Just idag, när jag försovit mig en hel timme, passade Theodore på att överraska mig genom att ta på sig både strumpor och kalsonger alldeles själv! Utan bråk. Han bara hämtade dem ur lådorna och klädde på sig!
Visserligen blev det härdsmälta när ytterkläderna skulle på, och all vunnen tid gick förlorad, och visserligen fick jag bära honom på axlarna hela vägen till förskolan - men han visade klart och tydligt att han kunde ställa upp och vara duktig när det verkligen behövdes. En stund i alla fall. Och felet var ju hela tiden mitt. Jag försov mig, jag var stressad och jag hade inte tålamod. Han fick ju bara hänga med så gott han kunde, och jag tyckte att han gjorde det bra.
Vi kom fram till förskolan i tid och jag hann läsa en saga innan frukosten började. Vi hann bli vänner igen och kramas till det kändes bra. Men ändå sitter jag här som vanligt, och vill rusa bort och hämta honom och köpa glass och busa. Gottgöra.
Jag antar att det är så här det känns att vara förälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar