Mamman kan också äta själv

Fil och müsli med skivad banan i. Det är frukosten denna morgon. Theodore har inte vaknat ännu så det är jag och Internet som hänger vid köksbordet idag. Utanför våra magifikt smutsiga fönster lovar himlen en dagisfärd utan regn den här gången och förhoppningsvis kan jag cykla hela vägen till jobbet utan att bli dyngsur. Snälla?

Annars har vi finbesök av min kusin, doktor Tobias. Han stannar över helgen innan åker hem och fortsätter att bli en färdig doktor. Bara ett år kvar. Sen ska jag ringa honom och fråga allt om alla tänkbara symptom och krämpor som jag eller familjen kan tänkas få eller ha. Man får skylla sig själv om man blir doktor, och talar om det för släkten.

God morgon!

Här sitter vi och äter frukost. Fil med blåbär står på menyn.

Svar såhär innan läggdags

Malin: Byxorna Theodore hade på sig på sin första dagisdag är köpta på Cubus barnflicksavdelning. de kostar ingenting (129:- tror jag) och finns i flera olika fina färger. Jag köpte ett par mörkblå också som syns på bilden av koftorna. Jag vill ha fler.

Knit-Marie: Mönstret finns på Garnstudios hemsida. Här.

Koftorna

Två koftor med matchande mössor är ju färdigstickade och nu är åtminstone koftorna invigda och använda. Den första och finaste - den grå - hade Theo till dagis igår och den randiga hade han idag. Eftersom vi glömde den första på dagis. Jag vet inte om jag är särskilt objektiv i frågan men de är faktiskt jättefina. Det finaste jag stickat tror jag. Eller om det är modellen som lyfter plaggen. Förmodligen både och. Hur som helst är det jag som har skapat dem alla så klapp på axeln till mig!

Just nu stickar jag på oket till en ny kofta av samma modell som den grå. Fast den här är multirandig på ärtgrön botten. Restgarnskofta. Jag är redan trött på färgerna men den blir säkert fin när den fått lite knappar och så. Sen måste jag nog sluta sticka koftor, för hur många behöver egentligen en 1,5-2-åring? En matchande mössa till det randiga spektaklet ska stickas och så några par sockor att ha i stövlarna. Sen vet jag inte mer. En mjuk halsduk att ha till koftan/jackan innan det är dags för overall? Några par vantar kanske? Vantar är bra för när barnen är så här små behöver vantarna inte vara så praktiska. De behöver inte klara att krama snöbollar i flera timmar. Kanske behövs inte ens en tumme. Då är det lättstickat.

Nej nu åter till oket.

Nästa morgon

Klockan är kvart i sju och två ägg kokar i en kastrull på spisen. Theodore sover men jag har varit vaken sedan klockan ringde nollsexnollnoll.

Jag hade bävat lite inför den här morgonen eftersom Theodore vaknat så himla tidigt de senaste veckorna, och varit på riktigt dåligt morgonhumör dessutom. Hur skulle jag hinna göra mig och honom i ordning i tid för att hinna till dagis och jobbet när han bara hänger i min kjolar och gnäller? Då tar allt minst dubbelt så lång tid.

Så jag satte klockan på extra tidigt och höll tummarna för att jag skulle få i alla fall en halvtimme på mig innan pojken slog upp sina stora blå bebisögon. Men som så ofta överraskar min lilla skatt, och han sover fortfarande gott. Han vaknade visserligen både halv sex och sex men somnade om med hjälp av ett nappbyte. Jag sitter alltså här vid köksbordet, färdigklädd och färdigsminkad med håret i ordning, matlåda och frukt packad och frukost framför mig. Fil, müsli, kiwi och snart ägg. Alldeles och fullkomligt ostressad.

Ibland är bebisar (jaja, små barn) verkligen det bästa som finns.

Det gick för övrigt galant på dagis igår. Fröken Mia ringde mig strax efter två och meddelade att Theodore hade vaknat och undrade när vi skulle hämta honom. I vanliga fall hämtar vi honom halv fyra en vecka som denna (förmiddagsvecka för mannen) men den här första "riktiga" veckan hämtar vi honom kvart över två så att dagarna inte blir så långa. Det passade fröknarna bra eftersom de har tre nya inskolningsbarn och dessutom en fröken kort. När vi kom in blev Theodore sååå glad men ville helst fortsätta leka. Vi fick till exempel se honom krama omkull lilla Emil. Det var bedårande.

Nu är äggen klara och uppätna. Ett fick lilla Theo som sitter nyvaken i sin lilla frackpyjamas. Han ska äta frukost på dagis men eftersom han verkligen älskar ägg fick han ett ändå. Strax ska vi borsta tänderna, klä på lilleman och borsta hans vilda man. Sen går vi till dagis.

Dagisproffset

I morse klockan nio kom jag och Theodore till dagis. Tjugo över nio gick jag hem och hängde med mamma. Jag hade hela tiden telefonen bredvid mig utifall att de skulle ringa från dagis och säga att Theo var ledsen och att jag skulle komma. Det var dealen.

Nu är klockan alldeles strax ett och ingen har ringt. Förutom mannen som har ringt flera gånger och undrat om jag inte hört något. Hehe. Hönspappa. Jag har just vinkat av mamma som ska åka hem till Stockholm igen och nu börjar jag bli lite rastlös. Alldeles ensam hemma utan bebis. Och lägenheten är (tack var massor av hjälp från mamma) nystädad. Lunchen är lagad, äten och undandiskad. Det här är lyx!

Jag ska lägga mig på sängen och läsa lite innan jag möter upp mannen för att hämta Theo. Det kan jag behöva efter många dygn av väldigt dålig sömn då Theodore både varit sjuk och allmänt orolig på nätterna. Jag tror att det är mycket nytt att bearbeta när han ligger där och ska sova. Många nya ansikten och platser och färdigheter. Det är inte alldeles lätt att vara ett dagisproffs.

Snabbrapport

Min mamma är här och det är toppen. Det är alltid skönt att ha mamma nära, tryggt på något vis.

Theodore blev sjuk igen igår med feber och ont i halsen. Efter typ fem feberfria dagar. Vi har just varit hos doktorn och konstaterat att det inte är någon bakterie utan ett nytt elakt virus. Frågan är om vi kan fortsätta inskolningen på måndag. Jag har i alla fall nu tagit ut min allra första vabb-dag.

Nu kommer snart mannen hem och då är det äntligen helg. Jag och mamma ligger redan i tv-soffan och äter chips.

Inskolningsdag två

gick lika bra som ettan.

Mannen tog första delen, mellan elva och halv två, sedan var det jag fram till halv fem. Imorgon blir det åtta till halv fyra.

Det märks att det är ett helt annat tempo under dagisdagarna. Theodore är trött som ett väldigt litet tåg när vi kommer hem. Igår fick han lägga sig halv åtta, en halvtimme tidigare än vanligt, och idag redan sju. Han bara bad om att få sova så det fick han. Kanske är sju den nya nattningstiden från och med nu. Det är självklart tråkigt de veckorna jag jobbar till sex (vilket kommer att vara varannan, och varannan till fyra) och kommer hem halv sju, men det är inte mycket att göra åt.

Nu ska jag sura lite över att digitalboxen hänger sig hela tiden men vara glad över att den splitternya datorn är tillbaka från servicen. Jag tror att jag ska sticka lite och se en film.

Inskolningsdag ett

Theodore i sin första-dagen-på-dagis-outfit.

Imorse vaknade vi med ett litet pirr i magen. Vi gjorde oss i ordning och åt frukost med en känsla av att den här dagen var speciell. Theodore fick håret tvättat och hoppade i sina splitternya första-dagen-på-dagis-kläder. Han var det stiligaste jag sett sedan mannen på bröllopsdagen.

Theodores alldeles egna lilla hylla.

Vi kom fram till Varnhemsgatans förskola klockan nio och blev mottagna av en av fröknarna. Hon visade oss Theodores lilla hylla och en krok för regnkläder. De två andra inskolningsbarnen var redan där och Theo satte igång med att leka på en gång. Till vår förtjusning såg vi att ett av barnen på gården går i samma grupp som Theo, trots att hon är lite lite äldre är det fint om de kan leka både på gården och dagis.

Efter en stund var mannen tvungen att gå för tydligen fick man bara vara en förälder. Synd.

Sedan var det fruktstund. Alla barn samlades runt ett bord i köket och så sjöng vi några ramsor om en kanin och en räv. Och en till som jag inte minns. Sedan fick barnen äta äpple i bitar. Jag var mycket stolt och förvånad när Theodore satt helt stilla på sin lilla helt vanliga stol (inte någon barnstol med remmar och spännen osv.) och åt sina äppelbitar. Han var så duktig!

Sedan lektes det lite mer och som jag trodde brydde sig pojken inte nämnvärt om var jag höll hus. Vi gick ut på gården och lekte och det var toppen att utforska gården helt fritt. Tyckte Theo alltså. Sedan blev han trött och då var det dags för lunch. Detta skulle bli intressant, tänkte jag. Hemma måste vi ta av pojken alla kläder och låta honom slänga mat omkring sig för att han ska äta. Och sedan måste vi sanera halva köket. Pasta med köttfärssås stod på menyn och jag sa ett sorgset hejdå till de nya kläderna.

Innan vi satte oss till bords samlades vi på en madrass i lekhallen där vi sjöng en ramsa igen. Den där "jag heter si och så vad heter du". Sedan kom en grön groda fram och sa "jag är en grön liten groda, var så goda" eller något liknande, och då fick vi gå in till köket och sätta oss. Jag var nervös, kanske till och med lite rädd. Theodore skulle sitta på en tripp-trapp-stol. Helt utan bygel och inte en sele i sikte. Skulle han ens kunna låta bli att ramla på huvudet? Det var dukat med tallrikar i hårdplast men riktiga bestick och små glas av glas. Hur skulle det här gå?

Jag lade upp en portion åt Theodore och gav honom skeden. Han började genast stoppa pastasnäckor i munnen med hjälp av fingrar och bestick. Sedan drack han lite mjölk. Själv. Sedan åt han igen. Jag åt min portion. Theodore satt still och åt upp. Fick mer. Åt upp. Stilla.

Det var helt otroligt! Han bara satt där och åt! Kastade inte mat och försökte inte rymma. Jag var så stolt att jag fick tårar i ögonen på riktigt. Och kläderna klarade sig nästan helt - och det med hjälp av bara en liten vanlig haklapp. Succé!

Efter maten var det dags för middagslur och om jag var nervös över lunchen så var det här någonting jag verkligen bävade inför. Theodore var visserligen jättetrött men han har aldrig somnat sådär på en madrass på golvet bland massa andra barn och vuxna. Jag var beredd på en rymlig och skrikling. Inte då. Jag lade honom på madrassen, lade en liten filt över honom och lade mig bredvid. Höll om honom. Fem minuter senare sov han. Många andra barn somnade efter honom. Och så sov han i en och en halv timme då han blev väckt av en liten flicka. Succé igen!

Nu var klockan två och dagisdagen var slut. Theodore ville inte alls gå hem och det kändes bra. På vägen hem bestämde jag att vi skulle fira med fika på kondiset och där träffade vi en av de andra inskolningsbarnen med mamma och storasyster. De hade precis samma plan och vi slog oss ned tillsammans och fikade. Det var jättetrevligt. Den lilla flickan var en månad och en dag yngre än Theo och storasystern var lika gammal som Edward. Det skulle vara roligt om vi kunde träffas någon gång så att alla barn fick leka.

Hemgång. Theodore poserar på dagsigården.

Det var den första inskolningsdagen det. Och det gick jättebra! Nu följer två dagar då mannen och jag byter av varandra. Han och Theo går till dagis till elva, jag byter av vid tjugo över två och så går vi hem halv fem. På fredag är det studiedag och på måndag är första dagen vi ska pröva att lämna Theo en stund. Det kommer att gå hur bra som helst!

Dagisbarn

Theodore ligger i sin säng och sover. Ibland vaknar han av förkylningshostan som envist hänger kvar men äntligen sover han bra igen. Det behöver han, för imorgon är en stor dag. Imorgon blir han ett dagisbarn. Jag blir förskolebarnförälder. Jag och mannen ska båda vara med under första inskolningsdagen som är från nio till två. Det känns fint och bra. Jag hoppas bara att förkylningen är helt borta imorgon så att han inte är så mammig/pappig. Annars får det gå bra ändå. Det ska bli spännande!

Annars har vi repat oss rätt bra, mannen är piggare och jobbar och jag håller ihop trots tungt huvud och rinnande näsa.

Jag vill förresten rapportera om ännu en sak som Theo kan. Han vet var han bor! Vi gick hem från Konsum och pojken fick gå själv eftersom det är tråkigt att åka vagn hela tiden. Vi gick över gården och han följde snällt efter mig. När vi närmade oss vår port bestämde jag mig för att gå vidare och låta honom leka lite vid klätterställningen men Theodore gick bestämt mot vår port och stannade utanför. Alltså, det tog mig ett par veckor innan jag fattade vilken port som var vår. Alla är ju likadana. Duktig!

Theodore börjar förstå så mycket och det är roligt att göra saker med honom. Han förstår precis när jag säger att vi ska ta hostmedicin - då går han mot kylskåpet och sträcker upp armarna. Eller när vi är på övervåningen och jag säger att vi ska gå och sova - då traskar han fram till trappgrinden och börjar fippla med låset. Duktiga karln! Dessutom börjar han bli en hejare på att äta själv och han är i princip proffs på att dricka ur glas. Min lilla kille!

Vi ses imorgon, då får ni se bilder på dagisbarnet!

Ett-stuga, två-stuga, tre-stuga ...

sju-k-stuga.

Den här helgen skulle jag åka med jobbet på barnmodemässa i Köpenhamn. Det blev inget med det. Inget barnmode, ingen oavbruten nattsömn i sköna lakan och ingen hotellfrukost. Mannen har smittats med barnets förkylning och jag kunde omöjligt lämna en sjuk man att ta hand om en sjuk son. Jag är besviken men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Snörvlar gör jag dock, eftersom det verkar som att jag står på tur.

Theodore hostar och snorar vidare men verkar aningens piggare. Mannen har varit helt utslagen större delen av dagen och jag har börjat få nästäppa och sträv hals. Hej familjeförkylning.

Det här har vi inte tid med så jag dricker Echinagard för allt vad tömmarna håller. Hål tummarna!

Nu är det klippt!

De svallande lockarna är borta men luggen är kvar - och den lilla pojken är mer bedårande än någonsin. Theodore-karaktären är kvar och det känns skönt. Själva klippupplevelsen gick bra under omständigheterna. Pojken är ju sjuk och sover därför lite mer oförutsägbart, han somnade i vagnen typ 20 meter från frisörsalongen (Salong Edward i Linné, för övrigt - rekommenderas varmt). Han fick sova medan mannen klipptes och sedan väckte jag honom. Kombinationen av sina föräldrars nyvaken-humör och förkylningen gjorde att han grät sig igenom sin första klippning. Han brukar annars gilla när man borstar och fixar med hans hår. Han satt i alla fall helt still hela tiden och efter en belöningskaka från The English Shop såg livet lite ljusare ut. Slutsatsen är i alla fall att vi är mycket nöjda med salongen och de två pojkarna Sharp är hur snygga som helst.

Idag gör vi inte mycket här hemma. Theodore är fortfarande sjuk. Ingen feber men en rosslig hosta och snor och dregel i en aldrig sinande ström. Han är trött men mysig och sover nu bredvid mig i soffan.

Mera bilder på koftan

Bilderna blev inte särskilt bra men lilleman var duktig som ställde upp trots sin förkylning. Koftan är lite stor i halsen men en halsduk på det så håller den säkert både den här och nästa höst.

Sjukstugan

När man är sjuk och hängig är det skönt att vila lite i soffan hos mamma. Speciellt när man har fått en specialbyggd liten bädd.

Här bor en liten krasslig pojke. Han hostar och snorar och dreglar och gråter. Vi har haft på känn att någonting varit på gång ett par dagar eftersom han sovit dåligt och varit lite extra krävande. Vi visste dock inte exakt vad som var på gång eftersom samma tecken kan tyda på allt från begynnande sjukdom till nya tänder eller en jobbig utvecklingsfas. Men nu vet vi. Lilla stackaren är förkyld och det verkar vara lite strul med magen också, som det kan vara när man är sjuk.

Natten var inte så rolig men nu på morgonen är det lite bättre efter lite juice, vindruvor, hostmedicin, smärtstillande och en lur i soffan.

Idag kurerar vi liten man och hoppas att han är pigg nog för sin första tur till frisören i eftermiddag.

... då kan det till och med hända att man slumrar till lite.

Stickad tvååringskofta nummer två

Nu är kofta nummer två färdigstickad, trådfäst och knappad. Precis som den förra är den stickad i ull, Karisma från Drops. Knapparna är utav trä och köpta på Knapp-Carlsson. Mannen var med och bestämde. Den förra koftan är klart finare men jag är ändå nöjd att jag lyckats sticka färdigt ännu en kofta. Nu stickar jag på den matchande mössan i samma stil med förkortade varv.

Bilderna är tyvärr lite dåliga eftersom de är tagna inomhus i glödlampe-sken klockan tio på kvällen. Kanske kan jag övertala Theodore att modella imorgon ...

Knapparna i närbild.

Klättraren och chatterboxen

"Ajaj, Theodore, du måste sitta ned i soffan."

Theodore är en fenomenal klättrare till föräldrarnas stora skräck och fasa. Lådor, soffor, fåtöljer, sängar, leksaksgarage, köksstolar. Ingenting går säkert. Han klättrar upp och ställer sig på sina vingliga ben - och vi måste hela tiden vara en centimeter bakom för att se till att han inte ramlar och slår sig på riktigt.

Han är inte bara en hejare på att klättra, han är en riktig liten tjattermästare också. Det är ganska imponerande faktiskt att en 16-månaders storbebis kan ett helt språk, främmande för hans föräldrar. Här pratar han i sin fjärrkontrollstelefon, gud med vem, och gud vet vad de säger.

Apropå någonting helt annat så har jag nu lärt mig sticka flätstickning. Resultatet blev de här vita sockorna i Drops Karisma.

Stora dagiskillen

Nu är det bara lite mer än en vecka kvar innan min lilla bebis ska börja på dagis. Är inte det helt sjukt? Håller inte ni som läst bloggen lite längre med om att det var typ ett halvår sedan han föddes? Högst. Hur som helst så är han stora killen nu och stora killar börjar på dagis. Hittills har vi föräldrar ingen ångest alls över det utan tror att han kommer att stortrivas bland alla barn och allt roligt som finns att göra.

Vi har börjat se över saker som behöver fixas inför första förskoledagen. Namnlappar har beställts, regnkläder köpts och viktigast av allt - en ny liten ryggsäck hänger i hallen. Klart man måste ha en ny ryggsäck första dagen i skolan. För han börjar ju faktiskt förskolan.

Kolla in coolaste ryggan i Gamlestaden.

Och kolla in coolaste killen i Gamlestaden. Han gillar faktiskt sin nya ryggäck och ville ha den på sig flera gånger. Mammas lilla söta docka!

En annan sak stora killar år göra är att åka till Liseberg och faktiskt åka lite karuseller. Det regnade men det gjorde ingenting för Theo hade ju bästa regn-setet. Först åkte vi Kaninresan och det var lite spännande, men det var först när vi stod i kön till Farfarsbilarna som det blev roligt på riktigt. Pojken sträckte sig efter bilarna och pekade och hojtade. När vi väl satt i en av dem var det så roligt att han studsade i mitt knä. Självklart styrde han duktigt i kurvorna.

Mamma och pojke åker Farfarsbil. Stor succé.

Regnkläderna invigdes alltså på Liseberg men även idag kom de väl till pass då vi tog en liten Bobby car-tur till lekparken mitt emot dagis. Det var första gången vi kom på tanken att knyta ett snöre i bilen och dra Theodore - så att vi skulle ha lite bättre koll på var han tog vägen, och för att han inte skulle bli trött i sina små ben, och för att det skulle gå lite fortare. Han var stormförtjust. Det här var till och med bättre än Liseberg.

Om man har en Bobby car och en sydväst spelar det ingen roll att det regnar.

Snart kommer vi att gå den här vägen varje morgon.

När man är så stor och duktig blir man ibland lite trött. Då är det skönt att lägga sig på en kudde i soffan och kolla lite på teve som de stora gör. Själv ska jag omgående lägga mig i sängen och läsa bo nummer åtta i Sookie Stackhouse-serien. Hade det inte varit för den förträffliga Sushila hade jag haft små-ångest över att alla åtta böckerna väldigt snart är lästa - men hon har mycket vänligt lånat ut flera short stories och bok nio och tio till mig. God bless the child.

Berocca buzz

Idag, denna sista dag för rapportering av Berocca Boost, tänkte jag summera mina observationer. Berocca Boost är tänkt att vara mentalt uppiggande och innehåller B- och C-vitaminer samt Guarana.

Jag testade brustabletten på försökspersoner både hemma och på jobbet och trots att de flesta uppgav att de inte kände någon större effekt kom ett flertal tillbaka och ville testa igen. Ingen uttryckte någon större skepsis och de flesta var överraskade av den goda smaken.

Jag själv testade vid ett flertal tillfällen men kände ingen överväldigande effekt. Jag tror dock starkt på placebo-effekten och kommer säkert att använda slut på alla tabletter i "mitt" rör. Jag ger också plus för smaken, jag brukar avsky brustabletter av alla former men de här smakade faktiskt helt ok.

Slutrapporterat.

Theodore tar en paus i sitt telefonsamtal för att svara på en av livets viktiga frågor

Semesterstängt

Theodore med svallet. Klippa eller inte?

Mitt liv har (välbehövligt) varit näst intill datorfritt den senaste veckan. Först låg jag utslagen med 39 graders feber och världens ondaste hals och sen åkte familjen på semester till föräldrar och svärföräldrar.

Jag och Theodore åkte hem till pappa och Jeanette för att bli ompysslade. Vi gick på skogspromenader, plockade bär, badade, var på marknad, åt godsaker och träffade släkt. Jag hade gärna stannat ett tag till.

Nu är vi dock hemma igen och tar tillvara på de här sista veckorna av årets sommarsemester. Jag och Theo har hela nästa vecka tillsammans innan jag börjar jobba och han inskolas på dagis. Det är mycket som ska fixas till dess. Regnkläder ska köpas och kläderna inventeras och märkas. Sen är det ju den där stora frågan om håret. Ska vi klippa Theodore till dagisstarten? Vi vacklar fram och tillbaka hela tiden. Ingen chans att lockarna ryker - men hur gör vi med luggen? Vi vill inte ha någon rak kort lugg (det går inte ändå med de här lockarna) men långluggen börjar bli aningen opraktisk. Hur ska vi göra nu då - klippa eller inte?

Skor har vi däremot precis fixat. Pojken har ju haft sandaler hela sommaren och när jag skulle trä på de blåvita skorna här om dagen så var de för små. Dags för de första gympadojjerna tyckte vi. Och här är de. Helt galet söta eller hur?

I handväskan på tåget

Vampyrböcker och snutte.

Ingen lek alltså

När man som vuxen haft 39,3 graders feber i ett dygn är man inte så jäkla kaxig.

Men nu är temperaturen mer skäliga 37,9 och jag sitter med hela stora familjen på tåget mot Munktorp. Imorgon åker jag och Theo hem till min pappa och myser.

På tapeten

Tavla på väggen, mannens gamla leksaker på byrån ... och en dator?

Äntligen, äntligen har vi fått upp tavlorna i Theodores rum. De som legat och väntat i över ett halvår säkert. Nu är de i alla fall uppe och Theodore är förtjust. Det är tre olika Mr. Men (eller två Mr. Men och en Little Miss om man ska vara noga).

