Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.

Mot bättre tider!

Idag har jag lärt pojken diska också. Han tyckte att det var roligt och visade på lovande talanger. Snart kan vi överlåta hela hushållsarbetet till vår son och koncentrera oss på viktigare saker som datorspel, stickning, teveserier och slösurfning. Gött!

Annars måste jag säga att den här helgen har varit den segaste på mycket länge. Det är helt enkelt omöjligt för mig att komma ur den där känslan av att kropp och hjärna vadar fram i någon slags seg smet. Det som i torsdags började med övertid på jobbet till 23 har fortsatt med på tok för lite sömn varje natt, en krasslig pojke och en helgjobbande man. Alltså en helt slutkörd mamma/fru. Jag hade storslagna planer för helgen som inkluderade städning, sortering, namnbandning av kläder, stickning, räkningsbetalning och parklek. Jag har lyckats städa köket behjälpligt några gånger, plockat upp några böcker i Theos rum, vikt tvätt och tagit en långpromenad in till stan i spöregn för att krassliga pojken skulle få sova i vagnen. That's it.

Och så har jag påbörjat och färdigställt en födelsedagsstickning som, trots att jag följde mönstret, blev för liten. Jag känner mig stick-less och stick-besviken och har tappat lusten lite. Kanske går det att blocka, men det är ju sån där fair isle så det går inte att göra så mycket åt elasticiteten. Vad tror ni?

Hur som helst. Pojken sover middag och jag passade på att ta en liten lur själv. 30 minuter som blev en timme. Känner jag mig piggare? Nope. Men en Berocca Boost senare har jag i alla fall skrivit en matlista och en handingslista så när lilleman vaknar ska vi åka till ICA och handla. Vi tänkte slå på stort och åka till ICA Focus i Gårda istället för våra vanliga MAXI, de har nämligen en viss sorts trasa där som vi inte hittat någon annan stan och inte klarar oss utan.

När man är liten och krasslig orkar man inte riktigt med lekparker. Inte heller när man är stor och aptrött. Så här är en lekparksbild från förra helgen istället.

Men, hallå där! Precis när jag trodde att jag skrivit klart mitt inlägg minns jag att jag i min tröttma glömt att redovisa hur det gick för Theodore på BVC i torsdags. Jättebra. Godkänd på alla punkter. 11,9 kg tung, 84 cm lång, huvudomfång på 46,5 cm, läkarundersökning utan anmärkning och vaccinationen utförd. De ställde som vanligt lite frågor om utveckling och så. Om han gick själv. Ja. Om han ramlade mycket. Ja. Om han talade. Eh, ja men inte vårt språk. Då såg hon lite bekymrad ut, doktorn, men efter att vi kommit fram till att han förstår vad vi säger - och hämtar saker vid uppmaning, vet var mage och näsa sitter osv. - så tyckte hon att vi kunde avvakta till efter nyår och se om talet inte lossnat till dess. Jag är inte orolig över det, jag märker ju att han är med och förstår, det där med att säga ord själv klickar nog så småningom. Fröknarna på dagis höll med och var inte heller oroade. Han är ju bara snart 18 månader och mycket kan hända på väldigt kort tid i den här åldern.

Så, allt bra på den fronten. Nu önskar jag bara att lilleman kunde bli frisk från sin snuva och jobbiga hosta men jag är rädd för att det bara är början vi ser.

Vantarna

Oh shit, det är till och med människor jag inte känner som har anmält sig till vantelotteriet. Nu får jag prestationsångest. Tänk om de inte håller mer än tre dagar? De är verkligen inte perfekt stickade. Jag har aldrig gett bort stickade saker till andra än vänner och en väns vän. Självklart är jag överlycklig om många vill ha tummisarna men vinnaren får inte bli besviken om de inte är världens bästa ok?

Slutdatum hade jag inte ens tänkt på.  Torsdag vid midnatt. Så får ni en vinnare på fredag kväll. Ok?

Om att inte alls vara som vanligt och inte tycka om det så mycket

Jag avundas verkligen alla kvinnor som lever sitt liv som vanligt när de är gravida. Alla dessa stjärnor som jobbar övertid eller går två mil efter vatten varje morgon. Alla de superhjältinnor som är på bra humör hela dagarna och joggar tre dagar i veckan fram till förlossningen. Alla de som också har foglossning och huvudvärk men aldrig klagar eller inte orkar.

Vad har de egentligen som inte jag har? Är jag bara vek och pjoskig som bara knappt orkar jobba heltid och knappt alls sköta hushållet? Är det för att jag är lat som jag bara kan städa i 20-minuterspass innan jag måste lägga mig ner och sucka ett långt tag? Är det för att jag inte anstränger mig nog som jag inte kan prestera lika bra på jobbet? Använder jag bara graviditeten som svepskäl när min hjärna omöjligt kan hålla reda på saker?

För jag är verkligen inte som vanligt. Visst, jag var lat och inte särskilt stresstålig redan innan stickan visade plus, men jag höll banne mig reda på saker och kunde ta i när det verkligen behövdes. Jag styrde upp och fixade. Mitt liv och lite andras. Nu kan jag inte ens hantera det jag har framför mig för stunden - och absolut inte tänka på sånt som kommer sen. Den enklaste uppgiften blir ett berg att bestiga. Minsta stressmoment ger mig halsbränna och smygande panikkänslor. Jag vill bara lägga mig ner på sängen och säga "Nu orkar jag inte mer. Nu tänker jag ligga här och sova tills jag inte är trött längre". Problemet är bara att det inte finns någon sådan punkt. Jag är alltid trött och aldrig pigg.

Nytt liv är ett mirakel och självklart är jag tacksam för att jag faktiskt får vara gravid och att allting gått så bra hittills. Men ingen ska inbilla sig att det är rosiga kinder, svällande former och gullande med små bebissockor dagarna i ända. Det orkar jag inte. Jag överdriver verkligen inte. Det finns mycket lite plats för mysiga framtidsdrömmar och bäddande av spjälsängar. Istället går all energi åt till att vara tung, läcka, ha ont, vara trött, inte komma ihåg osv. Och då har jag inte ens börjat bearbeta att jag faktiskt ska gå igenom en förlossning om en sådär två månader. Att jag kommer att ha en bebis. Vara mamma. Småbarnsfamilj. Det är inte verkligt. Det kommer jag inte klara av så det glömmer vi ett tag till.

Jag är alldeles för upptagen med att komma igenom varje enskild dag.
Att komma upp ur sängen på morgonen utan att bäckenet går helt i tu.
Att se på klockan och inte förstå hur man inte kan vara utvilad efter 8-9 timmars sömn.
Att komma på att det nog blir så av att sova sådär 10-30 minuter i stöten.
Att få på sig strumporna utan för mycket jämmer.
Att klara av att äta frukost halvt i sömnen.
Att uppmärksamma men inte orka ta med den där soppåsen som kan slängas så smidigt på vägen ut från gården.
Att stå en hållplats med spårvagnen, gå de få minutrarna till kontoret och nästan börja grina när jag ser att jag är först och inte kan ta hissen hela vägen.
Att få halsbränna redan på morgonen av tanken på de två uppgifterna som måste vara klara den här veckan. Jag orkar inte jobba övertid.
Att vara orolig över att de är missnöjda på jobbet över att jag inte har några som helst reserver och inte alls kan prestera som vanligt. Att veta att de inte skulle förstå om jag förklarade.
Allt det här innan klockan 11:00 och jag är redan redo att gå hem och lägga mig. Men det kan jag inte. Jag har massor att göra på jobbet och vi har ändå inte råd med fler sjukdagar.

Gnäll gnäll gnäll.

Gnäll.

Fredagseftermiddagsfunderingar

Imorgon har jag en presentation att göra. Jag tycker verkligen inte om att presentera mina idéer på ett formellt sätt framför grupper av människor. Jag har inga problem med att sitta runt ett bord och förklara hur jag menar. Det är bara någonting med manus och pdf-stöd som gör mig obekväm. Jag har slutat att bry mig om att alla tittar på mig. Det var mitt problem i grundskolan och gymnasiet. Nu har jag insett att de inte kommer att se någonting de inte redan sett. Att de förhoppningsvis funderar mer på vad jag säger än att mina kläder sitter illa eller att jag har blank hy. Nej, jag är nervös över att min briljanta idé inte ska framstå som särskilt briljant för att jag inte kan presentera den tillräckligt bra. Tur att jag tänker vara professionell och låtsas som att jag inte alls är orolig över vad de ska tycka. Det är ju faktiskt en bra idé och håller de inte med är det de som förlorar. Nog med det. Rak i ryggen och t a l a l å n g s a m t .

Jag har börjat på två nya stickningar. Det gör att min wip-lista är ungefär 13 kilometer lång. Till mitt försvar "broderade" (för att jag inte kan brodera for shit) ögon på Edwards lilla mongo-tiger igår (en sån här men randig som en tiger. Den blev jätteliten och styv. Behövde inte ens stoppas för att stå.) Ett minus på listan betyder att jag får lägga till två. Självklart.

Eftersom jag strandat med köksgardinen (men inte gett upp helt) började jag på en sovrumsgardin. Självklart. Det är inte riktigt så dumt som det låter för fönstret i fråga är typ 1x1 meter. Bit kaka. Gardinen stickas i ljusblå Muskat från Drops och på rundsticka nummer tre. Jag använder det här mönstret. Men i gardinformat då.

Nystartade projekt nummer två är helt galet olikt mig. Jag är som bekant inte så förtjust i melerade och konstnärligt konstlade garner. Jag gillar dem solida. Alltid. Men inte nu. Jag botaniserade lite i den där garn- och brodeributiken som ligger typ vid Elboden i Göteborg. (Jag får vara värdelös på gator i Götet för jag kommer från Stockholm). Där i en liten rea-korg låg några små ledsna och trassliga nystan och lyste.

De var melerade. (För jag älskar ju melerat).
Färgerna var mörkrosa, ljusrosa och ljusgrönt. (Ja, för jag är ju verkligen så rosa).
De var lite riviga. (För jag vill ju inte alls att mina garner ska vara mjuka).
Och de glittrade. (Självklart. För min röda och blanka hy behöver verkligen glitter för att glänsa ännu mer).

De hade kostat runt 80 har jag för mig men nu såldes de ut för ynka 20. Jag tyckte synd om dem men det var inte alls därför jag köpte två av dem. Jag var helt enkelt kär. De är så tokiga! Värsta cirkusgarnet. Det ser så glatt och skojigt ut att jag blir fnittrig när jag ser det. Mina adoptivnystan ska få bli en liten scarf. En somrig tokrolig glittrande cirkus-scarf. Jag äger inga plagg som matchar med en cirkus-scarf men det struntar jag blankt i. Och det är första gången. Det kan låta som ett sundhetstecken men mitt kontrollbehov muttrar hotfullt någonting om att världen går under.

Nog med det.

Nu ska jag sitta och ha resfeber över en löjlig liten Stockholmsresa. Bah. Jag åkte ju den där vägen varannan fucking helg förut. Med snigel till och med, nu är det ju lyxigt x2000. Vi kan ju låtsas att det är resfeber det handlar om. Jag och ni vet ju att det egentligen handlar om att jag måste läsa på manuset på tåget. Nöta nöta nöta. Och jag vill bara lyssna på ljudbok och sticka cirkus-scarf.

Ält, ält, ält. Nog med det! Nu växer jag upp och inser att det värsta som kan hända är att det går lite fel. Jag faller inte död till marken för det. När det är över har jag en underbar man och en glad nästan-femåring som väntar på mig. Och ett kursintyg i handen. Jag har ju faktiskt sparkat rumpa på elva uppgifter. So what om jag inte smiskar tolvan. Men det lär jag ju göra...











Tokeriet.

Jag lovade bild och bild ska ni få

Här är de! Mössan och vantarna. Tadaa!





















Annars gick jag i ett svagt ögonblick med i en sån där bytargrej. En mjukdjursbytargrej närmare bestämt. Jag ska sticka ett mjukdjur till en stickerska. Jag gick in på hennes blogg och fick genast panik. Hon är jätteduktig!! Prestationsångesten ligger tung över Kortedala denna kväll.