Trotsperioden verkar sammanfalla med en begynnande förkylning för Theodore sov väldigt dåligt i natt och jag fick natta om honom tre-fyra gånger. Den ledsna och snoriga pojken somnade visserligen om snabbt alla gångerna och mot morgonkvisten kom han till min säng och sov där ända till halv nio, så vi är rätt utvilade ändå.
Frukosten, som brukar vara dagens kulinariska höjdpunkt för den minsta Sharpen i hushållet var fel fel fel. Trots att han själv fick hälla upp yoghurt, cornflakes och dunderhonung och lite filmjölk så var det inte bra. Näpp. Han skulle inte äta för allt var fel. Först när jag sade att vi faktiskt inte hade tid att bråka mer, och började klä på honom ytterkläderna, började han äta. Till slut gick nästan hela portionen ned ändå och vi kom iväg till dagis i tid. Pust.
Väl framme fick Theodore dåligt samvete för att han varit så bråkig och det var idel pussar och gos. "Nu ä i gompisar" konstaterade han och jag höll med. Nu var vi kompisar igen. Lämningen gick bra och den krångliga morgonen var bortblåst.
Jag lämnade Theo med en liten flicka som presenterade sig som Neila från Bosnien. Hon sa att hon gick på den stora avdelningen och skulle snart börja skolan. Hon brukade tydligen leka med Theodore. Det var urgulligt när de traskade iväg tillsammans mot sandlådan.
 |
| Herr Kan Själv vill inte. |
4 kommentarer:
Jo jo, det där känner man ju igen. Klara har dessutom en vilja av stål. Du skulle varit med när vi var vid majelden och hon plötsligt lackade ur och skrek på absolut högsta volym hela vägen hem. I tvillingvagnen, bredvid henne , satt en chockad lillebror och bara stirrade tomt framför sig. Och mat ska vi inte tala om. Hon kan svälta en hel dag om hon inte gillar maten. Men guskelov så var det ju det där med att man älskar villkorslöst, eller hur?
Ja det må jag säga. Tur att jag älskar honom till månen och tillbaka annars hade jag blivit vansinnig på honom vid det här laget. Eller, det blir jag ju - men det får man svälja och ta ut i bloggen senare. Hehe.
Vi väntar fortfarande på det där stora utbrottet ute bland folk, men det kommer nog snart.
Det där med maten är en kamp också, men vi har bestämt att om han inte äter det han bjuds så får han inget annat. Så sparar vi maten och blir han hungrig senare blir han erbjuden samma igen. Vi resonerar som så att om han blir riktigt hungrig så äter han - vi kan ju inte hålls på och dalta med honom hur mycket som helst och laga olika mat eller ge honom vad han vill ha för stunden. Det är ju inte som att han svälter direkt.
Men jobbigt är det, och han vet precis vilka knappar han ska trycka på. Den lille mannen.
Här är det " Jag vill inte" och så räcks tungan ut i tid och otid. Det kvittar om man drar klassikern att " dra in tungan igen så att inte en fågel kommer och bajsa på den" ;) Lovas treårstrots är väldigt milt annars, jag har liksom inte större problem än ovan nämda;) Henne kusin Hilma däremot, cheezez.... Hon är inte nådig! Hon har ett humör som heter duga och kastar sig baklänges och ger sig aldrig typ:( Tycker riktigt synd om min syster ibland ( som också är ensamstående) Det är väldigt tålamodsprövande och tröttande att ha en fas som den och ha barnet alltid förutom varannan helg. Kram
Jo, ärligt talat är nog Theodors trots ganska milt också. Hittills. Men jag är otroligt glad att jag inte är ensam, då hade jag nog exploderat vid det här laget.
Skicka en kommentar