Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.

Jag vill jobba!

Jag är så sjukt sugen på att jobba just nu. Det blir jag ju titt som tätt, men tidigare har det mest fyllt mig med ångest eftersom jag inte har ett jobb att gå tillbaka till längre (eftersom kontraktet med ICA gått ut). Nu ser det ut som att jag kanske har en jättespännande möjlighet när jag blir arbetsför igen och det bara pirrar i skrivfingrarna och drar i kreativitetsnerverna!

Fantastisk känsla såklart, men den väcker frågor som pickar på ångestknappen i hjärtat. "När jag blir arbetsför igen". Alltså när jag blivit botad och börjat återhämta mig. Är jag botad? Har operationen fungerat? Ligger kortisolnivåerna lagom lågt, eller åtminstone inte för högt? Om inte, vad händer då?

Kanske får jag svar på mina frågor nästa vecka, under den inneliggande utredningen. Jag längtar efter klartext men är livrädd på samma gång. Jag vill bli frisk nu. Jag vill jobba nu.

När ångest inte bara är något man drar till med

Det är så lätt att bara säga. Att man får ångest över någonting. Det är ett ord man bara drar till med ganska lättvindigt. Jag gör det hela tiden.

Men jag lider också av riktig ångest. Alltså inte bara lite obehag eller ovilja inför någonting. tidigare i livet fick jag panikångestattacker av att gå ut. Alltså gå utanför min egen dörr. Av att slänga soporna eller gå en promenad. Att stå i kö eller resa var i princip omöjligt. Jag fick svindel, kallsvettades, blev blek och okontaktbar och magen knöt sig i kramp. Så hade jag det rätt länge innan jag förstod att det inte var normalt och att jag kanske borde få någon slags hjälp. Efter några månaders samtalsterapi gick problemen över och jag känner nästan aldrig av dem längre.

Nu har istället en annan typ av ångest krupit fram. Också utan att jag förstått att det varit på väg och utan att jag förstår vad den kommer ifrån eller varför. Men jag vet att den är kopplad till alla mina andra hälsoproblem på något sätt. Som höna eller ägg vet jag inte men allt är såklart sammankopplat. Man kan inte skilja på mental och fysisk hälsa. Allt hänger ihop.

Den här gången yttrar sig ångesten inte lika akut och panikartat. Det är mer som ett krypande obehag och en svaghet i kroppen. Jag blir darrhänt, får svårt att andas och känner oerhört stor oro i kroppen. Rastlöshet och en känsla av att inte stå ut i mitt eget skinn.

Precis så känns det nu. Och jag försöker skriva av mig känslan. Det fungerar sådär.

Jag har bokat in ett vattengympapass till klockan 18.45. Jag vill verkligen röra på mig för att må bättre och förutom cyklingen till och från centralen på väg till och från jobbet så tror jag verkligen att vattengymnastik är den bästa formen av träning för mig nu. Skonsamt för kroppen men ändå både styrka och kondition.

Men jag måste röra mig bland andra människor. Tillsammans med andra människor. Nästan naken i en kropp jag inte står ut med att leva i. En kropp jag inte står ut med att se eller kännas vid. Andra ska se mig när jag inte ens kan se en skymt av mig själv i spegeln på väg i och ur duschen i mitt eget badrum. Jag ser bort men andra kommer inte göra det. De kommer att se allt det hemska jag måste blunda för för att inte gå i tusen bitar. Den här kroppen som inte är min längre. De helt nya formerna den tagit. Alla utslag som aldrig försvinner. Alla nya stora illfärgade bristningarna som dök upp bokstavligt talat över en natt. Allt som jag förtränger så effektivt jag kan blir nu helt uppenbart och publikt.

Och det ger mig ångest. Riktig ångest.

Så på med stenmasken. Stäng in alla känslor, bra och dåliga, i ett hålrum djupt inne i själen. Blunda och gå rakt fram. Gör allt per automatik. Utan att tänka och känna. Låtsas som att allt är fint på utsidan. Som om du inte brydde dig om den där hemska kroppen. Prata med folk i omklädningsrummet. Skratta. Glättigt. Då ser allt normalt ut. Bit ihop. Bit så hårt du kan tills du kommer hem och kan ta av stenmasken. Då är det över. Träningen är gjord. Uppdraget slutfört.

Du har överlevt en gång till.