Kofta på pojke

Min bror, som ju varit på besök, åkte hem ikväll och eftersom vi passade på att umgås lite inne i stan blev det lite sent hem. Theodore, som brukar lägga sig klockan åtta, var mycket sömnig när vi kom hem vid nio men jag blundade helt för det och drog fram koftan och kameran. Här skulle fotograferas! Tji fick jag när batteriet var slut och pojken ännu mer slut. Mannen kom till undsättning med sin telefonkamera som är marginellt bättre än min. Så, det här är det bästa jag kan bjuda på för kvällen. Förhoppningsvis kan jag få till lite bättre bilder en annan gång.

Förhandsvisning!

En liten snabbtitt på koftan som hänger på jobbet för att den sista fukten ska torka ur. Provdockan är lite för stor men jag hoppas att den inte töjer koftan alltför mycket. Den är stor som den är redan.

Färgerna är kassa och man ser inga detaljer eftersom min telefonkamera är så dålig, men ni ser att det är en kofta i alla fall. Och ikväll ska jag försöka hinna ta lite bilder av Theo i den.

Se fram emot det!

Den lilla koftan

Det går framåt med stickningen. Den lilla koftan ser ut att bli jättefin men det återstår att se om den passar. Jag valde storleken två år med förhoppningen att Theo ska kunna ha den med uppvikta ärmar till hösten och med nedvikta ärmar till våren. Den ser väldigt stor ut men det är ju tänkt att vara ett ytterplagg så det gör kanske ingenting.

Jag har i alla fall bara halslinningen kvar. Och fästandet av massor av trådar. Och så ska jag sy igen hålen under ärmarna och köpa knappar. Och sy i dem. Sen är den klar. Av restgarnet ska jag sticka en matchande mössa. Det blir nog finemang.

Förresten får jag överraskningsbesök ikväll. Min bror och hans barn kommer hit och stannar till på fredag. Det ska bli jätteroligt för han har inte varit här sedan jag bodde i Lunden. Många år sedan. Synd bara att jag måste jobba men vi ska nog se till att hitta på roliga saker efteråt.

Nakenfislåten

En lek har med tiden utvecklats här hos oss. Varje gång Theodore blir naken (med eller utan blöja) klappar han sig på bröstet och då ska vi säga "nakenfiiis!". Då skrattar han belåtet och fortsätter med sitt. Rätt som det är klappar han sig på bröstet igen och ser uppmanande på oss. - "Nakenfiiis!".

Nu har jag utvecklat konceptet och spontangjort en liten sång som akompanjerar nakenheten. Den går under namnet Nakenfislåten och går så här (melodi: Fredagsmyslåten):

Du är en nakenfis,

för du inga kläder har.

Du är en nakefis,

och din rumpa den är så bar.

För du har inga kläder

och du är en nakenfiiiiiiis!

Den måste sjungas med en sån där falsettröst i slutet.

Sookie och the return of stickerskan

Jag har inte haft så mycket lästid i helgen så sidorna har inte direkt fladdrat förbi, men första Sookie Stackhouse-boken är i det närmaste slut och jag ser med stor lust och läsglädje fram emot nästa.

Anledningen till att jag inte hunnit läsa så mycket är inte bara att vi lekt så mycket utan också att jag har fått sticklusten tillbaka! Plötsligt kom den bara över mig och sade att "nu ska vi sticka en höstkofta till Theodore som han kan ha till dagis". Ni vet, innan det är kallt nog för jacka men lite för kyligt för bara tröja. Sagt och gjort, jag köpte garn på Strikk och började sticka på den här koftan. Färgerna blir grå botten och mönster i brunt och två nyanser av blått. Garnet blir Karisma istället för Merino extra fine. Blir finemang. Fram- och bakstycke är klart upp till ärmhålen och jag har precis lagt upp maskor till första ärmen.

Den här fast större och i andra färger. Bild lånad från Garnstudio. Om ni inte gissat det redan.

Hopp och lek i dagarna tre hos familjen Sharp

I fredags vankades det grillfest och vi dukade upp 1,8 kilo helgrillad ryggbiff, sallad, majskolvar och glass ute på gården. Allt åts upp av sex vuxna och tre barn (ett barn var för litet och fick äta mangogröt och tutte istället). Mycket trevligt och bra. Det var lite sådär spontan-arrangerat och blev väldigt lyckat.

På med hjälmen så kör vi!

I lördags var det stora cykelutflyktsdagen och vi trampade in till stan och snurrade lite. Plikta, Avenyn, Kungsgatan, MAX och hem typ. Inte jättelångt i kilometer men vi var ute i en massa timmar.

Morgonbus är bästa sättet att starta dagen.

Idag började vi med lite morgonbus och roliga små upptåg innan vi åkte vi in till kontoret en snabbis på förmiddagen. Jag stannade kvar och jobbade lite medan pojkarna åkte hem för att sova middag. På kvällskvisten gick vi ut på gården och lekte i de uppblåsbara plaskpoolerna som stod utställda.

När man leker i vatten är det viktigt att man har på sig badshorts som är minst två storlekar för stora. Då blir leken rolig både för den som deltar och de som ser på.

Mer saker som Theodore kan

Det är inte bara tevefjärren som bemästras. Här hanteras den lilla fjärrkontrollen till kökets Squeezebox. (Och ni behöver inte sätta i halsen av skräck och fasa, vi är fullt medvetna om att ettåringen står på bordet och har full kontroll över situationen.)

Theodore kan även:

• Öppna och stänga kyl och frys.
• Utan uppmaning plocka upp skräp från golvet och slänga i skräp-påsen.
• Borsta tänderna nästan själv.
• Några av rörelserna till "I ett hus vid skogens sllut".
• Sätta igång min touch-telefon. Stänga av knapplås och allt.
• Öppna en burk med pizzasallad.
• Ta en använd blöja och slänga i blöjhinken (om vi hjälper att öppna det svåra locket).

Det var allt jag kom på för tillfället. När vi ändå är inne på utveckling kan jag rapportera att tand nummer tio nu är på väg upp.

En två tre tio tänder.

Lilla underverket

Jenny undrade om Theodore kan sätta på teven själv.

Nej, han kan inte sätta på teven. Han kan trycka på random knappar på fjärrkontrollen medan han tittar på teven och ser vad som händer.

Han kan däremot blixtsnabbt öppna batteriluckan på fjärrkontroller av Samsung-modell. Och så kan han sätta på radion i stereoanläggningen i vårt sovrum.

Och en duktig sak till: Han kan micra sin gröt! Jag häller upp vatten i tallriken och bär den och Theo till micron. Han öppnar dörren, jag ställer in tallriken, han stänger dörren och trycker på startknappen. Vi väntar i 30 sekunder tills det piper, då öppnar han dörren och jag tar ut tallriken.

Han är så duktig min lille man.

Jag kan dessutom tillägga att jag och min man nu kan gå ut med att Theodores första riktiga ord är "nej". I en mängd olika former. Pillemariska och bedårande "nääej", charmiga "nä" med glimten i ögat och koncisa "nej" med tillhörande huvudskak. Vi vet att han kan nicka också men han gör det sällan. Det mesta är "nej" just nu, vare sig det är "ja" eller "nej" han menar.

Teve

Theodore vet hur det här med tevear och fjärrkontroller fungerar.

För att fira att det just idag är 59 år sedan det första teveprogrammet i färg sändes i USA tänkte jag först ägna ett blogginlägg åt att hylla teven. Beskriva den sköna känslan av att sjunka ned i soffan och vila ögonen (och hjärnan) i det blå skenet. Tala om det festliga att se en superhjältefilm med mannen och munnen full av chips. Skriva om mina kära serier jag följt så slaviskt i perioder.

Men jag vet inte. Jag har inte så stor lust att se på teve längre. Jag är lite trött på teve just nu och har väl varit det i ett par veckor. Jag har inte följt några serier och inte sett några filmer. En nyhetssändning då och då men knappt mer. Det känns ganska sunt och skönt att inte vara bunden vid soffan. Missförstå mig inte, jag älskar att krypa ihop i det vänstra soffhörnet med en stickning/virkning/godispåse i händerna och bara njuta av att se på teve. Men just nu känns det bättre att komma hem, leka med Theo, umgås med mannen, äta middag, natta pojken/diska (varannan dag det ena, varannan dag det andra), blogga lite och sedan krypa ned i sängen med en bok. Gärna tidigt. Typ nio. Så ser en bra kväll ut just nu.

Ja, ni kan nog alla räkna ut med lilltån vad jag ska göra nu. Ner i sängen med Sookie och Bill. Som nu för övrigt äntligen har hamnat i säng med varandra. Det tog bara en halv bok.

Se så lockande de står och väntar på mig. Alla sju. För den åttonde ligger vid bädden och väntar.

Let me in

Slängde precis ett getöga på gp.se och såg där att den amerikanska nyinspelningen av Låt den rätte komma in är på gång. Den har premiär i USA den första oktober och kommer då att heta Let me in. Enligt artikeln visar den trailer som släppts på många likheter med originalet. Avgör själva nedan.

Dagens TB-uppdatering

Jo, i boken blir Sookie visst skadad och dricker visst Bills blod. Det var bara vid ett annat tillfälle och det mindes jag inte från serien. Nu har det i alla fall hänt och tjejen och vampyren har blivit förtjusta och farmorn (eller är det mormor?) har godkänt vampyren. Inte så himla mycket annat har hänt förutom att Sookie fick träffa på lite andra vampisar hemma hos Bill och nästan bli strypt av en liten människa. Och så ska hon fixa hantverkare åt Bill. Ja. Det är typ det hittills.

Jag tycker inte alls att boken är dålig. Jag längtar efter att läsa den när det börjar dra sig mot kvällskvisten. Språket är lättläst men inte simpelt och jag gillar, återigen, att boken är skriven i jag-form. Det finns små språkliga krumelurer här och var som jag uppskattar. Det är inga storverk men så är det ingen nobelprisad författare heller. Jag gillar Sookie. Jag gillar Bill nästan lika mycket (jag är ju lite såld på det här med gentlemän - se bara på min man). Jag älskar True Blood. Och jag gillar boken, hittills.

Ja, vad händer annars? Det är sju arbetsdagar kvar innan jag får semester. Hela nästa vecka är jag ensam på kontoret och ska då göra busiga saker som att gå barfota, lyssna på hög musik i hörlurarna (det är ingen som ropar och vill göra sig hörd, och telefonen lyser så fint när den ringer så det märker jag ändå), äta glass vid skrivbordet och sjunga med i musiken. Härliga dagar. Kanske går jag och hälsar på Sushila i ateljén om hon är där och har tid. Självklart kommer solen att lysa alla dagar.

Nu ska jag kidnappa vår alldeles nya laptop som kom hem till oss idag. Nästa blogginlägg skrivs kanske från en 17 tums HP Envy istället för en 14 tums Sony Vaio. Mäkta spännande det här med ny teknik.

TB!

Idag har jag inte tid att blogga för jag ska läsa om Sookie och Bill. Det får jag faktiskt för pojken sover och köket är rent. Jag har antecknat vad jag ätit idag och cyklat fem kilometer extra. Nu vankas cola zero med citronskivor i. Det har min man fixat åt mig. Jag har en bra man.

Men så åter till boken. Jag har bara kommit några sidor in och Sookielicious har just räddat Billieboy från de där vampyrdränerarna. Som i början av serien ni vet. Men i boken blir inte Sookie skadad och dricker inte Bills blod. Jag tycker inte att boken är dålig än i alla fall. Mycket räddas på grund av att den är skriven i jagform ur Sookies synvinkel. Det blir lite mindre tonårsroman då på något sätt. Eftersom Sookie faktiskt är vuxen.

Jag återkommer.

Kusinlunch och TB

Idag bjöd min käre kusinvitamin, doktor Tobias, mig på lunch. Han svängde över från jobbet i Skövde bara för att äta sallad på Deli-stället bredvid Aldardos och glass från Macke-D. Mycket trevligt.

Han berättade om hur det kändes att vara en alldeles ny läkare och skriva ut recept och remisser hit och dit. Och rädda människor och inte rädda människor. Det ger en liksom lite perspektiv på livet. Arbetslivet i alla fall. Om jag har en dålig dag och gör något fatalt fel är det värsta tänkbara scenariot att kund/vi förlorar massor av pengar och jag får skäll. Byt ut mitt yrke mot en läkares och konsekvenserna är helt andra. Jag är mycket nöjd med mitt yrkesval.

Nöjd är jag även med de paket som låg och väntade på mig på Konsum. Ett Buzzador-paket innehållande Berocca Boost (som jag tänkte utvärdera lite senare när jag testat några gånger) och ett åttapack True Blood-böcker att sätta tänderna i (hehe ... he). Yes, jag tänkte nära tonåringen i mig genom att bejaka mina forna vampyrbesattheter. Och det är ju inte som att det är Twilight liksom. True Blood är ju bra. Ju. Inte lika tonårigt va? Visst? Eller hur? Skit samma. Det kommer att bli så bra i alla fall.

Imorgon bitti blir det mysigt vettu, för då ska vi hälsa på Theodores dagis. Jag och Theo har varit där en gång förut, i januari, men för mannen blir det första gången. Pepp!

Massor av föräldrar och massor av barn

Alltså, jag glömde ju ta ett endaste kort idag. Jag tror inte att någon tog ett endaste kort. Ingen av föräldrarna. Nu när vi äntligen träffades efter så lång tid. Nu när det hade varit roligt att jämföra med bilderna från när vi brukade träffas för ett år sedan.

Kanske beror det på att vi nu har var sitt barn, inte var sin bebis (även om en del av oss hade både och). Kanske beror det på att våra små inte längre ligger beskedligt i sin vagn eller på sin filt utan ränner som små galningar över allt hela tiden.

Hur som helst så var det väldigt mysigt men framför allt väldigt roligt att se alla igen. Barnen hade blivit så stora! Och en extra hade tillkommit och var sådär go som bara en sexveckors kan vara. Vi hade bakat äppelkaka och dumlekakor vilket var mycket populärt. Jag hoppas verkligen att vi kan fixa ihop fler träffar under sommaren när vi har semestrar/föräldraledigheter.

Nu måste jag sova, och det i en konstig postion, för jag har lyckats sträcka nacken något så fruktansvärt så jag är typ invalid.

Godnatt!

Duktiga föräldrar

Det gick bra för Theodore hos tandläkaren idag. Det var ingen fara med vare sig tand eller tandkött. Tur. Dessutom fick vi som föräldrar lite beröm. Vi har bara följt råden vi fått men ändå var tandläkaren imponerad av att Theodore får sina tänder borstade varje dag, inte äter särskilt mycket sötsaker och inte äter eller dricker något efter kvällens borstning. Hon tyckte det var så bra att han ens öppnade munnen för tandborsten. Jag som gått och funderat på om vi varit för slarviga med Theos borstning för att vi bara borstat ett par drag och sedan låtit honom tugga på tandborsten och "borsta själv", men det går tydligen alldeles utmärkt.

Skönt att vi gör något rätt i alla fall. Det är så lätt att känna sig villrådig och osäker i föräldraskapet, särskilt när det händer nya saker. Som "Kan själv" till exempel. Då kan man behöva lite uppmuntran från tandis.

Brum brum!

Jag hinner med ett snabbt inlägg innan jag rejsar iväg till jobbet på min cykel. Jag vill bara visa att Theodore vet precis hur bilar fungerar, trots att vi inte har någon riktig.

Mycket på tallriken just nu

Oj vad massor det är att göra och tänka på just nu. Över allt (hemma och på jobbet) är det saker som behöver göras nu nu nu eller helst i förrgår och jag har knappt haft tid att ens tänka på att skriva ett blogginlägg.

Så nu tar jag en paus och skriver. Nu, när jag har fem minuter. Nu ska jag äntligen få blogga. Nu ska orden få flöda ur fingrarna som rinnande vatten. Och nu! Nu, ska jag skriva om ... eh. Ja vad då? Det är helt dött inne i huvudet.

Eh, kanske har Theodore gjort någonting roligt? Han har ramlat och slagit i munnen och ska till tandläkaren imorgon. Inte så roligt.

Men! Nu vet jag! Jag har lyssnat på bra musik på Spotify. Det är en bra grej att skriva om. Jag har lyssnat på Fallulah och Hannah Schneider. Det är bra grejer och helt nytt för mig. Lyssna ni med. Det är en order.

Annat kul ... Jo! Jag fick äntligen äntligen äntligen mitt hår klippt igår. Sushila stajlade med saxen och nu har jag ett friskt och levande svall igen. Tack! Jag fick dessutom en hejdlöst snygg och fantastisk väska som hon sytt. Bara sådär i efterskottspresent. Jag ska visa bilder sen.

Ja, och så får vi Stockholmsbesök imorgon i form av Stefan och Josefin. Men då är jag på sommarfirande med jobbet. Aaaall night.

På söndag ska vi för övrigt på lekträff med familjegruppsfamiljerna för första gången på evigheters evighet. Alla kommer och jag ser fram emot det jättemycket!

Nu återgår jag till alla måsten. Golvet på övervåningen ska tydligen dammsugas.

Det är nu det börjar - som bob hund sa det

Jaha, så var den här räkmackan över. Vi har ju haft det rätt breezy efter att Theodore började sova exemplariskt för fem månader sedan eller så men nu kommer nästa fas. Kan själv.

Först blev jag förvånad och lite paff när min söta lilla son plötsligt började slänga sig på golvet och skrika när han inte fick sin vilja fram. När han plötsligt vägrade gå åt samma håll som vi. När han prompt skulle ha det på sitt vis eller inget alls.

Sedan valde jag att bli stolt i stället. Han gör som han ska och utforskar var gränserna går. Gränserna för vad han kan göra själv. Och får göra själv. Det kommer att bli otroligt påfrestande och vi vet inte ännu exakt hur vi ska göra och var gränserna ligger, men det är en del av livet. Det är liksom nu uppfostran börjar på riktigt.

Den här Kan själv-fasen för dessutom med sig en massa bedårande saker att bli stolt över. Som att han precis igår fick pejl på hur skeden fungerar. Att han kan rita själv med krita. Att han börjat förstå samband och tar sin schampo-flaska, för den mot huvudet och sedan rufsar sig i håret (som om han schamponerade sig). Att han kan rörelserna till Imse vimse spindel.

Ja, det är nu det börjar ... och fortsättning följer.

Mysiga soliga utedagen

Oj vilken fin dag vi har haft. Och oj så det bränns på mina överarmar trots att jag smorde in dem med Theodores solskydds-spray.

Morgonen startade på bästa sätt genom att Theodore sov i sin egen säng ända till klockan åtta. Dra på trissor! Han var då så pigg och glad hela förmiddagen så vi slog slag i saken och bestämde oss för att testa med bara en middagslur efter lunch istället för en vid tio och en vid fyra. Alltså gick vi ut en sväng på gården på förmiddagen, vilket vi inte brukar göra. Det var jättemysigt.

Efter lunchen och Theodores lur åkte familjen och svärmor in till stan (svärfar hade åkt hem på morgonen). Vi promenerade omkring lite och jag smet in på 4 gott och köpte godis. Yey för 4 gott! Sedan hoppade vi på Älvsnabben (Älvis) till Lindholmen. Där promenerade vi lite till i solen innan vi tog nittionian in till stan igen och åt kött på Jensens. Efter det tog jag och Theo cykeln hem medan de andra åkte spårvagn. Vi kom hem först. Väldigt bra.

Theodore var söt och nöjd hela tiden. Mycket duktig son.

Nu sover den duktiga sonen och jag ska äta godis. Imorgon åker vi in till stan för att köpa sandaler till minstingen vars fötter håller på att svettas bort i lära-gå-skorna. Nu fina bilder.

Lilla familjen på Älvis. Gud vilken stilig man jag har.

Som jag sa. De är så himla stiliga. Mina finaste finaste finaste.

Theodore fick efter mycket en god övertalningskampanj gnaga på ett av mina ribs. Det godaste sedan gräddtårta var betyget.

Samma bebis, samma tröja, 7 månaders skillnad.

En del kläder blir urvuxna utan att de knappt hunnit användas. De hinner med en runda i tvättkorgen och förpassas sedan till urvuxen-lådan. En del kläder känns däremot som om de räcker i en evighet. Den här tröjan från Snoffs är ett exempel på det senare. Jag köpte den när Theodore var sju månader gammal och trots att den är i storlek 80 passade den fint. Jag trodde att den kanske var felmärkt eller så. Nu, sju månader senare, när Theodore har storlek 86 passar tröjan fortfarande! Visst, det är på gränsen och magen syns då och då så den har inte många veckor kvar - men ändå! Sju månader! Det är imponerande för ett spädbarns-/småbarnsplagg.

Och en helt annan grej. Vad stor han har blivit! Och vad knubbig och tunnhårig han var som sjumånaders bebis. Han ha ju gått och blivit ett litet barn och kan knappast kallas bebis längre. Han är mammas lilla kille nu. Han kan gå och springa och idag lärde han sig äta med sked alldeles själv. Utvecklingen bara rusar fram och innan jag vet ordet av är han vuxen och behöver inte mammas hjälp med allt i livet.

Hahaha, vem försöker jag lura. Han kommer för alltid vara mammas bebis.

Kamerarensning

Nu kommer de utlovade midsommarbilderna, och lite annat jag hittade på minneskortet.

Vi älskar vår utegård. Den är låst med grindar så små barn kan utan problem utforska den lite mer självständigt. Att gå på kullersten med skor är numera ingen match för den coolaste katten i Gamlestaden.

