Söndagen den 29 mars klockan 16:29 föddes lilla Theodore på Östra sjukhuset i Göteborg. Han var 53 cm lång, vägde 3605 g och hade bråttom ut till mamma och pappa.
Till att börja med gick vattnet 04:45 på morgonen den 26 mars, en vecka innan beräknad födsel men lillpojken var ändå inte riktigt redo att komma ut. Det dröjde till tidigt söndag morgon innan värkarna började smyga fram. Jag gick upp och började klocka värkar, äta Panodil och duscha. Ingenting hjälpte riktigt men det gjorde inte jätteont och jag var inte orolig eftersom vi ändå hade tid på förlossningen för undersökning och igångsättning samma morgon. Efter frukosten tog vi bussen till Östra där vi snabbt fick ett eget rum och blev uppkopplade mot ctg- maskinen som mätte barnets hjärtljud och mina småvärkar. Då var klockan ungefär 9:30.
Vid 11-12 gjordes första undersökningen och alla blev positivt överraskade när jag redan var tre cm öppen. Första delen av förlossningen var avklarad. Eftersom värkarna fortfarande var ganska svaga och förlossningen behövde komma igång på grund av att det hade gått så lång tid efter vattenavgång (= hög infektionsrisk) sattes ett värkstimulerande dropp. Jag var fortfarande vid gott mod och ville helst traska omkring och röra mig under värkarna men på grund av droppet sattes en skalp-elektrod på bebisens huvud så jag fick snällt hålla mig på en plats. Det var inte riktigt vad jag önskade, jag hade exempelvis velat bada, men det var inte mycket att göra åt. Jag satt gränsle på en bakvänd stol och lutade mig över den höjda sängen. Det kändes hittills helt ok.
Någon gång i början fick jag några akupunkturnålar men rätt snart efter droppet började värkarna bli jobbiga och jag bad om lustgas. Den var himmelriket på jorden och efter de första gångerna satt jag och fnittrade som en fullis. Det var ju hur lätt som helst att föda barn.
Klockan 14 var det dags för nästa undersökning. Den var lite mer plågsam eftersom jag var tvungen att ligga ned på rygg under flera värkar. Resultatet var väntat för alla inblandade men ändå nedslånde. Öppen fyra cm. En cm på två timmar. Det är normalt men det kändes ändå jättetungt för värkarna var väldigt starka och kom nästan direkt inpå varandra.
Efter den här undersökningen minns jag att jag bad om EDA och att barnmorskan förklarade för mig att det kunde ta lite tid för läkaren att komma och vad bedövningen innebar osv. Sedan är allt en samling minnesluckor och bisarra intryck. Värkarbetet satte i en högre växel och blev otroligt intensivt. Jag öppnade mig från fyra till nio cm under de kommande två timmarna och kroppen ställdes in på autopilot. Mannen berättar om saker jag gjort som jag har noll minne av och det jag faktiskt minns är väldigt surrealistiskt. Som om tiden gick i två hastigheter samtidigt. Jag var som avstängd och de gånger jag "kom upp till ytan" var det som om tiden snabbspolades fram från då jag "dykt ned" till nutid. Dessutom hörde jag allas röster som ekon. Det var mycket märkligt.
Jag minns inte ens att barnmorskan gjorde en sista undersökning, jag var då öppen nio cm. Under samma undersökning fick jag en krystvärk som gjorde att jag öppnade mig den sista centimetern och bebisen sjönk ned en bra bit. Barnmorskan ska tydligen ha sagt att nu var det dags att krysta men att det oftast tog några timmar för en förstagångsföderska. Hon gick för att förbereda vad det nu är de behöver.
Hon var borta i nio minuter. På den tiden passade jag på att föda fram lilla Theo. Mannen fick ringa på klockan när han såg att halva huvudet var ute. En annan barnmorska fick rusa dit och hann precis fram för att fånga upp det lilla knytet. Under den här tiden var jag mer vaken och kommer ihåg hur det kändes. Hur jag ville trycka på och hur kroppen visste alldeles själv hur den skulle göra. I efterhand har jag fått veta att det var på grund av att barnmorskan ställt ned lustgasen på minsta nivån. Jag var, så att säga, lite besatt av min lustgasmask och ville aldrig släppa taget. Inte särskilt konstigt med tanke på att ryggbedövningen aldrig hann ta ordentligt.
När jag låg där och lyssnade på alla barnmorskor som förundrades över hur utdrivningen kunde gå så rekordfort, tänkte jag i mitt stilla sinne att detta bådar inte gott för de nedre regionerna. 2 stygn. Det är ingenting. Det är ingenting, och jag känner mig i stort sett återställd redan. De enda besvären jag hade efter förlossningen var ömhet i ryggen efter bedövningen - men vaddå, jag hade en stor kanyl eller whatever i ryggraden. Det är en big deal egentligen.
Att klämma ut tre och ett halvt kilo människa ur ett 10 cm stort hål är iofs också en rätt big deal, men jag mår oförskämt bra! Faktum är att redan ett par timmar efter förlossningen mådde jag betydligt mycket bättre än jag gjort de senaste tre-fyra månaderna. Kroppen är en smart maskin.
Jag har inte alla tider exakt klart för mig, och journalen får vi inte förrän imorgon, men ungefär så gick det till. Vid lunchtid satte det igång, och vid halv fem låg pojken på min mage. Han var redan då det sötaste barn världen skådat och han blir bara finare för varje dag.
Nu ska vi mysa vidare och lära känna det lilla underverket. Jag återkommer med mer bilder och massor av bebis-babbel. Stålsätt er!
