Helt orelaterat till sjukhus men jäkligt störigt

Alltså, jag fattar inte grejen med otrevliga människor, Människor som måste störa sig på allt och reagera genom att vara bitchiga surpuppor i alla tänkbara situationer. Att de bara orkar!

Jag tänker på kärringen jag såg och hörde i kön till biljettautomaten i parkeringshuset vid ICA Focus. Hon som uppenbarligen tyckte att min kollega tog lite väl lång tid på sig att betala sin biljett. Hon som uppenbarligen hade väldigt bråttom där på fredagsförmiddagen. Hon som med snipig och otålig röst uppmanade kollegan att bestämma sig någon gång. Så hade jag aldrig gjort. Jag hade väntat på min tur. Hade personen framför mig i kön tagit typ tio minuter på sig hade jag kanske frågat om han behövde hjälp. På ett snällt sätt. För det är så man gör.

Jag tänker också på grinollen som inte var nöjd med den vara han köpt av mig på Tradera och inledde konversationen med sura ord, svordomar och hot om negativt omdöme. Jag svarade givetvis hövligt och erbjöd honom pengarna tillbaka. Som man gör. Han svarade med sitt kontonummer och fler sura ord. Meningen med det är vad? Så hade jag aldrig gjort. Förra veckan skickade jag exempelvis ett mail till en tjej som skickat mig en trasig Tradera-vinst. Jag höll en trevlig ton och slängde givetvis inga hot omkring mig. Resultatet var detsamma - pengarna tillbaka - men jag hoppas att hon hade en trevligare upplevelse än jag hade med grinollen. För trots att jag vet att det är han som äger problemet så påverkar det mig ändå. Det är jag som sitter med en klump i magen för att han är en idiot som inte vet hur man uppför sig.

Det övergår verkligen mitt förstånd att människor inte först prövar att vara trevliga, innan de slår på stora skitskalletrumman och börjar bete sig. Det går ju åt mycket mer energi till att vara sur och grinig än att bete sig som folk. Eller är det bara jag som känner så? Det finns kanske de som älskar att vara bitchiga? Äh, vem försöker jag lura. Jag vet ju att de finns. Idioter.

Men jag tänker inte låta dem vinna. Den här kvällen är mysig. Den här kvällen är mysig. Den här kvällen är mysig. Så. Nu är den det. Handboll och leverpastejmacka nästa!

Kvällsfika. Det är trevligt.

Meh! Folkvett?

Alltså, få saker gör mig så irriterad som människor utan folkvett. Just denna morgon (och typ alla andra vardagsmorgnar och eftermiddagar) irriterar jag mig extra mycket på personer utan trafikvett. Vareviga morgon och eftermiddag måste jag väja, tvärnita och plinga på människor som helt sonika går ut i cykelvägen utan att se sig för/går i mitten av cykelvägen eller helt enkelt cyklar/går på fel sida vägen. Hur svårt kan det vara att röra sig på rätt sida vägen? Har man lite svårt för höger och vänster finns för sjutton en pil mitt på vägen som säger vilken sida man ska gå på beroende på vilket håll man ska.

De kan låta som att jag är en gnällkärring och det är jag också. Deal! Jag tycker faktiskt att det är skitirriterande att få bromsa och väja bara för att människor är nonchalanta. Dessutom är det farligt.

Jag vill härmed tillägga att detta sura grininlägg inte har någoning att göra med att Theodore vaknade klockan tre i morse och tyckte att det var morgon. Det har det faktisk inte. Jag är sur över det här varje dag.

Med vänlig hälsning
Surkärringen

Alltså, hur tänker en del människor?

Jag läste i GP idag om tre killar som blivit åtalade för att ha attackerat spårvagnar vid ett flertal tillfällen. De har bland annat kastat gatusten och en brandbomb på/framför spårvagnar.

Nu undrar jag, ville de verkligen åka fast för något så himla mycket. Eller var de bara hysteriskt dumma? Jag menar, de gör en jäkligt dum och farlig (och olaglig) grej som kan drabba en massa människor - inför en spårvagn full av vittnen. ??

Och varför? Är det verkligen så roligt? Att det är värt det? De har jag oerhört svårt att tro. Hade de något budskap de ville få fram? För i så fall gjorde de ett dåligt jobb. Om inte budskapet var att de är idioter.

Jag blir så vansinnigt arg av sådana här idiotgrejer. Några tjugoåriga killar får för sig att göra något "bus" och tycker att de är skitcoola. Tänker de ens på att någon kan bli verkligt skadad? Att det kan finnas barn på spårvagnarna? Att människor faktiskt kan bli rädda på riktigt? Att trafiken blir utslagen och att folk kommer för sent till viktiga möten?

Det finns människor till allt. Tyvärr.

En storm i en badbalja

"Annan mamma i Sthlm" Skrev:

"Intressant debatt. Men jag förstår inte vad som är så otroligt hemskt med att ett par anonyma kommentarer uttrycker sin åsikt - om de nu har fel är det väl bara att bemöta deras åsikter, eller ignorera dem. Visst kan man känna sig "påhoppad" men lite ifrågasättande från obekanta i cyberrymden är väl inget att bli knäckt av. Och visst är det väl trevligare om folk skriver under - om inte med en mailadress som man kanske inte vill lämna ut så i alla fall kanske med en signatur (den som bloggar är ju för merdelen läsare som inte känner personen bakom tämligen "anonym" också). Hursomhelst, vore intressant att höra en reflektion kring det som de anonyma tog upp - kan ju vara så enkelt som att, nej pappan lämnade inte bebisen helt obevakad i ett annat rum under en längre tid som det lät i det första inlägget. Eller oj nu hade vi tur men vi får se upp i fortsättningen. Själv anser jag att det är omöjligt att förute ett småbarns varje fara och jag tror alla föräldrar nån gång upptäcker att deras lille gjort något oförutsett - själv blev jag förvånad och lätt förskrämd när lillplutten drattade ur en säng när jag tyckte jag hade bra koll och satt i samma rum, men hej vad fort det gick.
Några tankar från mig bara..."

Det här är en konstruktiv kommentar som vill någonting mer än att döma och provocera. En kommentar som förtjänar ett svar och eftersom den här bad-historian blev lite större än jag trodde från början känner jag att det nu kan vara läge att reda ut de förutfattade meningarna.

Om anonymitet, till att börja med.

Mitt problem med anonyma kommentarer handlar inte om att inte "veta" vem som har skrivit. Det kan jag ju inte ändå om jag inte redan känner personen bakom aliaset. Däremot tycker jag att det är respektlöst och fegt att inte ens våga skriva under sina åsikter med en signatur. Det är dessutom mycket enklare att vara elak, respektlös och provocerande när man skriver anonymt. Det är bara att gå in på vilken föräldrablogg som helst (för där är det vanligt vill jag lova) och titta - vilka lämnar de flesta dömande kommentarerna? Jo, "Anonym".

Det handlar inte heller om att jag blir "knäckt". Jag har en blogg och jag får jag räkna med att alla möjliga olika nötter och knäckehäxor läser mina inlägg. Men jag måste för den sakens skull inte gå med på att de lämnar anonyma respektlösa kommentarer grundade på förutfattade meningar. Jag är en helt vanlig kvinna, mamma, fru, vän, syster, dotter, anställd och så vidare. Jag skriver aldrig elaka onödiga anonyma kommentarer i andras bloggar och försöker att respektera mina medmänniskor så gott jag kan. Det är inte för mycket begärt att vilja bli bemött på samma vis. Jag vägrar ställa upp i någon slags mobbningskultur där man får säga vad man vill till vem som helst hur som helst. Min lilla blogg är min lilla del av Internet där jag får bestämma reglerna - och här blir elaka översittare ignorerade. De får inga svar, försvarstal eller uppmärksamhet. De blir raderade tills de har lärt sig lite vanligt hyfs.

Om Theodores klädbad, en gång för alla då.

Nej, självklart lämnade inte mannen lillpojken ensam och helt obevakad i ett annat rum under en längre tid. Någonting sådant borde inte ens finnas på kartan om man känner oss eller läst minsta lilla i min blogg.

Jag och min man tror på att ge Theodore frihet att utforska sin omgivning. Köket, hallen och badrummet ligger i anslutning till varandra och Theodore får krypa fritt mellan dem. I och med det beslutet tog vi självklart bort potentiellt farliga saker som är vassa eller giftiga eller stora och vältbara och så vidare. Vet vi att det finns någonting potentiellt farligt i hans väg, som en full balja till exempel, så är vi självklart mer vaksamma och låter honom inte krypa ensam.

Så nej, självklart var det inte mycket vatten i baljan. När Theodore badat klart finns inte vatten nog att vattna en blomma med. Han blev lite blöt om kläderna. Det var allt. Han var aldrig rädd och min man var aldrig skärrad. Händelsen berättades för mig på ett uppsluppet sätt i telefonen och jag hade aldrig någon anledning att vara orolig. Alltså skrattade jag åt en situation som var klart komisk.

Visst, informationen om närheten till badrummet, frånvaron av farliga saker och den ringa vattenmängden framkom inte i inlägget. Men ingenstans stod heller att Theodore fått krypa vind för våg i badrum fyllda av rakblad och klorin bredvid badbaljor fyllda av litervis med vatten. Varför anta det allra värsta? Varför i hela världen antog de här personerna att jag var okänsligt glad åt en livsfarlig situation istället för att anta att det inte var en så big deal?

Man kan faktiskt inte gå och måla fan på väggen och vara hönsig i alla situationer. Man måste våga lita på sitt föräldraskap, sin magkänsla och sitt omdöme.

Det är faktiskt helt sjukt att jag ens sitter och skriver det här förklarande inlägget. Nu lägger vi det här bakom oss. Anonym, anonym och anonym har skapat en storm i en badbalja.

Äntligen

Jag har letat läsvärda bloggar de senaste dagarna men med varje länk har modet sjunkit lite till och lite till och lite till. Jag började tro att det bara fanns blonda Barbie-/Ken-liknande artonåriga dumskallar. Att det blivit ett villkor för att ens start ett blogg-konto.

Det värsta jag någonsin läst (på så många olika plan) är en ung fröken som jag inte tänker namnge (men hennes bloggnamn avslöjar att hon antingen sov på engelskalektionerna eller försöker vara språklustig).

Jag förfäras mindre av att hon är en dum brud med otroligt omogna åsikter och tvivelaktiga språkkunskaper, men däremot väsentligt mycket mer av att hon ligger i topp på olika blogglistor. Hon ska alltså vara den mest lästa bloggerskan i Sverige. Det finns alltså massor av människor som läser hennes blogg varje dag. Det gör mig rädd och ledsen. Rädd om det är så att så många människor tycker att hon är vettig/underhållande/whatever. Ledsen för hennes skull om det är så att så många människor läser pga trafikolycke-effekten (det är skrämmande och äckligt men man kan inte låta blir att titta).

Jag orkar inte ens gå in på hur ledsen det gjorde mig att se att de här tutt- och plutläppsmonstrena (och deras manliga motsvarigheter) har Sveriges mest lästa bloggar. Och det finns massor av samma vara var man än vänder sig.

Det gör mig ledsen att de får så stor makt över andra människors tankar och åsikter och jag orkar inte ens gå in på hur skadligt jag tror att det är för kommande generationer.

Det gör mig ledsen att bloggerskorna/bloggarna inte själva förstår att de inte är ascoola utan tragiska och jag orkar inte ens gå in på alla otaliga exempel.

Därför blev jag så himla glad när jag hittade Nio till fem. En blogg som jag faktiskt tycker är läsvärd och som jag hittills tycker om. Vad tycker ni?

AAYAAAA! WOOOH! ... del 2

Och vansinnet fortsätter. Runt åtta-tiden igår blev det tyst på karln i lägenheten under. Jag trodde i mitt enfald att det betydde att allt var tillbaka till det normala, och det var det också - till fyra imorse. Då började han skrika igen. Vid halv fem var jag ordentligt trött på hans gapande och bollande av möbler så jag ringde polisen. Svaret jag fick var att de inte hade resurser till sådant och att det var upp till fastighetsägaren att sköta sådant. Jaha, då ringde jag till vaktbolaget igen. Någon gång efter fem somnade jag.

Klockan sju imorse började han igen. Gapande, skrikande och dunkande. Min plan var att ringa polisen igen från jobbet men det behövde jag inte, för jag mötte två farbror blå i trappan. De var snälla och trevliga och hade varit där även inatt. I porten mötte jag sedan ytterligare två poliser tillsammans med fastighetsskötaren. Jag hoppas att de tog med sig karlsloken den här gången för inatt vill jag sova!

Sa jag förresten att jag är sååå glad att vi flyttar om en vecka?

AAYAAAA! WOOOH! WOOOHOOHO! AAUARGUA!

Så låter det från lägenheten under mig. En sjuk alternativt påtänd karl vrålar och skriker och har gjort så i flera timmar. Inte en chans att jag vågar gå ned och säga åt honom att hålla käften. Jag har däremot ringt vaktbolaget som ska komma och ta hand om honom.

Nu står han på balkongen och skriker. Den precis under våran. Jag är så glad att jag sitter inne och inlåst men jag önskar att jag hade sambon här. Inte för att han på något vis skulle tillåtas gå ned men det hade varit lite tryggare.

Jag är så glad att vi ska flytta härifrån om en vecka.

Idag hatar jag griniga gamla tanter (och inser att jag är en själv)

Morgonen började med att radion markerade att det var dags att gå upp. Rösten varnade mig att snart var det livespelning med I'm from Barcelona och det klarade jag absolut inte av så tidigt på dagen så jag stängde av. Och somnade om. 20 minuter senare vaknade jag igen men det var ingen katastrof för jag har alltid god tid på mig på morgonen.

I duschen fick jag sömnkoma och kunde på inget sätt tvätta håret utan satt bara på badkarskanten och tyckte synd om mig själv. Detta ledde till att jag fick gå ut med mössa och utan frukost i magen. (Vilket så småningom kommer leda till att jag mår illa idag).

Bra början.

När spårvagnen kom hade den tre vagnar istället för det optimala antalet två, och jag stod på fel läge på perrongen. Det ledde till att en massa personer kom på före mig vilket i sin tur ledde till att jag fick en dålig plats. Dvs inte min vanliga.

Vid en hållplats som skulle kunna vara Bellevue steg två jävla kärringar på. Den ena fick en plats bredvid mig och den andra fick en mittemot för att en snäll kille gav bort den.

Jag hade ingen lust att ge upp min plats eftersom jag var komatrött, illamående och dessutom hade ont av foglossningen så jag satt kvar. Ska inte platser vara reserverade för handikappade, äldre och gravida ändå va? Hur som helst. Jag satt i godan ro med en sur min och lyssnade på musik i mina hörlurar när jag märkte att kärringarna pratade om mig. Någonting om att min plats var reserverad för handikappade osv osv. De pratade på ett sånt där typiskt svenne-kärring-vis, högt nog för att jag skulle kunna höra men inte åt mitt håll. Den ena suggan stirrade dessutom på mig ibland. Vad var deras problem? Båda hade fått en plats på samma ställe men snett mittemot varandra och inte bredvid eller mittemot. Dög inte det? Skulle de ha någon slag förtur i val av plats bara för att de var gamla och bittra?

Ingen av platserna var sämre eller svårare att nå än min. Varför ville de ha den? Bara för att jag satt där och såg tonårssur ut med mössa och skinnjacka? För att de tyckte att jag var ung och kunde stå trots att det fanns lediga platser? Vad fan ville de mig? Ingenting förmodligen, de ville bara ha ännu en anledning att vara griniga.

När vi var framme vid min hållplats var jag rasande och hämnades genom att mycket teatriskt och mödosamt resa mig från min plats (med handen mot ryggen till och med) på ett mycket överdrivet havande sätt och trampa den ena kärringen på foten då hon inte flyttade sig ett dugg. Hoppas hon bröt en tå.

Fredagsmys

Eftersom jag var elak och bråkade om städning och disk igår bestämde jag mig för att det nog var bäst att vi ignorerade det stökiga hemmet en stund och möttes i stan för middag. Vi åt på Caleo och det var hur gott som helst. Tyvärr var bordsgrannarna desto hemskare. Varför ska vi alltid hamna bredvid avskyvärda spacklade brudar som pratar om att gå ned från 70 till 65 kilo, i all oändlighet. Varför måste de alltid prata så högt att vi, det romantiska paret, ska känna oss obekväma och gå innan vi ens druckit ur vinflaskan vi beställt. Vi satt faktiskt där innan de kom. Dumma äckliga störiga egotrippande brudar.

Bort med dem.

Eftersom vi inte orkade sitta kvar för efterrätten tog vi den på det där franska caféet på Västra hamngatan som inte är Le Pain Francaise. Vi var så kissnödiga att vi nästan dog. Efter det köpte vi en Fair Trade-cola på 7eleven och åkte hem för att utföra fysiska aktiviteter.

Nu ligger jag i soffan med datorn i knäet medan sambon sitter ihopkurad framför den andra. Vi kollar läget i våra städer i spelet Ikariam som vi båda blivit smått besatta av. Jag skyller allt på sambon.

Vi borde verkligen sova nu. Stackars mannen börjar jobba klockan sex imorgon och jag har lovat att gå upp med honom. Vad han inte vet är att jag planerar att sova lite till efter att han gått, men det är bara rättvist för så brukar han göra när jag börjar tidigare. Jag borde iofs ta tillfället i akt och börja dagen tidigt så kan jag slappa sen. Jag har ju en del att göra. Jag ska plocka undan i hela lägenheten samt städa badrummet och köket. Och sortera tvätt. Sedan får sambon ta sovrummet och golven. Och tvätten. Men jag viker. Det får dock ske nästa vecka när han är ledig.

Jag vill hemskt gärna hinna med att sitta i soffan och lyssna på ljudböcker med en stickning i näven, men jag har sista skoluppgiften att göra och ett ärende inne i stan... så jag vet inte hur det blir med det...

Nu måste jag fösa mannen i säng. Puss!

Spårvagnsstickning

Imorse satt jag längst bak i spårvagnen och stickade på Lost in Music som aldrig vill bli klar. Jag ångrar att jag inte valde större stickor än 5. En kvinna som kom och satte sig bredvid mig, med ett säte emellan, flyttade på mitt lilla alpaca-nystan som om det vore en smutsig råtta. Det låg inte ens nära hennes säte och det fanns flera lediga platser längre bort. Jag hatade henne en liten stund. Sedan vände sig kvinnan framför mig om och tittade på mig. Jag kände mig plötsligt utstött, som om jag gjorde något fatalt fel genom att sticka på spårvagnen. Visst använde jag vanliga stickor och inte små oskrymmande strumpstickor men det fanns gott om plats. Jag satt dessutom längst bak där djur och oallergiska får sitta. Kvinnan framför mig vänder sig om igen. "Så trevligt det ser ut när du sitter och stickar." "Tack!" säger jag och världsordningen är återställd. Jag sneglar lite på kärringen bredvid som höjer volymen på sin irriterande techno-musik. Det var i alla fall jag som vann.

En bra morgon alltså. Den började faktiskt med att jag fick plättar till frukost av mannen. Inte illa! Sedan stickade jag ett par varv på halsvärmaren jag började på i helgen. Jag har kommit in i en period då jag har extra svårt att avsluta saker och vill bara börja på nytt nytt nytt hela tiden. Visserligen är jag alltid sån och behöver en deadline och någonting särskilt syfte för att över huvud taget kunna avsluta något alls. Nu är det värre än värst. Men jag tror mig kunna avsluta åtminstone en sak nu i veckan och förhoppningsvis kanske en till i helgen. Det är mycket skolarbete för tillfället och fortfarande mycket kvar att göra hemma.

Dessutom kom jag just på att jag faktiskt har två färdigstickade saker att visa er som jag glömt bort. En liten stickad duk och en liten stickad babyomlott-tröja. Kanske hinner jag fota i helgen.

I dagens samhälle?

Det trodde jag aldrig. Vad lever hon kvar i för tid?