Och så tog jag mig vatten över huvudet igen

Theodore med ryggsäcken packad med varm choklad. Redo för skogen!

Att jag aldrig lär mig! Här hade jag en söndag då jag hade lovat mig själv att vila så mycket jag  bara kunde. Det har ju, som jag tidigare nämnt blivit lite för mycket de senaste veckorna och jag har inte vilat ordentligt. Jag ville ge medicinerna en ärlig chans och inte ta ut mig, för att se hur mycket bättre jag egentligen mådde. Vad gör jag? Tar ut mig alldeles såklart.

Jag vaknade och kände mig ganska pigg, på förmiddagen får vi ett erbjudande om klättring och familjehäng med Salinarna och det vill man inte tacka nej till. Maken erbjöd sig att åka ensam med Theodore, men jag ville följa med. Inte missar man sånt familjemys frivilligt! Så vi tog bussen till Utby och promenerade sedan mot Gärdsås och klätterberget. Jag visste att backarna var stupbranta och oändliga men det hade jag tydligen förträngt. Jag överdriver inte (så mycket) när jag säger att de nästan tog kål på mig innan jag äntligen var uppe. Jag mådde illa, hade blodsmak i munnen och kramp i benmusklerna. Men upp kom jag.

Soligt och mysigt med glada och busiga barn och klättriga föräldrar. Förutom jag då. Jag var bara glad. Och trött.

Vi stannade i skogen hela eftermiddagen och klockan var närmare fem när jag och Theodore klev av bussen i Gamlestaden. Maken stannade kvar och klättrade en stund till. Jag var helt utmattad med dunkande huvudvärk och öm kropp. Jag såg fram emot att laga en så lättlagad middag som möjligt och sedan parkera mig och sonen i soffan resten av kvällen. Då kom jag på att mina nycklar låg på hallspegeln. Och mannen hade ingen telefon med sig. Vi var utelåsta!

Som tur är var familjen Wendel/Andrén hemma och sällskapssugna så vi fick komma hem till dem och vänta. Där var det supermysigt som vanligt och vi blev bjudna på middag! Tänk vilken tur att vi har dem!

Theodore och Alma vet precis hur man rattar en smart phone.

Vi kom hem vid åttatiden och då var jag så trött att jag inte visste vad jag hette. Kroppen hade också tagit stryk för mina ben var så svullna och vätskefyllda att de såg ut som stubbar. Eller elefantben. På allvar. De var helt uppsvällda ända till knäna. Hualigen så läskigt det såg ut.

Nu är det lite bättre, men inte helt bra. Theodore är precis lämnad på dagis och jag har handlat lite på Konsum. Nu ska jag bara vila i flera timmar. Kolla på Grimm och sticka i soffan. Så det så.