Så var det dags igen. Jag ska sitta framför teven och vara arg och besviken. Handbolls-EM alltså. Vilken fail det har varit från början till slut. När ska laget växa till sig egentligen och få lite rutin? Aja. Jag ska titta i alla fall. Det är ju trots allt handboll och man får vara glad för det lilla.
Gårdagen avlöpte i ett töcken av trötthet. Jag kunde helt enkelt inte vakna till helt och hållet och helst hade jag sovit hela dagen. Jag är så otroligt trött trots att jag försöker sova så mycket jag kan. Problemet är att jag måste få in så många timmars sömn eftersom kvaliteten är så dålig. I natt sov jag till exempel nästan tolv timmar men det var inte nära nog tillräckligt. Jag vaknar hela tiden och sover oroligt och lätt. Det har med stresshormon-nivåerna att göra såklart. För en Cushings-sjuk är de höga även på natten då de vanligtvis ska vara mycket låga. Dålig sömn i kombination med extrem trötthet är inget vidare i längden kan jag lova.
I dag tog jag mig dock i kragen och tog mig utanför dörren. Hela familjen åkte hem till familjen Saline som fick en lillebror till Alexander för fem veckor sedan (i badrummet!). Alexander är Theodores dagiskompis och de två pojkarna lekte finare än vanligt. Det brukar vara lite småslagsmål och bus dem emellan, men de gillar varandra ändå. Jag fick massor av bebisgos och bevisade att jag hade kvar mina skills när jag fick pojken att somna i min famn. Han kunde gott ha följt med mig hem tycker jag.
De är himla fina och trevliga i familjen Saline. Vi måste hälsa på snart igen.
Nä, jag får väl kolla lite på handbollen då. Och dränka bitterheten i chokladglass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar