Fasta rutiner är ett måste för ett barn. Tror jag i alla fall.

Jag fick en kommentar angående Theodores sömn som tog upp rutiner och vikten av att ha dem. Jag håller med till 100 procent. Vi har väldigt fasta rutiner kring det som är praktiskt möjligt för oss, dvs maten och nattsömnen. När det gäller hur Theodore sover middag på dagarna beror det helt på hur han sover på natten. Det händer jättesällan att han sover över ett mål (det kan ibland diffa på en kvart eller så men det är ok). Det är bara i väldigt speciella fall, som i förrgår när han vaknade fem på morgonen och inte somnade igen förrän vid hav sju, som det blir tokigt. Då var hela dagen ur led.

En helt vanlig dag ser ut så här:

• 07-08 Vi vaknar, myser i sängen en stund.
• 08 Gröt till frukost.
• Vid 09-10 Theodore blir trött och sover middag.
• 12 Lunch.
• Vid 13-14 Theodore blir trött och sover middag.
• 15 Gröt till mellanmål.
• 18 Välling till kvällsmat.
• 19 Theodore blir trött och nattas för natten.

Beroende på hur mycket han sov under middagslurerna kan han vilja sova en gång till vid 15-16-tiden. Han är precis i gränslandet mellan att sova två eller tre gånger per dag men oftast är det två. Nu när mannen tar över kan rutinerna komma att anpassas efter hur han känner är bäst, kanske byts till exempel ett grötmål ut mot ett till matmål.

Kvällsnattningsrutinen ser ut så här:

• Vällingflaska klockan 18.
• Theodore får leka en stund så att han blir trött och börjar gnugga sina små ögon.
• Klockan 19 går vi ned och byter om till pyjamas och borstar tänderna.
• Vi läser ur en av pekböckerna.
• Sen är det puss och godnatt och ned i sängen.
• Godnattsång.

Ja och nu den här veckan följer en massa skrik, förut satt vi hos honom och höll händerna på hans axel/höft tills han somnade.

Jag blir glad och tacksam över de råd jag får. Det är väldigt omtänksamt av er att försöka hjälpa till. Det är dock viktigt i den här diskussionen att skilja på barn som har problem med sömnen och barn som inte har det. Det går inte bara att bestämma att "nu ska barnet sova så här eller så här". Det fungerar inte med ett barn med sömnproblem. Man måste pröva sig fram och anpassa sig efter barnets behov vid givet tillfälle. Vid given utvecklingsfas.

Vi tampades varje dag med att "ta itu" med Theodores sömnproblem när han var mindre också, även runt fem månader som kommentaren föreslår. Då var kaoset ännu större än det är nu och han sov mycket sämre både på dagen och natten. Han var alldeles för liten för någon form av "metod", men vi kämpade på med fasta rutiner. Eller så fasta som det går att ha med en bebis som fortfarande helammas. Vi prövade allt som bvc, böcker eller Internet föreslog (förutom Anna Wahlgrens metoder, de anser jag är alldeles för extrema för vår del) men ingenting fungerade.

Så plötsligt blev det bara lite bättre. Plötsligt fungerade våra försök att söva honom i hans egen säng istället för i BabyBjörnen eller vagnen. Sedan dess har det gått lite upp och ned men det har aldrig blivit så dåligt som det var då. Han somnar alltid i sin egen säng, även om det kan ta lång tid ibland.

Nu känner vi av en sådan förändringsperiod igen. Vi känner att han är redo att lära sig sova bättre. Så kändes det inte för några veckor sedan. Det återstår att se hur det går och om just den här metoden kommer att fungera. Annars prövar vi någonting annat. Inatt sov han i alla fall bättre än han gjort på flera månader.

Vad som än händer så ger vi i alla fall inte upp. Han ska sova bra. Någon gång.

Tack, mammas älskling!

Yes yes yes yes!!

Jag vet inte om det var gårkvällens metod eller om det bara var ett lyckligt sammanträffande men inatt vaknade Theodore bara två gånger! Eller, han väckte mig bara två gånger i alla fall. Det var helt otroligt skönt att vakna kvart i åtta och känna sig utvilad! Inte var det några krångliga omnattningar heller, stoppa in nappen och gå och lägga sig igen.

Det är sån otrolig skillnad på att få sova ordentligt och att inte få det. Jag känner mig hundra gånger gladare och som en tusen gånger bättre mamma. Vi började dagen med att mysa 15-20 minuter och jag fick massor av pussar och kramar. Mys!

Om några timmar kommer en massa bebisar och deras föräldrar hit och hälsar på. Det är sista gången jag träffar dem innan ja börjar jobba. Då får vi försöka träffas någon helg istället. Det känns lite vemodigt.

Kvällens nattning

Skrik: 50 minuter (minus 10, yey!)

Sov: 40 minuter (samma som igår)

Skrik: runt 20 minuter (samma som igår)

Så gick det ikväll. Inga stora framsteg men heller inget bakslag. Det kändes dock lite annorlunda ikväll, skriken var inte lika intensiva och han tog pauser emellanåt då han bara låg tyst.

Annars har vi mest varit på öppnis idag. Jag har aldrig sett Theodore ha så roligt och vara så social med andra vuxna och barn. Han ålade omkring och ville upp i andra pappors knän och skrattade och var bedårande.

Nu orkar jag inte rapportera mer eftersom jag varit vaken sedan fyra imorse. Andra dagen i rad som Theodore inte vill somna om vid den tiden.

Hej och god natt.

Mer om metoden

Jag känner att jag vill utveckla mina tankar och känslor kring den här 5-minutersmetoden.

Jag har som jag tidigare nämnt känt mig väldigt skeptisk till alla slags "metoder" innan. Det har känts helt fel för oss och jag har instinktivt valt ett "mjukare" sätt att ta hand om Theodore och alla situationer som uppstår. När allt var som värst med sömnen ammade jag honom till sömns och när det är som jobbigast nu får han sova i vår säng med oss. Det har känts rätt i hjärtat men jag har hela tiden haft en känsla av att jag gjort "fel". Att jag motverkade syftet på något vis. Allt jag ville var ju att vi alla skulle vara trygga och nöjda men jag kände ändå att jag kanske gjorde saken värre i det långa loppet.

För ett barn som har en fungerande sömn är det kanske ingen stor sak att rutinerna inte är så fasta. Om det får sova i mamma och pappas säng eller famn ibland. På samma sätt som att vi inte behöver lägga så stor energi på mat och ätning eftersom det fungerar så bra. Det är ingen panik om maten till exempel blir en timme sen eftersom vi vet att ha kommer att äta ordentligt. Eller som igår, att han helt enkelt missade ett mål eftersom sömnen gjorde att dagen blev lite upp och ned.

Har ett barn dock problem med att sova måste vi som föräldrar hjälpa det så gott vi kan. Vi kan inte förvänta oss att Theodore plötsligt ska lära sig självt om det har gått så långt som det har för oss. Vi måste lära honom att somna. Det är först nu det faktiskt känns så och det är först nu det faktiskt känns som att han är redo. Och vi såklart.

Jag är en otroligt blödig hönsmamma som inte gärna lämnar bort Theodore några längre stunder till personer utanför familjen. Nu under julen var första gången jag och mannen var borta från Theodore samtidigt, och det bara för några timmar. Trots det känner jag att gårkvällen gick bra. Det var inte alls så outhärdligt som jag trodde att det skulle vara. En viktig del tror jag är att vi gjorde det tillsammans, jag och mannen, och vi bestämde oss för att verkligen försöka. Inte ge upp efter tio minuters skrik. Dessutom satt vi inte bara utanför Theos rum och lyssnade på skriken utan stökade runt i köket, lagade mat och pratade. Det gjorde det mycket lättare.

Det återstår att se om den här metoden kommer att fungera för oss men vi ger det en vecka och ser vad som händer.

När man är trött är allt precis hur roligt som helst

Ni vet när man är sådär jättetrött så att man bara fnittrar åt allt och inget. Så kan bebisar också känna sig. Se här bara.

Alltså, finns det någonting som kan göra en så vardagsursinnig som hår?

Få saker gör mig så rasande som när håret inte fungerar. Jag kan välta ut ett helt flingpaket över golvet eller spilla på den rena tröjan två minuter innan jag ska gå - och det gör mig såklart arg och irriterad. Men när jag har en dålig hårdag gör det mig så vansinnigt arg att jag likt en tonåring kan bestämma mig för att helt enkelt stanna inne hela dagen. (Inte när jag ska till jobbet förstås, då är det bara att slänga ihop en ful hästsvans och gå.)

Idag är en sådan dag och det är extra irriterande eftersom jag klippte mig igår och alltså borde vara extra nöjd istället.

Oftast när jag är nyklippt brukar jag vakna upp dagen efter och se ut nästan som kvällen innan eftersom frisörernas styling håller mycket bättre än min egen. Dagen efter en klippning brukar vara en fin dag där allt känns roligt, garderoben känns plötsligt ny och jag vill bara ut och visa upp mitt nya jag.

Idag är inte alls en sån dag. Tvärt om faktiskt. Jag vaknade upp och håret stod åt alla håll alternativt låg slickat mot huvudet. Jag antar att det beror på att min nattsömn ser så annorlunda ut nu. Istället för att ligga med huvudet mot kudden hela natten springer jag fram och tillbaka mellan min säng och Theos. Under täcket är det varmt och uppe i luften är det svalt, så jag tar på mig varmare kläder för att inte frysa när jag står/sitter vid Theodores säng och nattar om. Så jag blir varm och kall om vartannat vilket gör att håret blir fuktigt och torrt flera gånger under natten. Jag antar att det är därför det ser ut hur som helst när jag vaknar. När jag väl sover, eller försöker sova, är det dessutom mer oroligt.

Hur som helst. Detta i kombination med att jag alltid tycker att det är väldigt jobbigt att klippa håret. Eller, jag känner väldigt blandade känslor. Å ena sidan älskar jag förändringen, att bli ompysslad och göra någonting nytt. Å andra sidan är det väldigt ångestladdat att det försvinner hår. Hur mycket jag än förbereder mig på att det kommer att bli kortare och tunnare (om det blir uppklippt vilket det nästan alltid blir) så får jag nästan alltid lite panik när jag drar fingrarna genom håret dagen efter. Nu var det verkligen så. Jag hade ett väldigt långt och jämnlångt hår innan klippningen. Ned till halva ryggen ungefär. Frisören klippte minst 10 centimeter på längden plus säkert 20 centimeter i uppklippningen. Det kändes så himla skönt då men nu har jag hår-ångest!

Dessutom tycker jag att luggen är väldigt konstigt klippt. Jag ville ha en snedlugg som liksom är inklippt med håret på sidan, så att den liksom flyter in i resten av håret om ni förstår vad jag menar. Nu är den tvärt om, det blir som en kant mellan luggen och resten av håret. Det ser inte klokt ut.

Ja, det blev visst en hel massa gnäll men just nu känns det mest som att jag vill dra en gammal säck över huvudet och stanna inomhus. Ingen bild med andra ord.

Gnäll gnäll gnäll.

Det här med sömnmetoder (och lite hår)

Nu har jag kommit hem från salongen och är alldeles nyklippt! Jag fegade ur lite och klippte inte riktigt så som på bilden, men väl 10 cm kortare och mycket uppklippt. Jag är nöjd men behöver vänja mig vid att det är så kort! Jag gillade för övrigt frisörskan och ska gå dit igen. Väldigt prisvärt också, bara 380 kronor. Salong Unik, alltså. (Jag kan visa bild på rufset imorgon)

När jag kom hem möttes jag redan i trappan av skrik. Vafalls? Har mannen däckat? Ligger lilleman ensam och skriker för döva öron? Nejdå, såklart inte. Det var bara mannen som lagt den mindre mannen i spjälisen för att sova - och istället för att klappa honom till sömns gått ut från rummet. Lilleman var ilsk ilsk ilsk!

Som bekant så har vi ju lite problem med vissa små mäns sömn här i familjen Sharp, det har inte undgått många. Särskilt inte min snälla moster och hennes snälla man, för på hallgolvet låg idag ett kuvert innehållande två broschyrer om att lära barn att sova. Trots att jag trodde att jag läst allt som gick att läsa om bebisars sömn och olika "metoder" var det två broschyrer jag inte sett förut. De tog upp den omdiskuterade 5-minutersmetoden och med glädje i hjärtat läste jag för första gången information som kändes sund och vettig.

De 5-minutermetoder (och likande) jag läst om tidigare var så hjärtlösa och utan vare sig vettiga förklaringar eller förståelse för föräldrarnas bristande hjärtan. "Låt barnet ligga och skrika, gå in var femte minut. Det är bara att stålsätta sig". Typ. Inga lugnande försäkringar utan snarare tvärt om, "gör precis som vi säger och inte minsta lilla annorlunda för då är allt förgäves, fråga inte varför".

I den här skriften tas det upp att det är jobbigt att behöva gå emot sina föräldrainstinkter att vilja ta upp sitt gråtande barn. Det är inte oss det är fel på. Det är vår kultur. Vi är inte anpassade för att sova i separata rum osv osv. Jag ska inte tråka ut er med det exakta innehållet utan bara konstatera att det nu känns moget att pröva.

Sist vi funderade kring "metoder" var Theodore bara en liten ankunge på 4-5 månader och det var inte tanke på att låta honom ligga och skrika i sängen. Han var på tok för liten och inte alls redo, skriken var panikskrik. Nu är det annorlunda och Theodore lite mer medveten om sin omvärld (vi är också lite mer luttrade som föräldrar).

Alltså ger vi det ett försök. Hittills har det gått så här:

Pojken skrek i ganska precis en timme. Vilket, enligt broschyren var normalt för ett barn i Theodores ålder.

Pojken somnade.

Pojken vaknade efter ungefär 40 minuter. Då fortsatte vi med att låta honom skrika men gå in till honom var femte minut (eller så) eftersom det stod att man skulle göra så om barnet vaknade inom en timme efter insomnandet - för då är barnet fortfarande så trött att det inte orkar skrika så länge. Om det gått längre tid har det hunnit med en djupsömnsperiod och samlat nya krafter - då kan det bli för jobbigt för föräldrarna att fortsätta så man får då använda sin "vanliga" nattningsmetod.

Pojken skrek i 20 minuter.

Pojken somnade om.

Enligt boken ska skriktiden i de flesta fallen halveras för varje kväll, vilket betyder att Theodore imorgon kväll bör skrika i ca 30 + 10 minuter innan han somnar. Vi får väl se. Hur som helst kändes det inte alls lika jobbigt som jag trodde och jag har inte ens dåligt samvete. Vi stökade runt i köket och mannen lagade god mat.

Jag är nöjd. Vi får se hur natten blir och hur det känns imorgon

På dagens schema

Runt halv fyra-fyra ska vi gå och hälsa på ett av de tre förskolorna här i området (de andra två besöker vi på fredag).

Klockan halv sex ska jag klippa mig. Det lutar åt att jag drar fram en gammal frisyr från förr. Jag tänkte mig något sånt här fast i en färg och längre. Eller någonting liknande. Blir bra eller? (Ignorera att det är världens töntigaste poser-bild och titta på håret)

Nu ålar han framlänges!

Det syns inte så många åltag i den här filmen men nu går det framåt i alla fall!

God morgon!

Nyheter på teve, citronyoghurt i ett glas och en Theodore som leker på i sin hörna. Det låter ju mysigt och det är det visserligen, men jag önskar att klockan inte var sex och att vi inte hade varit vaken i en timme redan.

Det här är en av de mindre upphetsande sakerna med att en i familjen arbetar skift. Att bebisen lätt vaknar av liv och rörelse i lägenheten under udda tider på dygnet. Den här veckan jobbar mannen förmiddag och går upp strax innan fem. Theodore var inne i en orolig sömnperiod mellan tre och fem ungefär och jag hade varit uppe ungefär en miljon gånger (eller kanske 5-6). När Theodore vägrade somna om eftersom det ju är väldigt mycket mer spännande att vara vaken än sova när alla andra är vakna var jag inte överlycklig. Eftersom mannen skulle iväg till jobbet var det bara för mig att gå upp.

Jag gjorde en vällingflaska i hopp om att något varmt och mättande skulle få pojken sömnig. Icke. Så nu hänger vi här i vardagsrummet och är glada åt att nyhetsmorgon äntligen har börjat. Nu återstår att se när pojken kommer att vilja sova igen. Helst väldigt snart.

---------------------

Och i extra godmorgon-present fick jag nu en sån där trevlig bajsblöja där bajset smetats ut över hela ryggen och halva benen. Precis vad jag behövde.

Varför kan inte en kaka vara för alltid?

Igår kväll bakade jag en kaka, en enkel kladdkaka utan krusiduller. Nu är den slut, eller ärligt talat tog den slut redan imorse.

Leilas recept, för att jag hade tappat bort mitt egna braiga. Lite för sent upptäckte jag att man skulle ha mörk choklad och inte bara kakao. Det blev gott ändå.

Ingredienserna kom bland annat från skafferiet. Här ser ni en av de smarta utdragbara hyllorna som vi fick i julklapp av mamma.

Man måste smaka smeten för att se om den är bra. Man måste också ta en bild där det ser ut som att man äter bajs och tycker att det är jättegott.

Så här smaskig blev kakan till slut. Självklart åts den tillsammans med Lemoncurd-glass och min favoritsaft.

När jag ändå höll på att fota stök i köket så passade jag på att knäppa lite extrabilder så att ni kan se hur det ser ut här hemma.

Det som göms i snö...

... kommer fram när man städar vinden.

I en bortglömd låda på vinden hittade jag en stickad mössa och matchande sockar som jag stickat för länge länge sedan. Så länge sedan att maskorna är alldeles ojämna och knögliga - jag var nybörjare. Trots det är de jättesöta på min lilla ögonsten.

Här är vi på väg ut på familjeutflykt till ICA MAXI i Mölndal. Det är en fröjd att handla där. Här kan ni se att overallen har börjat bli lite kort i benen. Lång i ärmarna men kort i benen. Vi har fortfarande inte fått tag i en ersättare men har i alla fall lagt ett bud på Tradera.

Bedhårande

Imorgon ska jag äntligen klippa mig! Det var ett år sedan sist och mitt hår är ett riktigt påskris. Fråga mig inte varför det har gått så lång tid, jag har haft tid och möjlighet. Vad jag däremot inte haft är en frisör eftersom min och mannens gemensamma favorit slutat på salongen utan att berätta var hon tog vägen. Menå! Orka hitta en ny och bli besviken gång på gång innan en ny favorit dyker upp. Nu har jag i alla fall bitit i det sura äpplet och bokat en tid. På Salong Unik. Hoppas den är bra för den ligger supernära jobbet och det är praktiskt.

Någon annan som egentligen behöver en putsning med saxen är Theodore. Hans hår är helt utom all kontroll och hänger ner i ögon och över öron. Det kommer dock inte hända att någon kommer i närheten av hans lilla huvud med en sax förrän han är minst ett. Jag älskar min lilla bebis och hans lejonman! Jag menar... om vi klippte honom skulle vi ju inte kunna göra så här:

Det ser kanske inte mycket ut för världen, en pufflugg, men ur en annan vinkel...

... värsta snygga inbakade flätan!

Snyggt som attan är det men det är inte lätt att fläta en nyfiken liten bebis. Då är det lättare att göra så här:

Minst lika bedårande! Och minst lika praktiskt vid matstunderna om man inte vill sätta bebisen i baljan och tvätta mat ur håret direkt efteråt.

Mina hjärtan

Tack så mycket, från botten av mitt hjärta, för all peppning och alla fina råd och kommentarer angående våra sömnproblem.

Ja blir jätteglad och ni gör faktiskt att det känns en aning lite bättre.

Uppdatering: Sömn och Clinique

Sådärja. Nu har jag fått sova en vettig natt i alla fall. Lillen somnade under pappans trygga händer och vaknade inte mer än kanske 4-5 gånger under natten. Alla gånger räckte det att stoppa i nappen. Skönt! Dessutom bestämde sig sötisen (Theo) att ta lite sovmorgon och jag vaknade av bebisbabbel från spjälsängen vid halv nio! Yey!

Så till hudstatusen. Det känns faktiskt redan lite bättre! Pannan och hakan är inte alls lika nariga. Knappt alls faktiskt. Näsan är fortfarande ganska torr men lite bättre. I allmänhet ser huden jämnare ut i färgen och jag tycker faktiskt att jag har lite mindre småfinnar och orenheter också. Hittills verkar det fungera bra!

Jag kommer aldrig någonsin mer få sova

Jaha, nu sitter jag här med en lekande bebis på mattan. Men vaddå, klockan är ju kvart över nio, tänker du, pojken ska ju sova klockan sju. Jovisst. Jag nattade honom då, och så sov han till åtta, med några uppvakningar. Sen var det kört. Han skrek i 45 minuter, sedan fick han ligga i min säng bredvid mig i hopp om att han skulle somna om. Icke. Istället blev han illpigg och började vifta och leka. Jaha. Det var liksom ingen idé att hålla på och försöka natta. Så nu sitter han här och leker. När han blir gnällig och trött(are) försöker vi igen.

ZZZZZ!

Jag vet inte 0m ni har snappat upp det här men det är skitjobbigt att ha en bebis som inte sover ordentligt. Men bebisar är väl bebisar, säger du kanske. Är inte själva grejen med att skaffa barn att man förlorar nattsömn?. Förvisso, men det finns väl nåt som heter måtta va? Om jag jämför med de andra familjerna i föräldragruppen till exempel så är det ingen som har det i närheten av så jobbigt som Theodore med sömnen. Jag hade varit stormförtjust om det var så att det tog en timme att natta pojken om han sov hela natten. Jag skulle jubla av glädje varje morgon om det var så att det tog tio minuter att natta och pojken vaknade en eller två gånger under natten. Till och med tre. Jag hade gett vad som helst (nästan) för att kunna somna inom en halvtimme efter att mitt huvud nuddade kudden. Det skulle vara himmelriket.

Nu är det inte så. Det tar inte tio minuter att natta, han sover inte hela natten och mina insomningsproblem blir bara värre. Jag vill gärna tro att det värsta är bakom oss. Det har trots allt aldrig känts så jobbigt som i somras och höstas. Jag vill gärna tro att det bara blir bättre, med små bakslag.

Som bäst har Theodore sovit två (2) nätter (inte i rad). Då sov han hela natten utan att vakna en enda gång.

En bra natt börjar med en smidig och mysig nattning på ca 10-15 minuter och innehåller sedan ungefär 2-3 uppvakningar. Om jag kan somna hyfsat snabbt (och alltså inte ligger vaken två timmar i sängen och blundar utan att kunna somna) är det en helt ok natt. Då är jag helt nöjd

En dålig natt börjar med gråt och skrik i en evighet och följs av orolig sömn hela natten. Flera gånger vaknar pojken upp och gråter otröstligt. Jag (och ibland mannen) är uppe 10-20 gånger. Dessutom kan jag oftast inte somna om mellan vakningarna vilket leder till att jag sover sämst och minst av alla. (Inte alls bitter. Alls.)

Utan att överdriva så kan jag säga att det har varit absolut övervägande dåliga nätter. Jag gick helt blåögt omkring de tre första månaderna och var så lycklig över att vi hade det så bra med en bebis som sov så himla bra för att vara så liten. Och så pang. Ingen mer sömn. Jag har alltså gått omkring som ett sömnlöst lik i ett halvår och därav kommer insomningsproblemen.

Under tiden det här inlägget skrivits har Theodore hunnit bli trött och jag stod i en halvtimme över honom i spjälsängen och försökte natta utan framgång. Han ligger så stilla på sidan och ögonen blir mindre och mindre - men så fort jag försöker gå ut, eller räta på ryggen, så flyger han upp på rygg och är klarvaken. Det är så frustrerande att jag bara vill sätta mig ned och grina. Det är ju inte direkt första gången idag, eller ens ikväll, som jag försökt natta.

Nu har i alla fall mannen kommit hem och tampas med en gråtande sömnig lite pojke. Då får jag åtminstone lite fysisk vila. Skriken känns i mammahjärtat.

Jag vet att det finns många föräldrar som har det likadant eller värre (ja, som du Caroline) men det är jobbigt för det. Så jobbigt att jag håller på att bli galen ibland. Ofta har jag tänkt att det kommer att bli bättre. Bara han får de där jobbiga tänderna. Bara det blir mörkare på nätterna. Bara han blir frisk från förylningen. Bara han får eget rum. Bara vi släcker lampan. Det kommer att bli bättre, tänker jag, men den tanken är ingen tröst längre. Inte efter ett halvår. Då finns ingen ljusning i sikte och jag börjar komma till freds med tanken på att det kanske kommer vara så här ett bra tag till.

Kanske tills han börjar på dagis. Kanske till nästa jul. Kanske får jag sova en hel natt när han sover över hos sin tjej när han går i gymnasiet.

Mysbebis deluxe

Tidigare idag hade jag och Theodore värsta supermysstunden. Vi satt i soffan och jag klappade honom över håret medan han pysslade med någon leksak. Plötsligt vrider han huvudet och tittar upp på mig sådär som bara bebisar kan, öppnar sin lilla trut och gör en pussmun. (Öppnar munnen, skjuter fram hakan och sticker ut tungan en aning)

Tror ni han blev överröst med pussar eller? Mysigaste bebisen i stan. Och alla andra städer.

Innan myset hade vi fikaträff med alla mammor och alla bebisar. Vi satt på det lokala kondiset och det var så roligt att se alla igen. Tyvärr kunde vi bara stanna en liten stund för Theodore var trött redan när vi kom dit och jag kände mig fortfarande krasslig efter förkylningen som hänger kvar. Jag hade gärna stannat längre.

Medan den lille sonen sov middag såg jag på Die Welle. Filmen som baseras på boken som baseras på experimentet The third wave. Jag vet inte hur verklighetstrogen filmen är men jag har svårt att tro att ungdomarna ska ha blivit så påverkade på bara en vecka. Men det är väl det som är hela poängen med filmen/boken/experimentet antar jag.

Gamla godingar

Jag sitter och slötittar lite på ett Glee-avsnitt på tv medan Theodore ligger i soffan bredvid mig och leker med locket till en plåtburk. Han är söt och bedårande. Nyss kom vi hem ifrån stan där vi tittade lite efter overaller och hudprodukter.

Den superfina overallen vi köpte i höstas börjar bli lite kort i benen och snart behövs en ny. Jag har lite panik över det eftersom att jag för det första är så himla nöjd med den vi har, för det andra inte har sett så många fina och för det tredje märker att de börjar ta bort ytterkläderna i affärerna.

Det är värdelöst eftersom det är ganska lång tid av overallsväder kvar och det måste vara fler bebisar än Theodore som kommer att växa ur sin overall under vintern och förvåren. Var de barnens smarta föräldrar förutseende och köpte en lagom och en lite större overall då det begav sig? Inte tänkte jag på det då i september. Då trodde jag inte ens att Theodore någonsin skulle ha så stora kläder som 74. 80 kom liksom aldrig på fråga.

Visst, jag kan köpa en Pop-overall på Tradera men det känns liksom lite overkill att ha en sån avancerad overall på en sån liten kille. Som inte röjer i snön och åker kana på isiga berg (det senare kommer för övrigt aldrig hända). Som mest sitter i sin vagn och softar när vi är utomhus. Då behövs inte extra slitstarkt och vattenavstötande material.

Jag vill ha samma overall men en storlek större tack. Synd bara att den är köpt i England och sen såld till mig via Tradera. Buhuu! Hur som helst så såg jag en ganska fin brun overall på Lindex... Den såg lagom praktisk ut och hade inte en massa broderade märken och figurer. Den blir kanske bra.

------------------------------

Här kom en liten bloggpaus på några timmar då jag mitt i skrivandet av inlägget gjorde välling, matade och lekte med Theo och sedan nattade honom. Och åt lite middag.

------------------------------

Ja och så tittade jag lite på den här trestegsbehandlingen som Clinique har. Den rekommenderades av flera av mina vänner och bekanta när jag klagade över min supertorra hy.

Först besökte jag damerna på Cliniques avdelning på Åhléns. De var ganska hjälpsamma och gav mig prover i små burkar. De sa att jag skulle testa ettan och se om det fungerade, annars fanns en ännu mildare variant men som inte såldes i set utan varje produkt för sig. Säkert mycket dyrare. De sa också att jag skulle behöva en ytterligare ansiktskräm.

Jag ville ha ett andra utlåtande och fler prover så jag promenerade bort till NK också. Damen som stod där var också ganska hjälpsam. Hon gjorde ett sånt där test där man får svara på diverse frågor om hud och hår etc och det kom fram att jag var typ 1. Samma som Åhléns-damerna rekommenderade. Hon sa också, som Åhléns-damerna, att jag skulle testa ettan först och sen pröva den mildare varianten om det inte fungerade.

NK-damen erbjöd mig att köpa ett mini-kit för 115 kronor istället för prover, det kitet skulle räcka några veckor minst. Jag tyckte att det var en bra idé eftersom det oftast tar ett tag innan man ser något resultat. Så det tog jag. Och så fick jag en liten provburk av en ytterligare ansiktskräm - eftersom jag även enligt NK-damen nog behövde en extra.

Jag har redan testat tvålen,ansiktsvattnet och de två ansiktskrämerna och det känns hittills bra. Huden ser smidig ut och känns mjuk. Den ser dock lite spänd och narig ut men Rom byggdes inte över en natt och jag tänker ge produkterna minst en vecka. Så jag återkommer i ämnet.

Nå. vad har vi annars pysslat med sedan sist? Ni kommer inte att tro det men vi har varit så himla äckligt imponerande duktiga att vi har rivit ut allt vi hade på vinden och sorterat om och slängt och stoppat in det igen. Jag överdriver inte när jag säger att det finns minst dubbelt så mycket tom yta där nu än innan.

Det roligaste var att sortera kläder och gamla minneslådor. Alla kläder jag ville och kunde ha hänger nu i garderoben - resten slängdes faktiskt. Med några få undantag såklart, som den på tok för korta avklippta fejskinnkjolen jag bar i början av 00-talet. Den sparades. Det var som att shoppa second hand och det känns som att min garderob fått ett lyft. Kanske löser de också lite av min personlighetskris. Jag kanske kan gå tillbaka lite till "mig själv" som jag var för tre år sedan... och slå ihop med "mig själv" som jag är nu. Russinen ur kakorna.

Minneslådorna var fina. Allt från bebisbilder av mig och brorsan till teckningar jag ritat och brev jag fått av mina fina vänner. Jag minns inte att jag brevväxlade så mycket under Sundsvalls-perioden men jag har rätt många brev från den tiden. Det gör mig lite ledsen att jag i stort sett inte minns något om allt det bra som trots allt måste ha hänt då. Och jag är ledsen att jag inte tog till vara på mina vänner bättre då... men de är kvar. Tur för mig!

Dagens humör: Trött som en ål som i 75 år legat i tre cm vatten, men annars bra.

Dagens natt: Rätt dålig men det är ju trots allt standard. Theodore vaknade som vanligt sina 5-10 gånger och vid 05-tiden var han så vaken och ledsen att han fick komma och sova i vår säng. Valet står mellan att natta om i 20 minuter och sen få sova ostört tills han vaknar igen eller ta honom till sängen och sova halvdåligt till morgonen. Alternativ två vinner. Det var nog tredje gången den här veckan men det är lite speciellt när han är sjuk. Dessutom går han igenom någon slags separationsångest när han ska sova så jag är lite mer frikostig med goset.

Dagens väder: Snöigt och kallt.

Dagens frukost: Rostmackor med ost

.

Dagens lunch:

Överbliven spaghetti med köttfärssås.

Dagens middag:

Tortellini fyllda med gorgonzola och valnötter.

Dagens godis: Svärmors kakor.

Dagens klädsel: Svarta leggings med vita prickar, svart kortärmad tunika, vit kofta, svarta benvärmare, svarta strumpor.

Dagens frisyr: Bakåtlugg med hårspänne, hästsvans.

Dagens smink: Nej.

Dagens bästa: Theo-pussar och -kramar hela dagen.

Dagens sämsta: Våra förkylningar.

Dagens vill ha: Lite karaktär skulle sitta fint.
Dagens utflykt: Stan.

Dagens handarbete: Inget.

Dagens musik: Gamla godingar från 98-99.

Dagens saknad: Mannen som började jobba efter en lång julledighet. Men snart är det han som ska vara hemma och längta.

Dagens dummaste:

Förkylningar.

Dagens sjuka: Jag och Theo.

Dagens drog: Halstabletter och Panodil Zapp.

Dagens köp: Hudprodukter från Clinique, nässpray, halstabletter, tandtråd.

Dagens morgondag: Fika med mammorna och bebisarna. Det var länge sedan!

Nu: Lite superhjältefilm sen sova.

Milk Machine

Idag hade vi besök av en stor familj här hos familjen Sharp. Det var mannens lumparkompis som hälsade på med sin fru och deras tre pojkar. Den minsta var bara fem veckor och var liten som en ärta.

När jag nattade Theo för en middagslur hörde jag den lilla miniskrutten skrika ifrån köket och tänkte att han nog skulle äta igen. Han var en riktig liten sugfisk.

På vägen in till köket såg jag mig själv i spegeln och irriterades över att jag lyckats spilla på mig själv som vanligt. Men det hade jag inte. Mina bröst hade läckt mjölk! Det har de inte gjort på jag vet inte hur många månader och jag ammar ju bara en gång om dagen nuförtiden. Inte direkt risk för läckage längre. Men så! Allt som behövdes var en liten hungrig ärtas skrik.

Kroppen är en märklig maskin.

Hjälp!

Ni där ute i blogosfären, har ni några tips på vad jag ska använda för hudkräm? Jag har inte använt några ansiktsprodukter sedan jag sminkade mig regelbundet för kanske tre år sedan och huden är inte densamma som då så mina gamla trotjänare fungerar inte.

Min hy är numera känslig och blir lätt torr. I T-zonen blir jag exempelvis så torr att huden flagar (istället för att huden är fet just där som för vanliga människor). Annars är hyn som sagt känslig och produkten får inte innehålla parfym. Dessutom börjar jag ju bli till åren (27), bör jag använda någon slags gammeltackekräm då? Typ anti-rynk?

Grattis lillebror!

Min lilla lilla bror fyller 25 idag!

Hurra hurra hurra!

