En liten prematur född efter 30 veckor som ligger och väntar på att dö. Med allt som ett litet barn har. Ansikte, fingrar och tår. Ögonfransar. Det var så hjärtskärande att jag grät tills jag fick huvudvärk och fick bita mig hårt i läppen för att inte gå ned och väcka Theodore ur hans lugna sömn bara för att få krama på en vaken bebis.
Men jag gick ned och tittade till honom. Han är så söt när han sover.
Jag tänker inte ropa hej men lilleman har sovit mycket lugnare nu ikväll än de senaste 3-4 kvällarna. Jag hoppas att det betyder att han an få lite mer nattsömn nu.
För övrigt försöker Karev rädda bebisen nu genom hud-mot-hud-metoden. Bebisen kämpar på.
(Ja, jag vet att det inte är på riktigt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar