Ner som en pannkaka och upp som en sol

Den här dagen är bra och fin. Det vill jag börja det här inlägget med att klargöra. Den är bra och fin men den började (och fortsatte) helt åt skogen. Jag vet faktiskt inte vad som är i görningen men jag har hela dagen (nästan) lyckats förstöra för mig själv genom att vara envis och ha en allmänt dålig attityd. Ibland kan man liksom inte komma ur det och när man försöker faller man tillbaka igen vid minsta motgång. Hänger ni med?

Dagen började i alla fall med att Theodore vaknade klockan sex och ville gå upp. Det ville inte föräldrarna men de hade inte mycket att säga till om. Vi åt god frukost tillsammans vilket var mysigt, och sedan fick jag i lugn och ro göra mig i ordning för jobbet. Allt bra hittills. Det var mulet och blött ute så mannen erbjöd mig att låna hans regnkläder och i stället för att blir glad och prova om de passade surade jag och sa att det minsann inte behövdes några regnkläder. Det regnade ju inte ens för tillfället.

Jag gick ut till cykeln och det första jag kände när jag klev ut ur porten var att det regnade. Äh, tänkte jag, det är inte så farligt. Upp på cykeln och i väg. Efter fem minuter var jag dyngsur ända in på kroppen. Efter tio minuter blev jag alldeles och fullkomligt nedstänkt av en förbipasserande bil. Vid ett övergångsställe i närheten av Lilla Bommen skulle jag stanna för rött ljus varpå cykeln välte (!). Menååååå. Jag kom in till jobbet iskall, genomblöt och fem minuter sen. Sen satt jag och huttrade hela förmiddagen innan en kollega kom in och erbjöd mig sin kofta.

Dagen fortsatte med att jag fick en mild uppläxning för en text som jag inte lyckats helt med. Istället för att i vanlig ordning vara ödmjuk och inse mina misstag, vilka var helt mina egna (nästan), satt jag med sur uppsyn och bet mig i tungan för att inte skylla i från mig. Jag hatar att skylla i från mig. Suck, skriv om skriv rätt.

Ja, och så fortsatte det. Jag fick sitta med i ett spännande möte men i stället för att bidra med smartheter kläckte jag bara ur mig saker som ledde till fler tillrättavisningar. Jag kände mig som en trotsig tonåring och kunde bara inte komma ur det! Till råga på allt var jag tvungen att gå mitt i allt spännande för att klockan var fyra och Theo skulle hämtas på dagis. Det där med att slitas mellan jobb och familj är inte direkt det bästa jag vet. Det kanske bara var jag och mitt tonårshumör men jag tyckte att jag fick lite sneda blickar när jag gick.

Hur som helst. Nu vände äntligen dagen. Det hade slutat regna (symboliskt och fint) så cykelturen mot dagis var angenäm. Jag fick tid att tänka igenom dagen och komma fram till att det kanske inte var så att hela världen var emot mig utan att det kanske var mitt humör det var fel på (förutom nedstänkningen, det var idiotförarens fel helt och hållet). Jag kom fram till dagis och hämtade världens sötaste kille, åkte hem och lagade en nyttig pastarätt som jag och Theodore åt medan vi busade lite med vattenglaset. Humöret var redan bättre.

Sedan lekte vi lite på övervåningen och Theodore övade på att ramla ned från soffan. Det är sant, han gör det med flit, lite sådär halvkontrollerat. Jag låter honom hållas men sitter bredvid på golvet för säkerhets skull. Plötsligt var klockan sju och tandborstning, godnattsaga och -sång följde. För första gången på veckor somnade Theodore utan gnäll. Jag städade undan i köket snabbt och smidigt till tonerna av bob hund och tvättade sedan bort dagens utsmetade smink.

Sedan kom nästa fina överraskningar som pärlor på ett litet halsband. Fina kommentarer från fina läsare och en award! Snälla Caroline tyckte att jag förtjänade den här utmärkelsen:

"När man fått denna award så hör det till att man skall berätta 3 saker som ligger en varmt om hjärtat,visa sitt favoritfoto, och skicka vidare till 5 andra bloggar!"

Det kan jag väl ställa upp på. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat:

Min familj. Den gamla och den nya.
Mina vänner. De gamla och de nya.
Gamlestaden. Här vill jag alltid bo.

Det där med favoritfoto var svårare. Det bästa i hela mitt liv är ju min familj så hur skulle jag kunna välja en bild av någonting annat? Men det är ju så uppenbart att välja en bild på sina barn/hundar/illrar och så vidare, har jag verkligen inget annat favoritmotiv? Nej det har jag inte. Det finns inget mer bedårande än min stilige man och min docksöta son. Här kommer en bild från i somras. Jag vet inte om det är min favoritbild i hela världen men den ger mig en varm känsla i magen och sockerdricka i hjärtat.

Och nu till de fem bloggarna som får min utmärkelse. En del av mina favoriter vill helst vara anonyma här så de länkas inte.

Jenky
Gretas leverne
Ele-vele
Nostalchick
Knit-Marie

Var så goda. Ni förtjänar det bästa allihop. Och ni som inte kom med på listan, jag gillar er med. Ni kanske får vara med nästa gång.

Så som ni ser, dagen föll ned som en pannkaka men steg som en sol. Jag känner mig glad och nöjd och tillfreds just nu. Och Type O Negative mullrar på låg volym.

På fredag ska jag äta godis.