Den coolaste katten är även ett busfrö av rang. En favorit är att tömma skåp och lådor på sitt innehåll. Ibland är det roligt att stoppa tillbaka sakerna men leken slutar alltid med en stor röra. Den här garderoben har vi nu gjort bus-säker genom att helt enkelt knö in allt på en hylla Theodore inte når ännu. Funktion framför finess.

Midsommarbarn är nog det sötaste som finns. Egentligen borde barnet självfallet ha en blomsterkrans eller åtminstone en liten prästkrage i håret men nu fick en solhatt duga bra.

På en äng i Slottsskogen finns alla möjligheter att lära sig något om Sveriges flora och fauna. Theodore har idag känt och smakat lite på bark, blad, kotte, gräs och blomma. En bladlus eller illgrön pyttefluga av något slag landade på pojkens kind och fick därmed representera faunans inslag i undervisningen. Synd bara att jag själv inte visste namnen på någon av ovan nämnda objekt.

Min älskling är hemma igen!

Igår kom han äntligen hem, min lilla solstråle. Jag var lite nervös och rädd för att han kanske inte skulle bli glad att se mig, eller inte känna igen mig. Jaja, inte så troligt kanske men man vet ju aldrig när ens lilla bebis inte varit borta förut. Jag behövde i alla fall inte oroa mig det minsta för lilleman blev överlycklig och kramade mig jättehårt. Mammas lilla älskling!

Idag är det midsommar och vi har varit i Slottskogen och firat. Där mötte vi upp Frank och Thea och deras kamrater.

Jag skulle kanske ha druckit ett glas vin om jag inte varit "lite trött" efter en after work som varade till två timmar in på fredagen. Hejdlöst trevlig för övrigt.

Nu är jag dock fit for fight och ser med längtan fram emot kvällens middag bestående av kött och ost typ.

Lite senare ska jag se om det blev några bra bilder från midsommarfirandet. I så fall kommer en bilduppdatering. Nu ska jag läsa lite Carl-Johan Vallgren här ute på gården medan jag väntar på att Theo ska sova klart i vagnen.

Vad gör du helst av allt under din barnfria kväll?

Går och lägger mig tidigt med en bok och en macka.

Vissa skulle kanske ta en öl eller två på krogen. Kanske äta trerätters med vin. Gå på bio eller spelning.

Jag ligger helst av allt här i sängen och njuter av min ensamhet. Bara jag, boken och mackorna.

Om mannen inte hade jobbat natt hade det nog varit annorlunda. Då hade jag velat ha både trerätters och bio.

Nu gör jag det bästa av situationen.  Och det är väldigt bra.

Imorgon kommer min Lillpojke hem!

Utan barn till på torsdag

Ja. Ni läste rätt. Theodore är inte hemma. Theodore är i Munktorp hos farmorn och farfarn och ska vara där till på torsdag.

Som jag gruvat mig och oroat mig de senaste veckorna inför de här dagarna, men nu när han har åkt känns det faktiskt ganska ok. Vid den här tiden skulle han i och för sig ha sovit ändå och det kommer nog kännas märkligare imorgon bitti. Ingen pojke som väcker mig och vill sova vidare bredvid mig i sängen. Ingen pojke att äta frukost med. Ingen pojke som vinkar hejdå när jag går till jobbet.

Men det är nyttigt för både barn och föräldrar att vara ifrån varandra lite ibland. Det är vad jag intalar mig. Och snart är han hemma igen. Mammas lilla bebis.

Skriv på!

För en gångs skull kan jag skriva att en flicktidning försöker ta lite ansvar och göra tillvaron bättre för flickor istället för att skicka med stringtrosor med blaskorna. Hos Nostalchick hittade jag länken till den här namnlistan som Veckorevyn startat. Skriv under om du också är trött på smalhysterin i våra medier. Syftet beskriver Veckorevyns chefredaktör med de här orden:

”Vi vill sätta press på oss själva, övriga medier, reklambranschen och naturligtvis modebranschen. Vi har alla skyllt ifrån oss i flera år och det håller inte längre.”

Bra initiativ. Jag har skrivit på.

Världens snyggaste och coolaste svärdslukerska

Freakshow

Ödlemannen kastar pil på snygga tjejen.

Nachos

Nu är det festival på riktigt!

Jag och mannen ser Flogging Molly

Och vi står inte längst bak!

Magknip

Jag har ju börjat äta lite nyttigare, och cykla till jobbet och så. Det är en lagom och sund livsförändring tycker jag och det känns inte som att jag försakar så mycket. Ibland saknar jag stunderna (dagarna veckorna månaderna åren) då jag åt vad jag ville hela tiden och "unnade" mig saker av de mest kreativa av anledningar.

Men så plötsligt gör jag inte det längre. Alls. Som nu, när jag ätit tårta och godis och amerikanska flottluncher och ostmackor på löpande band i tre-fyra dagar. Nu lider jag bara av uppblåst mage, illamående, magknip och en allmän olustig känsla av att vara en sjöko på land. Jag gillar't inte.

Bra grejer

Idag fick jag en bukett blommor på jobbet och imorgon är det dags för den traditionella födelsedagslunchen. Här blir man bortskämd serru!

Jag var föräldraledig ett par timmar på förmiddagen eftersom mannen jobbar natt och tydligen behöver sova ett par timmar varje dygn. Jag och Theolainen hade mys deluxe så jag var mer än nöjd. Det är så himla skönt när pojken är tillfreds och har det bra. Det är föräldraskapets ständiga jakt. För det är verkligen en jakt. En jakt efter den bästa lösningen på alla vardagens bekymmer. Den bästa nappflaskan, den bästa blöjan, den bästa solhatten, den bästa bärselen, den bästa nattningsrutinen, det bästa mellanmålet, den bästa lekparken, den bästa busleken, det bästa dagiset. Ja, ni fattar. För det är bara det bästa som duger för hjärtegullet. Så känns det i föräldrahjärtat. Så vi vänder ut och in på oss själva för att få till det där bästa. Och misslyckas konstant på vägen. För så är det.

"Innan du fanns" beskriver det så nedrans bra i sitt senaste inlägg: "Att vara förälder är att alltid göra lite fel." Det är så himla sant så ni vet inte. Om ni inte är föräldrar alltså. Då vet ni.

Tomt och tyst en liten stund

Föräldrarna har åkt hem, Theodore sover middag och mannen väntas inte hem förrän runt sex. Från att ha varit fullt hus hela helgen känns det nu plötsligt väldigt tomt, och tyst, och rymligt. Skönt men ändå vemodigt.

Jag blir alltid så ledsen när mina föräldrar åker hem. Den här gången sa vi hej då efter var sin glass på Lejonet och björnen och jag och Theodore, som cyklat dit, tog en liten extrarunda för att skaka av oss lite separationsångest. Det blev en tur till Liseberg och tillbaka. 14 kilometer i maklig takt. Vemodet är kvar men det mesta av ledsamheten är borta.

Ett besök på Lejonet och björnen är obligatoriskt varje gång någon av mina föräldrar är här.

------------------------------------

Och så kom mannen hem med blommor och goda ostar!

Hurra hurra på min födelsedag!

Idag fyller jag 28 år.

Och som pricken över i är det äntligen lite soligt ute!

Överraskning!

Ja, jag fyller ju år i morgon då. Och här hemma har jag gått och hållit klagokonsert över att jag kommer att vara helt ensam hela min födelsedag eftersom mannen åker och lämnar Edward i Stockholm. Jag har ju ingen familj och inga "bästa vänner" i stan och alltså ingen som kommer och firar mig med tårta och jamåduleva. Det känns aldrig så sorgligt att vara bortflyttad som runt jul och födelsedagar och det här året var det extra tråkigt.

Jag brukar däremot bli lite uppvaktad av mina föräldrar på distans via fina blommor och choklad som budas till jobbet eller hem, så när pappa ringde och frågade efter våra portkoder var jag inte jätteöverraskad. Desto mer överraskad blev jag när det ringde på dörren och inte ett blombud utan mamma, pappa, Jeanette och lilla brorsonen Hampus stod utanför dörren!

Min familj! De hade åkt ända från Stockholm för att jag skulle slippa vara ensam på min födelsedag. Det var tydligen planerat sedan i torsdags. Och jag visste ingenting! Vilken födelsedagsöverraskning! Jag fick fina presenter och tårta men det bästa av allt var gästerna.

Det blev till att vara kreativa med sänglösningarna. Här ligger Hampus och Edward och sover bredvid varandra i Edwards säng. Bedårande!

Bolltrixare och DJ

Idag har det bara varit jag och diverse barn här hemma. Mannen var på sån där hopp-och-lek-dag med jobbet där de ska bonda och hålla på, så jag fick mig en bonusföräldradag igen. Bonus för att det är en extra föräldradag sådär i slutet av arbetsveckan och bonus för att jag även hänger med bonus-Edward.

Vi började med att åka in till stan efter lunch för att dricka slush, titta i leksaksaffär, köpa jordgubbar och handla mat. På vägen hem träffade Edward sina nya gårdskamrater och han lekte ett tag ute medan jag och Theo gick in. Vädret var regnigt och tråkigt. Efter en stund kom barnen in och lekte hos oss istället. Sedan var det ett enda kaos av pojkar som for runt i lägenheten. Theo, Edward och två pojkar i 6- och 8-årsåldern. Jeez. Det var helt utmattande! För att inte tala om när jag skulle utfodra alla de här glinen. Ingen satt still, alla busade men maten gick i till slut. Då fick de kakor som belöning, sen gick gästerna hem. Jag är så himla glad att Edward har hittat kompisar här i Göteborg men det är en omställning att gå från en liten ettåring till fem vilda barn som kletar slime i soffan och tjatar om att få kasta pil trots att de ar typ hälften så långa som höjden upp till tavlan. Ja säger då det, inte blir det någon dagisförken eller fritidsgårdsledare av mig. Jag är helt utpumpad.

Som tur är gick nattningarna mycket smidigare ikväll. Theodore somnade själv och har bara vaknat 2-3 gånger och somnade om på en gång (tack vare den stora högen nya nappar jag serverade honom). Edward kom visserligen i säng lite väl sent (på grund av diverse omnattningar av lillebror och så vidare) men fick två sagor och tre vaggvisor. Han somnade nöjd.

Och nu väntar jag bara på att mannen ska komma hem. Jag hoppas att jag inte hinner somna.

En sovpojke och en vakenpojke

Jag tror att det kan vara nya tänder på gång för Theodore. Han är gnälligare och klängigare än vanligt, bajsar löst, är snorig, sover dåligt och är snudd på omöjlig att natta. Ikväll lade han sig åtta som vanligt. Nu är klockan halv tio och han har precis somnat. Då har jag försökt fem-minuta, ignorera, hålla handen, klappa huvudet, sitta tyst bredvid sängen och tusen andra trix. Allt för att jag skulle kunna gå upp och natta Edward innan det blev alltför sent. Jag pausade nattningen av Theodore vid nio för att hjälpa Edward att borsta tänderna. När jag gick ned igen bad jag honom klä av sig tills jag kom upp igen. Jag gick ned och fortsatte natta.

När lillpojken äntligen somnade en halvimme senare gick jag upp för att läsa saga och sjunga för Edward. Då låg han redan under sitt täcke och sov. Vilken duktig kille va?

Jag kan inte låta bli att få lite dåligt samvete för att det inte blev någon saga. Tur att jag ska vara hemma med båda pojkarna imorgon. Då kan vi göra roliga saker. Frågan är bara vad. Jag hoppas att det blir finare väder.

Theodores första teckning

Visst är den fin? Ett riktigt mästerverk.

Riset

Långt och sprött.

Jag lovade ju att komma med en uppdatering om håret. Det färgades i söndags i "mellanbrun" istället för "mörkbrun" och färgmässigt är jag nöjd för tillfället. Det kommer ju att blekas lite under sommaren och antingen tar jag mellanbrun ett tag till eller så väljer jag ännu en nyans ljusare nästa gång.

Nu är det bara risigheten kvar att reda ut. Imorgon träffar jag Sushila igen och då ska vi boka en lämplig tid för klippning. Förhoppningsvis blir håret lite fräschare efter en toppning.

Tur att en hästsvans kan rädda nästan alla dåliga hårdagar!

Cyklisten

Nu kör vi!

Det där med att åka cykel var ju toppen! Premiärturen gick från stan och hem till Gamlestaden. Första tio minuterna var han knäpptyst men sedan började han småprata lite och peka på saker. Idag möttes vi i stan efter jobbet och Theodore fick följa med mig hem på cykeln. Idag var det full låda med glädjetjut och viftande små fötter. Cykeln är verkligen en hit och det är inte alls mycket jobbigare att cykla med en bebis i bak.

Ekipaget på innergården vid kontoret.

Mysdagen i bilder och film

Efter sov och lunch åkte jag och Theodore in till stan för att träffa Petra, Eva och Marie. Vi traskade runt lite kring Haga och Järntorget innan vi åt lunch på Solrosen och fikade en bit därifrån.

Theodore stortrivdes och njöt av all uppmärksamhet han fick av flickorna. Det var nog kanske lite oundvikligt med tanke på att han gjorde sig hörd non stop hela tiden. Som han babblade och ropade och skrattade och gnällde var det inte konstigt att det blev mest barnprat. Det är lite svårt att koppla bort barnämnena nu när jag börjar umgås med vänner som inte är föräldrar. Det var länge sedan känns det som. Hur som helst var det underbart trevligt.

På kvällen tog hela familjen på sig skorna och gick ut på gården en stund. Det kändes bra att låta Theodore utforska lite på egen hand efter att ha suttit i vagnen flera timmar på stan.

Vi passade också på att mecka fast barnstolen på min nya cykel.

Tyvärr kunde det inte bli någon premiärtur eftersom vi inte har någon hjälm till Theodore, men vi tog en liten gåtur i alla fall.

Theodore var mycket nöjd, sin sura min till trots, så idag är det vi som åker in till stan och köper en liten liten hjälm.

Efter nästan-cykelturen lekte vi lite på gårdens lekplats. Vi gungade, åkte kana och grävde i sandlådan. Några av gårdens barn kom och gjorde oss sällskap och det var jättemysigt!

