Alltså jag har ingen aning. Jag är helt rådlös.

Jag är söt och bedårande - gör nu som jag säger.

Jag har just haft två och en halv timmes sömnkamp med Theodore och hoppas vid allt som är heligt att han sover för natten nu. Det var en mycket otrevlig påminnelse om hur det var för ett år sedan, då vi var inne i sömnbristens och de timlånga nattningarnas tid.

Allt är upp och ned med Theodore just nu. Han måste vara på väg in i någon ny fas i livet för jag förstår ingenting längre. Jag tror att det är dags att börja sätta på sig stora uppfostrarhatten och sätta tydligare gränser. Jag tror att tiden är inne. Jag är ganska ... jag vill kalla det generös (slapp) när det gäller vad Theodore får och får göra. Det har kostat oss bland annat en kamera (som Theodore fick leka med och kastade i golvet) och gjort våra grannar sura (för att Theodore väsnas klockan sex på morgonen varje helg). Vi har en vild och livsglad pojke med en stark egen vilja och det är dags att börja visa honom var gränserna går. Annars kommer vi att få ett litet monster på halsen. Men så är han ju sjuk nu och då ger jag honom i alla fall vad han vill så länge han är nöjd. Jag vet inte vad som är rätt!

Ja, Theodore är alltså sjuk igen. Fyra dagar var han på dagis förra veckan och nu får jag vabba igen. Pojken fick feber i söndags när vi var och shoppade på Freeport och den har kommit och gått sedan dess. Han har inte direkt några andra tydliga symptom, ibland tror jag att han har ont i magen, ibland halsen, ibland munnen. Han är hängig, trött, ledsen och vägrar äta. Det senare är någonting nytt för oss, visst har han ätit lite mindre när han varit sjuk förut men nu vill han inte äta någonting alls. Förutom glass. Och idag ville han inte ens ha det. Jag vet inte vad jag ska tro, om han har ont någonstans eller om han vill testa oss. Vi erbjuder mat, han vill inte ha och pekar på frysen. Vi erbjuder (senare) någonting vi vet att han gillar, han vill inte ha och pekar på frysen. Ibland är han på väg att stoppa någonting i munnen men liksom "kommer på" sig själv.

Gör han det för att han är sjuk eller för att han vill manipulera till sig glass? Har han ont i magen eller testar han våra gränser?

Att barn sover dåligt när de är sjuka är inte direkt någon nyhet, men nu ikväll kändes det annorlunda. Särskilt i ljuset av ovan nämnda situation. Det kan vara ganska mycket gnäll, särskilt när pojken har feber, men det brukar gå över med lite febernedsättande och en stund i famnen. Ikväll gnällde han i en halvtimme och inte ens Panodil-suppen verkade hjälpa. Han somnade till slut och jag tyckte extra synd om honom. Efter en liten stund vaknade han igen och var ännu ledsnare. Gråt, inte gnäll. Han fick komma upp i famnen en stund men inget hjälpte. Det hör inte till vanligheterna nuförtiden att Theodore inte vill somna själv så jag var lite splittrad. För att eliminera de vanligaste orsakerna fick han lite vatten och jag kollade blöjan.

När han kom in i köket sken han plötsligt upp och började prata. Han ville leka med vattnet. Då ringde varningsklockan och jag bestämde att ikväll skulle han somna i sin säng. Sagt och gjort, jag lade ned honom igen. Han blev vansinnig och omväxlande grät och skällde på mig från sin säng. Jag kände inte igen honom alls. Jag gick in några gånger och stoppade om honom och till slut låg han kvar men skrek fortfarande. Då mjuknade jag och lät honom hålla min hand. Då blev han helt knäpptyst och somnade på ett kick - som han brukar. Förutom att han vaknade och skrek så fort jag försökte gå. Till slut kom jag i alla fall ut från hans rum, med känslan av att inte veta om det var han eller jag som vunnit.

Gör han det för att han är sjuk eller för att han vill manipulera sig till närhet? Har han ont, är han orolig eller testade han mina gränser?

Jag vet varken ut eller in. Var sätter man gränserna? Går man efter sin magkänsla som förälder? Jag är helt ny inom det här området och skulle behöva lite coachning. Det kanske inte är optimalt att börja någonting nytt nu när Theodore är sjuk - det bäddar ju för förvirring som denna - men när han blir frisk är det nog dags att vara förälder på riktigt. Hjälp!