Jag avundas verkligen alla kvinnor som lever sitt liv som vanligt när de är gravida. Alla dessa stjärnor som jobbar övertid eller går två mil efter vatten varje morgon. Alla de superhjältinnor som är på bra humör hela dagarna och joggar tre dagar i veckan fram till förlossningen. Alla de som också har foglossning och huvudvärk men aldrig klagar eller inte orkar.
Vad har de egentligen som inte jag har? Är jag bara vek och pjoskig som bara knappt orkar jobba heltid och knappt alls sköta hushållet? Är det för att jag är lat som jag bara kan städa i 20-minuterspass innan jag måste lägga mig ner och sucka ett långt tag? Är det för att jag inte anstränger mig nog som jag inte kan prestera lika bra på jobbet? Använder jag bara graviditeten som svepskäl när min hjärna omöjligt kan hålla reda på saker?
För jag är verkligen inte som vanligt. Visst, jag var lat och inte särskilt stresstålig redan innan stickan visade plus, men jag höll banne mig reda på saker och kunde ta i när det verkligen behövdes. Jag styrde upp och fixade. Mitt liv och lite andras. Nu kan jag inte ens hantera det jag har framför mig för stunden - och absolut inte tänka på sånt som kommer sen. Den enklaste uppgiften blir ett berg att bestiga. Minsta stressmoment ger mig halsbränna och smygande panikkänslor. Jag vill bara lägga mig ner på sängen och säga "Nu orkar jag inte mer. Nu tänker jag ligga här och sova tills jag inte är trött längre". Problemet är bara att det inte finns någon sådan punkt. Jag är alltid trött och aldrig pigg.
Nytt liv är ett mirakel och självklart är jag tacksam för att jag faktiskt får vara gravid och att allting gått så bra hittills. Men ingen ska inbilla sig att det är rosiga kinder, svällande former och gullande med små bebissockor dagarna i ända. Det orkar jag inte. Jag överdriver verkligen inte. Det finns mycket lite plats för mysiga framtidsdrömmar och bäddande av spjälsängar. Istället går all energi åt till att vara tung, läcka, ha ont, vara trött, inte komma ihåg osv. Och då har jag inte ens börjat bearbeta att jag faktiskt ska gå igenom en förlossning om en sådär två månader. Att jag kommer att ha en bebis. Vara mamma. Småbarnsfamilj. Det är inte verkligt. Det kommer jag inte klara av så det glömmer vi ett tag till.
Jag är alldeles för upptagen med att komma igenom varje enskild dag.
Att komma upp ur sängen på morgonen utan att bäckenet går helt i tu.
Att se på klockan och inte förstå hur man inte kan vara utvilad efter 8-9 timmars sömn.
Att komma på att det nog blir så av att sova sådär 10-30 minuter i stöten.
Att få på sig strumporna utan för mycket jämmer.
Att klara av att äta frukost halvt i sömnen.
Att uppmärksamma men inte orka ta med den där soppåsen som kan slängas så smidigt på vägen ut från gården.
Att stå en hållplats med spårvagnen, gå de få minutrarna till kontoret och nästan börja grina när jag ser att jag är först och inte kan ta hissen hela vägen.
Att få halsbränna redan på morgonen av tanken på de två uppgifterna som måste vara klara den här veckan. Jag
orkar inte jobba övertid.
Att vara orolig över att de är missnöjda på jobbet över att jag inte har några som helst reserver och inte alls kan prestera som vanligt. Att veta att de inte skulle förstå om jag förklarade.
Allt det här innan klockan 11:00 och jag är redan redo att gå hem och lägga mig. Men det kan jag inte. Jag har massor att göra på jobbet och vi har ändå inte råd med fler sjukdagar.
Gnäll gnäll gnäll.
Gnäll.
