Mästerkockarnas pannkaka

Det började ju så himla bra ... typ.

Jag kom på två till saker Theodore kan.

1. Han kan säga macka och jacka. Det är samma ord för honom, aa-a, typ. Eller daa-a. Typ. Han säger det i alla fall bara i sammanhang som involverar jacka och macka så jag är rätt säker på att det är det ordet betyder.
2. Han kan laga mat lika bra som sin mamma.

Idag skulle det ätas ugnspannkaka med broccoli och ädelost hos familjen Sharp. Perfekt mat för en mamma och en liten son att laga tillsammans. Jag tog fram alla ingredienserna bara för att upptäcka att vi hade ett ägg för lite. Nåja, det blir nog bra ändå, tänkte jag. Theodore var så himla duktig och hjälpte mig att hälla i mjöl och ägg och salt, och vispade för allt vad den lilla armen höll. Jag knäckte äggen. Och så smörade vi en form som vi lade broccolibuketter i och smulade över osten. I med smeten och in i ugnen på 225 grader i 25 minuter.

När klockan pep var vi så himla hungriga att vi knappt orkade vänta på att maten skull svalna. Jag stack ned en sked i pannkakan. Smet? Varför kommer det fram smet? Ajuste. Ägget kanske. På ytan var pannkakan en pannkaka och broccolin och osten var god, men inuti var det mest en sörja. Tror ni att jag orkade ställa in maten i ugnen igen? Nej. Vi åt ändå och det var rätt ok. Theodore åt bra i alla fall - men det var nog mest för att han var så stolt över att ha lagat maten själv.

Alltså jag är så himla bra på det här med att laga mat.