både många och i flera fall väldigt allmänna så många går länge utan att få en diagnos. Tack Silvana!

Ok, så du har gått till läkaren med alla dina symptom och hon misstänker Cushings. Då görs en så kallad dygnssamling av urin - vilket helt enkelt innebär att du får samla allt kiss du kissar ut under ett dygn i en plastdunk som du lämnar in. Som ett jättestort urinprov typ. Och så mäter de kortisolhalten i provet. Det var det här provet jag väntade så otåligt på hela förra veckan.

Nu väntar nog fler prover på Sahlgrenska sjukhuset. De vill förmodligen ha en egen dygnssamling till att börja med. Sedan gör de också ofta ett test för att se om det går att minska kroppens kortisolproduktion. Då får man en stark kortisontablett på kvällen och morgonen därpå är det då tänkt att kortisolhalten i blodet ska vara lågt. Vid Cushings syndrom fortsätter det att vara högt.

Sedan måste man ju hitta den där attans tumören också och det görs oftast genom att man får genomgå en magnetröntgen. Oftast är tumören dock väldigt liten och man kan behöva göra ytterligare undersökningar.

Nästa Cushings-inlägg kommer att handla om hur man behandlar sjukdomen. Missa inte!

Cushings syndrom - fulsjukan

Det är inte roligt att ha Cushings. Självklart finns det sjukdomar som är mycket värre. Sjukdomar som innebär oerhörd smärta. Sjukdomar man dör av. Men det gör det inte roligare att ha Cushings. Eller "fulsjukan" som jag kallar den. Det är nämligen det som händer - den får en att känna sig ful. Ful och värdelös. Här är symptomen:

Viktökning
Yep, I haz it! Det ska ta ungefär 2-4 år för den här sjukdomen att utvecklas. På fyra år har jag gått upp 21 kilo. 21!!

Ändrad fettfördelning
Yep, I haz it! Man tjockar på sig på de allra snyggaste ställena: runt ansiktet, bålen, nacken och ovanför nyckelbenen. Det gör att man får ett så kallat "månansikte", tjock mage och en "buffalo hump" på nacken. Den extra stora dubbelhakan tillsammans med det extra fettet ovanför nyckelbenen gör att halsen i princip försvinner. Man känner sig jävligt snygg med andra ord.



Hudförändringar
Yep, I haz it! Rödhet i ansiktet, tunn skör hud som lätt får blåmärken som aldrig vill läka, massor av akne i ansiktet och på axlar, rygg och bröst och gigantiska blåröda bristningar på magen och sidorna.

Dåligt läkkött
Yep, I haz it. Ett litet sår kan ta flera veckor att läka. Kanske inte något jätteproblem men irriterande.

Ökad pigmentering
Nej, det tror jag faktiskt att jag inte har.

Ökad kroppsbehåring
Yep, I haz it! Hej mustasch och mörkare hårstrån på hakan.

Menstruationsstörningar
Yep, I haz it. Faktum är att mensen inte kommit tillbaka sedan jag var gravid.

Högt blodtryck
Yep, I haz it. Som högst uppmättes det till 210/130, och det är nästan död typ. Nu äter jag två olika mediciner och vi har fått ned trycket till 130/94 och det verkar anses som ok under rådande förutsättningar. Men riktigt bra är det inte.

Muskelförtvining och svaghet
Yep, I haz it. Jag orkar knappt lyfta Theo längre och att diska en hel innebär numera en paus eller två. Det har också börjat bli jobbigare att cykla till jobbet.


Urkalkat skelett
Det kan jag inte svara på om jag har, men jag har inte brutit några ben i alla fall.

Psykiska symtom som humörsvängningar, depression, ångest och minnesstörningar
Yep, I haz it. Allt det där.

Diabetes
Nope, det har jag som tur är sluppit hittills.

Extrem trötthet
Yep, I haz it. Så. Jäkla. Trött. Hela. Tiden.

Sömnstörningar
Nej, jag tycker faktiskt att jag sover bra när jag väl får sova. Och det är jag så himla tacksam för!