Plötsligt hade det blivit sent och det var dags för Theodore att sova men lite har vi alltid tid med. Här sjunger vi Imse vimse spindel (på snedden). Det var en favoritsång när Theodore var riktigt liten och ibland det enda som kunde få honom på bra humör när allt var tråkigt och jobbigt. Det var väldigt länge sedan jag sjöng just den sången för honom men igår under en lång och varm spårvagnstur slog jag till med den gamla dängan. Theodore var stormförtjust och började försöka härma rörelserna. Sedan dess har jag sjungit den några fler gånger och varje gång hänger han med bättre och bättre. Han börjar kunna skilja på de olika svepande rörelserna och gör dem ofta lite innan mig - så att jag ser att han hänger med. Jag försökte få med det på film men det där med stillasittande lek stod inte på Theodores schema. Lite Imse fick jag med i alla fall.

Lördagsmys pågår!

Det är en så himla bra dag idag. Theodore vaknade klockan sju (inte fem som igår morse) efter att ha sovmyst i min säng sedan klockan sex. Bra start. Vi åt frukost och lämnade farmorn vid tåget. På vägen hem köpte vi solskyddsspray åt liten och hämtade Tradera-vinster åt mig. Nu sover pojken middag och jag slappar vid datorn. Solen skiner och det är lagom varmt för min smak. Hur bra kan det bli?

När Theo vaknar ska han få lite lunch innan vi drar in till Andra långgatedagen där vi ska träffa Marie och Eva. Kamerabatteriet är laddat och jag ska försöka komma ihåg att ta lite bilder.

För att det är en så fin dag bjuder jag härmed på en bild av bloggerskan själv. Mest för att visa hårkatastrofen. Den här utväxten ska väck, om inte i eftermiddag så i morgon.

Är det inte gräsligt så säg?

Om håret

Det här är en så stor issue att det faktiskt kräver ett lunchinlägg.

Jag har, efter noggrann självrannsakan och goda råd kommit fram till att jag ska avvakta med färgande eller avfärgande tills jag klippt topparna. Och jag har faktiskt bestämt att jag ska färga håret som vanligt en gång också (men i en nyans ljusare så här på sommaren). För är det inte när man har som mest kluvna toppar och som längst utväxt som man som mest längtar efter förändring? Känns det inte alltid lite bättre när håret är lent och utväxtfritt? Jo, det gör det och därför tänker jag vänta med alla slags drastiska hårbeslut tills håret är acceptabelt. Först då har jag vettiga grunder att fatta hårbeslut på.

Så. Till helgen hoppas jag hinna färga håret, och har jag tur kan min vän Sushila klippa mina toppar inom en inte alltför avlägsen framtid.

Hårföljetången fortsätter då.

Morot eller inte?

Ja, det här är på skoj och ja, jag kan använda Photoshop egentligen. Jag orkade bara inte. Det är ju mitt i natten för bövelen.

Jag är så ooootrooooligt trött på mitt hår. Det är en enda trasslig dassig mörkbrun matta som hänger från min skalp.

Jag vet att det går att avhjälpa genom att klippa topparna. Då försvinner åtminstone trassligheten och det blir lite mer liv. Det finns på listan över saker att göra.

Men.

Jag tror inte att det hjälper. Jag behöver någonting nytt men jag är inte redo för en ny frisyr eftersom ny frisyr betyder kortare hår och det är jag absolut inte redo för. Ny hårfärg däremot. Jag har varit mörkbrunhårig de senaste tio åren eller så (med några blonda och röda snedsteg) och det börjar kännas lite tradigt. Jag vet att jag inte vill bli blond, eller mörkblond/råttfärgad som jag är i original. Inte heller känner jag mig sugen på den där eldröda eller leksaksröda färgen jag sportade under gymnasietiden. Rödorange däremot. Det känns fräscht! Som Lova. Så rött typ.

Jag är bara rädd för följande:

• Att en röd hårfärg får mig att bli skär i skinnet. Alltså att min bleka och rödlätta hy blir ännu mer rödlätt. Vad tror ni?
• Att jag inte lyckas få till rätt röda färg och att det antingen blir för jordgubbsrött eller neonorange.
• Att mitt hår helt enkelt självdör av blekningen plus rödfärgningen. Vad tror ni?

Den enkla lösningen är ju att gå till en frisör och få håret toppar, ordentligt och riktigt avfärgat och sedan färgat i rätt färg. Men hallå, jag har precis fått en cykel med tillbehör. Det är många tusenlappar. Så det blir toppklippning av medeldyr frisör och färgexperiment hemma.

Förra gången jag gick från mörkt till ljusare hår slingade jag det blont med jämna mellanrum tills det var ljust. Men då var jag korthårig och det var liksom ingen big deal. Nu har jag lång-långt hår och det är färgat massor av gånger. Det kan bli hur som helst.

Vågar jag?

Andra långgatandagen

Jag ska dit, ska du?

I love helmet hair

Det går himla bra med cyklingen. Jag har trampat fram och tillbaka till jobbet och det fungerar hur bra som helst. Det gör kanske inte några större underverk för konditionen med de här 20-minutersrundorna två gånger om dagen men det är definitivt bättre än att åka spårvagn. Det är lite synd bara att det är så otroligt många rödlysen att stanna vid på vägen. Uppskattningsvis 15 stycken. På 5 km. På 20 minuter. Helt vansinnigt. Det är alltså i princip omöjligt att komma upp i några spännande farter. Jag tradar på i 15 km/h. Men som sagt, det är bättre än spåris.

Jag tror faktiskt att jag låter bli att fylla på månadskortet när det går ut. Jag fyller nog på med cash istället, för helgåkning och så.

Bra för kroppen, bra för ekonomin - och så får jag se snygg ut i hjälm. Oslagbart.

Med en hammare innanför tinningen:

Idag har Theodore varit hemma med sin farmor medan mamman och pappan jobbade. Det gick bra såklart. Han är ju så duktig och fin.

Jag cyklade till och från jobbet vilket inte tog mycket längre tid än att åka spårvagn. Mycket bra. Annars var jag och kollegerna ute i Eriksberg och lyssnade på ett föredrag och åt lunch.

Nu blir det inte mer än det här styltiga inlägget för jag har ont i huvudet och ska sova.

Sitta, gunga, gå och klättra, gunga, klättra, sitta, dansa, springa.

Mys i soffan.

Alla de här sakerna hinner man med innan förmiddagsluren om man är 14 månader.

Förmiddagarna är så otroligt mysiga här hemma. Vi äter frukost vid åtta, borstar tänderna och myser sedan non stop till tio. Då vill Theodore sova igen och jag kan duscha, göra mig i ordning och blogga lite innan det är dags för lunch. Hur soft som helst!

Det har varit full rulle och jag har varit med med kameran så här bjuder jag på lite filmer av Theodore som övar sina gung-, gång, och klätterfärdigheter.

Theodore gungar på sin gunghäst och klämmer foten:

Theodore går, klättrar och är söt:

Föräldraledighet revisited

Idag började mannen jobba igen efter att ha varit föräldraledig sedan januari. Eftersom Theodores farmor ska passa pojken den här veckan men inte kommer förrän imorgon eftermiddag får jag chansen att vara hemma med min lilla son igen. Det känns så himla mysigt och bra. Vädret är fint, vi har sovit till tjugo i åtta, ätit frukost och lekt. Nu sover lilleman och jag ska hoppa in i duschen. Efter lunch ska vi ta en promenad in till stan och besöka kontoret för lite mailkoll och genomgång. Sen åker vi hem och myser med mannen.

Det är verkligen jättebra.

Bedårande till tusen

Jag har väl nämnt någon gång att jag hade en crush på Bingo Rimér i min ungdom? Inte? Jo, men så var det. Kolla på den här filmen han gjort om sin nya lilla son så förstår ni snart.

Mors dag nummer två

Far och son sitter och tittar på F1-kval. I eftermiddag är det tävling.

Först och främst vill jag gratulera min egen världens bästa mamma på mors dag. Sedan vill jag gratulera mig själv på min andra riktiga mors dag. Redan för några år sedan fick jag blommor som extramamma på mors dag och förra året var ju min första riktiga. Då firade vi inte på något särskilt vis men allt kändes ju så nytt och fint ändå.

I år ska vi städa på mors dag, och äta god lax från igår. Och se på F1. I morse fick jag sovmorgon då Theodore sov i sin egen säng ända till fem över åtta! Och så var ju min nya cykel med tillbehör kombinerad mors dags- och födelsedagspresent. Jag känner mig glad och uppskattad. Jag älskar min familj så mycket. Jag har världens finaste och bästa man och världens duktigaste och sötaste lilla pojke och världens finurligaste och goaste stora pojke.

Cykeln premiäråkte jag för övrigt hem från jobbet i fredags och det kändes hur bra som helst. Med alla oändligt många rödlysen och stopp tog det 23 minuter och det är ju hur bra som helst. När jag vant mig lite vid cykelvägar och växlar och så kommer det gå ännu snabbare. Inte behöver jag åka spårvagn inte!

"Hurra för Göteborg, och hårdrock"

Theodore och jag på hårdrockskonsert.

Nu har Theodore varit på sin allra första konsert. Mustasch stod för musiken och Liseberg var arenan. Vi föräldrar var allt lite nervösa när vi stod där i den milslånga kön till entrén. Klockan var redan åtta (läggdags för Theo) och pojken var minst sagt trött och gnällig. Att några skyddskåpor skulle sitta på huvudet kunde vi glömma. Det ordnade dock till sig när vi väl kom in och med en napp i truten och en i varje hand fick kåporna sitta på. Sedan var han lugn och duktig resten av konserten och vi hade alla mysigt.

Visst saknade jag att stå längst fram och gasta med i låtarna men att stå längst bak och digga är helt klart bättre än stanna hemma.

Bandet gjorde en bra insats och det var undehållande även om Ralf Gyllenhammar var lite väl tjötig ibland. Ja, vi fattar att du gillar blåvitt liksom. Han kläckte i och för sig ur sig en del bra grejer. Som citatet i rubriken till exempel.

Cykel!!

Jag har fått en cykel! Det är en tidig födelsedagspresent och jag är så glad! En Giant X Sport 3,0 blev det. Silverfärgad. Som på bilden. Nu ska jag börja cykla till jobbet.

Vi måste köpa till stänkskärmar och hjälm och cykelkorg. Barnstol har vi redan i Munktorp och när den kommer hem ska Theodore få se på sjutton. Jag tror att han kommer att älska att åka cykel.

Promenadrekord

Idag gick Theodore med nästan full kontroll 35 steg i en enda lång promenad. Mammas duktiga kille!

Läshörnan

Theodore är märkligt fäst vid skåpet under diskbänken i köket så mannen skurade ur det och gjorde det till pojkens egna lilla krypin. Här sitter han allt som oftast och bläddrar i sina böcker när vi pysslar runt i köket. Han är nöjd och vi är nöjda. Och så ser det urgulligt ut också.

Äntligen hemma!

Sedan sist har jag hunnit få helkroppsmassage av mannen, duschat, sminkat mig, fixat håret, lunchat lilla pojken, åkt in till stan och kommit hem igen. Åh så skönt det är att vara hemma! Det var mysigt i stan men det var så varmt och så mycket folk! Dessutom går spårvagnarna lite hur som helst beroende på diverse stopp och springlopp. Vi fick gå från stan till Ullevi Norra och från Redbergsplatsen och hem. Men det var inga problem nu när jag har promenadtakterna inne.

I stan tittade vi lite i affärer men köpte ingenting. Mycket olikt oss. Vi åt mackor/fruktpuré på Steinbrenner & Nybergs (och vi vuxna fick var sin kall öl!) och B&J-glass på pinne från Pressbyrån. Mycket bra alltsammans. På Hemköp i Nordstan köpte vi middagsingredienser och överdrivna mängder mys. Jag längtar till kvällen då det blir svalare och vi ska se på film.

Det finns fortfarande mycket kvar av Min Stora Dag ...

God morgon!

Så här nöjd är man när man precis slagit upp ögonen på sin stora dag. Jag vaknade inte förrän klockan sju, då Theodore längtade efter sina föräldrar. Han somnade sedan om i min famn och vi sov till halv åtta. Då gick han och pappan upp och jag låg och drog mig till tio över åtta.

Theodore är utfodrad och jag hör att mannen stökar i köket. Det är snart dags för vår frukost. Perfekt morgon!

Vet ni vad det är för dag imorgon?

Vet ni vet ni vet ni?

Ja, jo, det är Göteborgsvarvet imorgon, men det var ju inte det jag menade.

Visst, det stora pariserhjulet öppnar imorgon, men skit i det, för vet ni vet ni vet ni.

Det är min dag imorgon!!

Näe, det är inte min födelsedag. Inte ens namnsdag. Det är Min Stora Dag. Utnämnd av min man. Han tyckte att jag förtjänade en hel dag som är bara min. Då han ska passa upp på mig. Då jag får bestämma och jag får sovmorgon. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det men jag är inte den som är den. Så här har jag bestämt:

Jag får sovmorgon. (Jag vet att jag ändå kommer att vakna klockan sex men jag måste åtminstone inte gå upp).

Mannen ska tvätta och jag behöver inte vika (faktum är att jag är förbjuden att vika).

Vi ska promenera in till stan (där hela världen kommer vara) där jag ska titta på kläder och kanske till och med prova någonting!

Godsaker ska inhandlas och jag har dagdrömt om vad för slags godsaker hela veckan. Fredags-mix, ugnsbakade chips med sweet chili-smak, polkagrischoklad och cola/fanta/äppelmust med körsbärssmak.

Jag får bestämma att vi ska äta comfort food från min barndom. Det vill säga kött pommes och bea. Yum!

Dagen ska annars bjuda på pussar från man och bebis i långa rader.

Och på kvällen blir det Alice i underlandet med Johnny Depp för hela slanten! Och kanske Wanted.

Värsta perfekta dagen!!

Och en bra grej till. Eftersom jag får sovmorgon imorgon kan jag vara vaken till senare än elva ikväll. Woot!

Dagens polaroid tjugonde maj tvåtusentio. Vad är det med ätande och nakna barn?

Dagens polariod. Ja, ni gissar rätt. Theodore har ätit pannkaka med blåbär idag.

När jag tittar igenom barnbilderna från när jag och min bror var små så slås jag av att det finns vissa återkommande teman. Förutom firandet av födelsedagar och julaftnar är det mest bilder där vi antingen äter, badar eller är nakna av någon annan anledning. Jag förstod inte riktigt grejen men nu när jag själv har barn måste jag erkänna att även våra "fotoalbum" (bildmappar) är fulla av ätande, badande och nakna Theodorar. Jag kan inte riktigt förklara varför det är just vid de här tillfällena kameran åker fram. Det ligger kanske djupt inne i oss en vilja att dokumentera att barnet är välgött med god hygien. Eller nåt.

Mer matbilder, i rörlig form. Ljudet har tydligen fallit bort men det förtar inte upplevelsen nämnvärt.

Somrigt!

Idag när jag klev ut genom porten på vägen till jobbet luktade det häggblommor på hela gården. Skolavslutningskänsla!

Att vara förälder är inte lätt ...

säskilt inte när barnen når upp till den där röjaråldern då ingenting någonsin är säkert och allt kan tas sönder på fem sekunder. Glöm att ha en duk på bordet. Glöm att ha någonting på bordet. Glöm att ha någonting på de två understa hyllplanen. Glöm att tvätten ligger kvar i tvättkorgen. Glöm all form av ordning.

Men så är det, och det är en del av livet. Skönt då att sidor som Shit my kids ruined finns. Där hittar man föräldrar som orkar skratta åt eländet och det är åtminstone bättre än att bli vansinnig.

Pustar ut lite

Nu har vi varit och vinkat av Edward och farbror Andrew. Theodore ligger och sover och det är alldeles tyst här hemma. Snart börjar helgens F1-lopp och då blir det liv i luckan igen. Så jag tar den här pausen. Vilar ryggen och öronen lite. Pustar ut.

Helgen har varit så fin och bra. Brorsorna har lekt och varit snälla och söta. Igår blev det som planerat en tur till Bushuset och ICA MAXI i Mölndal. Barnen lekte järnet i de två och en halv timmarna vi var i inomhus-lekplatsen. Det är ett perfekt litet ställe när man har ett stort och ett litet barn. Den stora pojken kan leka helt självständigt och den lilla kan kravla runt i området "för barn under en meter" utan att bli överkörd av livsfarliga cykelbilar eller Bobby cars.

Senare på eftermiddagen hittade Edward två kompisar ute på gården och tog med sig dem in för att leka. Vi bjöd på saft och bullar och var så glada över att han äntligen fått lite jämnåriga kamrater att leka med här i Göteborg. Hoppas att de kan leka igen när Edward kommer nästa gång.

Långhelgen är nu nästan slut, och det har gått på ett kick, men vi har hunnit med massor av mysiga familjeaktiviteter. "Och dessutom," som Edward brukar säga, fick jag sovmorgon imorse! Det kan jag med hundra procent ärlighet säga är otroligt sällsynt. Faktum är att jag fick lite pyttesovmorgon igår också. Två dagar i rad har Theodore sovit lite mindre på förmiddagen och två morgnar i rad har han somnat om i vår säng efter att ha vaknat klockan sex. Igår sov han till någon gång innan åtta men imorse slog han till och sov nästan till nio! Det har han inte gjort sedan han var minibebis. Det rubbade ju rutinerna lite eftersom han brukar sova första middagsluren klockan tio så vi tog tillfället i akt och testade på att låta honom sova bara en gång. Alltså lade vi honom klockan ett och nu får vi se hur länge han sover. Och hur kvällen ter sig. Spännande!

Nu börjar försändningarna så nu har jag inte tid längre. Jag ska virka på min stora mormorsrutefilt och titta på bilar som åker runt, runt.

En dag i solen och dagens polaroid fjortonde maj tvåtusentio

Åh vilken fin dag vi har haft idag. Jag promenerade hemifrån till svingeln, jobbade halvdag och var sedan i Slottsskogen med familjen resten av eftermiddagen. Först spelades det minigolf medan jag och Theo traskade runt och kollade på alla spännande banor, sedan åt vi glass och myste på gräsmattan. När Theodore blev trött fick han sova i vagnen medan Edward och de andra pojkarna lekte i Plikta.

Vi har fått så mycket sol och det känns verkligen skönt för kroppen att ha varit ute i det fina vädret. Imorgon ska det regna så då planerar vi att åka till ICA MAXI och handla, och besöka det där lilla leklandet som ligger där. Bör vara roligt för alla inblandade, barnen får leka och sedan får de vuxna gå och handla lördagsmys.

Och så till dagens polaroid. Den föreställer (trumvirvel) Theodore (!) på hans ettårsdag. Han fullkomligt älskade tårtan och åt två bitar snabbt som attan. Det var verkligen som om han visste att det var speciellt. Han var så uppspelt att han nästan skakade när jag lade fram tårtbiten direkt på bordet framför honom. Sen var han idel skratt och glada tillrop. Det var härligt att se!

Dagens polaroid trettonde maj tvåtusentio

Utsikten från mitt förra köksfönster, tio våningar upp.

Idag åkte vi elvan ut till Bergsjön för att hälsa på/flytthjälpa Stefan och Josefin. Det känns konstigt att de inte ska bo i Göteborg längre. Att vi inte bara kan ringa dem om vi vill fika i stan eller bli serverade middag. Det kändes också konstigt att åka den där bekanta vägen med spårvagnen förbi Nymånegatan och Kortedala torg. Som om det var en evighet sedan vi bodde där borta på Januarigatan. Fotbollsplanerna vid Kviberg är nu en byggarbetsplats och jag kände inte igen en enda person som gick på eller av på under hela resan.

Mitt liv är helt annorlunda nu men när jag ser bilder som den här får jag ändå ett litet sting av saknad i hjärtat. Kortedala var fint under en tid i mitt liv. Åtminstone by night.

Nästan långledigt

Idag är en ledig dag och jag myser så mycket jag kan med min familj. Mannen har varit flytthjälp och ska snart iväg och se fotboll (av alla sporter!) med en kompis så honom ser jag inte så mycket av men Theodore ställer alltid upp på bus och gos. Det var dock en jobbig natt med mycket skrik. Jag tror att det är en förkylning på gång.

Ikväll kommer farbror Andrew och Edward och de stannar till söndag. Jag jobbar halvdag imorgon men vi hinner nog hitta på en massa roligt ändå. En utflykt till Slottskogen skulle vara trevligt om vädret tillåter. Jag har en hemlig dröm om att jag och mannen skulle kunna gå ned till den lokala puben imorgon kväll när barnen sover. Om farbror Andrew ska plugga kan han kanske passa de sovande barnen. Om Theodore inte blir förkyld alltså - och sover dåligt. Om och kanske. Möjligtvis.

Dagens polaroid tolfte maj tvåtusentio

Det här är en bild som gör mitt hjärta alldeles varmt och luddigt lyckligt. Här var våra förlovningsringar helt nya och skinande. Jag och mannen var nykära och det var idel mysiga restaurangmiddagar och långa söndagar under filtar i soffan. Vi bodde i en nedgången lägenhet i Kortedala och hade all tid i världen för varandra.

Sedan dess har det tillkommit en ring på mitt finger. En ring som betyder än mer än den första. Den sitter på ett finger som hör till en kropp som sitter i soffan under ett täcke och myser framför teven med den underbare mannen. Den nedgångna lägenheten är bytt mot en ståtlig bostadsrätt i etage och på nedervåningen ligger en liten pojke och sover i sin frackpyjamas. Vår lilla pojke.

Livet är så himla fint.