I rummet finns annars inte mycket mer än ett skötbord, en bokhylla och två byråer. Och lite leksaker och en säng såklart. När man frågar Theodore var nappen ska vara lägger han den där. Han är så himla duktig. Han somnar alltid med en napp i munnen och en i varje hand och när han vaknar och vi kommer in för att hämta honom slänger han ned dem i sängen. En är kvar i munnen men när vi frågar var nappen ska vara åker den också ut och ned i sängen. Han är så himla duktig. När vi säger åt honom att hämta sina skor gör han det. Mina skor också. När vi bytt blöja är det han som slänger den i blöjhinken, men vi måste öppna för locket är lite trixigt.

Theodore lägger nappen i sängen.

Det kan hända att han har ganska många nappar där. Det händer lika ofta att vi inte hittar en enda.

Den matchande mössan

Här är den. Stickad i samma garn som koftan men med tonvikten på den mörkblå istället för den grå färgen. Det kommer att bli fullkomligt bedårande i höst.

Theodore äter frukost

Varning True Blood-spoiler! (och stickning)

Ni som inte vill veta vad som händer i TB-böckerna från bok tre (säsong tre i tv-serien) och framåt bör sluta läsa nu.

Ok, har ni fattat? Sluta nu. Här. För på nästa rad kommer jag att babbla saker om vad som händer i de kommande böckerna. Inte för att allt stämmer mellan bok och serie men en del är detsamma och eftersom vi ännu inte vet vad så råder jag er att inte läsa mer. Ok? Nå:

Gah! Jag kan inte fatta att Sookie och Bill inte är ett par längre! Jag har just börjat på bok nummer fyra och förutom alla andra konstigheter som pågår är Bill i Peru och Sookie singel. Alltså. Jag vet att det är Sookie som är huvudfiguren och att bok nummer tre var full av snaskigheter som skulle vänja en vid att Bill inte längre var number one, så att säga. Men! Sookie och Bill är ju Sookie och Bill och det är det som är TB! Det är så det alltid har varit och nu är allt ställt på huvudet i min lilla TB-värld. Kanske är de tillsammans igen i slutet av boken. De är ju trots allt Sookie och Bill.

Ja, jag har en tendens att grotta in mig i olika ämnen och företeelser och blir helt hooked och världsfrånvänd i perioder. (Ramones, Danzig, stickning, Henrik den åttonde ... till exempel) Men det gör ingenting. Det är en del av min charm tycker jag. Helt klart. De i min omgivning får hänge sig eller stå ut.

Förutom att läsa och förfäras har jag stickat lite. En liten mössa matchande den grå koftan är färdig och en ny kofta sitter på stickorna. En mörkgrå/blå sån här. Dessutom stickar jag på ett par ljust ärtgröna tumvantar åt Edward.

Det var allt för ikväll. Imorgon bjuder jag på en film av Theodore som äter gröt till frukost.

Hualigen!

Vid middagen satte Edward vad som visade sig vara en skinkbit i halsen. Det var oerhört läskigt, mannen fick ta till Heimlichmanövern medan jag stod redo att ringa en ambulans. Som tur är lossnade skinkan och allt ordnade sig till det bästa. Men det var nära ögat och jag är sanslöst tacksam att min man är utbildad i sådana här saker och handlingskraftig som få.

Nu till mer lättsamma ämnen för att glömma det skärrande och läskiga.

*rys*

Så.

Idag var hela stora familjen Sharp på Åbybadet. De stora pojkarna sprang genast iväg och åkte allt de fick åka. Jag och Theodore gick till bebishörnan. Där var han en riktig fegis och gnällde och hackade tänder i det 25-gradiga vattnet. Det här skulle bli en lång dag, tänkte jag. Vi lämnade bebishörnan och steg ned i varmvattenbassängen istället. 34 grader varm. Där gnälldes det inte men Theo satt fast som ett frimärke på mig. Det var i och för sig mest mysigt. Efter en stund visade han tecken på lite mod så jag lät honom hålla i ledstången och höll honom någon decimeter från mig.

Innan jag visste ordet av var lilleman kaxigheten själv i vattnet. Med hjälp av en simring flöt han omkring och hojtade och vi gick tillbaka till bebishörnan. Där var han kungen av vattnet och åkte kanor och stänkte vatten för allt var tyglarna höll. Vi badade i nära nog tre timmar innan alla var trötta och vi åkte hem. Theodore var till och med jätteduktig i omklädningsrummet och gnällde inte en enda gång förrän vi nästan var helt klara.

Nu har vi kommit hem och ätit pizza (med tillhörande läskighet) och sitter nu bänkade framför den första Harry Potter-filmen. Vi började titta igår men den var så hysteriskt lång så ingen av oss orkade se hela. Klockan var närmare elva när vi stängde av och då hade den pågått i en hel evighet. Eller två timmar i alla fall. Sjukt långt för att vara en familjefilm tycker jag.

För övrigt har Theodore nu kommit på att han kan resa sig i vagnen så nu åker selen fram. Himla populärt kommer det att bli. Jorå.

Mer nya grejer

Mamman och de små pojkarna på en trång spårvagn. Mycket sånt de senaste dagarna.

Jag blev så himla bortskämd med nya skor häromdagen och igår slog snällhetsministern till igen och jag fick en ny baddräkt. Det är ju trots allt sommar och då kan det ju trots allt hända att man vill bada och min baddräkt är ju trots allt en mammabaddräkt som inte alls passar mina post-graviditetsformer.

Den nya baddräkten är av halterneck-typ, är marinblå och vit och lite prickig på sina ställen. Den kommer från Salta bad av Evida och köptes på Eva nette i Olskroken. Jag hittade ingen bild på baddräkten och tänker då rakt inte ställa upp som modell men jag hittade däremot en bild på en bikini av samma märke och design. Så här typ, men baddräkten är lite mer femtiotalsk:

Semesterlainen

Edward och utsikten från halva höjden ungefär.

Theodore var väl lite sådär impad. Men så satt han ju och laddade inför världens bajskatastrof också.

Åh det är så skönt att ha semester! Få vara vaken lite senare på kvällarna, aldrig vakna av klockan, vara tillsammans med familjen hela dagarna och bara vara. Läsa böcker på kvällarna utan sovstress. Eller mja, det har inte blivit så jättemycket läsning för jag har längtat så mycket efter att umgås med min man efter den här sommarens alla gäster och helgen då mannen var i Stockholm. Jag älskar att umgås med min man. Men hur som helst. Jag har kommit kanske två tredjedelar in i bok nummer två om Sookie. Hon är i Dallas och utsätter sig för farligheter. Samtidigt dreglar jag över varje nytt avsnitt av TB-teveserien så fort de blir tillgängliga. Jag älskar TB!

Idag grillade vi korv på gården till lunch, bakade tårta och åkte sedan in till stan. Där åkte vi Göteborgshjulet (jag och de två barnen) där Theodore skapade bajskatastrof, åt glass och köpte lite nya grejer till mig. Närmare bestämt två nya bh:ar på Change (en kupstorlek mindre, så jag är tillbaka där jag var innan jag blev gravid. Ja, inte form-mässigt då men storleksmässigt) och ett par skitsnygga Converse på Nilsson. Kolla här bara vad snyggt:

Mina! Och med 70 % rabatt!

Det är bra att han dricker ordentligt när det är så varmt och kvavt

Gräsänkan rapporterar

Den starkt lutande bryggan i klätterställningen på gården är numera inga problem att ta sig över.

Dagen började med en trevlig sovmorgon till halv nio. Tack bästa son. Tyvärr hade då mannen redan styrt kosan mot Stockholm så vi hann inte ses.

Det regnade och regnade men jag och Theo tog oss ut till Konsum ändå under förmiddagen eftersom vi behövde mat och blöjor. Och lördagsmys till mig. Sedan lekte vi till lunch varefter pojken sov middag och jag städade lite och stickade.

Efter luren lekte vi på gården och Theo hade sönder ett barns ballong. De gick bra ändå. Sedan åkte vi in till stan och spatserade lite. Theo fick en sån där leksak med djur som poppar upp om man vrider eller trycker på olika knappar. Han bemästrade den genast trots att den var från 18 månader. Någonting annat han bemästrar är numera att släcka lampor och öppna ytterdörren. Hur blev han så lång?

Sedan vi kom hem från stan har vi ätit, duschat och myst. Nu sover pojken och jag myser vidare. Med läsk och chips. Mycket nöjd.

Snart blir det film och stickning.

Pojkemys är faktiskt nog det bästa som finns. Delad etta med mansmys.

Stekarn hälsar att det var gött med lite balsam i håret nu när det blivit så långt och svallande

Bara så att ni vet

• så har jag semester nu!
• så är jag och Theodore ensamma hela helgen (om någon vill leka).
• så har jag slagit in en stor hög presenter till Edward.
• så har min man lagat till en stor köttbit som räcker tills han kommer hem igen.
• så har jag köpt garn till ännu en kofta till Theo. Info kommer sen.
• så ska jag sticka nu, sen läsa TB.

Kofta på pojke

Min bror, som ju varit på besök, åkte hem ikväll och eftersom vi passade på att umgås lite inne i stan blev det lite sent hem. Theodore, som brukar lägga sig klockan åtta, var mycket sömnig när vi kom hem vid nio men jag blundade helt för det och drog fram koftan och kameran. Här skulle fotograferas! Tji fick jag när batteriet var slut och pojken ännu mer slut. Mannen kom till undsättning med sin telefonkamera som är marginellt bättre än min. Så, det här är det bästa jag kan bjuda på för kvällen. Förhoppningsvis kan jag få till lite bättre bilder en annan gång.

Förhandsvisning!

En liten snabbtitt på koftan som hänger på jobbet för att den sista fukten ska torka ur. Provdockan är lite för stor men jag hoppas att den inte töjer koftan alltför mycket. Den är stor som den är redan.

Färgerna är kassa och man ser inga detaljer eftersom min telefonkamera är så dålig, men ni ser att det är en kofta i alla fall. Och ikväll ska jag försöka hinna ta lite bilder av Theo i den.

Se fram emot det!

Den lilla koftan

Det går framåt med stickningen. Den lilla koftan ser ut att bli jättefin men det återstår att se om den passar. Jag valde storleken två år med förhoppningen att Theo ska kunna ha den med uppvikta ärmar till hösten och med nedvikta ärmar till våren. Den ser väldigt stor ut men det är ju tänkt att vara ett ytterplagg så det gör kanske ingenting.

Jag har i alla fall bara halslinningen kvar. Och fästandet av massor av trådar. Och så ska jag sy igen hålen under ärmarna och köpa knappar. Och sy i dem. Sen är den klar. Av restgarnet ska jag sticka en matchande mössa. Det blir nog finemang.

Förresten får jag överraskningsbesök ikväll. Min bror och hans barn kommer hit och stannar till på fredag. Det ska bli jätteroligt för han har inte varit här sedan jag bodde i Lunden. Många år sedan. Synd bara att jag måste jobba men vi ska nog se till att hitta på roliga saker efteråt.

Nakenfislåten

En lek har med tiden utvecklats här hos oss. Varje gång Theodore blir naken (med eller utan blöja) klappar han sig på bröstet och då ska vi säga "nakenfiiis!". Då skrattar han belåtet och fortsätter med sitt. Rätt som det är klappar han sig på bröstet igen och ser uppmanande på oss. - "Nakenfiiis!".

Nu har jag utvecklat konceptet och spontangjort en liten sång som akompanjerar nakenheten. Den går under namnet Nakenfislåten och går så här (melodi: Fredagsmyslåten):

Du är en nakenfis,

för du inga kläder har.

Du är en nakefis,

och din rumpa den är så bar.

För du har inga kläder

och du är en nakenfiiiiiiis!

Den måste sjungas med en sån där falsettröst i slutet.

Sookie och the return of stickerskan

Jag har inte haft så mycket lästid i helgen så sidorna har inte direkt fladdrat förbi, men första Sookie Stackhouse-boken är i det närmaste slut och jag ser med stor lust och läsglädje fram emot nästa.

Anledningen till att jag inte hunnit läsa så mycket är inte bara att vi lekt så mycket utan också att jag har fått sticklusten tillbaka! Plötsligt kom den bara över mig och sade att "nu ska vi sticka en höstkofta till Theodore som han kan ha till dagis". Ni vet, innan det är kallt nog för jacka men lite för kyligt för bara tröja. Sagt och gjort, jag köpte garn på Strikk och började sticka på den här koftan. Färgerna blir grå botten och mönster i brunt och två nyanser av blått. Garnet blir Karisma istället för Merino extra fine. Blir finemang. Fram- och bakstycke är klart upp till ärmhålen och jag har precis lagt upp maskor till första ärmen.

Den här fast större och i andra färger. Bild lånad från Garnstudio. Om ni inte gissat det redan.

Hopp och lek i dagarna tre hos familjen Sharp

I fredags vankades det grillfest och vi dukade upp 1,8 kilo helgrillad ryggbiff, sallad, majskolvar och glass ute på gården. Allt åts upp av sex vuxna och tre barn (ett barn var för litet och fick äta mangogröt och tutte istället). Mycket trevligt och bra. Det var lite sådär spontan-arrangerat och blev väldigt lyckat.

På med hjälmen så kör vi!

I lördags var det stora cykelutflyktsdagen och vi trampade in till stan och snurrade lite. Plikta, Avenyn, Kungsgatan, MAX och hem typ. Inte jättelångt i kilometer men vi var ute i en massa timmar.

Morgonbus är bästa sättet att starta dagen.

Idag började vi med lite morgonbus och roliga små upptåg innan vi åkte vi in till kontoret en snabbis på förmiddagen. Jag stannade kvar och jobbade lite medan pojkarna åkte hem för att sova middag. På kvällskvisten gick vi ut på gården och lekte i de uppblåsbara plaskpoolerna som stod utställda.

När man leker i vatten är det viktigt att man har på sig badshorts som är minst två storlekar för stora. Då blir leken rolig både för den som deltar och de som ser på.

Mer saker som Theodore kan

Det är inte bara tevefjärren som bemästras. Här hanteras den lilla fjärrkontrollen till kökets Squeezebox. (Och ni behöver inte sätta i halsen av skräck och fasa, vi är fullt medvetna om att ettåringen står på bordet och har full kontroll över situationen.)

Theodore kan även:

• Öppna och stänga kyl och frys.
• Utan uppmaning plocka upp skräp från golvet och slänga i skräp-påsen.
• Borsta tänderna nästan själv.
• Några av rörelserna till "I ett hus vid skogens sllut".
• Sätta igång min touch-telefon. Stänga av knapplås och allt.
• Öppna en burk med pizzasallad.
• Ta en använd blöja och slänga i blöjhinken (om vi hjälper att öppna det svåra locket).

Det var allt jag kom på för tillfället. När vi ändå är inne på utveckling kan jag rapportera att tand nummer tio nu är på väg upp.

En två tre tio tänder.

Lilla underverket

Jenny undrade om Theodore kan sätta på teven själv.

Nej, han kan inte sätta på teven. Han kan trycka på random knappar på fjärrkontrollen medan han tittar på teven och ser vad som händer.

Han kan däremot blixtsnabbt öppna batteriluckan på fjärrkontroller av Samsung-modell. Och så kan han sätta på radion i stereoanläggningen i vårt sovrum.

Och en duktig sak till: Han kan micra sin gröt! Jag häller upp vatten i tallriken och bär den och Theo till micron. Han öppnar dörren, jag ställer in tallriken, han stänger dörren och trycker på startknappen. Vi väntar i 30 sekunder tills det piper, då öppnar han dörren och jag tar ut tallriken.

Han är så duktig min lille man.

Jag kan dessutom tillägga att jag och min man nu kan gå ut med att Theodores första riktiga ord är "nej". I en mängd olika former. Pillemariska och bedårande "nääej", charmiga "nä" med glimten i ögat och koncisa "nej" med tillhörande huvudskak. Vi vet att han kan nicka också men han gör det sällan. Det mesta är "nej" just nu, vare sig det är "ja" eller "nej" han menar.

Teve

Theodore vet hur det här med tevear och fjärrkontroller fungerar.

För att fira att det just idag är 59 år sedan det första teveprogrammet i färg sändes i USA tänkte jag först ägna ett blogginlägg åt att hylla teven. Beskriva den sköna känslan av att sjunka ned i soffan och vila ögonen (och hjärnan) i det blå skenet. Tala om det festliga att se en superhjältefilm med mannen och munnen full av chips. Skriva om mina kära serier jag följt så slaviskt i perioder.

Men jag vet inte. Jag har inte så stor lust att se på teve längre. Jag är lite trött på teve just nu och har väl varit det i ett par veckor. Jag har inte följt några serier och inte sett några filmer. En nyhetssändning då och då men knappt mer. Det känns ganska sunt och skönt att inte vara bunden vid soffan. Missförstå mig inte, jag älskar att krypa ihop i det vänstra soffhörnet med en stickning/virkning/godispåse i händerna och bara njuta av att se på teve. Men just nu känns det bättre att komma hem, leka med Theo, umgås med mannen, äta middag, natta pojken/diska (varannan dag det ena, varannan dag det andra), blogga lite och sedan krypa ned i sängen med en bok. Gärna tidigt. Typ nio. Så ser en bra kväll ut just nu.

Ja, ni kan nog alla räkna ut med lilltån vad jag ska göra nu. Ner i sängen med Sookie och Bill. Som nu för övrigt äntligen har hamnat i säng med varandra. Det tog bara en halv bok.

Se så lockande de står och väntar på mig. Alla sju. För den åttonde ligger vid bädden och väntar.

Let me in

Slängde precis ett getöga på gp.se och såg där att den amerikanska nyinspelningen av Låt den rätte komma in är på gång. Den har premiär i USA den första oktober och kommer då att heta Let me in. Enligt artikeln visar den trailer som släppts på många likheter med originalet. Avgör själva nedan.

Dagens TB-uppdatering

Jo, i boken blir Sookie visst skadad och dricker visst Bills blod. Det var bara vid ett annat tillfälle och det mindes jag inte från serien. Nu har det i alla fall hänt och tjejen och vampyren har blivit förtjusta och farmorn (eller är det mormor?) har godkänt vampyren. Inte så himla mycket annat har hänt förutom att Sookie fick träffa på lite andra vampisar hemma hos Bill och nästan bli strypt av en liten människa. Och så ska hon fixa hantverkare åt Bill. Ja. Det är typ det hittills.

Jag tycker inte alls att boken är dålig. Jag längtar efter att läsa den när det börjar dra sig mot kvällskvisten. Språket är lättläst men inte simpelt och jag gillar, återigen, att boken är skriven i jag-form. Det finns små språkliga krumelurer här och var som jag uppskattar. Det är inga storverk men så är det ingen nobelprisad författare heller. Jag gillar Sookie. Jag gillar Bill nästan lika mycket (jag är ju lite såld på det här med gentlemän - se bara på min man). Jag älskar True Blood. Och jag gillar boken, hittills.

Ja, vad händer annars? Det är sju arbetsdagar kvar innan jag får semester. Hela nästa vecka är jag ensam på kontoret och ska då göra busiga saker som att gå barfota, lyssna på hög musik i hörlurarna (det är ingen som ropar och vill göra sig hörd, och telefonen lyser så fint när den ringer så det märker jag ändå), äta glass vid skrivbordet och sjunga med i musiken. Härliga dagar. Kanske går jag och hälsar på Sushila i ateljén om hon är där och har tid. Självklart kommer solen att lysa alla dagar.

Nu ska jag kidnappa vår alldeles nya laptop som kom hem till oss idag. Nästa blogginlägg skrivs kanske från en 17 tums HP Envy istället för en 14 tums Sony Vaio. Mäkta spännande det här med ny teknik.

TB!

Idag har jag inte tid att blogga för jag ska läsa om Sookie och Bill. Det får jag faktiskt för pojken sover och köket är rent. Jag har antecknat vad jag ätit idag och cyklat fem kilometer extra. Nu vankas cola zero med citronskivor i. Det har min man fixat åt mig. Jag har en bra man.

Men så åter till boken. Jag har bara kommit några sidor in och Sookielicious har just räddat Billieboy från de där vampyrdränerarna. Som i början av serien ni vet. Men i boken blir inte Sookie skadad och dricker inte Bills blod. Jag tycker inte att boken är dålig än i alla fall. Mycket räddas på grund av att den är skriven i jagform ur Sookies synvinkel. Det blir lite mindre tonårsroman då på något sätt. Eftersom Sookie faktiskt är vuxen.

Jag återkommer.

Kusinlunch och TB

Idag bjöd min käre kusinvitamin, doktor Tobias, mig på lunch. Han svängde över från jobbet i Skövde bara för att äta sallad på Deli-stället bredvid Aldardos och glass från Macke-D. Mycket trevligt.

Han berättade om hur det kändes att vara en alldeles ny läkare och skriva ut recept och remisser hit och dit. Och rädda människor och inte rädda människor. Det ger en liksom lite perspektiv på livet. Arbetslivet i alla fall. Om jag har en dålig dag och gör något fatalt fel är det värsta tänkbara scenariot att kund/vi förlorar massor av pengar och jag får skäll. Byt ut mitt yrke mot en läkares och konsekvenserna är helt andra. Jag är mycket nöjd med mitt yrkesval.

Nöjd är jag även med de paket som låg och väntade på mig på Konsum. Ett Buzzador-paket innehållande Berocca Boost (som jag tänkte utvärdera lite senare när jag testat några gånger) och ett åttapack True Blood-böcker att sätta tänderna i (hehe ... he). Yes, jag tänkte nära tonåringen i mig genom att bejaka mina forna vampyrbesattheter. Och det är ju inte som att det är Twilight liksom. True Blood är ju bra. Ju. Inte lika tonårigt va? Visst? Eller hur? Skit samma. Det kommer att bli så bra i alla fall.

Imorgon bitti blir det mysigt vettu, för då ska vi hälsa på Theodores dagis. Jag och Theo har varit där en gång förut, i januari, men för mannen blir det första gången. Pepp!

Massor av föräldrar och massor av barn

Alltså, jag glömde ju ta ett endaste kort idag. Jag tror inte att någon tog ett endaste kort. Ingen av föräldrarna. Nu när vi äntligen träffades efter så lång tid. Nu när det hade varit roligt att jämföra med bilderna från när vi brukade träffas för ett år sedan.

Kanske beror det på att vi nu har var sitt barn, inte var sin bebis (även om en del av oss hade både och). Kanske beror det på att våra små inte längre ligger beskedligt i sin vagn eller på sin filt utan ränner som små galningar över allt hela tiden.

Hur som helst så var det väldigt mysigt men framför allt väldigt roligt att se alla igen. Barnen hade blivit så stora! Och en extra hade tillkommit och var sådär go som bara en sexveckors kan vara. Vi hade bakat äppelkaka och dumlekakor vilket var mycket populärt. Jag hoppas verkligen att vi kan fixa ihop fler träffar under sommaren när vi har semestrar/föräldraledigheter.

Nu måste jag sova, och det i en konstig postion, för jag har lyckats sträcka nacken något så fruktansvärt så jag är typ invalid.

Godnatt!

Duktiga föräldrar

Det gick bra för Theodore hos tandläkaren idag. Det var ingen fara med vare sig tand eller tandkött. Tur. Dessutom fick vi som föräldrar lite beröm. Vi har bara följt råden vi fått men ändå var tandläkaren imponerad av att Theodore får sina tänder borstade varje dag, inte äter särskilt mycket sötsaker och inte äter eller dricker något efter kvällens borstning. Hon tyckte det var så bra att han ens öppnade munnen för tandborsten. Jag som gått och funderat på om vi varit för slarviga med Theos borstning för att vi bara borstat ett par drag och sedan låtit honom tugga på tandborsten och "borsta själv", men det går tydligen alldeles utmärkt.

Skönt att vi gör något rätt i alla fall. Det är så lätt att känna sig villrådig och osäker i föräldraskapet, särskilt när det händer nya saker. Som "Kan själv" till exempel. Då kan man behöva lite uppmuntran från tandis.

Brum brum!

Jag hinner med ett snabbt inlägg innan jag rejsar iväg till jobbet på min cykel. Jag vill bara visa att Theodore vet precis hur bilar fungerar, trots att vi inte har någon riktig.