Håravfall
Yep, I haz it! Det bara rasar hårstrån, precis som när jag ammade Theo. Skitläskigt!

Vätskeansamlingar
Yep, I haz it! Svullna händer och fötter mest.

Nästa Cushings-inlägg kommer att handla om undersökning. Spännande va?

08 november 2011

Cushings syndrom - wut?

Cushings syndrom orsakas alltså av för höga halter av kroppens eget hormon kortisol. En vanlig orsak är att man behandlats med höga kortisondoser under lång tid, men de höga kortisolhalterna kan också bero på en tumör i binjurarna eller hypofysen. Jag har inte ätit några stora mängder kortison under lång tid, så sannolikheten är att jag har en tumör någonstans i kroppen.

Kortisol är viktigt för kroppen. Det reglerar blodtrycket genom att påverka salt- och vattenbalansen, men det motverkar också inflammatoriska processer. Hormonet påverkar också kolhydrat- och proteinomsättningen genom att bryta ned proteiner för att säkra kroppens behov av socker. Det här är säkert anledningen till att allt mitt stenhårda kämpande med GI och LCHF varit helt fruktlösa. Kortisol är alltså livsnödvändigt men har man alltför höga halter av det i kroppen under lång tid kan det faktiskt vara livshotande.

Cushings syndrom är som sagt en ovanlig sjukdom som drabbar ungefär sexton personer per år i Sverige. Den förekommer i alla åldrar och är vanligare hos kvinnor än män.

Nästa Cushings-inlägg kommer att handla om symptomen. Håll i er!

Om att äntligen få svar

Idag kom äntligen svaret på frågan jag ställt mig själv hela det här året, minst. Vad är det som är fel med mig? Jag har mått så dåligt och konstigt men inte alls förstått varför. Nu vet jag. Jag har förhöjda värden av stresshormonet kortisol i kroppen. Cushings syndrom lyder diagnosen och trots att det är en allvarlig och ovanlig sjukdom är jag lättad över beskedet. Nu vet jag att någonting faktiskt är fel, och nu finns en chans att göra någonting åt det.

Jag fick beskedet alldeles nyss så jag vet ännu inte exakt vad som kommer att hända eller exakt vad det här innebär för mig och mitt liv. Allt jag vet just nu är att det har gått iväg en remiss till Sahlgrenska sjukhuset. Så nu väntar jag.

Medan jag väntar tänkte jag skriva en liten inläggsserie där jag förklarar lite vad Cushings syndrom innebär. Det är rätt mycket så jag tar upp lite i taget. Första inlägget kommer att ta upp the basics. Vad är Cushings sjukdom egentligen?

Lugnet

Det är alldeles kolsvart ute. Timmy lamm leker i snön på teven. Pojken sitter fortfarande i pyjamas. Jag sitter i myskläder och betraktar. Alldeles snart måste maskinen igång - av med pyjamas, på med kläder, borsta tänderna, på med ytterkläder, cykla till dagis, lämna, mot Angereds närsjukhus för lungröntgen, jobba ... och så vidare.

Men än så länge är allt helt lugnt. En liten liten stund till.

07 november 2011

Jag är värdelös på att vänta

Jag ringde Angereds närsjukhus och nu vet jag att provsvaren är klara. Nu måste jag bara vänta på att läkaren ska ringa och meddela dem. Jag vill ju veta vad som är fel nu. Jag hatar att vänta! Jag har noll tålamod när det gäller sånt här. Om hon inte ringer imorgon går jag upp i atomer!

06 november 2011

Lilla Picasso

Målarmästar'n.
Lite konstnärskap är en skön söndagssysselsättning tycker Theodore. Ormar och dinosaurier var dagens tema. Se honom in action!


05 november 2011

Mysdag och tröttheten

Snorig men söt.
Cykling, biblan, kondis, lördagsgodis och fina ljus på kyrkogården var planerna för dagen. Biblioteket var stängt så vi gungade i lekparken utanför istället. Och vi var allt för trötta för att gå till kyrkogården, och eftersom vi ändå inte känner någon som är begravd där struntade vi i att gå dit. Annars har vi hunnit med det mesta. mys. bakelser och en massa bus.

Snor och snörvel till trots så är det alltid gött att gosa med pappa.

Theodore är så enormt snabb på sin cykel att man får springa
typ sitt snabbaste för att hinna med när han sätter fart.

Bakelse på Svenheimers konditori. Stor hit.
När vi cyklat, gungat, hämtat paket, fikat och handlat var det dags att vända hemåt. Theodore, som är lite hängig och snorig, höll på att somna i vagnen och jag skulle se handboll på teve. Pappa Sharp gick på guidad vandring i om och i Gamlestaden. Bra att känna till sin stadsdel.

På eftermiddagen var vi alla så trötta att vi inte orkade gå ut mer. Vi lagade ugnsomelett med svamp till middag, tvättade pojkens hår och kollade på Postis Per. Sen var det kväll. Nu.

Jag sitter och kollar på Fringe och undrar om mannen somnat bredvid Theo.

Jag skulle ju bara hämta ut ett litet paket på posten ... Hjärtekatter kommer i storpack.

04 november 2011

Ikväll skiter vi i duktigheter och måsten

Alla verkar jobba till ett idag. En del är till och med lediga helt och hållet. 50 % av resten har sina barn med på jobbet. Vi andra sitter här och är inte bittra. Alls.

Nej, jag ska faktiskt packa ihop en timme tidigare. Ta tre-bussen, hämta lillälskling på dagis klockan fyra och överraska honom med spårvagnsresa och middag på MAX. Bra och dålig mamma samtidigt. Visst, jag tänker inte laga någon god och näringsrik middag för att sedan leka pedagogiska lekar hela kvällen - men jag tänker hänga med min son. Umgås istället för att stressa vid spisen medan han tittar på Svampbob på datorn vid köksbordet. Som alla andra dagar den här veckan.

Idag ska han få gå själv, inte tryckas ned i sittvagnen, och sen sitta på egen plats i spårvagnen. Såna saker är lycka för en liten man. vi ska prata om hur dagen varit och om saker vi ser på vägen. Sen ska vi äta hamburgare. Min utan bröd såklart. Vi ska äta utan brådska, sen ska vi åka hem och mysa lite i soffan framför vad som förmodligen blir Svampbob om Theo får bestämma. Och det får han.

Ikväll är det kvalitetstid som gäller och jag ska vara snälla och tålmodiga mamman trots att pojken är inne i en trotsig och instabil period nu. Det är ju trots allt inte hans fel att det är så. Det är förmodligen lika jobbigt för honom som för oss. Så då lyxar vi till det lite och skiter i alla måsten för en stund.

Kanske får vi till och med var sin glass efter maten.

01 november 2011

What I do

Det är väldigt sällan jag bloggar om vad jag gör på jobbet. Inte för att det är någon stor hemlighet egentligen, jag jobbar på ICA Reklam där jag skriver copy. ICAs inhousebyrå alltså. Jag trivs så himla bra och oftast är det jättekul på jobbet. Även om vissa uppgifter är mer vardagliga än andra så kommer det då och då sådana som gör att det spritter lite extra i tangentfingrarna. Som den här till exempel. Förpackningsjobben är mina hjärtejobb!

ICA dressing. Köp den nu!


Jag har alltså skrivit den där lilla texten innanför strecken.

Baby Vilmer modellar sin nya outfit

Igår lade jag en liten bebiskollektion på lådan - och redan idag fick jag se hur bedårande den lille karln är i sina hemmastickade kläder!

Bilderna är lånade från mamman Lindas blogg.




Vid trappan:

Theodore: Bär mig!
Pappan: Nej, du kan gå själv.
Theodore: Bär mig!
Pappan: Har du några fötter?
Theodore: Ja, här! *pekar*
Pappan: Ja, men då kan du väl gå själv.
Theodore: Nej, Theo latmask!

28 oktober 2011

Alldeles som han ska, och lite bättre såklart!

Jag och Theodore har haft en fin liten förmiddag på tu man hand. Vi började med att går till BVC för 2,5-årskontroll. Där fick han vägas och mätas, rita och leka med olika leksaker. Allt var som det skulle, pojken är 95 centimeter lång och väger strax under 15 kilo. Lagom. Han ritar som han ska, förstår många ord och pratar sådär som en 2,5-åring ska.

Han fick lite pluspoäng för att han förstod många ord, ritade lite bättre än brukligt, kunde räkna fem saker och benämnde flera olika färger. Sköterskan var också lite impad av att han har en favoritfärg. Gul. Alltid gult. Det är lite lustigt eftersom det även är Edwards favoritfärg. Kanske har de snackat ihop sig om den saken.

När allt var färdiggenomgånget stannade vi en stund extra och lekte i väntrummet, sedan gick vi till kondiset och fikade. Lite mys ska man faktiskt ha när man har en ledig förmiddag med mamma. Jag fick ingen bulle.

Sedan lämnade jag pojken på dagis där han glatt sprang iväg hand i hand med Levi. Det var så gulligt att jag dog en smula.

Blåbärsbulle med vaniljkräm!

27 oktober 2011

"Passade på att pressa i mig en jordnötssmör- och syltmacka eftersom jag är en sån där som kopplar ihop gottäta med belöning. Exakt vad jag ska belönas för är ännu oklart men alltid är det nåt."

Min bästa vän i hela världen beskriver det så klockrent.

Ett hjärtevärmande blogginlägg om Hjärtekatten

Det känns alltid varmt och mysigt i kroppen när föräldrar till hjärtebarn hör av sig och visar upp sina Hjärtekatter, men det här inlägget värmde lite extra i hjärteroten.

Läs om Mimmi och Linas nya hem hos lilla Hedvig. (scrolla ned lite på sidan för att hitta rätt inlägg)

23 oktober 2011

En så här mysig helg har vi haft

Middag med bästa vännerna, mys med mamma, söta bröder och en fin man. Jättemysig helg i Stockholm och Munktorp.

19 oktober 2011

Stickningsflit

Jag har stickat ganska flitigt på sista tiden, men det är mycket som inte kan visas för att det ska ges bort. Men här är ändå några saker som inte är så hemliga ...

Jättelånga flätstickade sockor som ska sticka upp ovanför stövelkanten.  Stickade i Rauma Finullgarn.
Beställningsstickning som är redo att skickas iväg.

Svart ganska misslyckat skärp som jag inte testkört ännu. Stickat i Drops Nepal från Garnstudio.

Pannband med stor rosett, som jag tänkte premiärbära imorgon bitti om det är kallt.
Stickat i Drops Nepal från Garnstudio.

Armvärmare till de kalla morgnarna på cykeln. Ska testköras imorgon om det inte spöregnar.
Stickade i Drops Nepal från Garnstudio.

Nu är pojken i stort sett frisk

... men när han är sjuk ser det oftast ut så här. Barnprogram på teve, pyjamas hela dagen,
trassligt hår och söta yoghurtar som man får äta framför teven (säg inget till pappa).

Min lilla Rapunzel

Han är så himla fin min lilla guldlock.

17 oktober 2011

En sak mindre att ha ångest över, hälsar fisken.

Åååh, jag älskar vattenbassänger! Så fort jag krånglade mig i från kanten och lät det inte alltför kalla vattnet omsluta det där som jag inte fick tänka på var det som om allt det hemska bara rann av mig. All ångest bara försvann och jag fick för första gången på evigheters evighet använda och känna min kropp helt utan negativa känslor. Jag kunde använda mina musklers potential utan att begränsas av en tung och otymplig kropp.

Jag är tjock, alltså är musklerna starka, men på torra land är min kropp tung och slö och otymplig. I vattnet är den stark och fri. Mycket bättre förutsättningar för bra och lustfylld träning!

