Mycket på tallriken just nu

Oj vad massor det är att göra och tänka på just nu. Över allt (hemma och på jobbet) är det saker som behöver göras nu nu nu eller helst i förrgår och jag har knappt haft tid att ens tänka på att skriva ett blogginlägg.

Så nu tar jag en paus och skriver. Nu, när jag har fem minuter. Nu ska jag äntligen få blogga. Nu ska orden få flöda ur fingrarna som rinnande vatten. Och nu! Nu, ska jag skriva om ... eh. Ja vad då? Det är helt dött inne i huvudet.

Eh, kanske har Theodore gjort någonting roligt? Han har ramlat och slagit i munnen och ska till tandläkaren imorgon. Inte så roligt.

Men! Nu vet jag! Jag har lyssnat på bra musik på Spotify. Det är en bra grej att skriva om. Jag har lyssnat på Fallulah och Hannah Schneider. Det är bra grejer och helt nytt för mig. Lyssna ni med. Det är en order.

Annat kul ... Jo! Jag fick äntligen äntligen äntligen mitt hår klippt igår. Sushila stajlade med saxen och nu har jag ett friskt och levande svall igen. Tack! Jag fick dessutom en hejdlöst snygg och fantastisk väska som hon sytt. Bara sådär i efterskottspresent. Jag ska visa bilder sen.

Ja, och så får vi Stockholmsbesök imorgon i form av Stefan och Josefin. Men då är jag på sommarfirande med jobbet. Aaaall night.

På söndag ska vi för övrigt på lekträff med familjegruppsfamiljerna för första gången på evigheters evighet. Alla kommer och jag ser fram emot det jättemycket!

Nu återgår jag till alla måsten. Golvet på övervåningen ska tydligen dammsugas.

Det är nu det börjar - som bob hund sa det

Jaha, så var den här räkmackan över. Vi har ju haft det rätt breezy efter att Theodore började sova exemplariskt för fem månader sedan eller så men nu kommer nästa fas. Kan själv.

Först blev jag förvånad och lite paff när min söta lilla son plötsligt började slänga sig på golvet och skrika när han inte fick sin vilja fram. När han plötsligt vägrade gå åt samma håll som vi. När han prompt skulle ha det på sitt vis eller inget alls.

Sedan valde jag att bli stolt i stället. Han gör som han ska och utforskar var gränserna går. Gränserna för vad han kan göra själv. Och får göra själv. Det kommer att bli otroligt påfrestande och vi vet inte ännu exakt hur vi ska göra och var gränserna ligger, men det är en del av livet. Det är liksom nu uppfostran börjar på riktigt.

Den här Kan själv-fasen för dessutom med sig en massa bedårande saker att bli stolt över. Som att han precis igår fick pejl på hur skeden fungerar. Att han kan rita själv med krita. Att han börjat förstå samband och tar sin schampo-flaska, för den mot huvudet och sedan rufsar sig i håret (som om han schamponerade sig). Att han kan rörelserna till Imse vimse spindel.

Ja, det är nu det börjar ... och fortsättning följer.

Mysiga soliga utedagen

Oj vilken fin dag vi har haft. Och oj så det bränns på mina överarmar trots att jag smorde in dem med Theodores solskydds-spray.

Morgonen startade på bästa sätt genom att Theodore sov i sin egen säng ända till klockan åtta. Dra på trissor! Han var då så pigg och glad hela förmiddagen så vi slog slag i saken och bestämde oss för att testa med bara en middagslur efter lunch istället för en vid tio och en vid fyra. Alltså gick vi ut en sväng på gården på förmiddagen, vilket vi inte brukar göra. Det var jättemysigt.

Efter lunchen och Theodores lur åkte familjen och svärmor in till stan (svärfar hade åkt hem på morgonen). Vi promenerade omkring lite och jag smet in på 4 gott och köpte godis. Yey för 4 gott! Sedan hoppade vi på Älvsnabben (Älvis) till Lindholmen. Där promenerade vi lite till i solen innan vi tog nittionian in till stan igen och åt kött på Jensens. Efter det tog jag och Theo cykeln hem medan de andra åkte spårvagn. Vi kom hem först. Väldigt bra.

Theodore var söt och nöjd hela tiden. Mycket duktig son.

Nu sover den duktiga sonen och jag ska äta godis. Imorgon åker vi in till stan för att köpa sandaler till minstingen vars fötter håller på att svettas bort i lära-gå-skorna. Nu fina bilder.

Lilla familjen på Älvis. Gud vilken stilig man jag har.

Som jag sa. De är så himla stiliga. Mina finaste finaste finaste.

Theodore fick efter mycket en god övertalningskampanj gnaga på ett av mina ribs. Det godaste sedan gräddtårta var betyget.

Samma bebis, samma tröja, 7 månaders skillnad.

En del kläder blir urvuxna utan att de knappt hunnit användas. De hinner med en runda i tvättkorgen och förpassas sedan till urvuxen-lådan. En del kläder känns däremot som om de räcker i en evighet. Den här tröjan från Snoffs är ett exempel på det senare. Jag köpte den när Theodore var sju månader gammal och trots att den är i storlek 80 passade den fint. Jag trodde att den kanske var felmärkt eller så. Nu, sju månader senare, när Theodore har storlek 86 passar tröjan fortfarande! Visst, det är på gränsen och magen syns då och då så den har inte många veckor kvar - men ändå! Sju månader! Det är imponerande för ett spädbarns-/småbarnsplagg.

Och en helt annan grej. Vad stor han har blivit! Och vad knubbig och tunnhårig han var som sjumånaders bebis. Han ha ju gått och blivit ett litet barn och kan knappast kallas bebis längre. Han är mammas lilla kille nu. Han kan gå och springa och idag lärde han sig äta med sked alldeles själv. Utvecklingen bara rusar fram och innan jag vet ordet av är han vuxen och behöver inte mammas hjälp med allt i livet.

Hahaha, vem försöker jag lura. Han kommer för alltid vara mammas bebis.

Kamerarensning

Nu kommer de utlovade midsommarbilderna, och lite annat jag hittade på minneskortet.

Vi älskar vår utegård. Den är låst med grindar så små barn kan utan problem utforska den lite mer självständigt. Att gå på kullersten med skor är numera ingen match för den coolaste katten i Gamlestaden.

Den coolaste katten är även ett busfrö av rang. En favorit är att tömma skåp och lådor på sitt innehåll. Ibland är det roligt att stoppa tillbaka sakerna men leken slutar alltid med en stor röra. Den här garderoben har vi nu gjort bus-säker genom att helt enkelt knö in allt på en hylla Theodore inte når ännu. Funktion framför finess.

Midsommarbarn är nog det sötaste som finns. Egentligen borde barnet självfallet ha en blomsterkrans eller åtminstone en liten prästkrage i håret men nu fick en solhatt duga bra.

På en äng i Slottsskogen finns alla möjligheter att lära sig något om Sveriges flora och fauna. Theodore har idag känt och smakat lite på bark, blad, kotte, gräs och blomma. En bladlus eller illgrön pyttefluga av något slag landade på pojkens kind och fick därmed representera faunans inslag i undervisningen. Synd bara att jag själv inte visste namnen på någon av ovan nämnda objekt.

Min älskling är hemma igen!

Igår kom han äntligen hem, min lilla solstråle. Jag var lite nervös och rädd för att han kanske inte skulle bli glad att se mig, eller inte känna igen mig. Jaja, inte så troligt kanske men man vet ju aldrig när ens lilla bebis inte varit borta förut. Jag behövde i alla fall inte oroa mig det minsta för lilleman blev överlycklig och kramade mig jättehårt. Mammas lilla älskling!

Idag är det midsommar och vi har varit i Slottskogen och firat. Där mötte vi upp Frank och Thea och deras kamrater.

Jag skulle kanske ha druckit ett glas vin om jag inte varit "lite trött" efter en after work som varade till två timmar in på fredagen. Hejdlöst trevlig för övrigt.

Nu är jag dock fit for fight och ser med längtan fram emot kvällens middag bestående av kött och ost typ.

Lite senare ska jag se om det blev några bra bilder från midsommarfirandet. I så fall kommer en bilduppdatering. Nu ska jag läsa lite Carl-Johan Vallgren här ute på gården medan jag väntar på att Theo ska sova klart i vagnen.

Vad gör du helst av allt under din barnfria kväll?

Går och lägger mig tidigt med en bok och en macka.

Vissa skulle kanske ta en öl eller två på krogen. Kanske äta trerätters med vin. Gå på bio eller spelning.

Jag ligger helst av allt här i sängen och njuter av min ensamhet. Bara jag, boken och mackorna.

Om mannen inte hade jobbat natt hade det nog varit annorlunda. Då hade jag velat ha både trerätters och bio.

Nu gör jag det bästa av situationen.  Och det är väldigt bra.

Imorgon kommer min Lillpojke hem!

Utan barn till på torsdag

Ja. Ni läste rätt. Theodore är inte hemma. Theodore är i Munktorp hos farmorn och farfarn och ska vara där till på torsdag.

Som jag gruvat mig och oroat mig de senaste veckorna inför de här dagarna, men nu när han har åkt känns det faktiskt ganska ok. Vid den här tiden skulle han i och för sig ha sovit ändå och det kommer nog kännas märkligare imorgon bitti. Ingen pojke som väcker mig och vill sova vidare bredvid mig i sängen. Ingen pojke att äta frukost med. Ingen pojke som vinkar hejdå när jag går till jobbet.

Men det är nyttigt för både barn och föräldrar att vara ifrån varandra lite ibland. Det är vad jag intalar mig. Och snart är han hemma igen. Mammas lilla bebis.

Skriv på!

För en gångs skull kan jag skriva att en flicktidning försöker ta lite ansvar och göra tillvaron bättre för flickor istället för att skicka med stringtrosor med blaskorna. Hos Nostalchick hittade jag länken till den här namnlistan som Veckorevyn startat. Skriv under om du också är trött på smalhysterin i våra medier. Syftet beskriver Veckorevyns chefredaktör med de här orden:

”Vi vill sätta press på oss själva, övriga medier, reklambranschen och naturligtvis modebranschen. Vi har alla skyllt ifrån oss i flera år och det håller inte längre.”

Bra initiativ. Jag har skrivit på.

Världens snyggaste och coolaste svärdslukerska

Freakshow

Ödlemannen kastar pil på snygga tjejen.

Nachos

Nu är det festival på riktigt!

Jag och mannen ser Flogging Molly

Och vi står inte längst bak!

Magknip

Jag har ju börjat äta lite nyttigare, och cykla till jobbet och så. Det är en lagom och sund livsförändring tycker jag och det känns inte som att jag försakar så mycket. Ibland saknar jag stunderna (dagarna veckorna månaderna åren) då jag åt vad jag ville hela tiden och "unnade" mig saker av de mest kreativa av anledningar.

Men så plötsligt gör jag inte det längre. Alls. Som nu, när jag ätit tårta och godis och amerikanska flottluncher och ostmackor på löpande band i tre-fyra dagar. Nu lider jag bara av uppblåst mage, illamående, magknip och en allmän olustig känsla av att vara en sjöko på land. Jag gillar't inte.

Bra grejer

Idag fick jag en bukett blommor på jobbet och imorgon är det dags för den traditionella födelsedagslunchen. Här blir man bortskämd serru!

Jag var föräldraledig ett par timmar på förmiddagen eftersom mannen jobbar natt och tydligen behöver sova ett par timmar varje dygn. Jag och Theolainen hade mys deluxe så jag var mer än nöjd. Det är så himla skönt när pojken är tillfreds och har det bra. Det är föräldraskapets ständiga jakt. För det är verkligen en jakt. En jakt efter den bästa lösningen på alla vardagens bekymmer. Den bästa nappflaskan, den bästa blöjan, den bästa solhatten, den bästa bärselen, den bästa nattningsrutinen, det bästa mellanmålet, den bästa lekparken, den bästa busleken, det bästa dagiset. Ja, ni fattar. För det är bara det bästa som duger för hjärtegullet. Så känns det i föräldrahjärtat. Så vi vänder ut och in på oss själva för att få till det där bästa. Och misslyckas konstant på vägen. För så är det.

"Innan du fanns" beskriver det så nedrans bra i sitt senaste inlägg: "Att vara förälder är att alltid göra lite fel." Det är så himla sant så ni vet inte. Om ni inte är föräldrar alltså. Då vet ni.

Tomt och tyst en liten stund

Föräldrarna har åkt hem, Theodore sover middag och mannen väntas inte hem förrän runt sex. Från att ha varit fullt hus hela helgen känns det nu plötsligt väldigt tomt, och tyst, och rymligt. Skönt men ändå vemodigt.

Jag blir alltid så ledsen när mina föräldrar åker hem. Den här gången sa vi hej då efter var sin glass på Lejonet och björnen och jag och Theodore, som cyklat dit, tog en liten extrarunda för att skaka av oss lite separationsångest. Det blev en tur till Liseberg och tillbaka. 14 kilometer i maklig takt. Vemodet är kvar men det mesta av ledsamheten är borta.

Ett besök på Lejonet och björnen är obligatoriskt varje gång någon av mina föräldrar är här.

------------------------------------

Och så kom mannen hem med blommor och goda ostar!

Hurra hurra på min födelsedag!

Idag fyller jag 28 år.

Och som pricken över i är det äntligen lite soligt ute!

Överraskning!

Ja, jag fyller ju år i morgon då. Och här hemma har jag gått och hållit klagokonsert över att jag kommer att vara helt ensam hela min födelsedag eftersom mannen åker och lämnar Edward i Stockholm. Jag har ju ingen familj och inga "bästa vänner" i stan och alltså ingen som kommer och firar mig med tårta och jamåduleva. Det känns aldrig så sorgligt att vara bortflyttad som runt jul och födelsedagar och det här året var det extra tråkigt.

Jag brukar däremot bli lite uppvaktad av mina föräldrar på distans via fina blommor och choklad som budas till jobbet eller hem, så när pappa ringde och frågade efter våra portkoder var jag inte jätteöverraskad. Desto mer överraskad blev jag när det ringde på dörren och inte ett blombud utan mamma, pappa, Jeanette och lilla brorsonen Hampus stod utanför dörren!

Min familj! De hade åkt ända från Stockholm för att jag skulle slippa vara ensam på min födelsedag. Det var tydligen planerat sedan i torsdags. Och jag visste ingenting! Vilken födelsedagsöverraskning! Jag fick fina presenter och tårta men det bästa av allt var gästerna.

Det blev till att vara kreativa med sänglösningarna. Här ligger Hampus och Edward och sover bredvid varandra i Edwards säng. Bedårande!

Bolltrixare och DJ

Idag har det bara varit jag och diverse barn här hemma. Mannen var på sån där hopp-och-lek-dag med jobbet där de ska bonda och hålla på, så jag fick mig en bonusföräldradag igen. Bonus för att det är en extra föräldradag sådär i slutet av arbetsveckan och bonus för att jag även hänger med bonus-Edward.

Vi började med att åka in till stan efter lunch för att dricka slush, titta i leksaksaffär, köpa jordgubbar och handla mat. På vägen hem träffade Edward sina nya gårdskamrater och han lekte ett tag ute medan jag och Theo gick in. Vädret var regnigt och tråkigt. Efter en stund kom barnen in och lekte hos oss istället. Sedan var det ett enda kaos av pojkar som for runt i lägenheten. Theo, Edward och två pojkar i 6- och 8-årsåldern. Jeez. Det var helt utmattande! För att inte tala om när jag skulle utfodra alla de här glinen. Ingen satt still, alla busade men maten gick i till slut. Då fick de kakor som belöning, sen gick gästerna hem. Jag är så himla glad att Edward har hittat kompisar här i Göteborg men det är en omställning att gå från en liten ettåring till fem vilda barn som kletar slime i soffan och tjatar om att få kasta pil trots att de ar typ hälften så långa som höjden upp till tavlan. Ja säger då det, inte blir det någon dagisförken eller fritidsgårdsledare av mig. Jag är helt utpumpad.

Som tur är gick nattningarna mycket smidigare ikväll. Theodore somnade själv och har bara vaknat 2-3 gånger och somnade om på en gång (tack vare den stora högen nya nappar jag serverade honom). Edward kom visserligen i säng lite väl sent (på grund av diverse omnattningar av lillebror och så vidare) men fick två sagor och tre vaggvisor. Han somnade nöjd.

Och nu väntar jag bara på att mannen ska komma hem. Jag hoppas att jag inte hinner somna.

En sovpojke och en vakenpojke

Jag tror att det kan vara nya tänder på gång för Theodore. Han är gnälligare och klängigare än vanligt, bajsar löst, är snorig, sover dåligt och är snudd på omöjlig att natta. Ikväll lade han sig åtta som vanligt. Nu är klockan halv tio och han har precis somnat. Då har jag försökt fem-minuta, ignorera, hålla handen, klappa huvudet, sitta tyst bredvid sängen och tusen andra trix. Allt för att jag skulle kunna gå upp och natta Edward innan det blev alltför sent. Jag pausade nattningen av Theodore vid nio för att hjälpa Edward att borsta tänderna. När jag gick ned igen bad jag honom klä av sig tills jag kom upp igen. Jag gick ned och fortsatte natta.

När lillpojken äntligen somnade en halvimme senare gick jag upp för att läsa saga och sjunga för Edward. Då låg han redan under sitt täcke och sov. Vilken duktig kille va?

Jag kan inte låta bli att få lite dåligt samvete för att det inte blev någon saga. Tur att jag ska vara hemma med båda pojkarna imorgon. Då kan vi göra roliga saker. Frågan är bara vad. Jag hoppas att det blir finare väder.

Theodores första teckning

Visst är den fin? Ett riktigt mästerverk.

Riset

Långt och sprött.

Jag lovade ju att komma med en uppdatering om håret. Det färgades i söndags i "mellanbrun" istället för "mörkbrun" och färgmässigt är jag nöjd för tillfället. Det kommer ju att blekas lite under sommaren och antingen tar jag mellanbrun ett tag till eller så väljer jag ännu en nyans ljusare nästa gång.

Nu är det bara risigheten kvar att reda ut. Imorgon träffar jag Sushila igen och då ska vi boka en lämplig tid för klippning. Förhoppningsvis blir håret lite fräschare efter en toppning.

Tur att en hästsvans kan rädda nästan alla dåliga hårdagar!

Cyklisten

Nu kör vi!

Det där med att åka cykel var ju toppen! Premiärturen gick från stan och hem till Gamlestaden. Första tio minuterna var han knäpptyst men sedan började han småprata lite och peka på saker. Idag möttes vi i stan efter jobbet och Theodore fick följa med mig hem på cykeln. Idag var det full låda med glädjetjut och viftande små fötter. Cykeln är verkligen en hit och det är inte alls mycket jobbigare att cykla med en bebis i bak.

Ekipaget på innergården vid kontoret.

Mysdagen i bilder och film

Efter sov och lunch åkte jag och Theodore in till stan för att träffa Petra, Eva och Marie. Vi traskade runt lite kring Haga och Järntorget innan vi åt lunch på Solrosen och fikade en bit därifrån.

Theodore stortrivdes och njöt av all uppmärksamhet han fick av flickorna. Det var nog kanske lite oundvikligt med tanke på att han gjorde sig hörd non stop hela tiden. Som han babblade och ropade och skrattade och gnällde var det inte konstigt att det blev mest barnprat. Det är lite svårt att koppla bort barnämnena nu när jag börjar umgås med vänner som inte är föräldrar. Det var länge sedan känns det som. Hur som helst var det underbart trevligt.

På kvällen tog hela familjen på sig skorna och gick ut på gården en stund. Det kändes bra att låta Theodore utforska lite på egen hand efter att ha suttit i vagnen flera timmar på stan.

Vi passade också på att mecka fast barnstolen på min nya cykel.

Tyvärr kunde det inte bli någon premiärtur eftersom vi inte har någon hjälm till Theodore, men vi tog en liten gåtur i alla fall.

Theodore var mycket nöjd, sin sura min till trots, så idag är det vi som åker in till stan och köper en liten liten hjälm.

Efter nästan-cykelturen lekte vi lite på gårdens lekplats. Vi gungade, åkte kana och grävde i sandlådan. Några av gårdens barn kom och gjorde oss sällskap och det var jättemysigt!

Plötsligt hade det blivit sent och det var dags för Theodore att sova men lite har vi alltid tid med. Här sjunger vi Imse vimse spindel (på snedden). Det var en favoritsång när Theodore var riktigt liten och ibland det enda som kunde få honom på bra humör när allt var tråkigt och jobbigt. Det var väldigt länge sedan jag sjöng just den sången för honom men igår under en lång och varm spårvagnstur slog jag till med den gamla dängan. Theodore var stormförtjust och började försöka härma rörelserna. Sedan dess har jag sjungit den några fler gånger och varje gång hänger han med bättre och bättre. Han börjar kunna skilja på de olika svepande rörelserna och gör dem ofta lite innan mig - så att jag ser att han hänger med. Jag försökte få med det på film men det där med stillasittande lek stod inte på Theodores schema. Lite Imse fick jag med i alla fall.

Lördagsmys pågår!

Det är en så himla bra dag idag. Theodore vaknade klockan sju (inte fem som igår morse) efter att ha sovmyst i min säng sedan klockan sex. Bra start. Vi åt frukost och lämnade farmorn vid tåget. På vägen hem köpte vi solskyddsspray åt liten och hämtade Tradera-vinster åt mig. Nu sover pojken middag och jag slappar vid datorn. Solen skiner och det är lagom varmt för min smak. Hur bra kan det bli?

När Theo vaknar ska han få lite lunch innan vi drar in till Andra långgatedagen där vi ska träffa Marie och Eva. Kamerabatteriet är laddat och jag ska försöka komma ihåg att ta lite bilder.

För att det är en så fin dag bjuder jag härmed på en bild av bloggerskan själv. Mest för att visa hårkatastrofen. Den här utväxten ska väck, om inte i eftermiddag så i morgon.

Är det inte gräsligt så säg?

Om håret

Det här är en så stor issue att det faktiskt kräver ett lunchinlägg.

Jag har, efter noggrann självrannsakan och goda råd kommit fram till att jag ska avvakta med färgande eller avfärgande tills jag klippt topparna. Och jag har faktiskt bestämt att jag ska färga håret som vanligt en gång också (men i en nyans ljusare så här på sommaren). För är det inte när man har som mest kluvna toppar och som längst utväxt som man som mest längtar efter förändring? Känns det inte alltid lite bättre när håret är lent och utväxtfritt? Jo, det gör det och därför tänker jag vänta med alla slags drastiska hårbeslut tills håret är acceptabelt. Först då har jag vettiga grunder att fatta hårbeslut på.

Så. Till helgen hoppas jag hinna färga håret, och har jag tur kan min vän Sushila klippa mina toppar inom en inte alltför avlägsen framtid.

Hårföljetången fortsätter då.

Morot eller inte?

Ja, det här är på skoj och ja, jag kan använda Photoshop egentligen. Jag orkade bara inte. Det är ju mitt i natten för bövelen.

Jag är så ooootrooooligt trött på mitt hår. Det är en enda trasslig dassig mörkbrun matta som hänger från min skalp.

Jag vet att det går att avhjälpa genom att klippa topparna. Då försvinner åtminstone trassligheten och det blir lite mer liv. Det finns på listan över saker att göra.

Men.

Jag tror inte att det hjälper. Jag behöver någonting nytt men jag är inte redo för en ny frisyr eftersom ny frisyr betyder kortare hår och det är jag absolut inte redo för. Ny hårfärg däremot. Jag har varit mörkbrunhårig de senaste tio åren eller så (med några blonda och röda snedsteg) och det börjar kännas lite tradigt. Jag vet att jag inte vill bli blond, eller mörkblond/råttfärgad som jag är i original. Inte heller känner jag mig sugen på den där eldröda eller leksaksröda färgen jag sportade under gymnasietiden. Rödorange däremot. Det känns fräscht! Som Lova. Så rött typ.

Jag är bara rädd för följande:

• Att en röd hårfärg får mig att bli skär i skinnet. Alltså att min bleka och rödlätta hy blir ännu mer rödlätt. Vad tror ni?
• Att jag inte lyckas få till rätt röda färg och att det antingen blir för jordgubbsrött eller neonorange.
• Att mitt hår helt enkelt självdör av blekningen plus rödfärgningen. Vad tror ni?

Den enkla lösningen är ju att gå till en frisör och få håret toppar, ordentligt och riktigt avfärgat och sedan färgat i rätt färg. Men hallå, jag har precis fått en cykel med tillbehör. Det är många tusenlappar. Så det blir toppklippning av medeldyr frisör och färgexperiment hemma.

Förra gången jag gick från mörkt till ljusare hår slingade jag det blont med jämna mellanrum tills det var ljust. Men då var jag korthårig och det var liksom ingen big deal. Nu har jag lång-långt hår och det är färgat massor av gånger. Det kan bli hur som helst.

Vågar jag?

Andra långgatandagen

Jag ska dit, ska du?

I love helmet hair

Det går himla bra med cyklingen. Jag har trampat fram och tillbaka till jobbet och det fungerar hur bra som helst. Det gör kanske inte några större underverk för konditionen med de här 20-minutersrundorna två gånger om dagen men det är definitivt bättre än att åka spårvagn. Det är lite synd bara att det är så otroligt många rödlysen att stanna vid på vägen. Uppskattningsvis 15 stycken. På 5 km. På 20 minuter. Helt vansinnigt. Det är alltså i princip omöjligt att komma upp i några spännande farter. Jag tradar på i 15 km/h. Men som sagt, det är bättre än spåris.

Jag tror faktiskt att jag låter bli att fylla på månadskortet när det går ut. Jag fyller nog på med cash istället, för helgåkning och så.

Bra för kroppen, bra för ekonomin - och så får jag se snygg ut i hjälm. Oslagbart.

Med en hammare innanför tinningen:

Idag har Theodore varit hemma med sin farmor medan mamman och pappan jobbade. Det gick bra såklart. Han är ju så duktig och fin.

Jag cyklade till och från jobbet vilket inte tog mycket längre tid än att åka spårvagn. Mycket bra. Annars var jag och kollegerna ute i Eriksberg och lyssnade på ett föredrag och åt lunch.

Nu blir det inte mer än det här styltiga inlägget för jag har ont i huvudet och ska sova.

Sitta, gunga, gå och klättra, gunga, klättra, sitta, dansa, springa.

Mys i soffan.

Alla de här sakerna hinner man med innan förmiddagsluren om man är 14 månader.

Förmiddagarna är så otroligt mysiga här hemma. Vi äter frukost vid åtta, borstar tänderna och myser sedan non stop till tio. Då vill Theodore sova igen och jag kan duscha, göra mig i ordning och blogga lite innan det är dags för lunch. Hur soft som helst!

Det har varit full rulle och jag har varit med med kameran så här bjuder jag på lite filmer av Theodore som övar sina gung-, gång, och klätterfärdigheter.

Theodore gungar på sin gunghäst och klämmer foten:

Theodore går, klättrar och är söt: