"Tjejvän och pojkvän"

Sötnötterna Theodore och Alma har busat tillsammans på kondiset idag. När det är studiedag på förskolan och regnet öser ner är det nog faktiskt det allra bästa!

Nya briller!

I trettioårspresent får jag av min man två par nya glasögon. Tjoho! Jag har inte trivts så bra i de jag köpte för prick ett år sedan så det är verkligen en bra present. Idag åkte vi in till stan och provade ut två supersnygga par.

Lite kattögda 50-/60-talsinspirerade. Och skitsnygga!

Stora, runda och lite mörkbrunmelerade. Helt knasiga egentligen men helt perfekta!

Lagom till att jag kommer hem från sjukhuset är de klara att hämtas. Jag längtar! Ser ni förresten att jag börjar få tillbaka lite av min normala ansiktsform? Gissa om det är välkommet!

När vi traskat omkring på stan och jag köpt på mig lite garn som jag ska sysselsätta mig med nästa vecka åkte vi hem till familjen Wendel/Andrén där jag blev firad i förskott med smörgåstårta och presentkort på kläder. Så himla perfekt! Vi hade det oförskämt mysigt som vanligt och barnen lekte fint. Det var inte ens världskrig om vem som skulle ha favorittåget.

Favorittåget.

Sådär skönt utmattad

Idag har vi varit ute på stan hela långa dagen. Vi åkte in till Slottskogen och mötte upp Ellen, Ellen, Max och deras föräldrar. Theodores dagiskompis Ebba och hennes bonuspappa var också där.

Barnen lekte, vi fikade och umgicks, tittade på djuren och åt glass. Det var mycket trevligt och klockan hade redan börjat närma sig sju när vi kom hem efter ett stopp på Redbergsgrillen.

Trött är bara förnamnet men det känns gött ändå. Både för att jag är trött av en riktig anledning - vem blir inte trött av att hänga i Slottskogen en hel dag - men också för att jag faktiskt klarade av det över huvud taget. Det hade varit omöjligt för en månad sedan.

Imorgon ska jag vila på förmiddagen, sedan är det utvecklingssamtal på dagis. Spännande!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Loppis galore!

Det är lördag, klockan är inte riktigt tre ännu och ändå har jag haft en toppendag! Flera timmars loppisrundande med Sofia och hennes mamma resulterade i massor av fina fynd. Sofia hittade en tripptrapp-stol från Stokke för 70 kronor (!) och hennes mamma kom hem med bland annat en jättefin badbalja i zink som hon ska plantera blommor i.

Det här kom jag hem med:

Örhängen 10 kronor, halsband 20 kronor. Både örhängena och halsbandet är sådana jag letat länge efter men inte hittat några som känts helt rätt. Förrän nu. PÅ en loppis. För 30 kronor totalt!

Stråhatt 50 kronor. Sommarens favorit redan innan sommaren börjat! Jag planerar att bo i den här hatten. Hitta några fler band att växla mellan för att matcha mina outfits. Fattar ni vad perfekt när det är soligt och man har en dålig hårdag. 

Jättesuperfin plansch med mitt favorit-Mumin-motiv, muminmamman som rensar vinbär i sin hatt. 15 kronor. Nu behövs bara en fin ram så åker den här upp på vardagsrumsväggen. Vi har samma motiv i mindre format på Theos vägg.

Två spel i jättefint skick för totalt 30 kronor. Theodore är jätteduktig på memory så jag tror att han kommer att gilla Mollan-spelet. Dessutom tycker han att det är roligt att räkna och har börjat intressera sig för bokstäver och siffror, så även om han är lite för liten för Fem myror-spelet tycker han nog att det är roligt om vi ändrar reglerna lite.

Tre barnböcker för 10 kronor styck. Blir succé tror jag. Särskilt Djungelboken.

Hårspännen som jag och Theodore delar på. 10 kronor.

Fem nystan raggsocksgarn för 70 kronor. 80 % ull, 20 % nylon. Jag brukar ju inte gilla såna däringa oäkta garner egentligen, men 20 % är ju inte så himla mycket och garnet är mjukt och gosigt.

Fyra nystan superwash-ullgarn för 60 kronor. Blir kanske någonting trevligt tillsammans med det grå raggsocksgarnet?

Fint blommigt tyg för 20 kronor.

Pyjamas åt Theodore för 20 kronor. Han gillar Bamse, och byxorna var jättegosiga. Han kommer att se bedårande ut!

Tunika/klänning/långtröja åt Theodore för 5 kronor! Han är ju lite besatt av Pippi och den här kan han hoppa omkring i i sommar när det är för varmt för byxor.

Blixten-linne åt Theodore för 10 kronor. Lite väl "häftigt" för min smak, men jag tror att Theo kommer att gilla det.

Pippi-tröja för 10 kronor. Den Pippi jag gillar, den gamla.

När jag ändå var ute och for (vi åkte bil mellan loppisarna, värsta lyxen) passade jag på att hämta ut lite paket på posten.

Titta så underbart! 160 stycken knappar för ynka 150 kronor plus frakt. Köpta av en av tjejerna som hjälper till med Hjärtekatten.

Det andra paketet innehöll tre vilsekomna Hjärtekatter. Jag står ju inte längre på adresslistan men då och då dimper det ned några små filurer ändå.

Om några timmar blir det handbollsmys i soffan med en påse chips. Men först ska jag byta knappar i tre köpta koftor som legat i garderoben och skräpat länge nog.

Bioutflykt och Hjärtekatter

Spänd men jätteduktig inför livets andra biobesök.

Idag mötte jag och Theodore upp Livia och hennes mamma Nicole på Bergakungen och såg Piraterna på bio. Båda barnen var jätteduktiga och klarade en och en halv timmes film utan problem. De slukade var sin hel liten popcornlåda var! Efteråt mötte vi Alma och hennes mamma Sofia på McDonald's. Barnen var duktiga där också och Theodore rymde bara en gång.

Det var så himla skönt att komma ut lite efter flera dagar hemma med Theodore utan att ha stuckit näsan utanför dörren. Det har faktiskt inte hänt sedan Theodore föddes, att han inte kommit ut på flera dagar.

Theodore var så himla duktig hela dagen. Gick duktigt och höll mig i handen. Rymde bara en enda gång. Det måste dock ha varit ansträngande att uppföra sig så fint hela dagen för han somnade i vagnen på vägen hem. Inte bra. Jag försökte reparera skadan genom att låta honom leka av sig lite i solen på gården innan vi gick in men det hjälpte inte. Det var ren lögn att få honom att sova på kvällen och efter en timmes fruktlös nattning gav jag upp. Han ligger nu bredvid mig i soffan och ser på Monsters Inc på teve.

Inomhuspojken har en ficklampa.

Igår var också en fin dag. Jag och Theodore duktiga och räknade de sista Hjärtekatterna som bott i min garderob i ett par månader. Ja, Hjärtekatterna förresten, tänker ni, hur har det gått med dem egentligen? Jättebra faktiskt. Så bra att vi till slut inte orkade längre. På ett år fick vi in nästan 1500 katter som skänktes vidare till barnhjärtavdelningarna i Göteborg och Lund. Det är många katter att räkna och fotografera och trots att jag och Susanne tog hjälp av Caroline och Chris så blev det för mycket till slut. Jag blev ju sjuk, Susanne och Caroline gravida och Chris fick jobb.

Vi beslöt oss för att vi var nöjda med vad vi åstadkommit och förberedde oss för att lägga ned. Men det gick inte. Massor av besvikna människor hörde av sig och det blev tydligt för oss att Hjärtekatten-projektet inte var redo att avslutas. Istället hörde jag mig för om det var någon som kunde tänka sig att ta över en del av arbetet - främst att ta emot katter, visa upp dem och leverera dem. Det vällde in intresseanmälningar och nu har vi ett helt gäng toppentjejer som gör ett jättefint jobb! Susanne har valt att hoppa av men jag finns kvar , men i lite mer lagom utsträckning, och det känns jättebra! Nu kan Hjärtekatten inte bara leva vidare - utan växa ännu mer!

