Framme!

Nu  har vi äntligen ställt ned våra väskor och installerat oss i hotellrummet i Chinatown, New York, USA. Resan var lång men förlöpte utan problem trots att jag är så flygrädd. Faktum är att jag bara fick en liten panikattack precis innan vi skulle boarda planet från Landvetter, sedan gick allt som en dans och jag var inte rädd en enda gång!

Vi har just pratat med mamma hemma i Göteborg och hon meddelade att allt hade gått så bra med Theodore. Han hade inte varit ledsen utan glad och hade somnat utan problem på kvällen. Alldeles strax ska vi ta en promenad för att se på omgivningarna i Chinatown och till kvällen ska vi äta middag med cheferna och deras fruar. Mina chefer alltså.

Jag gick upp halv fyra, mannen gick upp tio över fyra, taxin gick kvart över fyra.  Till vår stora glädje fanns Espresso House på Landvetter och frukosten var räddad!

Två glada semesterfirare på flygplatsen.

Flygresorna gick så himla bra trots att den ena var lååång. Vi tittade på film och lyssnade på musik och åt och åt och åt. Det enda jobbiga var egentligen att jag fick lock för öronen och det sitter fortfarande i.

Utsikten från vårt fönster. Vi bor alltså precis mitt i Chinatown. Tunnelbanestationsnedgång precis tvärs över gatan och utanför bild finns en Dunkin' Donuts. Det är nästa stopp.

Det lilla hotellrummet. Precis stort nog för en säng, ett skrivbord och två resväskor . Men alldeles lagom för oss. Det är fräscht, sängen är skön och det ligger på Manhattan och det är det viktigaste.

Adios amigos!

Om tio timmar lyfter planet mot New York (med mellanlandning i London). Om sju och en halv timme väntar en taxi på oss utanför grinden. Väskan är nästan färdigpackad, pengar är växlade, pass är ordnat. Det ska bli så otroligt spännande och underbart och läskigt. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter min lilla bebis men så har jag ju saknat ihjäl mig efter kvalitetstid med min man också. Vi behöver det här. Vi behöver få vara ensamma tillsammans och bara ha mysigt och rå om varandra. Det ska bli underbart!

Jag stänger av telefonen under resan men det går väldigt bra att maila eller höra av sig på fejjan. Vi har datorn med oss och jag planerar att blogga minst varje dag.

Det känns lite lättare att lämna lilla stora knyttet efter en sån här myskväll. Det hade varit jobbigt att åka om sista kvällen varit gnällig och ledsen ... men det såg Thomaståget till att vi slapp!

Dan före dan

Nu har jag och mamma/mormor lämnat lilla vilden på dagis. I eftermiddag är det hon och pappan som hämtar och sedan är det mormor för hela slanten ända till på måndag nästa vecka. För imorgon bitti åker vi. Kvart över fyra på morgonen står en taxi och väntar på oss utanför grinden, då åker vi till New York och kommer inte tillbaka förrän den 25 oktober.

Jag kommer att sakna mitt lilla knytte något alldeles ofantligt mycket men han kommer att ha det bra med mormor. Jag och mannen ska vila, mysa, äta och dricka gott, shoppa, sova, strosa och bara vara.

Men oroa er inte, jag uppdaterar bloggen som vanligt.

Veckohandling

Alltså ibland när man är och handlar och har varit vaken sedan klockan sex så blir man bara så himla trött.

Då kan man sova sig igenom typ vad som helst.

Sköna lördag

Theodore provkör sina nya skor. Påsen med den lilla skokartongen ville han prompt bära själv.

Pust! Äntligen får jag sitta i soffan och vila mitt stackars kadaver till kropp. Det har varit en lång men mysig dag. Theodore vaknade halv fem och ville absolut inte sova. Dåligt eftersom våra grannar tydligen klagat på att vi väsnas för tidigt på helgmornarna. Jag kämpade för att få pojken att somna om och efter en halvtimme sov han en stund i min famn och en stund i min säng. Jag sov inte.

Under förmiddagen var det tvätt och disk som stod på schemat. Martin och lilla Alma kom över på lite fika och sedan var det middagslur som gällde för hela familjen. Det kan möjligtvis vara ett sömnrekord, vi sov från halv tolv till tre. Alldeles sömndruckna klädde vi på oss och åkte in till stan för att göra lite ärenden. Vi växlade till oss lite dollars och köpte lite nödvändigheter som nya skor och tallrikar till Theodore. Hans små "lära sig äta"-skålar börjr bli för små och vi vågar inte riktigt lita på att han inte slänger vårt porslin i golvet. Det är mycket "banka" just nu och saker flyger lite hit och dit.

Vi kom i alla fall hem ganska sent, efter sex, så vi lekte/vek tvätt en stund och sen var det sovdags igen, men nu tänkte vi vuxna vara vakna en stund till. Jag i alla fall. Imorgon ska vi veckohandla åt Theodore och mamma som ska mysa och leka utan oss hela nästa vecka.

Theodores nya skor. Timberland, storlek 23 (!), 499:- från Timberland-butiken bakom Domkyrkan.

En av Theodores nya tallrik. Plast, 19:- från Lagrhaus. Ha fick en djup också.

Fixa det här, annars!

Sitter i telefonkö till SJ:s kundservice. De har hittat fel på 2 av 3000 hjul och ställer således in alla Intercitytåg. Nej, det är inget skämt.

Min mamma har en biljett till på söndag eftersom hon ska komma hit och passa Theo medan vi är i New York. Måtte SJ fixa det här åt oss nu annars jävlar!

Motivation, tack.

Det här med att inte äta socker och för mycket fett (eller för mycket kalorier över huvud taget) går ganska bra. Det är inte ens särskilt jobbigt längre och det finns flera gamla fallgropar jag inte ens vill ha längre. Läsk till exempel. Smågodis (förutom choklad) är inte heller så lockande. Andra saker är värre, choklad och mackor och chips ... och för stora portioner.

Skillnaden syns inte direkt på vågen men det känns väldigt bra i kroppen. Jag behöver inte allt det där extra och det känns bra att vara utan.

Och så blev Theodore sjuk. Det gick fortfarande bra att äta duktigt, det blev ingen cykling till jobbet men så kan det bli.

Och så blev jag sjuk samtidigt som Theodore. Och det gick sisådär med att äta bra. Jag orkade inte göra duktig frukost till mig själv och åt några mackor, jag orkade inte laga duktig mat utan det blev diverse halvfabrikat, jag gick hemma och hade tråkigt och var urtrött och kikade i skåp lådor efter saker att äta.

Och så blev Theodore frisk och jag är fortfarande sjuk. Nu är alltså läge att börja cykla till jobbet igen (nej jag orkar inte, jag är sjuk och åker spårvagn, tack). Nu är alltså läge att börja laga ordentlig mat igen (nej, jag är död när jag kommer hem, jag är sjuk och det blir pyttipanna till middag, varsågod). Nu är alltså läge att sluta småäta (nej, jag tycker synd om mig själv, jag är sjuk och ville ha kanelbulle och kakor igår och idag vill jag ha choklad).

Så nu sitter jag här efter lunchen med en mage sprängfylld av choklad som jag bara ville ha med hjärnan. Det känns inte alls bra och jag ångrar mig bittert. De typ, tre-fyra första bitarna var goda - resten bara ångestfyllda. Jag skulle slängt dem men jag hade inte kraften då. Så jag åt upp dem.

Ge mig nu lite motivation att äta duktigt och inte fuska de här dagarna som är kvar till vi åker till New York. Väl där tänker jag göra lite som jag vill, för det är ju trots allt semester, men det finns ingen anledning att tappa koncepten redan nu.

Pepp tack!

Lungpesten fortskrider

Men suck! Kan jag inte få sluta hosta snart? Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk för jag ska åka till New York på tisdag. Jag borde kanske gå till jourcentralen och be om lite hostmedicin, men jag har inte tid med det heller för mannen jobbar eftermiddag den här veckan. Har det inte blivit bättre till på lördag går jag då.

Jag tycker dock att jag mår en aning bättre i övrigt och således fick Theodore vara vaken till ordinarie läggtid ikväll. Vi hade urmysigt.

Till middag blev det fylld pasta med tomatsås och parmesan. Tomat och majs till det.

Ibland är man så hungrig att man måste äta från två tallrikar.

Och till efterrätt tyckte vi att vi kunde få en bulle. Faktiskt.

Kära dagbok

När man är sjuk i någon slags lungpest, har jobbat hela dagen, hämtat son på dagis, lagat mat och duschat hämtad son så får man lägga barnet en halvtimme tidigare så att man får ligga i soffan och vila. Det får man.

2xSävehof

Den ena matchen var inte särskilt spännande, den andra nästan alltför spännande. Så kan man kanske sammanfatta dagens handbollshändelser.

Dammatchen mot danska Viborg var sannerligen ingen spännande tillställning. Viborg körde över de svartgula utan pardon och det var helt väntat. Viborg är trots allt världens bästa damlag med helproffs och landslagsspelare på varje position. Sävehof har egna produkter. Stämningen i hallen var lite avslagen och trots att  vi var över 2000 personer i publiken infann sig aldrig någon "känsla". Det är så synd att det är så med damhandbollen. Jag önskar att jag inte behövde skriva så och spä på alla redan förutfattade meningar. Resultatet blev i alla fall 37-24 och att siffrorna inte skenade iväg mer hade laget målvakten Cecilia Grubbström att tacka för. Jag tror att hon tog sex straffar av åtta eller något sånt. Helt sanslöst.

Herrmatchen, däremot, var en orgie i "känsla". Man kunde inte tro att publiken bara vuxit med runt 300 personer för nu klappades och hojtades och hejades det minsann. Och spännande var det. Lite för spännande nästan. Sävehof ledde stort fram till slutet då de plötsligt tappade fokus och i slutändan blev det en kamp om sista målet. 33-32 vann de med till slut i en match som kantades av kulörta kort och två fingrar i luften. Jag har ingen aning om hur många utvisningar som utdelades men jag räknade till fyra röda kort. Fyra! I samma match! Egentligen var det nog en helt perfekt match i mina ögon med mycket action, många smällar, mycket hjärta och oerhörd spänning i slutet.

101010

Jaha men då drar väl jag och ser två Sävehof-champions league-matcher i rad då.

Vad ska ni göra denna 10-söndag?

Lite Theodore så här för omväxlings skull

Det är mycket "ajaj" just nu. Busfrö var ordet.

Men med mycket "ajaj" - alltså nyfikenhet, upptäckarlust och mental mognad - kommer också stora framsteg. Som att lära sig hur man använder nässpray till exempel.

Och jobbargubbar är fortfarande exakt lika intressanta. Så här kan han stå hur länge som helst. Tills vi måste gå hem.

Världens bästa och gladaste bebis

Theodore i toppform en liten stund innan läggdags, efter sista dosen av äckliga Kåvepeninen.

Pappans stora dag

Minns ni en dag i maj, den 22 närmare bestämt? Det gör jag, för då var det "min stora dag". Inte min födelsedag eller så, utan en dag som var ämnad för och tillägnad bara mig. Jag blev uppassad och bortskämd å det grövsta och jag älskade varje sekund. Ni kan läsa om det här, här och här.

Idag var det dags att återgälda den stora gesten. Det var dags för "pappans stora dag". Mannens alltså. Min dag inkluderade massage, en dag på stan och en massa godsaker - och det visade sig vara precis vad pappan önskade också. Till råga på allt hade vi den stora äran att tillbringa dagen med världens gladaste och duktigaste son. Hela dagen!

Det här äter vi till middag ikväll, vad äter ni?

När vi ätit ska jag sticka klart den här pås-påsen.

Och när den är färdig har jag en hel massa fint garn som väntar på att bli stickat med.

Om jag säger såhär:

Om man kommer hem från jourcentralen med en söt pojke som är pigg och tapper trots att det är över en timme efter läggdags och hittar sin man i köket bakandes eclairer - då har man det rätt bra va.

Min bebis är tillbaka

När man sett en himla massa sånt här i nästan två veckor:

... är man himla glad när man får se lite sånt här:

Theodore visar bilder från sjukstugan

Det är viktigt att dricka mycket när man är sjuk. Det har mamma sagt.

Och vila ...

Du och jag mamma.

När vi är på promenad vill jag gärna busa så mycket som möjligt och till exempel försöka gå på den farliga vägen.

När man är sjuk och inte kan sova så bra på natten (eller dagen) så slutar det oftast så här. Lite hur som helst.

Det bästa med att vara sjuk är att när man blir lite friskare är  det så roligt att gå ut och leka igen!

Tittut!

Gamlestadens bigminton-proffs nummer ett.

Tappre lille man

Inte nog med att han har öroninflammation, ögoninfektion och en hemsk hosta - han har fyra tänder på väg upp också.

Raseri nummer ett

Vi är fortsatt förkylda här hemma. Mannen håller ihop rätt bra hittills men vi andra är rätt under isen. Theodore får alla sina mediciner och vi hoppas att han ska vara bättre imorgon. Personligen ber jag till högre eller lägre makter om en lugnare natt med mer sömn för mannen jobbar natt och jag har således ingen att knuffa upp varannan gång Theodore vaknar. Och mina energinivåer är rätt uttömda kan jag lova.

Och på tal om noll energi, Theodore äter så dåligt nu när han är sjuk. Han dricker ganska bra och det är det viktigaste, sedan petar vi i honom någon gröt, macka, glass eller frukt när vi kommer åt. Jag vet inte om det var sjukdomen, lågt blodsocker eller begynnande trots men pojken fick ett vredesutbrott utan dess like idag. Han och mannen hade kommit hem från Konsum, där de fyllt på glassförrådet, och Theodore skulle just få en glasspinne med vaniljsmak. Han smakar och plötsligt blir han vansinnig, slänger glassen på golvet och sig själv kort därefter. Där ligger han och sparkar med benen och gallskriker. Inget ledsen-skrik, inget ont-skrik, inget trött-skrik utan ett ilsket  vredes-skrik.

Han var skitförbannad och vi fattade ingenting. Vi fick inte klappa eller lyfta upp eller ens titta på honom. Han bara skrek och skrek och kastade sig omkring på golvet. Vi vuxna såg på varandra och kunde inte låta bli att småskratta lite medan vi betraktade pojken och funderade på vad som utlöste vreden. Var det fel på glassen? Det var visserligen ingen isglass men vaniljglass har han ju fått förut och gillat så... Till slut var det jag som gav mig och satte mig en bit ifrån pojken med en ny glass i handen. Lite nonchalant sådär. Efter en stund slutade han gråta och gick fram till mig, tog glassen och satte sig i mitt knä. Utbrott över.

Var det här första trotset? I så fall förlorade jag.

Jourcentralen revisited

Ja nu har vi besökt dem igen, läkarna och sköterskorna på Jourcentralen i Gamlestaden. Theodore blev liksom aldrig bättre från sin förkylning och febern var inne på sjunde-åttonde dagen så vi kände att det var lika bra att kolla upp så han inte fått någon bakterieinfektion. Sagt och gjort, vi väntade i väntrummet, träffade doktorn och fick vår dom. Ögoninfektion, öroninflammation och gräslig hosta. Innan vi gick vidare till apoteket fick han två doser vad-det-nu-hette som man andas in genom en sån där mask. Luftrörsvidgande. Vi... någonting.

Så, nu har vi en hel medicin-buffé uppradad för Theodore tre eller fyra gånger dagligen. Febernedsättande, hostmedicin, penicillin, ögondroppar och nässpray. Jag verkligen bävade inför att komma hem och behöva sätta i honom alla dessa hemskheter. Han är ju så himla duktig på att ta medicin men det har ju varit goda sorter som Alvedon och den där goda hostmedicinen, inte Kåvepenin direkt. Jag vet inte om det var nybörjartur men det gick så himla bra! Han tog alla olika medicinerna utan några problem alls! Drack dem ur den lilla koppen utan hjälp, hot eller mutor. Jag misstänker att det inte går riktigt lika bra imorgon. Nässprayen gick också ganska bra. Ögondropparna däremot var inte ett dugg roliga. och de ska tas fyra gånger per dag. Hualigen, jag känner mig som en barnmisshandlerska när jag står där med flaskan ovanför den gallskrikande ungen. Men måste man så måste man. Så är det bara.

Skönt i alla fall att få veta vad som felades den lille, och att vi nu fått medel för att göra honom frisk. Vi ser fram emot fortsatt VAB:ande nästa vecka...

Kuckeliku, klockan är sju!

Det är lördag, klockan är sju och det är alldeles tyst hemma hos familjen Sharp. På övervåningen sover svärmor och Edward. Här nere sover mannen och Theodore. Jag är för förkyld för att orka sova, och dessutom däckade jag samtidigt som Theodore igår så jag har sovit i säkert elva timmar. Det var en slitsam dag igår.

Det är lördag och jag sitter i köket och lyssnar till kylskåpets brummande. Eller är det frysen? Det är rätt mysigt i alla fall och jag har första parkett nu när himlen börjar ljusna utanför fönstret. Och det är alldeles tyst. Fullkomligt underbart. Jag är inte ensam för jag har min familj omkring mig, men det är ändå tyst och lugnt. Stilla och fridfullt.

Om bara en liten stund vaknar ett av barnen, och så ett till. Och så kommer de vuxna upp strax därpå. Så är livet igång med buller och bång. Frukost, trösta, busa, torka, byta, klä. På högsta fart utan avbrott till kvällens nattningar är gjorda. Det känns så ibland, särskilt när vi eller barnen är sjuka. Som att dagen är ett race jag ska igenom, och så pustar jag ut efter kvällens mållinje. Då är det tur att sådana här mornar finns, så att jag hinner fokusera lite. Känna mig tacksam över dagen och inte bara se den som en uppgift som ska klaras av. Hinna reflektera och känna efter. Hinna längta efter barnen.

Hinna vara Therese en stund innan jag ska vara mamma och fru.

Theodore kom med sitt lilla prickiga täcke och sa med sin pipiga lilla bebisröst: Snälla rara mamma får jag sova bredvid dig inatt, jag hostar så mycket och känner mig så ledsen och vill bara hålla dig i handen när jag sover. Självklart fick han det, och när jag vände ryggen till var min sängplats borta.

Förkylningsnytt

Ja, då räknar även jag mig till de förkylda i den här familjen. Theodore är fortfarande ganska krasslig men det känns som att det är lite mindre snor och host och rinnande ögon idag. Mannen har börjat nysa men jag hoppas att det bara är inbillningssjuka, eller sympatiförkylning, för han har redan haft två förylningar sedan Theo började dagis. Man skulle kunna tro att det är barnet som ska få alla dagisbaciller men så är det inte. Det är pappan som får dem. Och nu mamman då. Halsen skaver, huvudet värker, näsan är täppt, nacken stramar och orken är på minus fem. Särskilt efter inatt då Theodore vaknade gråtandes ungefär en miljon gånger av att han hostade så mycket. Stackars bebis, stackars mamma och stackars pappa.

Jag VAB:ar idag. För första gången. Mannen är på väg till Stockholm för att hämta Edward och vi har svärmor här på besök, men Theo var så pass krasslig att jag inte hade hjärta att lämna honom hemma - var sig för hans eller svärmors skull. Det är inte lätt att vara/ta hand om en sjuk ettochetthalvt-åring.

Just nu sover pojken äntligen, han behöver det verkligen. Han har faktiskt sovit riktigt bra i nästan två timmar nu utan att hosta alltför mycket. Skönt! Medan pojken sover och svärmor läser på övervåningen skriver jag handlingslista och stickar på mina höstvantar. Jag har kommit till mitten av den näst sista blomman ungefär. Det blir ganska fint. Och hallå förresten! Vi har ju fått hem vår fina nya kamera nu, så jag kan ta en bild och visa!

Här sitter jag och bloggar och stickar.

Och när jag ända är inne på stickningar kan jag visa två av de födelsedagspresenter jag stickade och nu har gett bort. En rosa mössa med rosett och en kort halsduk med knapp.

Mössa till Annagreta.

Halsduk till Sushila.

"Månad 1-18" eller "Är det verkligen min bebis som blivit så stor?"

Åh nej

Jag tror att Theodore har smittat mig med sin förkylning. Fort hem och vitamin-chocka.

Ett och ett halvt år

Hurra hurra, Theodore fyller 18 månader idag! Min stora kille är ett och ett halvt år och ingen bebis längre. Det är så mycket han kan och förstår att jag inte hinner registrera allt. I morse visade han till exempel att han visste hur man gör en kaffe med espresso-maskinen. Vi har aldrig visat honom men han har antagligen observerat oss noga för han visste precis var poden skulle ligga och vilka knappar han skulle trycka på. Så duktig!

Det är tydligt att han är medveten om vad som händer i och omkring honom och om vi frågar om han är hungrig klappar han sig på magen. Han går undan när han ska bajsa och svarar om man frågar om han bajsat. Alltså tyckte vi föräldrar att det var dags att köpa en potta. Inte för att det är dags att vänja av blöjorna utan för att han ska få bekanta sig med företeelsen, och för att vi ska börja prata om att kissa och bajsa och var man gör det, och när. Så att det inte blir en stor grej sen.

Sagt och gjort, vi åkte in till stan för att titta på en potta. Vi kom hem med en rosa Arco från Hoppop. De säljs med 20% rabatt på Babyproffsen vid Kaserntorget just nu. Fin va?

Skatter

Jag måste bara få visa den här bedårande bilden av Theodore som jag hittade i min telefon. Den togs i helgen när vi var på väg till ICA för att veckohandla. Outfiten är mammastickad.

Sötnöt.

Sjuklingen

Idag blir det ugnspannkaka med broccoli och ädelost.

Idag fick pappan hämta Theodore från dagis efter bara några timmar. Hostan och snuvan hade fått sällskap av feber och pojken är riktigt hängig nu. När jag kom hem var han som en liten trasa som bara ville sitta i våra knän och se på F1. Nu på kvällskvisten piggnade han till, åt lite gröt och en glass och hjälpte till med maten. Sedan somnade han som en stock.

Trots att man är sjuk och hängig har man alltid tid för ett litet skratt. Det är trots allt väldigt roligt att borsta tänderna.

Mot bättre tider!

Idag har jag lärt pojken diska också. Han tyckte att det var roligt och visade på lovande talanger. Snart kan vi överlåta hela hushållsarbetet till vår son och koncentrera oss på viktigare saker som datorspel, stickning, teveserier och slösurfning. Gött!

Annars måste jag säga att den här helgen har varit den segaste på mycket länge. Det är helt enkelt omöjligt för mig att komma ur den där känslan av att kropp och hjärna vadar fram i någon slags seg smet. Det som i torsdags började med övertid på jobbet till 23 har fortsatt med på tok för lite sömn varje natt, en krasslig pojke och en helgjobbande man. Alltså en helt slutkörd mamma/fru. Jag hade storslagna planer för helgen som inkluderade städning, sortering, namnbandning av kläder, stickning, räkningsbetalning och parklek. Jag har lyckats städa köket behjälpligt några gånger, plockat upp några böcker i Theos rum, vikt tvätt och tagit en långpromenad in till stan i spöregn för att krassliga pojken skulle få sova i vagnen. That's it.

Och så har jag påbörjat och färdigställt en födelsedagsstickning som, trots att jag följde mönstret, blev för liten. Jag känner mig stick-less och stick-besviken och har tappat lusten lite. Kanske går det att blocka, men det är ju sån där fair isle så det går inte att göra så mycket åt elasticiteten. Vad tror ni?

Hur som helst. Pojken sover middag och jag passade på att ta en liten lur själv. 30 minuter som blev en timme. Känner jag mig piggare? Nope. Men en Berocca Boost senare har jag i alla fall skrivit en matlista och en handingslista så när lilleman vaknar ska vi åka till ICA och handla. Vi tänkte slå på stort och åka till ICA Focus i Gårda istället för våra vanliga MAXI, de har nämligen en viss sorts trasa där som vi inte hittat någon annan stan och inte klarar oss utan.

När man är liten och krasslig orkar man inte riktigt med lekparker. Inte heller när man är stor och aptrött. Så här är en lekparksbild från förra helgen istället.

Men, hallå där! Precis när jag trodde att jag skrivit klart mitt inlägg minns jag att jag i min tröttma glömt att redovisa hur det gick för Theodore på BVC i torsdags. Jättebra. Godkänd på alla punkter. 11,9 kg tung, 84 cm lång, huvudomfång på 46,5 cm, läkarundersökning utan anmärkning och vaccinationen utförd. De ställde som vanligt lite frågor om utveckling och så. Om han gick själv. Ja. Om han ramlade mycket. Ja. Om han talade. Eh, ja men inte vårt språk. Då såg hon lite bekymrad ut, doktorn, men efter att vi kommit fram till att han förstår vad vi säger - och hämtar saker vid uppmaning, vet var mage och näsa sitter osv. - så tyckte hon att vi kunde avvakta till efter nyår och se om talet inte lossnat till dess. Jag är inte orolig över det, jag märker ju att han är med och förstår, det där med att säga ord själv klickar nog så småningom. Fröknarna på dagis höll med och var inte heller oroade. Han är ju bara snart 18 månader och mycket kan hända på väldigt kort tid i den här åldern.

Så, allt bra på den fronten. Nu önskar jag bara att lilleman kunde bli frisk från sin snuva och jobbiga hosta men jag är rädd för att det bara är början vi ser.

På väg in i vuxenvärlden

Barnlatte är bra grejer.

Idag tog Theodore tre nya viktiga steg i livet. Han drack sin första egna latte (bestående av enbart skummad mjölk visserligen - men ändå!), torkade själv bordet för första gången och fortsatte sedan med att dammsuga golvet.

Välkommen till vuxenvärlden lilla son.

Snaaark!

Stora maskiner!

Efter att ha jobbat till elva på kvällen igår utan lunchrast såg jag verkligen fram emot en god natts sömn. Gärna sju-åtta timmar. Men så vaknade Theo klockan fem och de sju-åtta timmarna blev bara fem.

Stressmorgon alltså. Och barnvagnsförråds-nyckeln hos mannen på jobbet. Suck. Som tur är var Theodore duktig och gick själv nästan hela vägen. Åt rätt håll nästan hela tiden.

Nu till jobbet för att jobba som en gris för att slippa jobba över även ikväll. Och mannen jobbar hela helgen så jag och Theo får klara oss alena.

Gnäll gnäll gnäll men ge mig en mjuk plats och någon timme så är jag människa igen. Eller det räcker nog med en latte. Eller fem.

Heja heja heja!

Har just varit och sett Sävehof klå Skövde med stora siffror. Och här hemma i Götet slog Redbergslid Hammarby. Gött é de.

Vardagslunket

Jag har lik som inte så mycket att rapportera om just idag. Vardagen lunkar på som den brukar. Jag har lämnat på dagis, jobbat, ätit mannens rekordgoda pizzabullar, lekt med och nattat Theo, vikt tvätt, duschat ... Det vanliga.

Imorgon ska jag dock på handbollsmatch i Partille med Cecilia. Pepp! Och på torsdag ska Theodore på 18-månaderskontroll på BVC. Längd, vikt, läkarundersökning och vaccination. Spännande att se hur stor han blivit men synd om lillen som ska få spruta. Nu kommer han ju förstå mycket mer än tidigare gånger.

Nu ska jag sitta i soffan och sticka på de här vantarna. De är till mig! Puderrosa, mellanblå och turkos Drops Alpaca. En grej blev färdigstickad igår men den är hemlig.

Jag tror att jag ska tjata på mannen om att få se ett Star Trek Voyager-avsnitt också.

Små grå vantar

Den ena tummen är alldeles för lång, och längre än den andra. Men jag tror inte att Theo bryr sig.

Kassa mobilkameran får agera stand in tills vi har en ny kamera i hemmet. Jag ber om ursäkt för den dåliga kvaliteten. Här är i alla fall ett par vantar till Theodore, stickade i grå Drops Alpaca. Jag följde det här mönstret men gjorde inget mönster och fäste i hop dem med en stickad snodd.

Skräddarns

Så, nu är vi hemkomna från festen/modevisningen på Skräddarns hus. Det var hur fint som helst och stämningen var mysig. Vi det serverades drinkar och tilltugg (Theodore åt typ fem vattenmelonbitar) och vi fick se så mycket fina kläder. De finaste var de i 30-50-talsstil men det är väl ingen överraskning att jag tycker så.

Om ni bor i Göteborgstrakten och behöver få någonting uppsytt - klänning, rock, kappa, kostym, jeans, hatt, you name it - så rekommenderar jag varmt Skräddarns hus. Särskilt Sushila, det var hon som sydde min tjusiga bröllopsklänning. Och så blev vi vänner på köpet. Mycket bra.

Nej men, vilka är de där som hänger på väggen bland alla snygga modeller?

Matpaus

Jag och Theodore myser och äter middag på Max idag. När vi ätit klart ska vi gå på festligheter hos Skräddarns hus.

Mästerkockarnas pannkaka

Det började ju så himla bra ... typ.

Jag kom på två till saker Theodore kan.

1. Han kan säga macka och jacka. Det är samma ord för honom, aa-a, typ. Eller daa-a. Typ. Han säger det i alla fall bara i sammanhang som involverar jacka och macka så jag är rätt säker på att det är det ordet betyder.
2. Han kan laga mat lika bra som sin mamma.

Idag skulle det ätas ugnspannkaka med broccoli och ädelost hos familjen Sharp. Perfekt mat för en mamma och en liten son att laga tillsammans. Jag tog fram alla ingredienserna bara för att upptäcka att vi hade ett ägg för lite. Nåja, det blir nog bra ändå, tänkte jag. Theodore var så himla duktig och hjälpte mig att hälla i mjöl och ägg och salt, och vispade för allt vad den lilla armen höll. Jag knäckte äggen. Och så smörade vi en form som vi lade broccolibuketter i och smulade över osten. I med smeten och in i ugnen på 225 grader i 25 minuter.

När klockan pep var vi så himla hungriga att vi knappt orkade vänta på att maten skull svalna. Jag stack ned en sked i pannkakan. Smet? Varför kommer det fram smet? Ajuste. Ägget kanske. På ytan var pannkakan en pannkaka och broccolin och osten var god, men inuti var det mest en sörja. Tror ni att jag orkade ställa in maten i ugnen igen? Nej. Vi åt ändå och det var rätt ok. Theodore åt bra i alla fall - men det var nog mest för att han var så stolt över att ha lagat maten själv.

Alltså jag är så himla bra på det här med att laga mat.

Vad Theodore kan just nu

Idag har jag haft en mycket bättre dag på jobbet. En vanlig dag. En torr och varm dag. En ganska händelselös dag egentligen. Som en del dagar är.

Istället för att rapportera om min helt vanliga dag kan jag fylla på listan över vad Theo kan. Det var längesen och jag har givetvis glömt minst hälften. Han kan i alla fall:

• Klättra upp för lilla rutschkanan på dagis och åka ned själv.
• Klättra upp för stora rutchkanan på dagis och kasta sig ned. Själv.
• Kasta slängkyssar (eller smälla sig själv på truten och göra ett smackljud).
• Tala om vad grisen, kaninen, hästen, alla stora kattdjur (raaaoo) och ibland kossan gör för ljud. Eller hans tolkning i alla fall.
• Peka på många olika saker i böckerna när jag frågar var de är. Max, Max nalle, Max boll, katten, hunden, lejonet, lastbilen, fisken, elefanten, blomman och så vidare.
• På beställning gå och hämta saker i andra rum.
• Peka på min näsa och sedan sin näsa.
• Nicka när han menar ja och skaka på huvudet när han menar nej. Oftast.

Med andra ord börjar det hända rätt mycket med förståelsen just nu. Vi har länge förstått att han förstår mycket och kan många ord men han börjar mer och mer ge respons och visa att han hänger med. Än så länge kan vi inte urskilja några direkta ord men det är tydligt att vissa läten betyder vissa saker. Tavla till exempel (taaaah) eller djur (iiiIIIhhiii, vilket också betyder häst).

Dessutom blir han mer och mer bedårande för varje dag, den lilla snorkråkan.

Ner som en pannkaka och upp som en sol

Den här dagen är bra och fin. Det vill jag börja det här inlägget med att klargöra. Den är bra och fin men den började (och fortsatte) helt åt skogen. Jag vet faktiskt inte vad som är i görningen men jag har hela dagen (nästan) lyckats förstöra för mig själv genom att vara envis och ha en allmänt dålig attityd. Ibland kan man liksom inte komma ur det och när man försöker faller man tillbaka igen vid minsta motgång. Hänger ni med?

Dagen började i alla fall med att Theodore vaknade klockan sex och ville gå upp. Det ville inte föräldrarna men de hade inte mycket att säga till om. Vi åt god frukost tillsammans vilket var mysigt, och sedan fick jag i lugn och ro göra mig i ordning för jobbet. Allt bra hittills. Det var mulet och blött ute så mannen erbjöd mig att låna hans regnkläder och i stället för att blir glad och prova om de passade surade jag och sa att det minsann inte behövdes några regnkläder. Det regnade ju inte ens för tillfället.

Jag gick ut till cykeln och det första jag kände när jag klev ut ur porten var att det regnade. Äh, tänkte jag, det är inte så farligt. Upp på cykeln och i väg. Efter fem minuter var jag dyngsur ända in på kroppen. Efter tio minuter blev jag alldeles och fullkomligt nedstänkt av en förbipasserande bil. Vid ett övergångsställe i närheten av Lilla Bommen skulle jag stanna för rött ljus varpå cykeln välte (!). Menååååå. Jag kom in till jobbet iskall, genomblöt och fem minuter sen. Sen satt jag och huttrade hela förmiddagen innan en kollega kom in och erbjöd mig sin kofta.

Dagen fortsatte med att jag fick en mild uppläxning för en text som jag inte lyckats helt med. Istället för att i vanlig ordning vara ödmjuk och inse mina misstag, vilka var helt mina egna (nästan), satt jag med sur uppsyn och bet mig i tungan för att inte skylla i från mig. Jag hatar att skylla i från mig. Suck, skriv om skriv rätt.

Ja, och så fortsatte det. Jag fick sitta med i ett spännande möte men i stället för att bidra med smartheter kläckte jag bara ur mig saker som ledde till fler tillrättavisningar. Jag kände mig som en trotsig tonåring och kunde bara inte komma ur det! Till råga på allt var jag tvungen att gå mitt i allt spännande för att klockan var fyra och Theo skulle hämtas på dagis. Det där med att slitas mellan jobb och familj är inte direkt det bästa jag vet. Det kanske bara var jag och mitt tonårshumör men jag tyckte att jag fick lite sneda blickar när jag gick.

Hur som helst. Nu vände äntligen dagen. Det hade slutat regna (symboliskt och fint) så cykelturen mot dagis var angenäm. Jag fick tid att tänka igenom dagen och komma fram till att det kanske inte var så att hela världen var emot mig utan att det kanske var mitt humör det var fel på (förutom nedstänkningen, det var idiotförarens fel helt och hållet). Jag kom fram till dagis och hämtade världens sötaste kille, åkte hem och lagade en nyttig pastarätt som jag och Theodore åt medan vi busade lite med vattenglaset. Humöret var redan bättre.

Sedan lekte vi lite på övervåningen och Theodore övade på att ramla ned från soffan. Det är sant, han gör det med flit, lite sådär halvkontrollerat. Jag låter honom hållas men sitter bredvid på golvet för säkerhets skull. Plötsligt var klockan sju och tandborstning, godnattsaga och -sång följde. För första gången på veckor somnade Theodore utan gnäll. Jag städade undan i köket snabbt och smidigt till tonerna av bob hund och tvättade sedan bort dagens utsmetade smink.

Sedan kom nästa fina överraskningar som pärlor på ett litet halsband. Fina kommentarer från fina läsare och en award! Snälla Caroline tyckte att jag förtjänade den här utmärkelsen:

"När man fått denna award så hör det till att man skall berätta 3 saker som ligger en varmt om hjärtat,visa sitt favoritfoto, och skicka vidare till 5 andra bloggar!"

Det kan jag väl ställa upp på. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat:

Min familj. Den gamla och den nya.
Mina vänner. De gamla och de nya.
Gamlestaden. Här vill jag alltid bo.

Det där med favoritfoto var svårare. Det bästa i hela mitt liv är ju min familj så hur skulle jag kunna välja en bild av någonting annat? Men det är ju så uppenbart att välja en bild på sina barn/hundar/illrar och så vidare, har jag verkligen inget annat favoritmotiv? Nej det har jag inte. Det finns inget mer bedårande än min stilige man och min docksöta son. Här kommer en bild från i somras. Jag vet inte om det är min favoritbild i hela världen men den ger mig en varm känsla i magen och sockerdricka i hjärtat.

Och nu till de fem bloggarna som får min utmärkelse. En del av mina favoriter vill helst vara anonyma här så de länkas inte.

Jenky
Gretas leverne
Ele-vele
Nostalchick
Knit-Marie

Var så goda. Ni förtjänar det bästa allihop. Och ni som inte kom med på listan, jag gillar er med. Ni kanske får vara med nästa gång.

Så som ni ser, dagen föll ned som en pannkaka men steg som en sol. Jag känner mig glad och nöjd och tillfreds just nu. Och Type O Negative mullrar på låg volym.

På fredag ska jag äta godis.

Sista rakan innan mållinjen

Måndag. Type O Negative ur Spotify. 22 dagar helt utan socker. På fredag ska jag kalasa på allt jag vill ha. Allt jag vill ha i små mängder. Jag ska verkligen ta mig tid att fundera ut vad jag verkligen vill ha. Inte klämma i mig en pizza för att jag får utan verkligen känna efter vad jag är sugen på. Välja och vraka. En sak är i alla fall säker - det blir choklad.

Den här veckan är det jag som hämtar på dagis och således går jag hem klockan fyra. Då cyklar jag som blixten till dagis och svingar upp lilleman i barnstolen. Vi brukar dröja en stund på gården och klättra, gunga eller titta på maskinerna. Sedan upp och laga mat innan det blir för sent. Idag stod ugnsstekt torsk, potatis, broccoli och kall sås på menyn. Lite meckigt med en trött och busig Theodore runt fötterna men nu när han sover och köksstöket är undanplockat känns det bara bra. Jag önskar kanske att jag hade lekt lite mer med honom men maten måste ju lagas och ätas, tänder borstas, pyjamasar på och så vidare. Jag läste i alla fall fem böcker för honom. Det får vara bra nog för den här mamman idag.

Stora maskiner är så himla spännande!

Lördagsnöjen

Pojken sover, mannen är på hifi-mässa och jag sitter i soffan och pustar lite. Jag har varit väldigt husmoderlig och förtjänar en liten paus innan Theodore vaknar. De här husligheterna är avklarade:

• Tripp till stan för att fylla på lillemans dagisgarderob. Vi kom hem med en luvtröja, två par jeans, två långärmade T-shirts och en pullover (det är de med lång ärm va, eller är det slipover?). Och så fick jag sammanlagt 150 kronor i rabatt. Bra.
• Lagat (värmt) god och näringsrik (nja) mat till mig och pojken. Fiskpinnar, couscous, tomat och gurka till pojken. Fläskkotlett med apelsinsmak, couscous och sallad på tomat, gurka, rödlök och lite blad till mig.
• Lagt pojke som inte ville somna.
• Städat kök.
• Namnat nya kläder.
• Plockat undan i hallen.
• Städat båda badrummen.
• Plockat undan i vardagsrummet.

När jag bloggat klart ska jag sticka på ett par vantar åt Theodore. Ett par lite tunnare i grå Drops Alpaca. Det passar bra så här när de tidiga höstmorgnarna är lite kyliga i bak på cykeln. Jag utgår från det här mönstret men gör dem helt grå utan mönster. Basic liksom.

Jag har varit mycket effektiv på stickfronten den senaste tiden men nu är det presentstickningssäsong (flera födelsedagar och jul runt hörnet) så det är inte mycket som kan redovisas ännu. Dessutom har vi varit oansvariga föräldrar och låtit Theodore leka med vår kamera så den är numera avliden. Vi är på jakt efter en ny kamera och förhoppningsvis har vi en inom några veckor. Det jag kan avslöja är att den tredje koftan, den multirandiga nu ligger i blockning och knappar väntar på att sys fast. Sen är den klar. Sjalen är kankse 10-15 cm lång och går ganska trögt att sticka. jag har aldrig varit bra på sjalar och halsdukar, eller annat långt och enformigt. Men jag har inte gett upp. Och så de små vantarna. Så ser det ut på den okonfidentiella stickfronten.

Vid femtiden, när mannen kommer hem från mässan, ska jag åka hem till Sushila för en kväll av fruktsallad och vin. Och massor av tjatter. Jag har sett fram emot den här kvällen länge och det ska bli så mysigt!

Later!

Meh! Folkvett?

Alltså, få saker gör mig så irriterad som människor utan folkvett. Just denna morgon (och typ alla andra vardagsmorgnar och eftermiddagar) irriterar jag mig extra mycket på personer utan trafikvett. Vareviga morgon och eftermiddag måste jag väja, tvärnita och plinga på människor som helt sonika går ut i cykelvägen utan att se sig för/går i mitten av cykelvägen eller helt enkelt cyklar/går på fel sida vägen. Hur svårt kan det vara att röra sig på rätt sida vägen? Har man lite svårt för höger och vänster finns för sjutton en pil mitt på vägen som säger vilken sida man ska gå på beroende på vilket håll man ska.

De kan låta som att jag är en gnällkärring och det är jag också. Deal! Jag tycker faktiskt att det är skitirriterande att få bromsa och väja bara för att människor är nonchalanta. Dessutom är det farligt.

Jag vill härmed tillägga att detta sura grininlägg inte har någoning att göra med att Theodore vaknade klockan tre i morse och tyckte att det var morgon. Det har det faktisk inte. Jag är sur över det här varje dag.

Med vänlig hälsning
Surkärringen

Lite mera sömn

Inatt sov jag från tio till halv sju. Theodore vaknade bara 3-4 gånger och det är acceptabelt. Visserligen vaknade han och ville komma upp vid fem men när vi myste ned oss i min säng somnade han om ända till halv sju. Min snälla man kom hem från sitt nattjobb och gjorde iordning frukost som väntade på oss när vi vaknade. Lyxfru var det, ja.

Så, lite mer sömn och lite lyxbehandling senare och jag känner mig som en ny människa. Nej. Inte direkt. Sömnbristens molande huvudvärk sitter där bakom ögonen och huvudet känns tre storlekar större. Det är så svårt att prestera på jobbet när kroppen känns som en blöt filt. Jag skriver och skriver på mitt tangentbord men det kommer liksom ingen text. Jag läser och läser i mina dokument men jag fattar ingenting.

Nog med gnäll, det var en mysig lämning på dagis imorse, helt utan olyckor. Och jag fick cykelsällskap nästan hela vägen till jobbet av mamman till en av Theos dagiskompisar. De bor på samma gård som vi och är jättetrevliga.

Nu ska jag jobba. Försöka.

Tanden

Flisan och den sargade läppen.

Nej, tanden var det ingen fara med. Den är lite kantstött men inte lös eller så. Flisan däremot satt kvar i läppen men den fick tandläkaren bort. Tydligen hade den vandrat ut av sig själv till slut men jag tycker att det är skönt att den är borta. Nu har vi fått saltlösning att badda såret med nu på kvällen.

Han må vara lite ostadig på benen, men han är fingerfärdig som få.

Och nu är det kväll. Gudskelov. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Theodore sover så himla dåligt nu, mest beroende på tand nummer 13 men jag misstänker även begynnande förkylning. Hur som helst så sov han mycket oroligt hela helgen och vaknade mellan sex och halv sju. Inatt vaknade han så många gånger att han till slut fick sova bredvid mig i sängen. Han vaknade klockan fem och vägrade somna om. Tre nätters dålig sömn och tidig vakning tillsammans med morgonens tandhistoria och en dags heltidsarbete är nog för att jag ska ge mig. Snälla mammas lilla gos, kan jag inte få sova inatt? Kanske i all fall tre-fyra timmar oavbrutet? Eller två? Och snälla, vakna inte innan halv sju. Det skulle vara så himla bra. Ok?

En skön syn för en trött mamma. En glad och nöjd pojke som leker och en man som lagar mat. Gött.

Snubblar'n

Min lilla bebis ramlade i dag på väg till dagis och slog av en bit av ena framtanden! Min stackars lilla pojke ramlar hela tiden på munnen och slår sig. Senast i fredags ramlade han och bet ett stort jack i läppen som precis hade läkt. Nu har han alltså ett hack i tanden. Han kommer att se ut som en liten pirat tills han får nya tänder. Världens mest bedårande pirat visserligen, men ändå! Kan inte den här snubbeltiden vara över nu? Tänk om han alltid kommer att trilla över sina egna fötter? Då kommer han snart inte ha några tänder kvar.

I eftermiddag har vi en tandläkartid bokad för att undersöka att ingenting annat blev skadat i munnen. Jag håller alla tummar jag har för att det inte blivit några allvarligare skador på mjölktänderna eller de nya tänderna under dem.

Mammas stackars lilla pojke!

Långlördag

Idag har varit en lång men trevlig lördag. Theodore vaknade pigg som en mört klockan halv sju och eftersom vi har gäster på övervåningen (min bror, hans tjej och hennes ettåriga son Milo) höll vi till på nedre plan. Det gick bra till nio ungefär, sedan var pojken så otålig att vi fick gå ut och leka på gården en timme eller så. Sedan kom gästerna ned och vi gick till Konsum för att handla mat till kvällen.

Sedan var det lunch och middagslur för barnen. Vid två var alla barn och vuxna vakna och vi åkte in till stan och tittade lite. Besökarna hade typ aldrig satt sin fot på en spårvagn så det var ju lite exotiskt kan tro. Vi kom hem runt halv fem eller så och barnen for runt en stund på gården innan vi gick in och utfodrade dem. Sedan lekte de fint till läggdags. Jag ställde mig vid spisen och fixade lördagsmiddagsmyset, vi åt, jag diskade och nu sitter jag här och skriver. När jag är färdig ska jag gå upp och vara social och sätta på en film som jag ska sticka till. Då kanske jag orkar se halva i alla fall.

Barnen blev lite baksugna sådär på kvällskvisten.

Den goda maten. Nachostallriken är min barndomsfamiljs nationalrätt.

Fina presenter till Theodore från morbror Erik. Randig tröja och bruna manchesterbyxor från Polarn och pyret. Snyggast på dagis blir han.

Fredag kväll är officiellt påbörjad

Pojken ligger i sängen, mannen är i Munktorp med storebror, disken är diskad och köket är städat. Golven är sugna, tvätten ligger vikt i skåpen. Maten är lagad och äten. Badrummen tar jag imorgon.

Min lillebror, hans tjej och hennes son är på väg hit men kommer inte fram förrän om minst två timmar. Nu är det Sci-fi-kanalen och stickning som gäller. Kanske visar de Star Trek: Deep Space Nine om jag har tur. Sticknings-wise har jag pausat den tredje Theo-koftan trots att jag bara har ok och krage kvar. Den får ligga till sig lite. Nu stickar jag i stället på en sån här Summit-sjal i turkos Drops Alpaca. Det blir nog hur bra som helst om jag bara orkar igenom hela. Enformiga sjalar och halsdukar är inte min grej men jag vill så gärna ha en.

Till fredagsmys blir det lite ananas. Jag håller fast vid min osockrade plan bra tycker jag själv. Idag var jag till exempel och köpte fika åt jobbet. Morotskaka. Jag åt kiwi. Egentligen tycker jag att jag är rätt präktig men det får mig att må bra så so be it.