JA GILL INTE!

Så låter det nu. Hela tiden. Han vill inte det ena, han vill inte det andra. Inget är bra och allt är fel. Jättefel. gråta-stora-tårar-och-vägra-fel. Inga knep hjälper och att försöka resonera med honom på ett pedagogiskt sätt är helt lönlöst. Den stora treårtrotsen har börjat och jag antar att det enda som går att göra är att bita ihop och hålla ut till det går över. Det är det jag intalar mig. Det går över.

Trotsperioden verkar sammanfalla med en begynnande förkylning för Theodore sov väldigt dåligt i natt och jag fick natta om honom tre-fyra gånger. Den ledsna och snoriga pojken somnade visserligen om snabbt alla gångerna och mot morgonkvisten kom han till min säng och sov där ända till halv nio, så vi är rätt utvilade ändå.

Frukosten, som brukar vara dagens kulinariska höjdpunkt för den minsta Sharpen i hushållet var fel fel fel. Trots att han själv fick hälla upp yoghurt, cornflakes och dunderhonung och lite filmjölk så var det inte bra. Näpp. Han skulle inte äta för allt var fel. Först när jag sade att vi faktiskt inte hade tid att bråka mer, och började klä på honom ytterkläderna, började han äta. Till slut gick nästan hela portionen ned ändå och vi kom iväg till dagis i tid. Pust.

Väl framme fick Theodore dåligt samvete för att han varit så bråkig och det var idel pussar och gos. "Nu ä i gompisar" konstaterade han och jag höll med. Nu var vi kompisar igen. Lämningen gick bra och den krångliga morgonen var bortblåst.

Jag lämnade Theo med en liten flicka som presenterade sig som Neila från Bosnien. Hon sa att hon gick på den stora avdelningen och skulle snart börja skolan. Hon brukade tydligen leka med Theodore. Det var urgulligt när de traskade iväg tillsammans mot sandlådan.

Herr Kan Själv vill inte.

Bäst som det regnade så kom det en skur

Det började spöregna när mina två små karlar kom och mötte mig på vägen hem från spårvagnen. Vi vuxna ville gärna gå hem och bli torra men Theodore stortrivdes när han hittade en stupränna på husfasaden

Han var inte alls pigg på att gå hem och väl inne fick han ett mycket sällsynt utbrott och bara grät och grät på golvet. Det var ju såklart tråkigt men jag kan faktiskt stolt säga att det ledde till en av de där stunderna då jag faktiskt känner mig som en bra och duktig förälder. Jag förstod ju att anledningen till att Theo var så arg var för att han ville leka ute och att han kände sig missförstådd när vi bara skyndade hem utan att lyssna på vad han ville. Han förstod ju inte att mammas nyfärgade hår förstörde hennes vital linne.

Alltså satte jag mig på golvet framför den ilskna pojken och frågade honom om det var så att han var arg för att han egentligen ville leka ute. Då lugnade han sig lite och sa "ja-a". Jag förklarade för honom att det regnade så mycket att vi var tvungna att gå in för vi blev så blöta. Att jag förstod att han ville leka mer med "duscharna" men att det inte gick. Då blev han lite arg igen men inte ursinnig som innan. Jag frågade honom om han ville se en film av när han lekte med vattnet och det ville han. Den tittade vi på säkert sju-åtta gånger under idel skratt och glada utrop. Och så var det utbrottet över. Det kändes bra.

Nattningen gick också himla bra. Den här gången var det pappan som skötte den medan jag diskade. Det brukar vara dealen - en nattar och en tar köket. Ikväll var det lite gråt och ledsna miner från Theodore och jag tror att det beror på att han har fattat att det inte är någon idé att rymma ur sängen. Han hamnar ju där ändå hela tiden. Det var en arg gråt - inte en ledsen och han stannade i sin säng medan han grät. Han var såklart uppe kanske 8-10 gånger men han sprang självmant tillbaka till sängen när han blev upptäckt. Ikväll tog nattningen bara 20 minuter och Theodore somnade själv i sin säng utan att någon av oss var hos honom. Duktig kille!

Semlor och frigörelse

 Nej, vi kunde såklart inte motstå. När det lokala kondiset vinner årets godaste semla i GP måste man genast bege sig dit och smaka. Eller hur?

Theodore tyckte det där med semla var lite sådär. Han ville ha en bulle men fick en bulle som någon förstört med en massa kladd. Som tur var kunde man torka bort det mesta med en servett tyckte han. Inte skrapa av med en sked. Torka av. Med en servett. Mycket viktigt.

Vår snälla och söta son har blivit en snäll, söt och mycket bestämd son. Frigörelsen har börjat och blir det inte som han vill är det katastrof och skrik och panik. Nu är det dags att börja avväga när man ska ta fighten och när det är ok att curla för familjefridens skull.

Hittills har i alla fall jag varit ganska "snäll" (slapp, lat, rädd - välj själv) och curlat ganska mycket. Förutsett olika situationer och lagt upp dem så att de ska gå så smidigt som möjligt. Låtit pojken få som han vill om det han vill inte är farligt.

Vill han prompt sova i pyjamas och t-shirt och strumpor så får han väl det då. Det skadar ingen och det är bara mina egna snäva ramar som säger att det är "fel". För det är det ju inte egentligen.

Han får gå hela vägen till dagis om vi har tid till det - trots att det tar över en halvtimma istället för mindre än tio minuter. Man måste faktiskt inte stressa bara för att.

Vill han äta kiwin själv (trots att jag vet att den är lite för hård och att han inte kommer att klara av att skeda själv) får han göra det - och sen bli frustrerad för att han inte kan och vilja ha hjälp i alla fall. Men det utbrottet blir aldrig lika stort som det som kommer om han inte får pröva och upptäcka sina gränser själv. I sådana situationer är det bara nyttigt för honom med "kan själv".

Vägrar han däremot borsta tänderna eller envisas han med att klättra upp på vardagsrumsbordet så kommer elaka mamman fram och pekar med hela handen.

I de här olika situationerna känns valen ganska självklara, men hela tiden kommer de där svåra situationerna där jag inte vet om det är att hjälpa eller stjälpa att försöka göra dem så smidiga som möjligt. Ska han få ny mjölk i glaset när han med flit hällt ut det sista? Ska han få en bulle trots att det är mat om en kvart? Ska vi på barnets order byta till Koalabröderna mitt i nyheterna?

När är man för snäll och när är man för principfast?

Jag är så trött, hälsar den värdelösa mamman.

Åh herregud så trött jag är! Den här dagen har sugit musten ur mig och jag har inte ens gjort något extra ansträngande. Jag cyklade till jobbet och jobbade till fyra. So far so good. Jag var så nöjd med att det inte regnade och att cykelvägarna var näst intill isfria. Jag såg fram emot en behaglig hemresa.

Så, när jag sedan cyklade hem i regnet, såklart, surade jag lite men var vid hyfsat gott humör. Tills jag blev nedstänkt av en bil. Tack! Jag kom fram till dagis dyblöt och med igenimmade glasögon. Som tur är var Theodore duktig och kvittrande glad hela vägen hem. Tills vi kom till trappan. Då var allt annat mer intressant än att gå upp och jag såg hur ett trotsanfall var på väg. Jag prövade alla knep, lät honom få valmöjligheter (gå upp för trappan själv eller bli buren) och talade till honom på hans nivå - men ingenting hjälpte. Till slut fick jag helt enkelt lyfta upp honom och bära honom under vilda protester. Väl hemma låg han på golvet och skrek medan jag klädde av mig och började förbereda för matlagning. Efter en stund förstod jag att här skulle ingen mat bli lagad om jag inte mutade pojken glad igen. Så det blev Bolibompa på datorn vid köksbordet. Det var mäkta populärt.

Jag var nästan färdig med maten - stekt fisk med färska rödbetor, kokt potatis och citronsås - när Bolibompa inte var roligt längre. Men det passade ju ganska bra eftersom det var matdags. Trodde jag. det blev ingen mat äten och allt var felfelfel tills jag helt enkelt bestämde att det var läggdags, en halvtimme tidigare än vanligt. En mamma orkar bara så mycket liksom.

