I går kände jag mig som en ganska bra mamma under rådande förutsättningar. Jag var trött och sjuk som vanligt men hade tålamod och motade bort utbrott och tråkiga situationer utan mutor och tomma hot. Det var mysigt och trevligt och jag kände mig stark i min mammaroll. Inget dåligt samvete och inget magont.
I dag känner jag mig som en värdelös mamma. Jag har varit trött och sjuk som vanligt och hade noll tålamod vilket ledde till att jag själv utlöste flera utbrott och tråkiga situationer. Flera gånger gjorde jag saker jag tycker är fel rent uppfostringsmässigt men jag räckte helt enkelt inte till. I dag var 3-4 timmar ensam med min egen snart treåriga son för mycket.
Det var inte som att jag gjorde någonting hemskt eller elakt, och mina tillkortakommanden påverkar inte Theo på längre sikt. Men jag hatar när jag tar fram den där arga mammarösten för snabbt, inte orkar förklara "varför" eller inte har energi nog att göra den där tandborst-fighten tårfri.
Just då vet jag att jag gör fel men jag orkar inte annat. Och så får jag så otroligt dåligt samvete senare, när pojken har somnat och ligger där som den mest perfekta lilla varelsen världen någonsin skådat. Då vill jag bara grina och väcka honom och läsa hundra sagor,förklara hur allt i hela världen fungerar och säga att mamma älskar honom mer än något annat. Men det vet han redan.
Och jag vet att han vet.
Jag vet också att ingen kan vara en bättre mamma åt honom än jag. För jag gör trots allt mitt allra bästa. Det vet jag är alldeles sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar