Ofrivilliga sovmorgnar och samvetskval

Just idag, när jag försovit mig en hel timme, passade Theodore på att överraska mig genom att ta på sig både strumpor och kalsonger alldeles själv! Utan bråk. Han bara hämtade dem ur lådorna och klädde på sig!

Visserligen blev det härdsmälta när ytterkläderna skulle på, och all vunnen tid gick förlorad, och visserligen fick jag bära honom på axlarna hela vägen till förskolan - men  han visade klart och tydligt att han kunde ställa upp och vara duktig när det verkligen behövdes. En stund i alla fall. Och felet var ju hela tiden mitt. Jag försov mig, jag var stressad och jag hade inte tålamod. Han fick ju bara hänga med så gott han kunde, och jag tyckte att han gjorde det bra.

Vi kom fram till förskolan i tid och jag hann läsa en saga innan frukosten började. Vi hann bli vänner igen och kramas till det kändes bra. Men ändå sitter jag här som vanligt, och vill rusa bort och hämta honom och köpa glass och busa. Gottgöra.

Jag antar att det är så här det känns att vara förälder.

Återkomsten av den braiga mamman

I allt smutsigt mörker som omger min sega vardag just nu finns det faktiskt ljusglimtar. Som den här eftermiddagen och kvällen. Efter en jobbig dag med städhjälps-skam och bråk med maken såg jag inte fram emot att hämta på dagis och bråka om middag och... allt som hör vardagskvällarna till när maken jobbar. Jag hade varit stressad hela dagen över att behöva ha Theo ensam, men plötsligt slog det mig. Varför? Jag har ingen tidspress, jag kan låta hämtning och hemgång ta hur lång tid som helst. Jag behöver inte stressa och bråka. Alltså bestämde jag mig för att ta det lugnt, låta situationer spelas ut.

Vägen till förskolan var njutningsfull. Trots att det gör ont nästan överallt när jag går så gjorde The Killers i mina hörlurar att det var trevligt ändå. Jag hade till och med ett fånigt flin på läpparna. Theodore lekte fint med en fröken när jag kom fram. Det såg verkligen urgulligt ut och jag stannade en stund för att vara med. Han bjöd på sandpannkaka med citron och socker.

På vägen hem gick han så duktigt och höll min hand så fint att jag plötsligt fick ork nog att gå till lekparken. I vanliga fall packar jag så snabbt som möjligt ned honom i vagnen och släpar mig den långa kilometern hem. Idag fick pojken åka kana, leka i sandlådan och gunga innan vi fortsatte hemåt. En liten stund i alla fall.

Väl hemma lade sig Theodore på golvet och kunde plötsligt inte klä av sig själv. I vanliga fall hade jag suckat och klätt av honom innan jag slängde mig i soffan och lät honom titta på tv resten av kvällen. Men idag lät jag honom ligga. Gick in i köket och hällde upp var sitt glas juice, hämtade ett pussel och ett memoryspel och satte mig vid köksbordet för att vänta.

Det tog en halvtimme eller så innan han klädde av sig helt själv och kom och satte sig vid bordet. Hängde upp alla kläder till och med. Och jag var inte ett dugg stressad. Det var bara lite mysigt, och efteråt var jag så himla stolt över honom för att han till och med ställt skorna rätt. Min kille!

Vi lade ett pussel och spelade en omgång memory innan det var dags att laga mat. Färsk fylld pasta, en av Theodores favoriter. Middagen var mysig utan några större konflikter och vi var båda nöjda när vi traskade upp för trappan för att se på barnprogram innan det var dags för natttning.

Lite Barnkanalen och Boomerang senare bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och läste saga. Allt utan all för mycket bråk, mest pga av muta i form av spel på min telefon. Tre godnattsånger senare sov Theo, och jag var pigg nog att vara vaken en stund till. Det är verkligen inte varje dag!

Nu sitter jag och tittar på Battlestar Galactica S03 och njuter av att känna mig som en riktigt bra mamma. En sådan mamma som jag vill vara. Bra i min bok alltså. En mamma som orkar ta fighter, som orkar leka, som orkar laga riktig mat, som orkar vara snäll, som orkar lyssna och berätta. En mamma som är medveten och med i nuet. Det är en så skön känsla!

Jag ska nog ta en macka banne mig!

Imorse avfyrade jag en tandkrämspistol och körde rymdskepp

Jodå, för vi var rymdjägare, jag och Theodore. Allt för att göra det roligt att få sig i ordning och gå till förskolan. De coola rymdkläderna (neongröna byxor bland annat) for på med en väldans fart och de livsfarliga rymdtandtrollen tillintetgjordes med tandkrämspistolen (eltandborsten).

Vägen till planeten Varnhemsgatan gick i ett huj när vi väjde för kletiga rymdleror och Theodore visade vägen med sin rymd-vagns-pinne i vårt bruna rymdskepp. Väl framme gick han runt och sköt lite med pinnen på främmande rymdvarelser (en grön kasperdocksgroda och ett träd till exempel) innan han hoppade på en röd rymdcykel och for iväg.

Jag gick mot hemplaneten där Dark Shadows väntade ...

Jag fick IG på testet, men är fortfarande MVG som mamma

Det är inte lätt att vara en perfekt mamma när man är sjuk, det ska gudarna veta. Att leka engagerat och pedagogiskt, att laga välbalanserade måltider, att få i barnet den välbalanserade måltiden, att vara lyhörd, att styra undan trots, att serva med rumptorkning och tandborstning och pyjamas och vatten och gud vet vad.

Idag var det extra utmanande, för idag testade jag mina gränser och insåg att jag fortfarande är för sjuk för att leva "normalt". Ni förstår, verkligheten hemma hos mig ser ut som så att jag är. Men jag gör inte mycket. Jag är med vid måltider och lek och de flesta utflykterna, men jag kan inte delta. Jag orkar inte. Min man passar upp och hämtar saker åt mig, lagar mat och leker med Theodore. Jag tar hand om de flesta nattningarna med tandborstning, pyjamas och sagoläsning. Det är tryggt, för jag vet att om jag blir alldeles utmattad efteråt så kan jag gå och lägga mig och somna direkt. Fast klockan är halv nio.

Hur som helst. Idag testade jag mig själv lite. Våra kamrater Cecilia och Christian kom för att hämta Theodores spjälsäng som inte behövs här längre. De får barn i början av nästa år och vi vill mer än gärna se att ett till litet barn sover i den sängen. Det känns helt rätt och de har redan fått en hel säck med Theodores urvuxna kläder.

Jag fick sällskap av dem till förskolan och tempot var rejält mycket snabbare än min vanliga snigelfart, men istället för att säga något bestämde jag mig för att testa kroppen. Ge den en utmaning större än att resa sig ur soffan. Jag var andfådd som en guldmedaljör i OS men det gick bra både dit och hem. Men det var på håret kändes det som när jag kom upp för de tre trapporna hemma i porten. Då kom jag på att jag glömt mobiltelefonen nere i vagnen. I normala fall skulle maken ha sprungit ned utan ett ord, men nu fick jag snällt hasa mig ned och upp igen.

Och så skulle jag bara hämta spjälsängens front på vinden. Och sängkläderna högst uppe i garderoben. Och den lilla kudden som låg på övervåningen. Såna saker som maken i normala fall skulle gjort.

När allt var färdigt och sängen på väg till sitt nya hem var jag så trött att jag inte visste hur jag skulle hålla ihop. Då kom jag på att jag lovat Theodore att vi skulle baka sockerkaka idag. Jag frågade med min snällaste röst om han skulle bli ledsen om vi bakade imorgon istället, och det skulle han minsann bli (såklart, vad trodde jag egentligen) - så det var bara att ta fram skålar och slevar.

Medan kakan var i ugnen och Theodore slickade skålen lade jag mig på sängen. Frågan var om jag någonsin skulle resa mig igen. En halvtimme senare satt vi båda i soffan och såg på tv. Inte en chans att jag skulle orka ställa mig i köket och laga mat. Pojken fick sockerkaka till middag.

Jag vet att det är bra men det skääääär i mammahjärtat!

När man är stor kille drar man sin egen Tiger-väska.

Idag åkte min älskade lilla stora och duktiga son med sin farfar hem och ska stanna där i två veckor. Svärföräldrarna är snälla och avlastar oss med barnvakt! De får umgås med sitt minsta barnbarn, Theodore får en rolig semester och vi föräldrar får vila upp oss lite. Win för alla alltså!

Men ändå skäääär det i mammahjärtat och jag längtar efter min lilla fantastiska pojke. Jag vet att han har det bra och jag oroar mig inte för hans välbefinnande ett dugg. Det är jag som är saknig! Jag är inte van att vara borta från mitt barn. Jag kan räkna barnvaktstillfällena vi haft på ena handens fingrar, och då har det handlat om en enstaka kväll. Och så den gången vi var i New York lite mer än en vecka. När Theodore var ett och ett halvt.

Jag är inte van vid att bara ha mig själv och maken att rå om. Jag minns inte hur det känns. Missförstå mig inte, det känns ju så klart helt fantastiskt (även om vi båda är dunderförkylda) och jag är mycket tacksam. Det känns fint att kunna ha en ostörd konversation med sin man. Att inte behöva se till att pojken får i sig mat, leks, nattas, borstas och så vidare. Att slippa Bamse och tecknad Spiderman på teve. Att kunna vila ordentligt. Låta hjärnan stänga av lite.

Men jag kan ändå inte låta bli att ha dåligt samvete. Inte kan man väl få tycka att det är skönt att inte ha sitt barn hemma? Eller får man det?

Jag är i alla fall mycket glad över att ha haft svärfar här hela veckan. Jag har knappt behövt lyfta ett finger och han har tagit hand om hela hushållet med dagislämningar, disk, tvätt och allehanda ärenden. Och ändå var det jag som fick en blombukett när han åkte. Det är en riktig engelsk gentleman kan jag tala om.

Dags för nya perspektiv igen

Nu skulle jag ju må så himla mycket bättre var det tänkt, eller hur? Bara jag fick de där medicinerna så skulle allt bli nästan som vanligt, va? Och så gick jag där och kände mig risigare än någonsin. 

Visst, vissa saker är lite bättre. Huden i ansiktet är inte lika inflammerad, jag tappar inte lika mycket hår och det känns friskare, knölen på nacken har nog blivit lite mindre och ibland känner jag mig lite smidigare än på länge. Som ett kylskåp och inte ett betongblock. Däremot är jag otroligt utmattad och svag under stora delar av dagen, illamående med hög puls. Vanligtvis mellan tolvtiden och fyratiden ungefär. Då är jag antingen helt utlsagen och måste ligga ned utan att röra mig eller bara vanligt utmattad och jättetrött. Vid middagstid känner jag mig oftast lite bättre och på kvällen är jag oftast ganska pigg igen. Jag är oftast rätt pigg på förmiddagen också, innan medicinen börjar verka.

Det är alltså abstinens det handlar om. Kroppen freakar ut eftersom den i flera år varit van vid skyhöga kortisolvärden och nu är jag taskig och sänker dem. Alltså är det egentligen bra att jag mår dåligt. Det betyder att medicinen fungerar. Det betyder också att jag måste skifta perspektiv igen. Att bli bättre från den här sjukdomen betyder att man faktiskt mår sämre ett tag. Ganska länge till och med.

Jag var på ett läkarbesök i måndags, ledsen och trött och less. Det var skönt att få klaga av mig lite och läkaren (som jag gillar) gav mig lite nya perspektiv.

För det första. Det kommer att ta mycket längre tid att bli frisk än jag trott och hoppats (kanske lite naivt). En operation kommer förhoppningsvis att vara gjord under våren. Efter det måste jag vara sjukskriven i minst tre månader medan kortisonmedicinen jag kommer att äta trappas ned. Under den här tiden kommer jag att må lika dåligt som nu, om inte sämre. Dessutom kommer jag under ganska lång tid inte få exempelvis lyfta eller nysa. Jag kommer alltså vara sjuk ett bra tag till. Minst till i höst.

För det andra. Jag kommer inte att kunna jobba på ett bra tag. Jag har ju hela tiden trott att jag på något magiskt vis skulle kunna gå tillbaka till jobbet snart. Att jag nästa månad skulle vara bättre. Eller nästa. Men så är det inte. Jag kommer inte att kunna jobba igen förrän tidigast i höst. Och då bara på 25 % till en början. Det betyder förmodligen att mitt nuvarande kontrakt inte kommer att förlängas eftersom det går ut i maj. Det suger donkey dick men jag har full förståelse om de måste ersätta min tjänst mer permanent. Det betyder också att jag inte kommer ha ett jobb att gå tillbaka till när jag mår bättre. Det suger också donkey dick men det är inget att göra någonting åt. Det måste jag acceptera.

För det tredje. Jag måste sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan vara den supermamma Theodore förtjänar. Eller, jag måste inse att jag visst är den supermamma han förtjänar, för jag gör mitt bästa. Nej, jag kan inte följa med på utflykter eller gunga eller klättra. Nej, jag orkar inte leka med tågbanan på golvet. Ja, jag är trött jämt och tappar tålamodet ibland. Men jag leker med honom så mycket jag bara orkar. Han får så mycket kärlek och ömhet och uppmuntran en liten pojke kan få. Han har ett tryggt hem, två kärleksfulla föräldrar, hela kläder, mat på bordet och en pappa som tar honom till lekparker, klätterberg och mysiga utflykter. Det går ingen nöd på Theodore.

För det fjärde. Jag måste tillåta mig själv att vara sjuk. På riktigt. Jag måste sluta känna mig pressad att bli bättre, orka mer. Jag känner mig som Agda 85 år. Det är så det är. Och Agda 85 orkar inte gå mer än till dagis och tillbaka. Ett varv runt kvarteret kan vara utmattande och ibland orkar hon inte svara i telefonen när den ringer. Så är det och så kommer det vara ett tag. Det måste vara ok. Agda 85 kan inte gå till simhallen eller gymmet just nu. Agda 85 orkar inte alltid laga ordentliga middagar utan bjuder familjen på köttfärssås från en burk. Jag är Agda 85. Det måste jag acceptera.

Jobbiga saker att fundera över. Jobbiga saker att acceptera. Men när man till slut får lite reda i oredan i huvudet och hjärtat känns det så otroligt mycket bättre. För det är faktiskt fasansfullt mycket lättare att må dåligt om man vet att det är ok.

Mys hemma hos Alma

Vi lärde känna familjen Wendel/Andrén under föräldrautbildningen innan barnen föddes. De är också våra grannar och dottern Alma och Theodore går på samma dagis. De är också supermysiga och trevliga att umgås med. Igår var jag och Theodore hemma hos dem och åt mat, lekte och fikade. Barnen uppförde sig exemplariskt och lekte fint hela kvällen, vi kom inte hem förrän efter halv åtta.

Jag är så stolt över min lilla kille. Han är en sån empatisk liten man. Lyhörd (ja, för att vara tre år alltså) och fin. Han lyssnar ganska duktigt och gör oftast som vi säger. Och så är han sötast i hela världen.

Theodore passade såklart på att bada, vi har ju inget badkar hemma.

Efter badet var det sagostund i Almas säng.

Vad som hände sen är det bara barnen som vet ...

En grillad kyckling senare

Gissa om vi var busiga nyss, jag och Theo. Vi åt grillad kyckling och revbensspjäll med händerna - i soffan framför teven! Pojken fullkomligt slukade i sig och gnagde på benen som värsta lilla grottpojken. Jag hade laddat upp med skräppåse och massor av hushållspapper men det blev faktiskt inte ens särskilt kladdigt.

Mycket lyckat busmys!

Villkorslös kärlek

Theodore ville inte klä på sig och gå till dagis idag. Jag och mannen mutade med en saga. "I Geos gusiga gäng" tyckte Theo (i Theos mysiga säng alltså), så så blev det. Han låg på min arm och jag läste en liten Pixi-bok på rim medan pappan krånglade på byxor och strumpor. "Ga gässa gej" (jag älskar dig) kom det plötsligt från Theodore, och då var allt jobbigt från gårdagen glömt.

I kväll ska jag och Theo kolla på Petsson och Findus och äta popcorn. Så det så.

Mamma Jekyl och mamma Hyde

I går kände jag mig som en ganska bra mamma under rådande förutsättningar. Jag var trött och sjuk som vanligt men hade tålamod och motade bort utbrott och tråkiga situationer utan mutor och tomma hot. Det var mysigt och trevligt och jag kände mig stark i min mammaroll. Inget dåligt samvete och inget magont.

I dag känner jag mig som en värdelös mamma. Jag har varit trött och sjuk som vanligt och hade noll tålamod vilket ledde till att jag själv utlöste flera utbrott och tråkiga situationer. Flera gånger gjorde jag saker jag tycker är fel rent uppfostringsmässigt men jag räckte helt enkelt inte till. I dag var 3-4 timmar ensam med min egen snart treåriga son för mycket.

Det var inte som att jag gjorde någonting hemskt eller elakt,  och mina tillkortakommanden påverkar inte Theo på längre sikt. Men jag hatar när jag tar fram den där arga mammarösten för snabbt, inte orkar förklara "varför" eller inte har energi nog att göra den där tandborst-fighten tårfri.

Just då vet jag att jag gör fel men jag orkar inte annat. Och så får jag så otroligt dåligt samvete senare, när pojken har somnat och ligger där som den mest perfekta lilla varelsen världen någonsin skådat. Då vill jag bara grina och väcka honom och läsa hundra sagor,förklara hur allt i hela världen fungerar och säga att mamma älskar honom mer än något annat. Men det vet han redan.

Och jag vet att han vet.

Jag vet också att ingen kan vara en bättre mamma åt honom än jag. För jag gör trots allt mitt allra bästa. Det vet jag är alldeles sant.

Giv mig sömn!

Jädrans vad trött jag har varit i dag. Egentligen hade jag velat sova hela dagen, och jag borde ha tagit tillfället i akt medan mannen var hemma på förmiddagen. I stället gjorde jag frukost, diskade och vek tre korgar ren tvätt. Smart drag, tänker ni säkert, men jag kände mig så stressad över att se den där rena tvätten stå där. Och vad var det för mening att göra fint i köket i går om det skulle stå odiskat i dag? Så det var lika bra att fixa. Jag tänkte faktiskt vila efteråt men vips så var det dags för mannen att gå, och jag och Theodore var ensamma hemma.

I vanliga fall brukar Theodore känna av att jag är trött och inte orkar. Han är lite snällare mot mig och lyder lite snabbare. Nu vet jag inte om han var extra uttråkad eller jag extra trött men han var verkligen överallt hela eftermiddagen. Jag trodde räddningen kom när han ville måla medan jag lagade mat, men han välte ut tre glas målarvatten och sen var jag helt sönderstressad mellan lökhackande, köttfärsbrynande, vattentorkande och en hojtande pojke. Det kändes som att huvudet skulle explodera men på något sätt blev maten klar och äten.

Nu har jag tagit till det sista halmstrået - nappen. Den man bara bara bara får ha på natten när man sover. Och se, nu ligger pojken på en kudde under en filt i soffan och ser på Karlsson på taket. Tyst och stilla. Nöjd och lugn. Och där får han ligga med sin napp till det är dags att gå och sova om en timme. Det är en sån kväll i kväll.

Här är vi lite tidigare i dag. När jag försökte sno till mig lite vila i sängen.

Slappeli slappslapp. Och lax.

OOTD - svarta harembyxor som svärisarna köpt i Thailand, randig zip-tröja köpt på Tradera för länge länge sedan. Och så ett hårspänne, det gäller ju att blinga till tillvaron lite.

Blixten Mcqueen ilar runt på teveskärmen och en stor bit tigerkaka ligger och vilar i magen tillsammans med lite lax. Det har varit en slapp men mysig dag. Theodore är hemma eftersom han enligt fröknarna på dagis bajsade vattentunt igår precis innan jag hämtade honom. Kom inte tillbaka på 48 timmar, alltså. Jag har inte sett röken av någon lös mage och pojken har ätit precis som vanligt. Faktum är att han var lite trög i magen tidigare idag och fick ett par katrinplommon. Men jag är en lydig förälder och håller pojken hemma.

Vi har handlat från glassbilen. Det var första gången för Theo och han var otroligt imponerad av fenomenet - en hel lastbil full med glass som bara väntade på honom ute på gatan!

Ja och så bakade vi ju en tigerkaka. En god en från ett sådant där komplicerat recept med många steg. Vispa smör och florsocker i minst fem år, separera tre ägg - blanda äggulorna med rivet citronskal, gör en marängsmet, blanda ihop allt, i med mjöl och sånt, dela smeten, häll kakao i den ena och så vidare och så vidare. Men himla god blev den!

Goda kakan. Inte så randig men fin ändå.

Annars har jag egentligen mest läst bok i dag. Senaste i Songs of Ice and Fire-serien av George R. R. Martin - A Dance with Dragons. Jag älskar verkligen den serien (som Game of Thrones baseras på). Men jag har varit lite nyttig också. Jag har diskat tre gånger. Och lagat en ganska god middag. Lax stekt i ugnen med improviserad stiltonoströra, serverad med matvete och lite grönsaker.

Laxmaten. Jag älskar lax.

Den gick hem hos Theo också. Efter lite utbrott och bråk.

Det är stökigt här hemma, men jag försöker strunta i det och gör bara det som står på listan. Då går det låååångsamt framåt men det får ta den tid det tar. Nu är köket ok, det var dagens uppgift. I morgon ska jag plocka upp i vardagsrummet. På fredag ska sängen få nya sängkläder och sovrummet i ordning. På lördag ska tvätten vikas. På tisdag nästa vecka kommer gänget från Agnes städ som ska städa hemma hos oss fyra timmar varannan vecka. Kök, badrum och golv - och så dammtorkning om det hinns med. Det ska bli så himla skönt att få hjälp med grundstädningen, för vi varken hinner eller orkar med att hålla i kapp i hushållet just nu.

Nä nu ska jag mysa lite med Theo innan det är dags för nattning. Förhoppningsvis kan jag låta bli att somna själv i kväll.

Jag gjorde det!

Vad blir det till lunch om man får välja precis vad man vill? Fiskbullar såklart!

Pojken sover gott i min säng. Jag gjorde det! Jag klarade att ha pojken alldeles själv en hel dag. Från morgon till kväll. Utan att ringa hem pappan från jobbet. Jag var helt slut ibland, hade sprängande huvudvärk nästan hela dagen, tappade tålamodet några gånger och slumrade till lite i soffan en gång. Dessutom ser lägenheten ut som ett bombnedslag. Men jag gjorde det!

Och jag gjorde det  rätt bra också under förutsättningarna. Pojken har duschat och fått håret tvättat och borstat. Vi har lyssnat på hårdrocksmusik och dansat i köket. Vi har pysslat med pussel och lekt affär. Sett på Pippi och Alvin & gänget. Varit i affären och köpt mjölk. Fikat på bulle, ätit fiskbullar och gosat massor.

Jag tror att pojken har haft en fin dag trots att mamman ofta fick säga att hon inte orkade. Det var ändå han och jag hela tiden. Jag var där och inte borta. Jag tog hand om allt som behövde göras. Jag bytte alla blöjor, tvättade håret och såg till att han åt bra. Jag lekte lekar, till och med lite busiga. Allt det där som jag inte alltid orkar. Som mannen får göra nu.

Det gör ont i mig att se att Theodore blir mer pappig - han som alltid varit mammas pojke - samtidigt som det gör mig glad att se att han uppskattar sin pappa mer såklart. Men jag kan inte låta bli att tänka att det beror på att jag inte orkar lika mycket längre. Att jag inte är lika närvarande. Eller så beror det inte på det alls. Kanske är det bara pappans tur nu. Jag hoppas att det är så. Annars är tanken på att vara borta från familjen i en hel vecka ännu jobbigare.

Jag ska inte sticka under stol med att jag hoppas att det dröjer ett tag innan jag måste ta hand om pojken en hel dag själv igen. Men jag gjorde det! Och jag är nöjd.

Slappsöndagsmamman

Jag och BFF Jenny bodde tillsammans i en sunkig
lägenhet i Kortedala way back in 2006.

Förr i ti'n, innan man och barn, var livet helt annorlunda. Inte bättre, bara annorlunda. Det är verkligen inte mycket jag saknar från den tiden, förutom att jag var frisk då, men det finns en grej jag skulle ge rätt mycket för just nu. Slappa söndagen.

Jag minns att jag kunde vakna runt nio, tio, äta gårdagens chips och läsk till frukost, sladda runt i mjukisbyxor hela dagen, inte borsta håret, titta på tv och sticka i soffan hela dagen och beställa pizza till middag. Inga måsten över huvud taget. Bara mig själv att rå om (både skönt och sorgligt).

Jag uppskattade såklart inte de här söndagarna som jag borde gjort utan gick omkring med söndagsångest för att jag skulle till jobbet dagen efter. Idag hade jag vetat bättre. Man saknar inte kon förrän den rymt eller vad man brukar säga.

Idag lämnar mannen storebror i Stockholm. Reser fram och tillbaka och kommer hem ikväll - och går direkt på nattpasset på jobbet (ja, jag vet vem det är mest synd om egentligen men nu är det här min blogg och jag bestämmer). Jag har alltså Theodore själv prick hela dagen och ska vara ansvarsfulla mamman som ser till att pojken är hel, ren, underhållen, stimulerad, soven, äten, utomhuslekt, glad och nöjd. Ni vet, perfekta mamman. heltidsjobbet.

Men idag vill jag bara vara 24 år och äta pizza i soffan. Så jag tänker vara latmamman. Slömamman, Flingor-till-lunch-och-film-mitt-på-dagen-mamman. Vara inne hela dagen trots att solen lyser fint utanför fönstret. Det är en fantastisk senhöst där ute, men vi har ätit müsli med mjölk till lunch och tittar på Monsters Inc. Jag har stickat några varv på de blå sockorna och snart ska Theodore sova middag. Då ska jag städa lite i köket och kanske vardagsrummet om jag orkar.

Jo, jag har dåligt samvete. Det har jag. Men efter fredagens pärs och gårdagens heldag med stora familjen är det här den bästa mamman jag orkar vara. Han får i alla fall alla pussar och kramar han vill.