Faktum är att jag fått en rejäl nytändning och till och med börjat virka på ännu en egen Hjärtekatt. Trots att jag i somras svor på att aldrig någonsin göra en igen.

Mästerfotografen hjälpte mig att packa upp, fotografera, räkna och packa i kartonger.

Myslördag

Cool kille på spårvagnen.

Igår trotsade vi Göteborgsvarvs-kaoset och  tog oss in till Linné för att hälsa på Cecilia och Christian. Det gick hyfsat bra trots att varvet sprangs bokstavligt talat utanför deras fönster. Det enda kluriga var att komma den sista biten - över gatan.

Hemma hos Cecilia hade vi riktigt mysig. Handbolls-SM-finaler på teve, hamburgare till middag och Theodore i Cecilias knä hela kvällen. Och jag höll stick-kurs för Christian som var riktigt duktig och knåpade ihop nästan en hel ninja på första försöket!

Hemma hos Cecilia och Christian finns inga barn - så vi packade tigerväskan full med leksaker. Bulldozern skulle såklart följa med.

Ninjan. Rapporter säger att det bara är ett ben kvar.

Jag har ju givetvis stickat lite själv också. Den här ugglekoftan åt Theodore till exempel!

Hoo!

Stickad i Drops Eskimo från Garnstudio på Knitpro-rundstickor 5,5 och 7. 6 nystan gick åt - och 24 knappar från Holmens marknad.

Ta en kaka vet jag!

Prydnad., leksak eller huvudbonad?

Fina Annagreta beställde en liten huvudbonad i form av en bakelse. Här är resultatet och den fästs med små hårnålar. Alldeles bedårande tycker jag. Det gick åt yttepyttelite garn så vill du också ha en säljer jag dem billigt. Special price for you. Prydnad, leksak eller huvudbonad - 100 riksdaler inklusive frakt, och då ingår såklart hårnålar.

Nu börjar jag förresten känna mig som mitt vanliga sjuka själv igen. Normalsjuktrött alltså. Inte nästan-behöva-ringa-112-pga-nära-svimningsattack-på-väg-till-dagis-och-sova-flera-timmar-på-dagen-trött. Varje steg känns inte längre som nära på omöjligt att orka med. Jag mår inte illa hela dagen längre och pulsen ligger inte konstant på nära-döden. Nu är det normaldåligt och det är jag faktiskt tacksam över. Allt är relativt, som det heter.

Jag är helt säker på att den här totala utslagningen var en reaktion på att jag var bortrest en vecka.Två långa tågresor gjorde sitt och så är man ju inte riktigt "hemma" när man är borta. Trots att jag blev uppassad och fick hjälp med barnpassning och så vidare så gjorde jag nog lite mer än jag orkade - det är ju svårt att få samma vila som hemma i soffan såklart. Jag börjar se ett mönster nu för det här har hänt tidigare, en gång hemma hos pappa och en gång när jag kom hem från en tidigare resa - och så nu. Samma sak med flera dagars enorm utmattning, kräkningar och hög puls. Allra värst dagen efter jag kommit fram och så lite bättre för var dag i några dagar. Jag får försöka tänka på det.

Men nu ska jag njuta av att känna mig lite som en människa igen. Och i eftermiddag ska vi hem till familjen Saline och mysa!

Lilla trädgårdsmästaren

Idag fick jag prata med Theodore i telefonen. Han var alldeles kvittrig och berättade att han fått en egen vattenkanna som var gul och att han hade planterat blommor med farmor i växthuset. När jag kom hem fick jag de här bilderna mailade till mig. Jag saknar min lilla stora karl - men han har det hur bra som helst. Det sa han själv.

Jag är nyss hemkommen från en dag på stan med fina Johanna och hennes dotter. Vi har fikat och promenerat, varit i lekparken och lite affärer. Jag har en pigg och glad dag idag, efter en supermysig kafferepskväll igår. Det är bra nu!

Vad är det som händer? Inget.

Det har varit lite skralt med uppdateringar här på bloggen på senare tid. Jag har känt mig oinspirerad och lite less på att skriva samma sak om och om igen. Det händer ju inte så mycket i livet just nu. Theodore är söt. Jag är trött. Och så stickar jag. Kollar på teveserier. Väntar. Det är liksom allt. Varje dag. Inte så himla spännande att berätta om.

Och ändå ska jag berätta. För lite händer ju trots allt.

Theodore är hemma hos farmor och farfar - och stortrivs. Han är glad hela dagarna och sover bra på nätterna i sin egen säng. Han äter som en häst och badar i badkaret. Han gick till och med med på att tvätta håret! Det känns så skönt att han trivs så bra och inte har hemlängtan. Men jag längtar. Och två veckor är lång tid!

Jag var hos läkaren och lämnade prover idag. De är verkligen bra de där läkarna på avdelning 132 på Sahlgrenska. Jag kom inte därifrån med så mycket nyheter förutom att medicinen fungerar och att kortisolvärdena är nere på normala nivåer. Och att det inte gick att hitta någonting på de nya röntgenbilderna. Hon skulle tala med överläkaren och sedan med kirurgerna för att få fram en plan inför operationen. Förmodligen blir den av i maj eller juni. Jag tror på juni.

Imorgon kväll kommer ett gäng söta pinglor hem till mig för handarbete och kafferep. Pepp!

På torsdag ska jag åka ända in till stan för att fika med en kollega från ICA Reklamen och hennes lilla dotter. Pepp!

På onsdag nästa vecka ska jag och maken gå på restaurang tillsammans. Bara vi två. Pepp!

Nu ska jag sticka på en bebiskofta som ska skickas till BB-avdelning i Estland. Och sucka över att jag är tjock och ful.

BFF-helg

Nu sitter min fina Jenny på tåget och är på väg hem. Det känns sorgligt men jag är jätteglad att hon kom hit och var här hela helgen. Jenny är min bästa vän i hela världen och det har varit så ända sedan vi träffades den där mattelektionen första veckan i gymnasiet.

Det blev en slapp och ledig helg. Tanken var att vi skulle på punkspelning på fredagskvällen men vi var båda så trötta att vi helt enkelt inte kunde resa oss ur soffan. Kanske var det ändå lite ambitiöst planerat av mig med tanke på hur jag mår. Men hoppet är det sista som dör!

Vi har suttit i soffan, haft Misfits-maraton, pratat och umgåtts. Skojat med Theo, ätit god mat och fikat på Le Pain Francaise. Jag har också varit väldigt trött och stukat foten.

Jag önskar att vi kunde ses oftare.

Och så tog jag mig vatten över huvudet igen

Theodore med ryggsäcken packad med varm choklad. Redo för skogen!

Att jag aldrig lär mig! Här hade jag en söndag då jag hade lovat mig själv att vila så mycket jag  bara kunde. Det har ju, som jag tidigare nämnt blivit lite för mycket de senaste veckorna och jag har inte vilat ordentligt. Jag ville ge medicinerna en ärlig chans och inte ta ut mig, för att se hur mycket bättre jag egentligen mådde. Vad gör jag? Tar ut mig alldeles såklart.

Jag vaknade och kände mig ganska pigg, på förmiddagen får vi ett erbjudande om klättring och familjehäng med Salinarna och det vill man inte tacka nej till. Maken erbjöd sig att åka ensam med Theodore, men jag ville följa med. Inte missar man sånt familjemys frivilligt! Så vi tog bussen till Utby och promenerade sedan mot Gärdsås och klätterberget. Jag visste att backarna var stupbranta och oändliga men det hade jag tydligen förträngt. Jag överdriver inte (så mycket) när jag säger att de nästan tog kål på mig innan jag äntligen var uppe. Jag mådde illa, hade blodsmak i munnen och kramp i benmusklerna. Men upp kom jag.

Soligt och mysigt med glada och busiga barn och klättriga föräldrar. Förutom jag då. Jag var bara glad. Och trött.

Vi stannade i skogen hela eftermiddagen och klockan var närmare fem när jag och Theodore klev av bussen i Gamlestaden. Maken stannade kvar och klättrade en stund till. Jag var helt utmattad med dunkande huvudvärk och öm kropp. Jag såg fram emot att laga en så lättlagad middag som möjligt och sedan parkera mig och sonen i soffan resten av kvällen. Då kom jag på att mina nycklar låg på hallspegeln. Och mannen hade ingen telefon med sig. Vi var utelåsta!

Som tur är var familjen Wendel/Andrén hemma och sällskapssugna så vi fick komma hem till dem och vänta. Där var det supermysigt som vanligt och vi blev bjudna på middag! Tänk vilken tur att vi har dem!

Theodore och Alma vet precis hur man rattar en smart phone.

Vi kom hem vid åttatiden och då var jag så trött att jag inte visste vad jag hette. Kroppen hade också tagit stryk för mina ben var så svullna och vätskefyllda att de såg ut som stubbar. Eller elefantben. På allvar. De var helt uppsvällda ända till knäna. Hualigen så läskigt det såg ut.

Nu är det lite bättre, men inte helt bra. Theodore är precis lämnad på dagis och jag har handlat lite på Konsum. Nu ska jag bara vila i flera timmar. Kolla på Grimm och sticka i soffan. Så det så.

Mys hemma hos Alma

Vi lärde känna familjen Wendel/Andrén under föräldrautbildningen innan barnen föddes. De är också våra grannar och dottern Alma och Theodore går på samma dagis. De är också supermysiga och trevliga att umgås med. Igår var jag och Theodore hemma hos dem och åt mat, lekte och fikade. Barnen uppförde sig exemplariskt och lekte fint hela kvällen, vi kom inte hem förrän efter halv åtta.

Jag är så stolt över min lilla kille. Han är en sån empatisk liten man. Lyhörd (ja, för att vara tre år alltså) och fin. Han lyssnar ganska duktigt och gör oftast som vi säger. Och så är han sötast i hela världen.

Theodore passade såklart på att bada, vi har ju inget badkar hemma.

Efter badet var det sagostund i Almas säng.

Vad som hände sen är det bara barnen som vet ...

Metal head

Nä nu ska jag kolla på sista avsnittet av Metal Evolution och sticka på en tubsjal med det vackra namnet A Thousand Splendid Suns. Sedan ska jag lyssna på mer metal och sticka mer på tubsjalen.

Det är vad jag ska göra hela kvällen. Och kanske twittra lite.

Tusen strålande solar.

Annars kan jag rapportera om att jag är jävligt trött på att ha Cushings, att jag har världens finaste arbetskamrater och att bästa grannfrun Sofia var här med söta lilla Alfred tidigare i dag. Och att jag har världens bästa son som vid nattningen sa att han älskar mig inte bara en utan två gånger.

Och så har jag världens bästa man också.

Over and out.

Jag kan lova att det är mysigt att ligga och snusa på en sådan här.

Bebismys och förnedringsteve

Så var det dags igen. Jag ska sitta framför teven och vara arg och besviken.  Handbolls-EM alltså. Vilken fail det har varit från början till slut. När ska laget växa till sig egentligen och få lite rutin? Aja. Jag ska titta i alla fall. Det är ju trots allt handboll och man får vara glad för det lilla.

Gårdagen avlöpte i ett töcken av trötthet. Jag kunde helt enkelt inte vakna till helt och hållet och helst hade jag sovit hela dagen. Jag är så otroligt trött trots att jag försöker sova så mycket jag kan. Problemet är att jag måste få in så många timmars sömn eftersom kvaliteten är så dålig. I natt sov jag till exempel nästan tolv timmar men det var inte nära nog tillräckligt. Jag vaknar hela tiden och sover oroligt och lätt. Det har med stresshormon-nivåerna att göra såklart. För en Cushings-sjuk är de höga även på natten då de vanligtvis ska vara mycket låga. Dålig sömn i kombination med extrem trötthet är inget vidare i längden kan jag lova.

I dag tog jag mig dock i kragen och tog mig utanför dörren. Hela familjen åkte hem till familjen Saline som fick en lillebror till Alexander för fem veckor sedan (i badrummet!). Alexander är Theodores dagiskompis och de två pojkarna lekte finare än vanligt. Det brukar vara lite småslagsmål och bus dem emellan, men de gillar varandra ändå. Jag fick massor av bebisgos och bevisade att jag hade kvar mina skills när jag fick pojken att somna i min famn. Han kunde gott ha följt med mig hem tycker jag.

De är himla fina och trevliga i familjen Saline. Vi måste hälsa på snart igen.

Nä, jag får väl kolla lite på handbollen då. Och dränka bitterheten i chokladglass.

Sjukhusstatus näst sista dagen

Redan fredag! Hur gick det till egentligen? Förra gången jag var inlagd höll jag på att dö av tristess efter ett dygn, men den här gången känns det som att tiden gått ganska lagom snabbt. I morgon ska jag få åka hem till min familj igen och tillbaka till sjukskrivningsvardagen. Det här är vad jag hunnit med under veckan.

- Samlat otaliga dunkar urin.
- Fått veta att det med hundra procents säkerhet är Cushings jag har.
- Fått veta att problemet med allra största säkerhet sitter i hypofysen.
- Varit med och utbildat blivande läkare genom att berätta om, och visa upp, mina symptom.
- Sett 16 filmer och ett avsnitt av Misfits.
- Stickat ett par tofflor, en fuskpolo och en fingervante.
- Gjort en skiktröntgen.
- Pratat med en trevlig farbror som opererat hypofysen.
- Haft besök av familjen.
- Träffat flera bra läkare och massor av trevliga sköterskor.
- Ätit sjukhusmat.
- Ätit så mycket chips att jag fick ont i käken.
- Sett två handbollsmatcher.

Och snart kommer Sushila hit på besök. Vi ska sticka och skvallra och ha trevligt. Senare kommer familjen hit igen.

Vad som ligger framför mig nu är fortsatt sjukskrivning och lite väntan. En ny magnetröntgen ska göras, med så kallade dynamiska bilder. Låter väldigt Dr House tycker jag. Sedan ska den här kateriseringen (eller vad det nu hette) göras. När de går in genom ljumsken och upp till hypofysen för att kolla runt lite och så. Efter det får jag en kortisolhämmande medicin som ska få mig att må lite bättre inför operationen. Sen blir det operation. Jag har hört att vi har världens bästa neurokirurger här i Göteborg - så det ska nog gå alldeles strålande. Ja, och sen ska jag bli frisk!

Inte illa va?

Sjukhusstickning nummer tre. Fingervante.

Hälsningar från räddharen

Efter att chocken över att sista avsnittet av Big Love slutade som det gjorde lagt sig, inföll sig en tomhet som bara kunde fyllas av en ny serie. Jag letade och funderade. Bläddrade och kände efter. Började se ett avsnitt av någon, fastnade inte och prövade en annan. Sen kom jag på det. Jag har ju en hel säsong av The Walking Dead som jag sparat! Mest för att det är svårt att hitta en tid då jag vågar titta. Inte på kvällen och absolut inte om jag ska sova ensam. Och inte när Theo är vaken.

Jag är en sån räddhare. Jag älskar zombiefilmer, vampyrer, spöken, sekter och andra mystiska och läskiga saker (inte deckare och mord och sånt). Men jag blir så rädd! Jag klarar inte av spänningsmoment av den typ som finns i till exempel The Walking Dead. När man vet att någonting kommer att hända. Då måste jag blunda och hålla för öronen tills det gått över.

Mina nerver fixar inte det där läskiga men jag måste ha det ändå. Så nu när jag är hemma på dagtid och mannen jobbar förmiddag tänker jag frossa i zombier och samhällsförfall. Och kissa på mig av skräck.

Passande nog åskar det utanför mitt fönster. Och spöregnar. Inte som i morse när det var ishalka på gatorna när jag lämnade Theodore på dagis. Jag passade på att stanna kvar lite längre idag igen. Det är så himla mysigt att hänga med fröknarna och barnen när de äter frukost. Dricka lite kaffe och prata en stund. Eller en hel timme.

Kaffe, prat och små barn verkar för övrigt vara dagens tema, för efter dagis gick jag hem till grannfrun Sofia och hängde med henne och bebis-Alfred en stund. Mycket charmiga och fina båda två. Jag blev bjuden på både ärtsoppa och hembakade saffransbiscottis. Mums!

När jag kom hem var det dags för lite välbehövligt plockande i lägenheten. Köket, Theos rum, hallen, vardagsrummet och sovrummet fick synliga golv innan mannen ryckte ut med dammsugaren. Nu känns det som att jag kan andas mycket lättare. Kanske städar jag till och med badrummen imorgon av bara farten. Kanske inte.

Ja och så var ju hon från städfirman här! Nu har vi beställt en storstädning till den trettonde. Samma dag som mitt läkarbesök och luciafirandet på dagis. Jag hoppas att det blir en bra dag som avslutas i ett skinande rent hem. Åh vad jag längtar!

Nu ska jag strax gå och lägga mig i en säng där mina två favoritpojkar redan ligger och snusar. Idag känner jag att livet skulle kunna vara mycket sämre. Idag är det faktiskt ganska bra.

Dagens amaryllisuppdatering.

Ikväll blir det stickning för hela slanten. Och lite vin.

Tjoho! Ikväll möts några tappra pirater upp på Old Corner i Gamlestaden för att dricka ett glas öl eller vin, handarbeta och socialisera. Vi är en liten men naggande god skara som möts för första gången och men jag hoppas att vi blir fler framöver. Idén är ju fullkomligt strålande!

Jo, med Naturhistoriska museet!

Jaaa! Jag och Theo ska åka med Sofia, Alma och lilla Alfred till Naturhistoriska idag. Och vi får låna vagn!

Pepp!

Fyllesticka i Göteborg, någon?

Nu till den där strålande idén jag sprang på här på da Internetz igår. En tjej på Stickdejten berättade om ett kanadensiskt fenomen hon stött på - Drunken Knitters. Ett gäng handarbetare som möttes upp på en pub en fredag i månaden för att ta ett glas öl eller vin, sticka och umgås. Låter inte det fullkomligt oemotståndligt?

Jag vill dra igång någonting liknande här i Göteborg, är det någon som vill hänga på? Jag har tagit kontakt med den här tjejen på Stickdejten så vi är i alla fall två glada sjömän! Jag tänker mig någonting sånt här:

En fredag i månaden möts vi upp på en pub, gärna Old Corner här i Gamlestaden, runt en sextiden sådär. Och så tar vi ett glas, äter något om vi vill (Old corner har förutom vanlig mat/pizza även veganmeny - något för alla med andra ord), stickar och umgås tills vi vill gå hem. Eller tills de stänger. Låter trevligt va?

Nå? Någon som hakar på?

Lugnet har lagt sig

Det har varit en lite stressig vecka hittills. Svårigheter att komma tillbaka till rutinerna efter semestern och olika antaganden jag tagit på mig har gjort att kvällarna varit hektiska, men nu känner jag hur lugnet kommer tillbaka. Livet börjar anpassa sig efter rutmönstret och slutar streta och spreta.

Ikväll har fina Sushila varit här och hälsat på. Vi pratade medan jag hängde upp lite kläder i klädkammaren och Theodore såg på barnprogram på datorn. Åt fisk i kokosmjölk och hade det trevligt. Lugnt och mysigt.

Theodore sover, två matlådor är fyllda med middagens rester och jag ska alldeles strax tillaga omeletten jag ska äta till frukost imorgon bitti. Det är skönast så. Att bara ta fram och värma i mikron på morgonen. Morgonminutrarna är så värdefulla för att slippa stressa. Jag måste ändå gå upp halv sex för att hinna klä mig, äta och sminka mig innan cykeln rullar klockan sju. Fråga mig inte hur det kan ta en och en halv timme (och ändå ge så risigt resultat) men så är det. Jag är slö och långsam på morgonen. Och tycker inte om att stressa.

Ja, omelett var det ja. Med strimlad kassler, tomat och chevré igen tror jag. Det var smaskens imorse!