Kolla vad vi fick för 100 spänn

Gårdagens bröd visserligen, men mjukt och färskt. Tre limpor, en brödkaka, två påsar småfranskor, två påsar släta bullar och en påse vaniljbullar. För hundra spänn! Jag älskar vårt kondis.

Theo läser saga och sjunger

Theodores treårsfirande

Och så gick han och blev tre år, min lille gosse. Helt obegripligt att han redan är så stor. På söndag kommer ett par av hans kompisar över och äter lite Spiderman-tårta, men han har såklart redan blivit firad av oss. Flera gånger.

Igår, på själva födelsedagen, blev han firad på dagis. Glass och sång och festligheter. Han var mycket nöjd. På eftermiddagen hämtade jag och maken pojken och vi gick till kondiset. Där fick Theodore välja vad han ville. Det blev en stor prinsessbakelse.

Sedan gick vi hem och öppnade paket! Några från oss och några som kommit med posten.

Favoriterna? Bulldozern och bilarna förstås. Och ingen annan än smurftröjan dög imorse.

Och inte slutade det där inte. Idag kom två jättestora paket på posten innehållande presenter från mormor, gammelmormor och morbror Erik. Dem öppnade vi ute på gården i kvällssolen.

Attans tunna stickor!

Av!

Ser ni vad som har hänt här? Stickan har gått av! Det är ju lite riskabelt att sticka med 3-millimetersstickor av trä men det är ju såååå mycket behagligare än metall. Tills de går av. Nu måste jag köpa ett nytt set utbytbara 3-millimetare, men då har jag i alla fall en extra om en andra sticka skulle få för sig att gå av. Lite nesligt var det ändå för jag hade bara den här ärmen och oket kvar på koftan och jag trodde att Theodore skulle kunna ha den redan till helgen. Men så blev det inte.

Istället var jag tvungen att börja på någonting nytt som krävde andra stickor. Det blev den här.

Randigt var det här!

Det är också tänkt att bli en tröja åt Theodore. Stickad i Semilla Fine och lite Drops Alpaca. Kan det möjligtvis vara så att jag är lite besatt av ränder? Eller kan det möjligtvis var så att jag i min stash har max tre nystan i samma färg så att jag är tvungen att randa? Både och.

Sötaste!

Jag har på mig en blommig klänning idag. Alltså, jag går mest runt i säckiga mjukisbyxor nuförtiden men jag kände för någonting vårigt och drog på mig en klänning jag köpte till ett bröllop i somras. Som tur är passade den fortfarande!

När jag satte mig i soffan och skulle klä på Theodore imorse tittade han på mig och sa "vilken fin blommig tröja du har". Så himla sött! Det är första gången jag har hört honom uttrycka att någon är fin eller att någonting är fint på någon - utan att vi frågat först eller så. Helt spontant liksom. Det var så fint och rart.

Min fina lilla kille"

Dags för nya perspektiv igen

Nu skulle jag ju må så himla mycket bättre var det tänkt, eller hur? Bara jag fick de där medicinerna så skulle allt bli nästan som vanligt, va? Och så gick jag där och kände mig risigare än någonsin. 

Visst, vissa saker är lite bättre. Huden i ansiktet är inte lika inflammerad, jag tappar inte lika mycket hår och det känns friskare, knölen på nacken har nog blivit lite mindre och ibland känner jag mig lite smidigare än på länge. Som ett kylskåp och inte ett betongblock. Däremot är jag otroligt utmattad och svag under stora delar av dagen, illamående med hög puls. Vanligtvis mellan tolvtiden och fyratiden ungefär. Då är jag antingen helt utlsagen och måste ligga ned utan att röra mig eller bara vanligt utmattad och jättetrött. Vid middagstid känner jag mig oftast lite bättre och på kvällen är jag oftast ganska pigg igen. Jag är oftast rätt pigg på förmiddagen också, innan medicinen börjar verka.

Det är alltså abstinens det handlar om. Kroppen freakar ut eftersom den i flera år varit van vid skyhöga kortisolvärden och nu är jag taskig och sänker dem. Alltså är det egentligen bra att jag mår dåligt. Det betyder att medicinen fungerar. Det betyder också att jag måste skifta perspektiv igen. Att bli bättre från den här sjukdomen betyder att man faktiskt mår sämre ett tag. Ganska länge till och med.

Jag var på ett läkarbesök i måndags, ledsen och trött och less. Det var skönt att få klaga av mig lite och läkaren (som jag gillar) gav mig lite nya perspektiv.

För det första. Det kommer att ta mycket längre tid att bli frisk än jag trott och hoppats (kanske lite naivt). En operation kommer förhoppningsvis att vara gjord under våren. Efter det måste jag vara sjukskriven i minst tre månader medan kortisonmedicinen jag kommer att äta trappas ned. Under den här tiden kommer jag att må lika dåligt som nu, om inte sämre. Dessutom kommer jag under ganska lång tid inte få exempelvis lyfta eller nysa. Jag kommer alltså vara sjuk ett bra tag till. Minst till i höst.

För det andra. Jag kommer inte att kunna jobba på ett bra tag. Jag har ju hela tiden trott att jag på något magiskt vis skulle kunna gå tillbaka till jobbet snart. Att jag nästa månad skulle vara bättre. Eller nästa. Men så är det inte. Jag kommer inte att kunna jobba igen förrän tidigast i höst. Och då bara på 25 % till en början. Det betyder förmodligen att mitt nuvarande kontrakt inte kommer att förlängas eftersom det går ut i maj. Det suger donkey dick men jag har full förståelse om de måste ersätta min tjänst mer permanent. Det betyder också att jag inte kommer ha ett jobb att gå tillbaka till när jag mår bättre. Det suger också donkey dick men det är inget att göra någonting åt. Det måste jag acceptera.

För det tredje. Jag måste sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan vara den supermamma Theodore förtjänar. Eller, jag måste inse att jag visst är den supermamma han förtjänar, för jag gör mitt bästa. Nej, jag kan inte följa med på utflykter eller gunga eller klättra. Nej, jag orkar inte leka med tågbanan på golvet. Ja, jag är trött jämt och tappar tålamodet ibland. Men jag leker med honom så mycket jag bara orkar. Han får så mycket kärlek och ömhet och uppmuntran en liten pojke kan få. Han har ett tryggt hem, två kärleksfulla föräldrar, hela kläder, mat på bordet och en pappa som tar honom till lekparker, klätterberg och mysiga utflykter. Det går ingen nöd på Theodore.

För det fjärde. Jag måste tillåta mig själv att vara sjuk. På riktigt. Jag måste sluta känna mig pressad att bli bättre, orka mer. Jag känner mig som Agda 85 år. Det är så det är. Och Agda 85 orkar inte gå mer än till dagis och tillbaka. Ett varv runt kvarteret kan vara utmattande och ibland orkar hon inte svara i telefonen när den ringer. Så är det och så kommer det vara ett tag. Det måste vara ok. Agda 85 kan inte gå till simhallen eller gymmet just nu. Agda 85 orkar inte alltid laga ordentliga middagar utan bjuder familjen på köttfärssås från en burk. Jag är Agda 85. Det måste jag acceptera.

Jobbiga saker att fundera över. Jobbiga saker att acceptera. Men när man till slut får lite reda i oredan i huvudet och hjärtat känns det så otroligt mycket bättre. För det är faktiskt fasansfullt mycket lättare att må dåligt om man vet att det är ok.

LIlla kaffebönan

Liten ettåringskofta stickad i härlig Baby Cashmerino från Debbie Bliss på rundstickor nummer 4,5 och 5. Mönstret heter Little Coffee Bean Cardigan och finns här (Ravelry-länk). Knapparna är second hand-fyndade. Likaså sytråden.

Ugglevantar

Jaa! De här ugglevantarna var jätteroliga att sticka! Snabbt gick det också, och de blev alldeles underbart mjuka och lagom varma för våren, så jag lär ju göra fler. Mönstret finns här.

Stickade i Alpaka från Schachenmayr på rundsticka 3,5 och 4. Blå knappar och grön sytråd är second hand-fyndade.

