Om mitt liv hade varit en sorglig film

Jag drömde en så ledsam och dyster dröm inatt. Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset men förflyttades till ett annat för att jag av någon anledning var "färdig" där. Nästa sjukhus låg i Angered, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden, eller hundra år bakåt i tiden.

Byggnaden såg ut lite som en gigantisk lagerlokal och rummen var små och fulla av sängar. Inredningen såg ut som om den kom raka vägen från andra världskrigets sjukhussalar. Fem-sex personer delade på det pyttelilla utrymmet och ibland föstes sängarna ihop till dubbelsängar som man fick dela med två eller fler patienter. 

Man fick nästan aldrig ta emot några besökare men en rödhårig tjej berättade att det spelade ingen roll för hennes pappa ville inte komma i alla fall. Han klarade inte av att hantera att hans dotter skulle dö om fyra månader. Det skar i hjärtat till och med i drömmen. Vi låg ofta ihopkrupna tillsammans och tröstade någon som var ledsen. I stämningen låg en ledsam uppgivenhet men vi hjälpte alltid varandra.

Jag förstod aldrig varför jag var tvungen att flytta från avdelning 132 på Sahlgrenska där jag kände mig trygg. Där omgivningarna var ljusa och luftiga. Där jag blev sedd och omhändertagen av sköterskor och läkare. Där mina pojkar kom och hälsade på mig varje dag. I drömmen kände jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Förrådd. Förkastad. 

Jag visste att jag var lämnad för att dö där, men det var det ingen som ville säga. All personal var kalla och ansiktslösa men jag förstod till slut varför jag lämnats på det här stället. Hoppet var ute för mig och det fanns inget mer att göra. Ingenting hade gått som det skulle och alla hade gett upp. Det var dags för mig att göra detsamma.

Som tur är vaknade jag i min egen säng med en varm liten sjusovarpojke bredvid mig. På övervåningen stökade maken omkring och de ljuden har nog aldrig känts så hemtrevliga.

Jag är så oerhört tacksam och lättad över att jag är frisk nu. Att ingen omkring mig någonsin gav upp. Jag känner mig helt färdig med sjukdomen nu och jobbar bara framåt mot att bli helt återställd. Men hjärnan har utan tvekan en hel del att bearbeta.

Fina minnen

Har ni tre och en halv minut till övers tycker jag att ni gott kan se det här roliga klippet från Eddie Izzards roliga show i Göttelaborrg den 20 december. Den jag var på.

Kommer ni sedan på att ni har lite fler minuter som ligger och skräpar tycker jag att ni ska se lite fler tub-klipp från showen. Jag har länkat åt er här.

Visar det sig sedan att

a, även ni inser att Izzle Dizzle är den roligaste mannen på jorden

b, ni har kollat alla bloggar och läst aftonbladets skvallersidor från pärm till... eh frame till frame, och ändå vill slösurfa lite mer

så rekommenderar jag att ni kollar på några äldre klipp. De är också skratta-högt-roliga. Här har jag fixat så ni har en hög att browsa bland.

Och för er som ändå inte har fått ert skrattsaldo fyllt kan jag rekommendera Mitch Hedberg. Det finns tyvärr bara gamla klipp för ha gick sorgligt nog och dog för ett par år sedan. Mycket sorglig historia, men en mycket rolig man! Här finnes klipp.

Mamma åka hem

Nu har mamma förhoppningsvis kommit hem till sig själv igen. Buhu! Jag tycker att hon ska vara här oftare. Kanske jämt. Det har varit mysigt de dagar hon varit här och Theodore är stormförtjust i sin mormor.

Jag är supermätt efter att ha ätit hela dagen men ändå är jag sugen på mer. Gärna någonting läskande. Typ sorbet och sockerdricka. Men det har vi inte hemma så det är lika bra att ta ett glas vatten istället för jag är nog egentligen mest törstig.

Theodore har ju haft det lite trassligt med sömnen senaste veckan. Sovit lite oroligt och tagit upp till en timme på sig att varva ned och somna - middag som kväll. Jag är alltså lite trött och sliten. Som en present till mig bestämde sig Theodore ikväll att dra till med en riktig dröm-nattning. Dagens tidigare nattingar hade tagit 45 minuter vardera så jag såg framför mig en segdragen stundi kammaren. Tji fick jag. Jag lade ned pojken i sängen och lade mig i min egen för att läsa Gardells Gudbok och invänta gnäll och gråt. Efter några sidor kändes det som om någonting saknades. Det var alldeles tyst i rummet. Pojken hade somnat alldeles själv, på bara några minuter! Lilla duktiga!

Annars har det varit fullt hus här idag. Lagom till att mamma åkte hem kom en hel drös andra mammor hit med sina bebisar. Jag for hit och dit och hade inte riktigt tid att sitta ned och tjattra men det var trevligt ändå, att slippa tomheten efter mamma.

Dagens humör: Bra förutom att jag är ledsen över att mamma åkte hem.

Dagens natt: Lite mindre jobbig än gårnatten.

Dagens väder: Kallt!

Dagens frukost:

KSkogaholmslimpa med korv.

Dagens lunch:

Lite gårdagens spaghetti med köttfärssås.

Dagens middag:

Tortellini fyllda med gorgonzola och valnötter.

Dagens godis: Pepparkakor, julmust, sockerkaka.

Dagens klädsel: Blå fejkdenimleggings, grön-mörklila-mönstrad klänning, svarta strumpor.

Dagens frisyr: Förrst utsläppt med snedlugg sedan samma fast hästsvans.

Dagens smink: Nej.

Dagens bästa: Att mamma var snäll och dammsugade när jag var stressad.

Dagens sämsta: Att mamma åkte hem.

Dagens vill ha: Mamma här jämt. Eller i närheten i alla fall.
Dagens utflykt: För mig: till hållplatsen med mamma. För Theo: ingen, det var så iskallt och så sov han ändå med öppet fönster så han fick frisk luft så vi struntade i utflykt idag.

Dagens handarbete: Inget ännu.

Dagens musik: Små illriga barnröster.

Dagens saknad: Mammis.

Dagens dummaste:

Inget.

Dagens sjuka: Ingen.

Dagens drog: Mamma.

Dagens köp: Inget.

Dagens morgondag: Inga planer än. Kanske en tripp in till stan. Jag känner mig sugen på att köpa ingredienser till Ris á la Malta och två Trisslotter.

Så otroligt hjärtskärande

Ok, nu är jag en mamma med en relativt ny liten bebis men om man inte grinar åtminstone lite när man ser veckans avsnitt av Greys Anatomy har man f*n inget hjärta alls.

En liten prematur född efter 30 veckor som ligger och väntar på att dö. Med allt som ett litet barn har. Ansikte, fingrar och tår. Ögonfransar. Det var så hjärtskärande att jag grät tills jag fick huvudvärk och fick bita mig hårt i läppen för att inte gå ned och väcka Theodore ur hans lugna sömn bara för att få krama på en vaken bebis.

Men jag gick ned och tittade till honom. Han är så söt när han sover.

Jag tänker inte ropa hej men lilleman har sovit mycket lugnare nu ikväll än de senaste 3-4 kvällarna. Jag hoppas att det betyder att han an få lite mer nattsömn nu.

För övrigt försöker Karev rädda bebisen nu genom hud-mot-hud-metoden. Bebisen kämpar på.

(Ja, jag vet att det inte är på riktigt)

"Vi som inte lyckas riktigt här på jorden kanske får det lite bättre i himlen"

Om jag inte vore gift skulle jag vara tvungen att gifta mig med den där krullhårige som jobbar på Ullared. Mitt hjärta blöder!

Nej!

Gör nåt nu för jag kan inte tänka mig en värld utan Morrissey!

Hjärtskärande

Innan jag själv fick barn kunde jag läsa om sjuka och skadade barn och tänka att det var hemskt och sorgligt. Ibland blev jag ledsen men det träffade mig liksom inte. Jag kunde inte sätta mig in i hur det kändes att sitta där och titta på sitt barn som låg där helt hjälplöst med slangar och nålar i kroppen. Jag insåg inte den enorma beskyddarinstinkt och kärlek man känner till ett barn som är ens eget.

Nu när jag läser om till exempel lilla Stella och hennes familj träffar det mig som en slägga rakt i magen och hjärtat. Det är helt ofattbart att som förälder orka med smärtan av att ha ett sjukt barn. Ändå orkar de. Massor av föräldrar orkar och jag är djupt imponerad.

När Theodore låg i magen var vi ett gäng mammor som pratade på familjeliv.se och träffades några gånger. För de allra flesta gick det jättebra och de har söta bebisar nu. Jag har träffat några av dem. Men för en del gick det inte lika bra. En mamma förlorade sitt barn dagen före förlossningen, helt fullgånget. En mamma fick sitt barn på tok för tidigt och han dog tyvärr på grund av en infektion. En mamma fick å andra sidan också sitt barn på tok för tidigt men den bebisen mår prima. Några mammor förlorade sina barn så tidigt att det räknades som missfall.

Och så lilla Stella, som föddes med en sjukdom som heter Hirschsprung. Läs om hennes och hennes föräldrars kamp: del 1 och del 2. Jag antar att det kommer mer så småningom.

Hejja Stella. Och hejja Stellas föräldrar.

Allt står bra till, tack!

Igår var jag och bebisen hos mvc och mätte och kontrollerade. Allt såg ut att gå enligt planerna. Bebisen ligger troligen med huvudet nedåt och ryggen till vänster. Som en liten present fick vi med oss en första hälsobok till barnet. Där fanns info om vår tilldelade bvc-sköterska och ställen där vi ska fylla i saker som sprutor och sånt tror jag. Det blir verkligen mer och mer allvar nu. Alla tar nu för givet att det kommer en bebis. Då kanske jag också borde göra det.

Hemmet är en enda röra och inget rum är en städad fristad där jag kan ställa mig och andas. Ikväll blir det diskning av för fru Sharp. Köket ska bli rent, ehm, städat åtminstone.

Det går trööögt med stickingen. Jag har massor färdigt som kan fotas men inga lämpliga modeller och inget accpetabelt fotoljus. Det kommer. På stickorna sitter lite av varje. En Laminaria, en vanlig gul-och-beige-randig mössa till Edward, ett par Manly mitts som aldrig blir klara för att de är det tråkigaste i hela världen att sticka... ja... och lite annat. Jag ska försöka bli klar med mössan snart. Jag är lite sugen på att sticka en hjälmmössa till bebisen.

Hunteressa har fått alla sina talent points omfördelade och är nu inte längre efterbliven på det området. Sedan sist har hon även fått en ny röd snajdig hårfärg men inte levlat upp till 38 ännu. Dock har hon äntligen lämnat sin hemvärldsdel och befinner sig nu i Eastern Kingdom. Hon har även tagit tag i den där nedrans herbalismen och har kommit upp i nivå 100 eller så. Det går framåt.

På jobbet går det som vanligt. Jag jobbar 75% och det är alldeles lagom just nu. Jag är lika trött klockan 16 när jag går hem som jag innan graviditeten var vid hemgången klockan 18. All good. I början av mars börjar jag jobba 50% istället i tre veckor, sedan börjar föräldraledigheten. Det är planen.

Det gifta livet är toppen och i alla fall jag känner mig mer älskad än någonsin förut. Jag upptäcker fortfarande fina nya saker med min man och även om hormoner kan ha ett finger med i spelet så var jag tvungen att väcka honom en helgmorgon storgråtandes över att det vi har någon gång måste ta slut. Även om vi är 100 år då. Det var så sorgligt!

Och så har jag bakat också. Två chokladkakor som mannen slukade ca 75% av. Den ena med hallon och hasselnötter, den andra med hallon och blåbär. Den första var godast. Den andra jagade han upp mig ur sängen för att kvällsbaka. Allt för sin man.

Jag har även läst tre av John Ajvide Lindqvists fyra böcker och är lika delar äcklad och förtjust. Toppbetyg alltså. Tyvärr såg jag Låt den rätte komma in-filmen också och den var en stor besvikelse. Boken är så otroligt mycket bättre.

Jag har varit förkyld också.

Nu ska jag gå hem och vila, diska och WoW:a. Hoppas Jenny är online igen.

Dagens sorgliga

Bettie Page har avlidit, 85 år gammal. Jag skulle kunna skriva ett jättelångt inlägg om allt jag älskade med henne och vad hon åstadkom men jag är på jobbet - och där ska man jobba. Läs mer om den sorgliga nyheten här.

Om katten

Tack för alla svar angående den stackars lilla katten. Jag har för min del drömt om den hela natten. Jag ringde i alla fall till kommunens ansvariga idag och hon var snäll och trevlig. Hon hade eventuellt någon som skulle kunna hämta katten men det lät nästan som en sån som gör sig av med dem. Hennes råd var i alla fall att sätta in en "upphittat djur"-annons i GP och det har jag gjort. Man vet ju aldrig. Nästa råd var att sätta upp lappar omkring i området och det låter som en bra idé men då måste jag piggna till lite först... för större äventyr och promenader är lite för mycket för mig i mitt sjukskrivna tillstånd.

Självklart vill jag egentligen ta hem katten, och visste jag att det var för typ en dag hade jag nog gjort det, men vi vill inte ha en katt och kan inte ta hand om den och om den gått omkring i området i över två veckor så är sannolikheten tyvärr liten att någon ska komma och hämta den. Då återstår ju bara att lämna in den till en veterinär (för katthemmen är fulla) och det vet jag inte om mitt samvete orkar med.

Planen just nu är att ringa ett nummer till, någon instans som jag inte kommer ihåg vad den heter men de sysslar i alla fall med borttappade djur på något sätt. Där kunde jag, om jag hade tur, hitta någon som letade efter just den här katten. De har telefontid från elva så jag prövar då.

Det var så mycket som jag kunde göra enligt kommunansvariga så jag börjar där... kanske är det faktiskt så att den har en ägare men får gå ute på kvällar och nätter. Jag är nöjd bara den får komma in nu till hösten och vintern.

Vad gör man med en hittad katt?

Idag hittade jag en liten katt utanför torget där vi bor. Den är grå med svarta fläckar/ränder och har ett rosa halsband. Jag kan ingenting om katter men den såg inte helt vuxen ut, eller så var den bara mager. Den är mycket kelig och kommer fram till människor den möter.

Jag såg den vid tvåtiden idag och tanken på den stackars katten nötte i mig så mycket att jag gick ut med sambon vid tio ikväll och letade efter den. Vi hittade den rätt snabbt på ungefär samma ställe där jag såg den sist och några tjejer som hängde där sa att den sprungit omkring där i kanske två veckor.

Om man försöker bära upp katten är den kelig men så fort man kommer förbi ett visst område, som jag antar är dess revir, så vill den ner. När vi lämnade den alldeles nyss slickade den på en gammal behållare för frityrolja så jag gissar att den är väldigt hungrig.

Jag kan ingenting om katter, vad ska jag göra? Min plan är att hitta numret till Polisen här i Kortedala, hitta katten och be dem komma och hämta den. Sambon läste på en katträddningssida att de rekommenderade att man ringer polisen. Förhoppningsvis lämnar de den till katthemmet och inte till en veterinär som avlivar den. Vad är egentligen bäst för katten, att leva hungrig och vild ute när hösten/vintern kommer eller att bli avlivad? Det gör ont bara att tänka tanken på det sistnämnda men tänk om den lever ett hemskt liv?

Tror ni på idén om polisen? Vad skulle ni gjort? Garngalningar brukar ju ofta ha katter, vad gör man?

Idag går mina tankar till Knut

Boy wonder, Prince of the Rodeo, gitarristen i Turbonegro behandlas just nu för lymfcancer. Det känns sorgligt samtidigt som det faktiskt ser ganska ljust ut om man läser artikeln men vem vet. Cancer är inte att leka med. Det var längesedan jag lyssnade på Turbonegro men som av en händelse såg vi senaste dokumentären hemma hos Niklas i söndags. Och nu läser jag det här. Stackars Knut. Jag hoppas att han blir bra snart så att han kan komma och spela för oss igen. Jag vet inte om jag vill gå med på att aldrig se honom med sin gitarr uppe på Pål Pots axlar live igen.

Heja Knut!

Gråååååt!

Livet går upp och ned. Ena minuten är man garnlycklig, nästa är man olycklig. Jag fick just veta av en före detta arbetskamrat att Band of Horses kommer till Göteborg den 5 mars. Wee, tänkte jag och gick in på ticnet.se för att kolla biljettpris. De är slutsålda! De enda Sticky Fingers-biljetterna som är slutsålda. Gråååååt! Den enda tröst jag har är att jag såg bandet sommaren 2006. Men det är ju jättelängesen nu!

Jag är förkrossad!

Återfall

Igår kväll fick jag mycket tråkiga nyheter av familjekaraktär. Det gjorde att jag idag varit väldigt ledsen och ofokuserad. Jag fick faktiskt gå hem tidigare från jobbet. Jag tänkte att jag skulle försöka rycka upp mig genom att träna (det skulle jag ändå göra idag) men efter en halvtimme i gymmet orkade jag inte vara där längre utan åkte hem. På vägen gick jag in till Jourlivs och nu har jag gjort någontign jag inte gjort på länge. Jag hetsåt. Utan att tänka och utan att vara sugen slukade jag chips med dip, choklad och smågodis. Det var knappt gott alls och nu mår jag jätteilla och är ännu ledsnare än innan. Jag har verkligen skött mig bra med kost och träning sedan efter semestern och jag vet ju att det här beteendet får mig att må mycket sämre. Ändå sitter jag här. Illamående och ångerfull. Jag kan inte ens koncentrera mig på att sticka - och det som i princip går på autopilot med det här enkla mönstret.

Kan ingen bara komma och rädda mig ur den här ledsenheten? Tur att mina små älsklingar kommer till mig imorgon. Jag ska kramas kramas kramas.