Det var jag och de andra tjocka tanterna i bassängen. Och det kändes så himla rätt! Nu ska jag gå så ofta jag kan. Helst två gånger i veckan. Som honung för själen!

(Hej, schitzo-Thepas heter jag)

Anywayz. Nu ska jag äta min välförtjänta efter-träning-middag bestående av en utsökt delikatesstallrik. Salami, paté, chèvre-ost, tomat, gurka och lite potatissallad. Yum! Till det Captain America på teven.

Life is good again.

När ångest inte bara är något man drar till med

Det är så lätt att bara säga. Att man får ångest över någonting. Det är ett ord man bara drar till med ganska lättvindigt. Jag gör det hela tiden.

Men jag lider också av riktig ångest. Alltså inte bara lite obehag eller ovilja inför någonting. tidigare i livet fick jag panikångestattacker av att gå ut. Alltså gå utanför min egen dörr. Av att slänga soporna eller gå en promenad. Att stå i kö eller resa var i princip omöjligt. Jag fick svindel, kallsvettades, blev blek och okontaktbar och magen knöt sig i kramp. Så hade jag det rätt länge innan jag förstod att det inte var normalt och att jag kanske borde få någon slags hjälp. Efter några månaders samtalsterapi gick problemen över och jag känner nästan aldrig av dem längre.

Nu har istället en annan typ av ångest krupit fram. Också utan att jag förstått att det varit på väg och utan att jag förstår vad den kommer ifrån eller varför. Men jag vet att den är kopplad till alla mina andra hälsoproblem på något sätt. Som höna eller ägg vet jag inte men allt är såklart sammankopplat. Man kan inte skilja på mental och fysisk hälsa. Allt hänger ihop.

Den här gången yttrar sig ångesten inte lika akut och panikartat. Det är mer som ett krypande obehag och en svaghet i kroppen. Jag blir darrhänt, får svårt att andas och känner oerhört stor oro i kroppen. Rastlöshet och en känsla av att inte stå ut i mitt eget skinn.

Precis så känns det nu. Och jag försöker skriva av mig känslan. Det fungerar sådär.

Jag har bokat in ett vattengympapass till klockan 18.45. Jag vill verkligen röra på mig för att må bättre och förutom cyklingen till och från centralen på väg till och från jobbet så tror jag verkligen att vattengymnastik är den bästa formen av träning för mig nu. Skonsamt för kroppen men ändå både styrka och kondition.

Men jag måste röra mig bland andra människor. Tillsammans med andra människor. Nästan naken i en kropp jag inte står ut med att leva i. En kropp jag inte står ut med att se eller kännas vid. Andra ska se mig när jag inte ens kan se en skymt av mig själv i spegeln på väg i och ur duschen i mitt eget badrum. Jag ser bort men andra kommer inte göra det. De kommer att se allt det hemska jag måste blunda för för att inte gå i tusen bitar. Den här kroppen som inte är min längre. De helt nya formerna den tagit. Alla utslag som aldrig försvinner. Alla nya stora illfärgade bristningarna som dök upp bokstavligt talat över en natt. Allt som jag förtränger så effektivt jag kan blir nu helt uppenbart och publikt.

Och det ger mig ångest. Riktig ångest.

Så på med stenmasken. Stäng in alla känslor, bra och dåliga, i ett hålrum djupt inne i själen. Blunda och gå rakt fram. Gör allt per automatik. Utan att tänka och känna. Låtsas som att allt är fint på utsidan. Som om du inte brydde dig om den där hemska kroppen. Prata med folk i omklädningsrummet. Skratta. Glättigt. Då ser allt normalt ut. Bit ihop. Bit så hårt du kan tills du kommer hem och kan ta av stenmasken. Då är det över. Träningen är gjord. Uppdraget slutfört.

Du har överlevt en gång till.

04.30

Tredje natten i rad utan sömn för mamman. Och för pojken såklart.

04.30 var det kört att försöka sova mer. Yoghurt och Toy story i soffan.

16 oktober 2011

Världens bästa son. Eller: Dr Jekyll och Mrs Hyde rapporterar.