Liten kortärmad bomullströja

Liten t-shirt stickad i Drops Paris från Garnstudio på rundsticka nummer 4,5. Liten vintageknapp från lådan på Holmens marknad. Storlek: 1 år.

Mönstret finns här (Ravelry-länk) men jag gjorde min lite annorlunda, mest på grund av att jag gjorde en massa fel. Hehe. För det första är min tröja egentligen bak och fram, knäppningen ska egentligen vara i fram, men eftersom min randövergång blev så ful bestämde jag att det fick bli tvärt om istället. Dessutom är mönstret egentligen långärmat, men mitt garn tog slut och eftersom jag var på sjukhuset när jag stickade kunde jag inte fixa mer. Och så skulle det egentligen vara fler knappar, men jag gjorde fel här också så jag fick sy igen knapphålen och tvinga fram ett nytt i efterhand.

Trots alla små missöden blev tröjan ändå ganska fin, och jag tror att den kan vara sval och skön på en liten ettåring när sommarsolen skiner.

Leias kofta

Beställningskofta stickad i Artesano Superwash Merino på rundsticka 3,5. Mönstret heter Playful Stripes och kan köpas här (Ravelry-länk). Storlek: 6 år. Knappar inköpta på Strikk,

Jag är supernöjd med den här koftan. Garnet och mönstret passar så fint ihop och de slätstickade delarna är så ... släta! De små picot-kanterna är bedårande och jag kommer nog att sticka fler sådana här koftor i framtiden.

Jag hoppas verkligen att den kommer att passa lilla fröken.

BFF-helg

Nu sitter min fina Jenny på tåget och är på väg hem. Det känns sorgligt men jag är jätteglad att hon kom hit och var här hela helgen. Jenny är min bästa vän i hela världen och det har varit så ända sedan vi träffades den där mattelektionen första veckan i gymnasiet.

Det blev en slapp och ledig helg. Tanken var att vi skulle på punkspelning på fredagskvällen men vi var båda så trötta att vi helt enkelt inte kunde resa oss ur soffan. Kanske var det ändå lite ambitiöst planerat av mig med tanke på hur jag mår. Men hoppet är det sista som dör!

Vi har suttit i soffan, haft Misfits-maraton, pratat och umgåtts. Skojat med Theo, ätit god mat och fikat på Le Pain Francaise. Jag har också varit väldigt trött och stukat foten.

Jag önskar att vi kunde ses oftare.

Grrrr!

Ni är jag lite irriterad. Jag fick meddelande från Försäkringskassan om den kommande utbetalningen. En mycket mindre utbetalning än vanligt och jag förstod genast att läkaren glömt att skriva det där sjukintyget. Alltså har inte Försäkringskassan något intyg från och med 5 mars. Suck. Ringa och fixa.

Jag passade på att ringa och fråga om remissen till neurokirurgin också och då fick jag veta att de inte gör någon bedömning förrän jag gjort en ny magnetröntgenundersökning. Det hade de meddelat min läkare men jag har inte fått veta något och jag har heller inte fått någon tid till en sådan undersökning. Det här hade tydligen meddelats läkaren den 14 mars. En evighet sedan! Så nu måste jag vänta på en MR-undersökning och sedan vänta på de svaren och sedan vänta på en bedömning av dem och sedan vänta på en operationstid och sedan vänta på själva operationen. Jag blir vansinnig på detta väntande!

På måndag ska jag till avdelning 132 igen för att lämna prover och prata med koordinatorn Olof. Han får reda ut allt för mig ...

Dippfri dag!

Tjoho! Idag hände det, idag fick jag ingen mitt-på-dagen-dipp! Jag blev inte utslagen i flera timmar. Jag mådde ganska fint hela dagen.

Nu har jag hämtat Theo från dagis (utan stress!), sett till att han fått i sig (lite) mat fast han inte ville, diskat en stor disk, tagit hand om en bajskatastrof och mysnattat lillen. Och jag känner mig inte helt slut! Visst är fötterna svullna igen, men inte som förut. Visst värker ryggen, men inte så farligt. Visst är jag trött, men idag är en ganska pigg dag!

Och imorgon. Imorgon kommer min bästa Jenny! Jag och Theo ska möta henne vid tåget klockan halv tolv om jag är lika pigg som idag. Jag håller alla tummar och tår!

21. Delicious

Photo A Day

20. Before/After

Nä, det är lite för tidigt för före/efter-bild, så det blir en tigerbild istället,
Photo A Day

19. Funny

Liten tokig tremånadersbebis.
Photo A Day

18. A corner of your home

Photo A Day

17. Green

Photo A Day

Jag är tillbaka, och vid liv!

Efter en supermysig söndag med besök av Theos kompis Ellen och hennes fina föräldrar, bakning och mys blev jag plötsligt jättesjuk! Jag vaknade på måndagsmorgonen av att jag kände mig lite risig men redan efter några minuter var magsjuka med feber ett faktum. Eller om det var matförgiftning. Ingen annan i familjen har blivit sjuk så jag vet faktiskt inte vad det var för åkomma.

Dåligt som en räv mådde jag i alla fall och det var först fram emot kvällen som jag var pigg nog att vara vaken några timmar. Då gick jag upp och såg Glorious 39 innan jag gick och lade mig igen.

Idag mår jag lite bättre även om jag är lite skakis och magen är lite upp och ned. Febern är borta i alla fall och det gör stor skillnad! Det är tufft nog att ha magsjuka eller Cushings, men båda två samtidigt och jag blir helt utslagen! Nu arbetar jag på att repa mig och bli i toppform till på fredag, för då kommer världens bästa Jenny på besök!

Bästis

Bästis hänger med och klättrar.

På Theodores förskoleavdelning har de ett litet gosedjurslamm som heter Bästis. Bästis får ibland följa med ett av barnen hem på fredagseftermiddagen. Sedan skriver föräldrarna en liten berättelsen om vad Bästis gjort under helgen, så att alla barn och fröknar kan prata om det på måndagen. I fredags var det Theodores tur att ta med Bästis hem.

Redan samma kväll blev det spännande då Bästis fick vara med och göra hamburgare till middag. Sedan var det kvällsmys med barnprogram i soffan innan lammet somnade bredvid Theodore i min säng.

Idag fick Bästis följa med till klätterberget. Där fick han se Theodore klättra för första gången alldeles själv. Med rep och sele och allt! Pojken skulle nog varit jätteduktig, om det inte var för att han vägrade ta i berget eftersom "det var kallt". Pappan liksom puttade upp honom en bit istället. Hehe.

Imorgon ska Bästis vara med och baka och sedan leka med Theodores kompis Ellen som kommer på besök. Det blir nog toppen!

Urk

Idag vet jag inte vad det är med mig. Jag mår urkasst. Helt och fullkomligt utmattad, huvudvärk, svullna fötter, feberkänsla och hjärtklappning. Och ont i musklerna. Sådär som när man har influensa ni vet? När benen och armarna och ryggen och rumpan bara protesterar så fort man försöker göra någonting annat än ligga ned. Och när man legat ned för länge protesterar de för det...

Jag gick och lade mig klockan åtta igår för att vila ut ordentligt, men jag sov så dåligt att de elva timmarna inte gav så mycket ändå.

Pojkarna har åkt och klättrat. Jag dricker kaffe och ligger på soffan. Hoppas på en piggare lördagskväll.

16. Sunglasses

Nä, det är inget vidare solglasögonväder ute idag, men jag berättar gärna om mina glajjer.
De är räda och stora och med rätt styrka för mina astigmatiska och närsynta ögon.
Lätt sommarens bästa investering! Ingen mer huvudvärk och sol i ögonen! Här är en bild från i somras.
Photo A Day

Lite bättre trots allt!

Nu på den sjunde dagen av den nya medicinen kan det vara på plats med en ny uppdatering av läget. Jag tror faktiskt att jag börjar se vissa små förändringar.

Att jag mått så dåligt sedan jag började med medicinen i fredags tror jag helt enkelt beror på abstinens. Kroppen har under så lång tid varit "hög" på skyhöga kortisolvärden att den blir grinig när de plötsligt sänks en del. Jag har ju typiska symptom som huvudvärk, hjärtklappning, extrem trötthet och feberkänsla i kroppen. Dessutom under specifika tider på dygnet, vilket säkert beror på att det är då kroppen haft som högst värden. Mellan elva och fem ungefär.

Jag mådde som allra sämst i tisdag, och har upplevt samma sak under onsdag och torsdag - men lite mindre och lite kortare tid för varje dag. Så det går framåt! Abstinensen tyder ju på att någonting ändras i kroppen, och det är ju bra.

Annars är svullnaden i fötter och  händer bättre. Mycket bättre. Min "buffalo hump" (puckeln på nacken) känns liksom... mjukare, och jag trooor att jag eventuellt är lite mindre svullen i ansiktet. Jag tycker också att ansiktshuden är en aning mindre infekterad. Jag sover också lite bättre om nätterna och går bara upp och kissar en gång. Framsteg!

Gårdagens ventilering hjälpte tydligen, för det känns lite bättre idag. Tusen tack till alla som peppade här, på Facebook och Twitter. Det betyder otroligt mycket ska ni veta!

Puss och kram!

Titta vad jag hittade på buskarna utanför vårt hus!

Blommor!

12. Car

Photo A Day

Håll i hatten

Jag är såååå jääääkla trött på att vara trööött och sjuuuk och tjooock! Jag är så trött på det att jag vill kräkas. Kaskadkräkas som tjejen i Excorcisten. Snurrande huvud och allt. Jag är så trött på att inte orka göra roliga saker. Jag är trött på att inte kunna leka med min son, trött på att inte kunna städa mitt hem, trött på att inte kunna jobba, trött på att inte känna mig snygg, trött på att inte kunna ha några kläder i min garderob, trött på att inte kunna resa mig från golvet och trött på att inte kunna ligga med min man. Jävligt trött! Jävligt!

Jag är jävligt arg också. Arg för att jag är sjuk. Arg för allt jag kunnat och inte kan. Arg för att det känns som att det aldrig kommer att bli bättre (fast jag vet att det kommer att bli det). Jag vill kasta saker i väggarna. Riva sönder saker och bränna ned. Skrika rakt ut och riva mig i håret som en galenpanna.

Och så är jag ledsen. Ledsen över allt jag missar. Alla fester, fikor, promenader, spelningar, lekträffar, jobbmöten, uppdrag, shoppingturer, stick-caféer, lekparkslekar och vinkvällar. Jag är också ledsen över vad andra missar. Mest min familj. Jag är ledsen över att min man har en sjuk fru som inte orkar vara den fru hon varit. Som inte alltid är kärleksfull, som alltid är trött, ofta grinig. Som alltid alltid alltid behöver hjälp och uppassning. Jag är ledsen över att min son har en sjuk mamma som inte alltid orkar vara den mamma han förtjänar. Som alltid är trött, inte vill leka med tågbanan, bara orkar kasta boll i fem minuter och inte kan bära upp för trappan. Som ibland ger glass eller Risifrutti till frukost eller flingor till middag för att hon inte orkar matfighten. Som inte kan ta ut honom på cykelturer längre. Det skär i hjärtat att behöva säga att jag inte orkar. Det skär i hjärtat att han behandlar mig som bomull. Att han inte klättrar och hoppar på mig som på sin pappa. Att han lyder mig snabbare och beter sig bättre när vi är ensamma. För han vet. Han vet att jag inte orkar. Det skär i hjärtat att han är så fin och förtjänar en pigg och energisk mamma. Jag vill lägga mig under en filt och gråta i dagar. Skita i allt, dricka en flaska vin och lyssna på deppmusik. Tycka jävligt synd om mig själv och vara patetisk.

Inte minst så är jag rädd. Rädd för att någonting ska gå fel under operationen. Rädd för att de inte ska hitta någonting att ta bort. Rädd för att behöva vara så här. Rädd för att opereras. Rädd för att förlora mitt jobb. Att kontraktet som går ut i maj inte ska förlängas. Rädd för hur länge jag kommer att behöva vara sjukskriven. Rädd för att jag inte kommer att må så bra som jag hoppas. I slutändan alltså. Rädd för vem jag kommer att vara när det här är över. Rädd för hur jag kommer att se ut. Helst vill jag bara åka hem till en av mina föräldrar och lägga mig i ett knä. Bli klappad på huvudet och itutad att allt kommer att bli bra. Allt kommer att ordna sig. Känna mig trygg. Lägga allt i någon annans händer en stund.

Jag är jävligt trött. Jävligt arg. Jävligt ledsen. Jävligt rädd. Nu har jag sagt det.

*rättar till frisyren och slätar ut förklädet. på med leendet. ordningen är återställd*

Den förlamande tröttheten

Gah! Jag har noll energi. Mindre än noll nästan. Jag vet inte vad det beror på, eftersom det är tänkt att jag ska må bättre nu när jag börjat äta den nya medicinen. Det enda jag kan tänka mig är att jag antingen har någon begynnande infektion i kroppen eller att det är en slags abstinensreaktion. Det ska tydligen kunna bli så när man sänker kortisolnivåerna i kroppen, tar bort "drogen" som kroppen gått på så länge. Jobbigt är det i alla fall.

Så utvärderingen av bättringsvägen ser väl sådär ut hittills. Kanske att jag sover lite lite bättre om nätterna, men annars är allt som vanligt förutom tröttheten som är värre än vanligt. I två dagar har jag varit normaltrött på förmiddagen men fått en rejäl dipp på flera timmar ungefär efter lunch. Då mår jag skitdåligt, är helt utmattad, orkar knappt sitta upprätt, har huvudvärk, hjärtklappning och feberkänslor i kroppen. Runt fyra-fem-tiden blir det lite bättre och sedan är jag normaltrött igen resten av kvällen. Väldigt jobbigt.

Nu är Theodore dessutom förkyld och hemma från dagis vilket betyder att det i princip inte blir någon vila alls för mig. Idag sov han dock middag en stund, vilket han inte gör när han är frisk, och då passade jag på att sova lite jag med. Annars hade jag nog inte överlevt dagen.

Jag har ätit medicinen i sex dagar. Förhoppningsvis börjar det blir bättre snart.

14. Cloud

Photo A Day

13. A Sign

Photo A Day

12. Fork

Dagens lunch.
Photo A Day

Och så tog jag mig vatten över huvudet igen

Theodore med ryggsäcken packad med varm choklad. Redo för skogen!

Att jag aldrig lär mig! Här hade jag en söndag då jag hade lovat mig själv att vila så mycket jag  bara kunde. Det har ju, som jag tidigare nämnt blivit lite för mycket de senaste veckorna och jag har inte vilat ordentligt. Jag ville ge medicinerna en ärlig chans och inte ta ut mig, för att se hur mycket bättre jag egentligen mådde. Vad gör jag? Tar ut mig alldeles såklart.

Jag vaknade och kände mig ganska pigg, på förmiddagen får vi ett erbjudande om klättring och familjehäng med Salinarna och det vill man inte tacka nej till. Maken erbjöd sig att åka ensam med Theodore, men jag ville följa med. Inte missar man sånt familjemys frivilligt! Så vi tog bussen till Utby och promenerade sedan mot Gärdsås och klätterberget. Jag visste att backarna var stupbranta och oändliga men det hade jag tydligen förträngt. Jag överdriver inte (så mycket) när jag säger att de nästan tog kål på mig innan jag äntligen var uppe. Jag mådde illa, hade blodsmak i munnen och kramp i benmusklerna. Men upp kom jag.

Soligt och mysigt med glada och busiga barn och klättriga föräldrar. Förutom jag då. Jag var bara glad. Och trött.

Vi stannade i skogen hela eftermiddagen och klockan var närmare fem när jag och Theodore klev av bussen i Gamlestaden. Maken stannade kvar och klättrade en stund till. Jag var helt utmattad med dunkande huvudvärk och öm kropp. Jag såg fram emot att laga en så lättlagad middag som möjligt och sedan parkera mig och sonen i soffan resten av kvällen. Då kom jag på att mina nycklar låg på hallspegeln. Och mannen hade ingen telefon med sig. Vi var utelåsta!

Som tur är var familjen Wendel/Andrén hemma och sällskapssugna så vi fick komma hem till dem och vänta. Där var det supermysigt som vanligt och vi blev bjudna på middag! Tänk vilken tur att vi har dem!

Theodore och Alma vet precis hur man rattar en smart phone.

Vi kom hem vid åttatiden och då var jag så trött att jag inte visste vad jag hette. Kroppen hade också tagit stryk för mina ben var så svullna och vätskefyllda att de såg ut som stubbar. Eller elefantben. På allvar. De var helt uppsvällda ända till knäna. Hualigen så läskigt det såg ut.

Nu är det lite bättre, men inte helt bra. Theodore är precis lämnad på dagis och jag har handlat lite på Konsum. Nu ska jag bara vila i flera timmar. Kolla på Grimm och sticka i soffan. Så det så.

11. Someone you talked to today

Yo! Det är alltid lika roligt att prata med Theodore. Han säger de lustigaste saker.
Photo A Day

Tut tut, här kommer tåget!

Tågmössa stickad i Alpaka Fashion från Schachenmayr på rundsticka nummer 4. Mönstret blev som vanligt lite bubbligt och sisådär, men pojken är nöjd och det är det viktigaste. Mönstret var otroligt snabbstickat och mössan vispades ihop på en kväll.

The world's friendliest ghost

Theodore is very fond of a particular swedish cartoon ghost and of course I wanted to make one for him. I made it up as I went along and I might have done a couple of things different a second time around, but for all of you who want a ghost of your own - here is how I did it.

I used the magic loop method, but I'm sure dpns will do as well. 

Yarn: Drops Nepal from Garnstudio (about 1.5 50g balls), black and brown scrap yarn for face and details.
Needles: Circular neelde 5 mm/US 8
Övrigt: Filling for the body

Body 
CO 8 st on circular needle or dpns. Knit in the round.

1: Knit 2 st in every st til end of round (16 st)
2: Knit
3: Knit 2 st in every other st til end of round (24 st)
4: Knit
5: Knit 2 st in every 3rd st til end of round (32 st)
6: Knit
7: Knit 2 st in every 4th st til end of round (40 st)
8: Knit
9: Knit 2 st in every 5th st til end of round (48 st)
10: Knit
11: Knit 2 st in every 6th st til end of round (56 st)
12: Knit
13: Knit 2 st in every 7th st til end of round (64 st)
14-52: Knit
53: Knit 2 st in every 4th st til end of round (80 st)
54: Knit
55: Knit 2 st in every 5th st (96 st)
56-60: Knit
61: Purl
62: Knit 48 st, BO 48 st (48 st)

From here the body is knitted back and forth (not in the round).

63-80: Knit garter stitch.

BO leaving a tail of yarn to stitch up the bottom of the body.

Arms
CO 16 st on circular needle or dpns. Knit in the round.

1-11: Knit
12: Knit 7, knit 2 st in one st twice, knit 7 (18 st)
13-20: Knit

Graft together the18 st and make another arm.

Finishing
Fill the body and sew up the bottom, Weave in all ends and sew the arms to the body. Use the scrap yarn to give the ghost a face and details. All done!

Theodore likes it!

10. Loud

Vår familj är inte särskilt högljudd för att vara en barnfamilj med en treåring. Vi vuxna är båda känsliga
för stress och hets och oljud, och när vi är tillsammans allihopa hålls musik och teveljud på ganska låga nivåer.
Hög musik får man spela i sina hörlurar eller när man är ensam hemma. Så trivs vi bra.
Photo A Day

9. Red

Photo A Day

Det är nu, det är nu det börjar!

Igår hämtade jag ut medicinen som ska göra mig lite friskare inför operationen. Fungoral heter den, och det är lite lustigt för det är egentligen en medicin mot svampinfektioner. Märkligt hur samma verksamma ämnen kan påverka olika åkommor.

Jag tog alltså de första två tabletterna igår men jag vet inte hur lång tid det ska ta innan man märker någon skillnad. Enligt läkaren ska det gå "ganska fort" men det är ju en minst sagt relativ term. Om två veckor ska jag in och ta blodprover för att se dels om kortisolvärdena sjunkit, dels om levern tagit skada - för det är tydligen en av biverkningarna.

Så länge njuter jag av solen och vetskapen att nu vänder det mot det bättre! Ni hänger väl med på resan?

Här börjar vi. Trött, tjock, svullen, tunnhårig, finnig, rödflammig osv.
Hur ser det ut om två veckor tro?

Ljusare tider syns vid horisonten!

Yey! Idag ringde en läkare och meddelade mig att den obehagliga undersökningen visar att tumören med största säkerhet sitter på vänster sida i hypofysen. Nu ska en remiss skickas till neurokirurgerna som ska ge mig en operationstid! Tjoho!

Hon sa också att de vill få ned mina höga kortisolvärden inför operationen och att jag därför ska få en medicin som dämpar produktionen. Då ska jag börja må lite bättre och en del av symptomen ska mildras. Trippel-yey! Anledningen till att jag inte fått medicinen tidigare är att det ju inte går att göra alla nödvändiga undersökningar om man mixtrat med kortisolproduktionen - för då visar de ju inte korrekta provsvar. Läkaren ska bara prata med sin överläkare och så ringer hon upp mig imorgon eftermiddag och berättar mer.

Jag längtar, längtar, längtar efter att få må lite bättre. Det är rätt tungt nu och jag är trött. Det har varit ganska mycket de senaste veckorna och det märks i kroppen. Idag har jag bara släpat runt i pyjamasen men varit jättetrött ändå. Pappan och pojken fick åka ut på utflykt själva - till Lejonet och Björnen på Danska vägen!

Smaskens!

Och Celine, här kommer före- och efterbilder på Theodore och hans frippa!

Före ...

... och efter. Det kanske inte ser ut att vara så stor skillnad men det är det.
Innan gick luggen ned ända till hakan och bakhuvudet var ett enda rufs.
Nu är håret mjukt och fint och lockarna har kommit tillbaka!

8. Window

Så här snyggt är vårt vardagsrumsfönster. Fuktskada deluxe.
Men som tur är har jobbargubben varit här och tittat och det ska fixas inom kort.
Photo A Day

Det här gjorde vi igår!

Liten pojke under stor kappa.

Hela familjen klippte sig hos bästa Johan på Salong Edward. Alla tre blev såklart jättesnygga och Theodore satt blickstilla under hela klippningen. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag måste verkligen rekommendera Johan. Han är toppen med både vuxna och barn.

7. Something you wore

Mitt fina uggleklockhalsband.
Photo A Day

Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är bästa mannens födelsedag. Hurra, hurra, hurra!

Världens mest underbare make fyller 32 år idag. Det firades såklart genom att alla stannade hemma från jobb och dagis för att familjemysa hela dagen! Först sjöng vi för honom i sängen. Sen fick han kaffe där. Sedan åt vi frukost och åkte in till stan. Där blev det födelsedagsfika på Brogyllen.

Bakelser och kaffe, eller Festis.

Efter fikat promenerade vi bort till Webbhallen där mannen fick köpa en ny router. Sedan bar det av till en radio- och tv-handlare vid Skanstorget där han fick nya hörlurar. Lycklig man.

Nämen, är det inte födelsedagsbarnet som står där och spelar?

Nu var Theodore lite otålig efter allt springande i tråkiga affärer så vi pausade lite i lekparken vid Hagakyrkan.

Glad pojke.

Och så tidig middag på Max såklart.

Hungrig pojke på Max.

När vi kom hem hängde vi lite i soffan innan vi gick ned till vår lyxiga bastu nere på gården och svettades hela familjen. Theodore duschade mest men hängde små korta stunder med oss i värmen. Som inte uppgick till mer än typ 45 grader vilket passade mig utmärkt.

Nu sover Theodore och vi vuxna sitter i soffan och tittar på Hugo. Maken säger att han är mycket nöjd med sin födelsedag.