I sådana här situationer känner jag mig som en värdelös förälder. Allt pojken vill är ju egentligen att jag ska leka med honom. Umgås med honom. Vara med honom. Men jag måste ju få maten lagad! Det måste ju bli gjort. Suck. Jag önskar att jag bara kunde vifta med ett trollspö och så stod maten där. God och näringsrik. Så kunde jag hänga lite med min lilla kille istället. Och vara en bättre mamma. Det här med olika matkassar man kan få hemlevererade med recept är ju bra och fint men varför har ingen kommit på att leverera påsar med helt färdiglagad god och nyttig mat? Färdiga rätter för fem dagar, bara att lägga i kylen och sedan värma. Toppen!

Men men. Nu sover pojken och jag har diskat undan efter middagen. Nu väntar ett par timmar framför TV4 Science Fiction innan jag kryper ned mellan de obäddade lakanen. I händerna tänkte jag ha en stickning som jag påbörjar för tredje gången kan man säga. Det är en balaclava åt Theodore och den första jag stickade blev lite för liten så jag bestämde mig för att sticka en ny. Den andra blev stor nog att passa mig så den repade jag upp. Nu är jag inne på tredje försöket. Snälla, säg att det där med tredje gången gillt gäller för jag orkar inte sticka en till.

Hur ska det bli den här gången? Place your bets!

Julafton

Så var den äntligen här, julafton! I år har jag verkligen sett fram emot den. Precis som det två senaste åren bestämde vi oss för att fira hemma, bara familjen. Vi har våra släkter alldeles för utspridda och långt bort för att orka flänga runt. Vi vill ta det lugnt och ta till vara på varandra. Skönt men lite sorgligt att inte få vara med sina egna föräldrar under julen.

Morgonen startade tidigt. Theodore vaknade strax efter fem och ville inte somna om igen. Febrig och förkyld efter en veckas friskhet. Som vanligt med andra ord. Vi åt frukost vid sex - ostkaka med frysta hallon - sedan myste vi en stund i vardagsrummet.

Det här är det enda rätta innan klockan sju en julaftonsmorgon.

Men till slut måste det ju faktiskt vara dags att öppna morgonklappen. Ett Micki.kök!

¨¨

Efter lite mer morgonmys bakade vi julgodis. Rocky road och chokladnougatcornflakes.

Sedan åt vi jullunch bestående av fyra olika sillar, fyra olika ostar, skinka, rökt renkorv, pastejtårta, ägghalvor med kaviar, gravad lax, rödbetssallad, sillsallad, vörtbröd, surdegsbröd, prinskorvar och potatisgratäng. Vi var otroligt mätta och har ändå maaassor av mat kvar. Resten av dagen lekte vi och Theodore sov lite i omgångar som han brukar göra när han är sjuk.

När man är sjuk kan man vilja sova lite när som helst och hur som helst. I sitt tält till exempel.

Vi lät honom också öppna paketen lite då och då för att han skulle få leka lite med sakerna och inte bli så överväldigad av alla nya leksaker. Han fick i alla fall en massa fint från oss och släkten. Förutom Micki-köket till exempel: Köks-set med kastrull, stekpanna, skål, slev, visp, måttsats och grytvante. Duplo, böcker, kläder, docka, presentkort på BR Leksaker och jättefin låtsasmat i trä. Mannen fick en grå kofta av mig och jag en grå klänning av honom. Det är nästan så att man kan tro att vi är gifta eller så.

Fina låtsasmaten. Stekt ägg, kokt ägg, korv, bacon, toast, ost, fralla, äggkopp, salt- och pepparströare och en liten bricka.

Dockan som matas med korv.

Fin långärmad t-shirt.

Supersnygga röda jeans.

Världens coolaste flanellskjorta.

Mysig stickad tröja (och lite Duplo).

Bamse och Alfons. (och lite Duplo).

Till middag blev det risgrynsgröt även om ingen var särskilt hungrig. Theodore fick frysta bär i sin och efter det var det raka vägen in i duschen som gällde. Sedan var det godnatt och sedan dess har han försökt sova men vaknar hela tiden av sin hemska hosta. Han och jag låter likadant. Imorgon är det vi som beger oss till jourcentralen för att låta doktorn undersöka oss båda.

Theodore kan duscha själv, som en stor pojke. Han ställer sig under strålen med  håret och allt. Så himla duktig.

Nu ska jag pusta ut och spela lite julaftons-WoW.

Alltså jag har ingen aning. Jag är helt rådlös.

Jag är söt och bedårande - gör nu som jag säger.

Jag har just haft två och en halv timmes sömnkamp med Theodore och hoppas vid allt som är heligt att han sover för natten nu. Det var en mycket otrevlig påminnelse om hur det var för ett år sedan, då vi var inne i sömnbristens och de timlånga nattningarnas tid.

Allt är upp och ned med Theodore just nu. Han måste vara på väg in i någon ny fas i livet för jag förstår ingenting längre. Jag tror att det är dags att börja sätta på sig stora uppfostrarhatten och sätta tydligare gränser. Jag tror att tiden är inne. Jag är ganska ... jag vill kalla det generös (slapp) när det gäller vad Theodore får och får göra. Det har kostat oss bland annat en kamera (som Theodore fick leka med och kastade i golvet) och gjort våra grannar sura (för att Theodore väsnas klockan sex på morgonen varje helg). Vi har en vild och livsglad pojke med en stark egen vilja och det är dags att börja visa honom var gränserna går. Annars kommer vi att få ett litet monster på halsen. Men så är han ju sjuk nu och då ger jag honom i alla fall vad han vill så länge han är nöjd. Jag vet inte vad som är rätt!

Ja, Theodore är alltså sjuk igen. Fyra dagar var han på dagis förra veckan och nu får jag vabba igen. Pojken fick feber i söndags när vi var och shoppade på Freeport och den har kommit och gått sedan dess. Han har inte direkt några andra tydliga symptom, ibland tror jag att han har ont i magen, ibland halsen, ibland munnen. Han är hängig, trött, ledsen och vägrar äta. Det senare är någonting nytt för oss, visst har han ätit lite mindre när han varit sjuk förut men nu vill han inte äta någonting alls. Förutom glass. Och idag ville han inte ens ha det. Jag vet inte vad jag ska tro, om han har ont någonstans eller om han vill testa oss. Vi erbjuder mat, han vill inte ha och pekar på frysen. Vi erbjuder (senare) någonting vi vet att han gillar, han vill inte ha och pekar på frysen. Ibland är han på väg att stoppa någonting i munnen men liksom "kommer på" sig själv.

Gör han det för att han är sjuk eller för att han vill manipulera till sig glass? Har han ont i magen eller testar han våra gränser?

Att barn sover dåligt när de är sjuka är inte direkt någon nyhet, men nu ikväll kändes det annorlunda. Särskilt i ljuset av ovan nämnda situation. Det kan vara ganska mycket gnäll, särskilt när pojken har feber, men det brukar gå över med lite febernedsättande och en stund i famnen. Ikväll gnällde han i en halvtimme och inte ens Panodil-suppen verkade hjälpa. Han somnade till slut och jag tyckte extra synd om honom. Efter en liten stund vaknade han igen och var ännu ledsnare. Gråt, inte gnäll. Han fick komma upp i famnen en stund men inget hjälpte. Det hör inte till vanligheterna nuförtiden att Theodore inte vill somna själv så jag var lite splittrad. För att eliminera de vanligaste orsakerna fick han lite vatten och jag kollade blöjan.

När han kom in i köket sken han plötsligt upp och började prata. Han ville leka med vattnet. Då ringde varningsklockan och jag bestämde att ikväll skulle han somna i sin säng. Sagt och gjort, jag lade ned honom igen. Han blev vansinnig och omväxlande grät och skällde på mig från sin säng. Jag kände inte igen honom alls. Jag gick in några gånger och stoppade om honom och till slut låg han kvar men skrek fortfarande. Då mjuknade jag och lät honom hålla min hand. Då blev han helt knäpptyst och somnade på ett kick - som han brukar. Förutom att han vaknade och skrek så fort jag försökte gå. Till slut kom jag i alla fall ut från hans rum, med känslan av att inte veta om det var han eller jag som vunnit.

Gör han det för att han är sjuk eller för att han vill manipulera sig till närhet? Har han ont, är han orolig eller testade han mina gränser?

Jag vet varken ut eller in. Var sätter man gränserna? Går man efter sin magkänsla som förälder? Jag är helt ny inom det här området och skulle behöva lite coachning. Det kanske inte är optimalt att börja någonting nytt nu när Theodore är sjuk - det bäddar ju för förvirring som denna - men när han blir frisk är det nog dags att vara förälder på riktigt. Hjälp!

Lite Theodore så här för omväxlings skull

Det är mycket "ajaj" just nu. Busfrö var ordet.

Men med mycket "ajaj" - alltså nyfikenhet, upptäckarlust och mental mognad - kommer också stora framsteg. Som att lära sig hur man använder nässpray till exempel.

Och jobbargubbar är fortfarande exakt lika intressanta. Så här kan han stå hur länge som helst. Tills vi måste gå hem.

Raseri nummer ett

Vi är fortsatt förkylda här hemma. Mannen håller ihop rätt bra hittills men vi andra är rätt under isen. Theodore får alla sina mediciner och vi hoppas att han ska vara bättre imorgon. Personligen ber jag till högre eller lägre makter om en lugnare natt med mer sömn för mannen jobbar natt och jag har således ingen att knuffa upp varannan gång Theodore vaknar. Och mina energinivåer är rätt uttömda kan jag lova.

Och på tal om noll energi, Theodore äter så dåligt nu när han är sjuk. Han dricker ganska bra och det är det viktigaste, sedan petar vi i honom någon gröt, macka, glass eller frukt när vi kommer åt. Jag vet inte om det var sjukdomen, lågt blodsocker eller begynnande trots men pojken fick ett vredesutbrott utan dess like idag. Han och mannen hade kommit hem från Konsum, där de fyllt på glassförrådet, och Theodore skulle just få en glasspinne med vaniljsmak. Han smakar och plötsligt blir han vansinnig, slänger glassen på golvet och sig själv kort därefter. Där ligger han och sparkar med benen och gallskriker. Inget ledsen-skrik, inget ont-skrik, inget trött-skrik utan ett ilsket  vredes-skrik.

Han var skitförbannad och vi fattade ingenting. Vi fick inte klappa eller lyfta upp eller ens titta på honom. Han bara skrek och skrek och kastade sig omkring på golvet. Vi vuxna såg på varandra och kunde inte låta bli att småskratta lite medan vi betraktade pojken och funderade på vad som utlöste vreden. Var det fel på glassen? Det var visserligen ingen isglass men vaniljglass har han ju fått förut och gillat så... Till slut var det jag som gav mig och satte mig en bit ifrån pojken med en ny glass i handen. Lite nonchalant sådär. Efter en stund slutade han gråta och gick fram till mig, tog glassen och satte sig i mitt knä. Utbrott över.

Var det här första trotset? I så fall förlorade jag.

Det är nu det börjar - som bob hund sa det

Jaha, så var den här räkmackan över. Vi har ju haft det rätt breezy efter att Theodore började sova exemplariskt för fem månader sedan eller så men nu kommer nästa fas. Kan själv.

Först blev jag förvånad och lite paff när min söta lilla son plötsligt började slänga sig på golvet och skrika när han inte fick sin vilja fram. När han plötsligt vägrade gå åt samma håll som vi. När han prompt skulle ha det på sitt vis eller inget alls.

Sedan valde jag att bli stolt i stället. Han gör som han ska och utforskar var gränserna går. Gränserna för vad han kan göra själv. Och får göra själv. Det kommer att bli otroligt påfrestande och vi vet inte ännu exakt hur vi ska göra och var gränserna ligger, men det är en del av livet. Det är liksom nu uppfostran börjar på riktigt.

Den här Kan själv-fasen för dessutom med sig en massa bedårande saker att bli stolt över. Som att han precis igår fick pejl på hur skeden fungerar. Att han kan rita själv med krita. Att han börjat förstå samband och tar sin schampo-flaska, för den mot huvudet och sedan rufsar sig i håret (som om han schamponerade sig). Att han kan rörelserna till Imse vimse spindel.

Ja, det är nu det börjar ... och fortsättning följer.

En matvägrare efter kampen

Det är fortfarande inte lätt att få i Theodore hans lunch. De två senaste dagarna har det varit lite lättare men idag var det stängt igen. Jag fick ta till 50/50-taktiken och ändå hamnade det mesta utanför.

Knasbebis.

Herr Jag-vill-bestämma-själv

En glad liten bebis ålade omkring på golvet i hallen.

En nyduschad mamma gjorde i ordning lunch.

En glad liten bebis satt i sin hokus-pokus-stol och drack vatten.

En glad liten bebis åt tre skedar mat.

En arg liten bebis ville inte ha fler skedar.

En arg liten bebis upptäckte de fina teckningarna på kylskåpet.

En glad liten bebis skrattade och pratade med teckingarna.

En glad liten bebis skulle äta mera mat.

En arg liten bebis ville inte äta.

En arg liten bebis fejkade trötthet.

En glad liten bebis upptäckte kylskåpet (osv)

En arg liten bebis åt upp maten.

En arg liten bebis såg mamma öppna fruktburken.

En glad och helt exalterad bebis viftade med armarna och gapade med munnen.

En glad liten bebis åt upp frukten i ett huj.

Idag gick det lite bättre med lunchen. Nästan hela matburken åts upp - utan att jag behövde tillämpa 50/50-knepet med hälften mat hälften frukt på skeden. Visst var det massor av gnäll och några tårar men jag märkte att det inte var genuint. Han var inte ledsen - han ville bestämma. Han börjar bli stor min lilla kille!

Alltså, det känns ju inte helt bra att stoppa in skeden i en gnällande mun men å andra sidan kan jag inte bara ge upp och strunta i maten så fort han gnäller lite. Det är ju ohållbart. Så länge han inte är verkligt ledsen får han faktiskt äta när det är matdags. Annars dröjer det inte länge innan han bestämmer allt här hemma. (det gör han ju typ ändå - indirekt)

Det finns ju tyvärr massor av situationer när vi inte vill samma sak. Nu ska du äta, sova, sitta i vagnen, få näsdroppar, ta på overallen osv. Allt är inte roligt jämt och då får jag som mamma se till att det blir gjort - trots gnäll. I vissa perioder är det ganska jobbigt. Som nu när Theodore är inne i en lite mer självständig period. Han vill sitta och leka själv och lyser inte upp lika mycket när jag leker med honom. Jag får kämpa för att få fram lite skratt. Han är inte heller lika gosig längre och trycker bort mitt ansikte när jag ska dränka honom med pussar. Det går lite upp och ned det där men det gör att jag känner mig som en dålig robot-mamma som bara sköter och fixar. Inte sköter om.

Ibland känns det som att Theodore inte tycker om mig längre. Jag vet att det inte är så, och att han fortfarande är så liten att han egentligen intehar börjat visa så mycket ömhet ännu. Visst kan han luta huvudet mot min axel, "pussa" mig med öppen mun och titta på mig med tindrande ögon - men jag är inte så säker på att det är helt medvetet. Att han känner att "nu tycker jag om min mamma extra mycket så nu ska hon få en puss". Det är nog mer en reflex på något vis. Jag har sett lite större bebisar på öppnis som kryper fram till sina mammor och kramar dem. De mammorna säger att det är en ganska ny företeelse så det kommer säkert.

Jag vet att jag är den bästa mamma Theo kan ha och att det enda jag kan göra är mitt bästa. Och det kommer att räcka. Och han tycker om mig. Jag är bara lite extra blödig och känslig. Och min bebis är ju det bästa som finns!

Öppna förskolan och bildtest igen

Jag passar på att testa att blogga från telefonen nu när jag ändå ska rapportera om dagens händelser. Jag fick inte till det där med bilden men kanske den här gången.

Till dagen då. Theodore har varit helt utan symptom efter vaccinationen men fortsätter att sova dåligt. Det är ju lite av hans grej.

Matvägran fortsätter också, men frukt, gröt och välling går fortfarande ner utan problem. Till lunch fick jag i alla fall i honom nästan en hel burk mat genom att ge varannan sked frukt.

Senare på dagen åkte vi till Bergsjön och öppna förskolan. Det var nog den roligaste gången hittills både för mig och Theo. Inga ledsna miner alls. Alma, Lina och My var också där med sina mammor.

Allt är fortfarande lite upp och ned och rutinerna är ur gängorna. Det är bara att vänta ut och längta efter lättare dagar och sömnfyllda nätter.

Peace out!