En nyduschad mamma gjorde i ordning lunch.
En glad liten bebis satt i sin hokus-pokus-stol och drack vatten.
En glad liten bebis åt tre skedar mat.
En arg liten bebis ville inte ha fler skedar.
En arg liten bebis upptäckte de fina teckningarna på kylskåpet.
En glad liten bebis skrattade och pratade med teckingarna.
En glad liten bebis skulle äta mera mat.
En arg liten bebis ville inte äta.
En arg liten bebis fejkade trötthet.
En glad liten bebis upptäckte kylskåpet (osv)
En arg liten bebis åt upp maten.
En arg liten bebis såg mamma öppna fruktburken.
En glad och helt exalterad bebis viftade med armarna och gapade med munnen.
En glad liten bebis åt upp frukten i ett huj.
Idag gick det lite bättre med lunchen. Nästan hela matburken åts upp - utan att jag behövde tillämpa 50/50-knepet med hälften mat hälften frukt på skeden. Visst var det massor av gnäll och några tårar men jag märkte att det inte var genuint. Han var inte ledsen - han ville bestämma. Han börjar bli stor min lilla kille!
Alltså, det känns ju inte helt bra att stoppa in skeden i en gnällande mun men å andra sidan kan jag inte bara ge upp och strunta i maten så fort han gnäller lite. Det är ju ohållbart. Så länge han inte är verkligt ledsen får han faktiskt äta när det är matdags. Annars dröjer det inte länge innan han bestämmer allt här hemma. (det gör han ju typ ändå - indirekt)
Det finns ju tyvärr massor av situationer när vi inte vill samma sak. Nu ska du äta, sova, sitta i vagnen, få näsdroppar, ta på overallen osv. Allt är inte roligt jämt och då får jag som mamma se till att det blir gjort - trots gnäll. I vissa perioder är det ganska jobbigt. Som nu när Theodore är inne i en lite mer självständig period. Han vill sitta och leka själv och lyser inte upp lika mycket när jag leker med honom. Jag får kämpa för att få fram lite skratt. Han är inte heller lika gosig längre och trycker bort mitt ansikte när jag ska dränka honom med pussar. Det går lite upp och ned det där men det gör att jag känner mig som en dålig robot-mamma som bara sköter och fixar. Inte sköter om.
Ibland känns det som att Theodore inte tycker om mig längre. Jag vet att det inte är så, och att han fortfarande är så liten att han egentligen intehar börjat visa så mycket ömhet ännu. Visst kan han luta huvudet mot min axel, "pussa" mig med öppen mun och titta på mig med tindrande ögon - men jag är inte så säker på att det är helt medvetet. Att han känner att "nu tycker jag om min mamma extra mycket så nu ska hon få en puss". Det är nog mer en reflex på något vis. Jag har sett lite större bebisar på öppnis som kryper fram till sina mammor och kramar dem. De mammorna säger att det är en ganska ny företeelse så det kommer säkert.
Jag vet att jag är den bästa mamma Theo kan ha och att det enda jag kan göra är mitt bästa. Och det kommer att räcka. Och han tycker om mig. Jag är bara lite extra blödig och känslig. Och min bebis är ju det bästa som finns!
1 kommentar:
Det är klart Theo tycker om dig, du är ju mamma! :) Det bästa som finns.
Skicka en kommentar