Återkomsten av den braiga mamman

I allt smutsigt mörker som omger min sega vardag just nu finns det faktiskt ljusglimtar. Som den här eftermiddagen och kvällen. Efter en jobbig dag med städhjälps-skam och bråk med maken såg jag inte fram emot att hämta på dagis och bråka om middag och... allt som hör vardagskvällarna till när maken jobbar. Jag hade varit stressad hela dagen över att behöva ha Theo ensam, men plötsligt slog det mig. Varför? Jag har ingen tidspress, jag kan låta hämtning och hemgång ta hur lång tid som helst. Jag behöver inte stressa och bråka. Alltså bestämde jag mig för att ta det lugnt, låta situationer spelas ut.

Vägen till förskolan var njutningsfull. Trots att det gör ont nästan överallt när jag går så gjorde The Killers i mina hörlurar att det var trevligt ändå. Jag hade till och med ett fånigt flin på läpparna. Theodore lekte fint med en fröken när jag kom fram. Det såg verkligen urgulligt ut och jag stannade en stund för att vara med. Han bjöd på sandpannkaka med citron och socker.

På vägen hem gick han så duktigt och höll min hand så fint att jag plötsligt fick ork nog att gå till lekparken. I vanliga fall packar jag så snabbt som möjligt ned honom i vagnen och släpar mig den långa kilometern hem. Idag fick pojken åka kana, leka i sandlådan och gunga innan vi fortsatte hemåt. En liten stund i alla fall.

Väl hemma lade sig Theodore på golvet och kunde plötsligt inte klä av sig själv. I vanliga fall hade jag suckat och klätt av honom innan jag slängde mig i soffan och lät honom titta på tv resten av kvällen. Men idag lät jag honom ligga. Gick in i köket och hällde upp var sitt glas juice, hämtade ett pussel och ett memoryspel och satte mig vid köksbordet för att vänta.

Det tog en halvtimme eller så innan han klädde av sig helt själv och kom och satte sig vid bordet. Hängde upp alla kläder till och med. Och jag var inte ett dugg stressad. Det var bara lite mysigt, och efteråt var jag så himla stolt över honom för att han till och med ställt skorna rätt. Min kille!

Vi lade ett pussel och spelade en omgång memory innan det var dags att laga mat. Färsk fylld pasta, en av Theodores favoriter. Middagen var mysig utan några större konflikter och vi var båda nöjda när vi traskade upp för trappan för att se på barnprogram innan det var dags för natttning.

Lite Barnkanalen och Boomerang senare bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och läste saga. Allt utan all för mycket bråk, mest pga av muta i form av spel på min telefon. Tre godnattsånger senare sov Theo, och jag var pigg nog att vara vaken en stund till. Det är verkligen inte varje dag!

Nu sitter jag och tittar på Battlestar Galactica S03 och njuter av att känna mig som en riktigt bra mamma. En sådan mamma som jag vill vara. Bra i min bok alltså. En mamma som orkar ta fighter, som orkar leka, som orkar laga riktig mat, som orkar vara snäll, som orkar lyssna och berätta. En mamma som är medveten och med i nuet. Det är en så skön känsla!

Jag ska nog ta en macka banne mig!