Ikväll skiter vi i duktigheter och måsten

Alla verkar jobba till ett idag. En del är till och med lediga helt och hållet. 50 % av resten har sina barn med på jobbet. Vi andra sitter här och är inte bittra. Alls.

Nej, jag ska faktiskt packa ihop en timme tidigare. Ta tre-bussen, hämta lillälskling på dagis klockan fyra och överraska honom med spårvagnsresa och middag på MAX. Bra och dålig mamma samtidigt. Visst, jag tänker inte laga någon god och näringsrik middag för att sedan leka pedagogiska lekar hela kvällen - men jag tänker hänga med min son. Umgås istället för att stressa vid spisen medan han tittar på Svampbob på datorn vid köksbordet. Som alla andra dagar den här veckan.

Idag ska han få gå själv, inte tryckas ned i sittvagnen, och sen sitta på egen plats i spårvagnen. Såna saker är lycka för en liten man. vi ska prata om hur dagen varit och om saker vi ser på vägen. Sen ska vi äta hamburgare. Min utan bröd såklart. Vi ska äta utan brådska, sen ska vi åka hem och mysa lite i soffan framför vad som förmodligen blir Svampbob om Theo får bestämma. Och det får han.

Ikväll är det kvalitetstid som gäller och jag ska vara snälla och tålmodiga mamman trots att pojken är inne i en trotsig och instabil period nu. Det är ju trots allt inte hans fel att det är så. Det är förmodligen lika jobbigt för honom som för oss. Så då lyxar vi till det lite och skiter i alla måsten för en stund.

Kanske får vi till och med var sin glass efter maten.

04.30

Tredje natten i rad utan sömn för mamman. Och för pojken såklart.

04.30 var det kört att försöka sova mer. Yoghurt och Toy story i soffan.

Världens duktigaste kille

Theodore tycker att det är så himla tråkigt att borsta tänderna, som de flesta tvååringar skulle jag gissa. Det är alltid en massa tjat och gråt morgon och kväll så i helgen köpte vi ett barnborsthuvud som passar vår elektriska tandborste. Han är fascinerad av den. Egentligen är de från tre år men vi har ett sesitive-läge på vår borste - och så är det ju faktiskt inte så himla länge man borstar de små gaddarna. Inga två minuter kan jag lova. Så jag tror att det går bra i alla fall.

Hur som helst. Det var lite nyhetens behag med den nya borsten såklart, sedan blev den också ett tråkigt moment i vardagen. Men ikväll! Ikväll borstade han tänderna jätteduktigt alldeles själv! Flyttade runt borsten på alla tänder precis som man ska. Han var så himla söt.

Efter den duktighetsbravaden låg han alldeles still och lyssnade på Alfons-saga innan jag sjöng Kalle Anka satt på en planka (favoritsången vid nattning) om mamma, pappa, Birgitta, Alina och Mia. Sedan sade jag godnatt och gick ut. Pojken ropade lite på mig och kom upp en gång. Han fick snällt ledas tillbaka till sängen och gnällde lite efter mig när jag gick ut. Sedan somnade han. Somnade! Själv! Nattningen tog en kvart med saga och allt!

Jag hann diska, duscha och koka ägg innan klockan var nio. Underbart!

Tack förresten för tipsen kring GI-kosten. Jag kommer att fortsätta att äta en eller två frukter om dagen (om jag vill). Det är helt ok enligt GI (för jag vill inte följa någon av de striktare kosthållningarna som inte tillåter några kolhydrater alls). En latte eller kaffe med mjölk kommer det också att bli. Jag äter så himla lite kolhydrater i resten av kosten så det får vara ok. Jag vill ju trots allt leva och leva bra. Långsiktigt. Jag väljer att äta enligt GI för att det är bättre för min mage och mitt humör. Jag tål inte snabba kolhydrater så bra, särskilt inte vitt mjöl och absolut inte socker som jag är gravt beroende av. Men jag vill ändå ha lite råd så att jag inte äter för mycket av det goda och går upp i vikt på köpet. Det har jag verkligen inte marginaler för.

Idag har jag i alla fall ätit:

Frukost: 2 ägg, turkisk yoghurt med hallon, lite mandlar och lite kokosflagor.

Lunch: Kålsoppan med lammfärs från igår, 2 Finn Crisp med chèvre-ost.

Mellanmål: Åpple

Kaffe: 1 kaffe med mjölk, 1 liten latte från kaffemaskinen.

Middag: Sallad med massor av kyckling, bacon, blandad sallad, sparris och champinjoner. Dressing på vitlök, parmesan, olja och vatten.

Kvällsmål: Jag har inte bestämt mig riktigt. Kanske keso med blåbär och mandlar.

Bäst som det regnade så kom det en skur

Det började spöregna när mina två små karlar kom och mötte mig på vägen hem från spårvagnen. Vi vuxna ville gärna gå hem och bli torra men Theodore stortrivdes när han hittade en stupränna på husfasaden

Han var inte alls pigg på att gå hem och väl inne fick han ett mycket sällsynt utbrott och bara grät och grät på golvet. Det var ju såklart tråkigt men jag kan faktiskt stolt säga att det ledde till en av de där stunderna då jag faktiskt känner mig som en bra och duktig förälder. Jag förstod ju att anledningen till att Theo var så arg var för att han ville leka ute och att han kände sig missförstådd när vi bara skyndade hem utan att lyssna på vad han ville. Han förstod ju inte att mammas nyfärgade hår förstörde hennes vital linne.

Alltså satte jag mig på golvet framför den ilskna pojken och frågade honom om det var så att han var arg för att han egentligen ville leka ute. Då lugnade han sig lite och sa "ja-a". Jag förklarade för honom att det regnade så mycket att vi var tvungna att gå in för vi blev så blöta. Att jag förstod att han ville leka mer med "duscharna" men att det inte gick. Då blev han lite arg igen men inte ursinnig som innan. Jag frågade honom om han ville se en film av när han lekte med vattnet och det ville han. Den tittade vi på säkert sju-åtta gånger under idel skratt och glada utrop. Och så var det utbrottet över. Det kändes bra.

Nattningen gick också himla bra. Den här gången var det pappan som skötte den medan jag diskade. Det brukar vara dealen - en nattar och en tar köket. Ikväll var det lite gråt och ledsna miner från Theodore och jag tror att det beror på att han har fattat att det inte är någon idé att rymma ur sängen. Han hamnar ju där ändå hela tiden. Det var en arg gråt - inte en ledsen och han stannade i sin säng medan han grät. Han var såklart uppe kanske 8-10 gånger men han sprang självmant tillbaka till sängen när han blev upptäckt. Ikväll tog nattningen bara 20 minuter och Theodore somnade själv i sin säng utan att någon av oss var hos honom. Duktig kille!

Hår och hattar

Torka någon gång då!

Nu borde jag sova för länge sedan, men det gör jag inte. Istället sitter jag och väntar på att mitt hår ska torka. Jag fick nämligen hårfärgningspanik när jag såg mig i spegeln och var bara tvungen att färga det genast - trots att det var lite sent. Utväxten var egentligen inte så farlig, en halv centimeter kanske, men färgen! Oj vad den hade solblekts. Luggen var helt röd-orange-randig och allt såg bara dassigt ut. Fram med färgpytsen!

Det är inte så att jag har världens tjockaste hårman men det tar verkligen evigheter för den att torka när man bara väntar och väntar. Inte vågar jag ta fram hårtorken heller för då kanske Theodore vaknar.

Nattningen gick förresten rätt bra idag med. Snabbaste hittills om man bortser från fusk-kvällen igår. Det tog ungefär 40 minuter allt som allt och det märktes att Theodore börjar fatta galoppen för det var inte alls samma lekfullhet i rymningarna idag. Han kom visserligen upp säkert ett tiotal gånger - men han följde alltid snällt med tillbaka till sängen och lade sig själv. Till slut ville han att jag skulle sitta i fåtöljen och då visste jag att han tänkte stanna i sängen. Det gjorde han och efter några minuter sov han. Det känns redan väldigt mycket bättre och tanken på att natta pojken fyller oss inte längre med skräck. Bra!

Den här snygga kepsen valde Theodore ut igår. Han var mycket bedårande i den.
Tyvärr har vi redan tappat bort den på stan. Och vi kan inte ens skylla på honom.

Nattning nummer två

Vi körde samma rutin idag igen - men nu var mannen med och avlastade. Allt som allt tog det runt en timme idag igen, och det gick till på nästan exakt samma vis. Först var det lek och spring, sedan började han bli trött och visade att han ville sova - då satte jag mig i fåtöljen bredvid och läste. Då somnade han på några minuter. Enda skillnaden var att jag den här gången tog honom i handen och ledde honom till sängen när han kom upp, istället för att bära honom varje gång. Jag fick så ont i ryggen av det igår.

Det här känns som en bra strategi och vi hoppas att han snart inser att det inte är någon idé att komma upp så många gånger. Det är alltid raka vägen i säng ändå. Vi är rätt nöjda hittills.