Alltså, oroande ofta är det som om Theodore känner på sig att jag eller pappan liksom inte är på topp - och så slår han till och är världens bästa son. Som nu.

När jag famlade efter mina sista halmstrån passade han på att sova så länge att jag hann vila i soffan tills jag kände att batterierna inte var helt tomma längre. Jag kunde gå ned och diska och när pojken väl vaknade var han på finfint humör och åt en Risifrutti. Sedan hjälpte han mig att plocka upp skräp på övervåningen. Vi hade några fina samtal om julgranar och karuseller och nu går han omkring med sin vagn och småpratar för sig själv. Och är alldeles bedårande såklart.

Dessutom har jag bestämt mig för att fullkomligt ge sjutton i allt vad präktighet och GI heter och helt enkelt beställa hemkörningspizza till middag. Man kan inte vara fröken duktig varenda dag.


Nä, jag ångrade mig faktiskt angående pizzan. Jag är inte ens särskilt sugen. Nu går jag ned och svänger ihop en omelett istället. Vi har en massa skräp i kylen som vi behöver bli av med. Och ost. Ost räddar alla kylskåpsrensningar.

Och nu fick jag ångest för att jag är en gnällkärring

Tänk på barnen i Afrika som svälter. Och alla som har det värre än jag, med min fantastiska familj, bästa vännerna och braiga jobbet. Här sitter jag och gnäller om att vara trött.

Men vaffan, life is tough!

När orka är allt som finns

Idag är en dag när allt är på gränsen. På gränsen till för mycket för mig att hantera. På gränsen till för stökigt hemma för att jag ska kunna stå ut. På gränsen till noll energi. På gränsen till att vara världens sämsta mamma. På gränsen till att jag bara vill sätta mig ned och grina åt allt. Men gränsen finns ju där. För man kan ju inte bara tappa taget och släppa allt. Det går ju inte. Man måste ju orka. Det är allt som finns.

Jag är ju inte kry, som ni vet. Jag orkar inte dra alla detaljer nu men jag har ju exempelvis ett blodtryck som är skyhögt för min ålder - av någon anledning som ingen ännu funnit. Och det har inte gått ned trots flera månaders mixtrande med mediciner. Det gör mig inte bara nedstämd rent mentalt och känslomässigt utan också väldigt trött rent fysiskt. Kroppen orkar inte med helt enkelt. Bara att röra mig och andas är ansträngande. Jag rör mig som i sirap, som om varje del av kroppen vore fastspända med gummiband som stramar och drar. Som om jag vore täckt av en stor tung blöt yllefilt.

Det är utgångsläget. Hänger ni med?

Och så har jag en tung arbetsvecka bakom mig med sjukt mycket att göra. Och upp klockan fem varje morgon för att hinna lämna på dagis innan jobbet. (Som tur är har lämningarna varit helt otroligt mysiga och förgyllt hela dagen). Och så två nätter med dålig sömn på grund av hostig pojke i sängen. Och så en man som jobbar två tolvtimmarspass i helgen vilket betyder noll avlastning med hem och pojke på hela helgen. Och så en sjuk pojke som inte vill leka själv i fem minuter. Som inte vill äta och inte sova utan bara gnälla, se på teve eller göra bus som att riva ut tidningar eller hälla kladdiga saker på golvet.

Det står disk i köket som behöver diskas. Fyra tvättkorgar med tvätt som ska vikas och läggas i skåp och lådor. Vardagsrummet är ett riktigt sjöslag där det på riktigt inte går att gå utan att trampa på skräp eller leksaker. Det gör mig illamående att gå omkring och titta på röran men även om jag hade haft energi nog att städa hade jag inte kunnat för Theo hänger på mig som en igel och ropar efter mig så fort jag är tre meter bort. Visst, jag kan ignorera honom och städa med hans gnäll i öronen men det gör mig galen.

Nu önskar jag att jag hade mina föräldrar på närmare avstånd. Inte i Kungsängen och Gnesta, sådär en femtio mil bort. Eller kanske en annan snäll släkting eller så. Jag önskar att jag hade någon jag kunde ringa och få lite avlastning. Lite barnvakt. Lite andrum. Någon som tog med sig lilla Theo hem eller ut i vagnen resten av dagen.

Då skulle jag börja med att gå och duscha. Tvätta håret. Sedan diska och dammsuga i köket. Vika tvätten. Laga ordentlig mat att ha till matlåda imorgon. Slänga allt skräp i vardagsrummet. Plocka upp alla leksaker. Dammsuga. Fotografera lite färdiga stickningar. Göra i ordning några paket som ska skickas.

Sedan skulle jag vila. Viiiila. Sitta i soffan, njuta av det städade vardagsrummet, titta på Fringe och sticka på ett par gråblå armvärmare. Gå ned och hämta lite Ben&Jerrys.

Sen skulle någon komma hem med Theo och jag skulle ha saknat honom. Jag skulle pussa och krama honom och leka med honom och sjunga sånger. Sen skulle jag natta honom med dubbla sagor och tre sånger. Sitta hos honom tills han somnade och inte låta arg en enda gång även om han trilskades.

Sen skulle jag sätta mig och vänta på att mannen skulle komma in genom dörren. Pussa och krama honom med. Fråga om hans dag och lyssna på riktigt. En liten stund. Sedan skulle jag gå och lägga mig. Innan elva.

Och jag skulle sova. Sova!

Och vakna redo för en ny vecka med massor att göra men med ny energi.

Tänk!

Men nu har jag ju ingen sån där barnvakt. Ingen avlastning.

Och allt är på gränsen, men jag orkar. Jag orkar finnas och göra. Men jag gör det inte bra.

10 minuter handboll och hur mycket barnprogram som helst

Japp. Hostan blev till feber och hosta och en liten väsig pojke är sjuk igen. Vi som skulle hem till Cecilia och se på Champions League-handboll och äta hamburgare fick gå till doktorn och apoteket istället. Bricanylen var slut hemma i skåpet och utan den blir hostan alldeles för jobbig för en liten man, så det var bara att gå och hälsa på tant doktorn. Hon var snäll trots att hon stack Theo i fingret. Det bekom honom faktiskt inte alls. Han var mest glad över att vi skulle åka spårvagn till apoteket i Nordstan. Och tänk, i leksaksaffären mittemot apoteket hade de en karusell!



När vi kom hem var det tio minuter kvar av matchen och jag fick se dem med löfte om Toy Story direkt efter slutsignalen. Sen var det barnprogram och lördagsgodis resten av kvällen. Jag var trött som tåget efter en lång arbetsvecka, en natt med pyttelite sömn och en dag med en mammig och klängig sjukling - så jag somnade i soffan efter nattningen.

Nu är det morgon igen. Theo sov hyfsat bra men kom till vår säng och väste någon gång på natten. Klockan sex var det dags att gå upp och äta glass. Det får man när man har ont i halsen och är sjuk.

Liten och smutsig.

14 oktober 2011

Host host. Hosthosthost!

Men alltså. Theodore har ju precis varit hemma från dagis i en vecka med förkylning och hosta. Och så frisk i två veckor. Och nu typisk krupphosta igen. Nästa förkylning redan?

Är det höst eller?

Ikväll blir det stickning för hela slanten. Och lite vin.


Tjoho! Ikväll möts några tappra pirater upp på Old Corner i Gamlestaden för att dricka ett glas öl eller vin, handarbeta och socialisera. Vi är en liten men naggande god skara som möts för första gången och men jag hoppas att vi blir fler framöver. Idén är ju fullkomligt strålande!

12 oktober 2011

Titta vad jag fick!

Jag har världens bästa jobb. Och världens bästa kolleger! Idag har jag fått fina kommentarer och positiv kritik från flera olika håll och det känns alltid så himla bra i magen.

Men bäst av allt. Idag fick jag en present!

Produktionsledaren i ett team jag jobbat mycket med på sista tiden kom in med den här superfina lilla asken full med godis! Den är gjord av en utskriven så kallad superpanorama som vi tagit fram tillsammans. Fatta vad fint!

Fint och gott. Och så himla gulligt!

11 oktober 2011

Nu när jag inte kommer på något eget att skriva om

... kan jag ju tipsa om en annan blogg som är rolig.

Apans lilla blogg. Jag läser och skrattar. Inombords mest, men ändå.

10 oktober 2011

Ingen bloggspiration



Jag försöker och försöker men hittar den inte. Bloggspirationen. Jag kan inte komma på någonting intressant att skriva om hur jag än anstränger mig.

Livet springer på som det brukar. Lite långsammare än på sistone, som jag lovat mig själv och andra.

Jag går till jobbet där jag för tillfället har alldeles för mycket att göra. Men det känns ok just nu. Jag trivs så himla bra och den här puckeln kommer också att plana ut. Jag fick idag se det färdiga resultatet av ett förpackningsprojekt jag jobbade med i våras. Jag måste kolla upp när de kommer ut i butik så att jag får visa!

Jag hämtar och lämnar på dagis. Planerar och lagar mat. Städar lagom ambitiöst. Försäker äta bra. Lyckas och misslyckas lite om vartannat på den punkten.

Andra saker jag njuter av i all sin blygsamhet är avslutade långstickningar, roliga småstickningar, Fringe på skärmen, handboll live och på teven, Twitter att följa och tweets att twittra. Att leka med Theodore och krama mannen på kvällarna.

Theodore har förresten börjat prata som en liten kvarn. Munnen går och går och det är alldeles bedårande. Jag måste få lite tjatter på film snart.

Jag har så mycket fint som omger mig i livet. Så varför känns allt så. Avlägset? Det här med hälsan och att inte veta vad som är fel tar kål på mig. Jag ska berätta mer om det. Men inte ikväll.

08 oktober 2011

Nya seriebesattheten

Jättebra.
Fringe! Så himla bra. Nu när jag sett alla avsnitt av True Blood, väntar på Game of Thrones, bara får ett avsnitt Vampire Diaries i veckan och för tillfället är lite trött på Sons of Anarchy har jag en ny besatthet.

05 oktober 2011

En påspåse till pappa

Pappa fyllde år i måndags. Klart att han skulle få en påspåse i present! Stickad på stickor 4 och 5 i Drops Paris från Garnstudio. Mönstret är påhittat men baseras på det gamla vanliga. En tub med en ögla helt enkelt.

Kommer bli störtfin i pappas kök!

Alla borde ha en påspåse. Snyggt och praktiskt!

03 oktober 2011

Kvällsuppdatering

Åka buss - check!
Fylla på svindyrt månadskort - check
Cykla till dagis - check!
Föräldramöte på dagis där Theo somnade i mitt knä - check!
Cykla hem - nope, vi fick gå med cykeln för Theos hjälm låg hemma.
Ge barnet kvällsmat till middag - nope, pojken åt sig mätt på frukt på dagis och ville inte ha kvällsmat. Barnprogram - nope, det hann vi inte för klockan var åtta när vi kom hem.
Natta liten man - check!
Laga god chorizostroganof - check!
Diska - check!
Äta framför ett avsnitt av Fringe - nu!

Korvstroganof på chorizo med broccoli, gurka och tomat. Mineralvatten med vattenmelonsmak till det. Yum!

Kvällens planer

Åka buss, fylla på svindyrt månadskort, cykla, föräldramöte på dagis med Theo i knät, cykla, ge barnet kvällsmat till middag, barnprogram, natta liten man, laga middag, äta.

Sova.

02 oktober 2011

GI-fail

Jag har just ätit Ben&Jerrys och kanelbullar till frukost och mår jäkligt illa.

Note to self: GI is the shitz. Du gillar inte att äta dåligt längre.

01 oktober 2011

Nya leksaker

Idag har jag inte tid att varken blogga eller sticka. Jag har den här att leka med!

Bild från HTC:s hemsida.