Det gamla vraket

Efter två nätter med mer vaken tid än sömn. Och inte kan jag andas med näsan heller eftersom jag är förkyld och därför måste jag sitta med öppen mun och se dum ut.

Jag satt och sorterade bilder i vårt digitala fotoalbum (dvs en samling fint sorterade mappar) igår kväll och slogs plötsligt av att jag såg så ung ut på många av bilderna. De var inte så gamla, ett eller två år bara. Jag såg mig i spegeln och möttes av ett blekt (men ändå rödflammigt) ansikte med tunga ögonlock, inramat av rekordrisigt hår i en blaskig brunsvart färg. Jag ser ut som ett vrak! Ingenting finns kvar av det som fanns där för två-tre år sedan.

Jag vill inte säga att jag var någon Fröken Sverige 2007, men jag vågar påstå att jag åtminstone kände mig någorlunda fin då och då. Håret var oftast fixat, ansiktet oftast sminkat och kläderna oftast någorlunda hela och rena (eller rena i alla fall).

Sedan gifte jag mig och fick barn - och förföll på köpet. Hur kommer man tillbaka? Hur reser man sig ur rutin-hästsvansens och barnmatsfläckarnas träsk? Hur orkar man ta de där extra tio minuterna för att lägga på lite foundation och mascara?

Det verkar ju så lätt i teorin. Gå och klipp håret, börja sminka dig och fixa dig lite för guds skull. Och släng de där trasiga kläderna. Tvätta oftare.

Ja visst. Jag skulle lätt gå och klippa mig, om jag hittade en frisör som jag litade på och en tid då mannen var hemma och tog hand om Theo.

Och ja, jag vill gärna börja sminka mig regelbundet igen, om jag orkade bry mig. Jag har inte sovit en hel natt på minst 15 månader, jag har så svullna ögon att inte ens smink hjälper... så jag undviker att stå så nära spegeln.

Kläderna. Där har vi ett problem. Jag har ju gått omkring här och skräpat med man och barn och de andra mammorna med deras bebisar i nio månader nu. Då är det inte så viktigt om man har samma tröja tre dagar i rad. Eller om sagda tröja har en mat-/kräkfläck alla nämnda dagar. Om kjolen har en trasig söm eller om koftan saknar tre av fyra knappar. Det gör liksom inget. Det gör inget att man inte kommer i sina gamla kläder och alltså bara har sommarklänningar och koftor i garderoben. 2 par smutsiga jeans, visst, men inga t-shirtar eller tröjor. Jag är i desperat behov av nya kläder. Men först behöver jag mer pengar och hyfsa till kroppen lite.

Det är dags att ta tag i saker. Fix up look sharp. (hehe)

Dagens i brist på ork

Theo är förkyld och alltså är jag tröttare än trötters. Jag är redan uppe alldeles för sent och därför kommer inget riktigt blogginlägg. Bara en dagens.

Och så ska jag rapportera om att Theo är så himla duktig nu! Han försöker verkligen krypa nästan hela tiden. Inte för att han kommer mer framåt för det men nu står han på knä med händerna i golvet och gungar fram och tillbaka. Jag har hört att det betyder att krypet är nära.

Dagens humör: Trött men mestadels bra.

Dagens natt: Inte så bra. Theo är förkyld och då bli nätterna aldrig bra.

Dagens väder: Kallt.

Dagens frukost: Risgrynsgröt och macka

.

Dagens lunch:

Hamburgare från igår.

Dagens middag:

Varma mackor.

Dagens godis: Lite olika godisar och kakor.

Dagens klädsel: Blåvitrandigt linne, grå mjukisbyxor och svart kofta.

Dagens frisyr: Sovrufs i hästsvans.

Dagens smink: Nej.

Dagens bästa: Windows 7 i bloggdatorn.

Dagens sämsta: Att Theo är krasslig.

Dagens vill ha: Mer föräldraledighet.
Dagens utflykt: Ingen!

Dagens handarbete: Inget.

Dagens musik: 99-00-revival.

Dagens saknad: Diskmaskin.

Dagens dummaste:

Att Theo vägrar somna igen.

Dagens sjuka: Theos förkylning.

Dagens drog: Småätning.

Dagens köp: Inget.

Dagens morgondag: Lite fix hemma. Uppspikning av tavlor i Theos rum och kanske lite rensning av vind.

Nu: Sova!!

Gillart!

Jag sitter vid köksbordet och sorterar i det digitala musikbiblioteket till tonerna av Danzig. Mannen steker hamburgare till middag, hans kamrat skivar tomater och sonen sitter här bredvid och äter halva clementinkyftor.

Livet är gött!

När himmelriket är så nära

2 sekunder innan han plötsligt blir upplyft och förpassad till lekmattan. Snopet.

Tandnytt

Nu är tand nummer fem och sex på väg fram i Theodores lilla mun. Bredvid de små pufftänderna i överkäken.

Det förklarar att sömnen varit lite sämre än vanligt senaste veckorna. Mammas lilla tandis!

Theodore och hans föräldrar önskar ett gott nytt 2010!