Att prata med sin favoritblomma

Igår var jag och Theodore hemma hos tant Johanna och hälsade på. Jag hade jättetrevligt som vanligt och lillkarln sov hela tiden förutom när vi skulle gå hem - då var han hungrig och skrikig. Tur att det är jättenära hem. Märkligt nog ville han inte äta ordentligt utan bara sova. Jag försökte efter någon timme men sömntutan ville inte äta. Jag blev lite orolig och ringde till mannen för moraliskt stöd. Senare på kvällen vaknade pojken ordentligt och tog igen amningen med råge. Han åt i en timme och 45 minuter! Rekord! Mätt och belåten somnade pojken för natten och hoppade över ett nattmål och sov i åtta timmar utan paus. Mamma tackar för den goda sömnen.

Idag har vi bara gjort en liten utflykt till ICA MAXI för storhandling. När vi kom hem skyndade pappan till jobbet och vi skyndade oss att amma. Sedan var lilleman på strålande humör och satt i babyskyddet och pratade med sin blomma medan jag städade köket och hallen. Mammas duktiga sötnos!

Jahapp, och sedan dess har det mest ätits och sovits igen ... Jag pratade lite med min ena chef om lite hemmajobb jag ska göra under helgen. Det känns både spännande och läskigt.

Nu ska vi sitta i soffan och mysa och dricka saft ur sugrör tills mannen kommer hem. Imorgon är det dags för vägning och mätning på BVC. Håll tummarna för att han har ätit som han ska!

Skål!

Utedagar

Igår var det stekhett och soligt ute. Lilla familjen Sharp åkte in till Slottskogen för att ansluta alla andra familjer i hela Göteborg på Metros initiativ Barnvagnsrullet. Tipspromenad och sånt. Vi kom fram, stannade i 30 sekunder och bestämde oss för att det verkligen inte var något för oss. Stekhett, miljoner människor och timlånga köer till tält med värdelösa gratisprodukter. Suck. Vi gick upp till djuren istället och promenerade i stupbranta uppförsbackar. Vi stod tio centimeter från en vilande älgtjur med bara ett litet staket som skilde oss åt. Det var som värsta djungelsafarit. Om djungeln var den svenska urskogen alltså. Eller en vanlig landsväg.

Efter nära-djur-upplevelsen promenerade vi vidare till Masthugget. Där ammade jag Teddy medan vi lyssnade på två tonårstjejer som pratade om sina liv. De var inte alls så störande som jag antog att de skulle vara. När barnet var nöjt och belåtet gick vi vidare till Pizza Hut på Kungsgatan där vi åt pizza och mannen glömde sitt VISA-kort.

När vi kom hem var vi trötta men nöjda efter en dag i solen.

Idag var det stekhett och soligt ute. Lillpojken imponerade genom att än en gång sova åtta timmar i sträck varefter han för första gången bajsade så att det stänkte upp på ryggen. Mannen jobbade och jag kände mig social och sugen på lite action. Alltså styrde jag och Theo kosan mot Skräddarns hus och Sushila, den bästa skrädderskan på denna sidan ... eller den bästa bara. Där ojades det över hur söt min bebis är och det är alltid underhållande. När vi gick hade vi lovat att ses igen över milkshakes och det ser jag fram emot. Punk och skräddarsydda femtiotalsklänningar är en bra kombination. Sushila behärskar båda.

Seeeen gick vi vidare och shoppade i diverse butiker innan vi pausade för amning på Åhléns. Vi kom inte hem förrän strax innan åtta och då var vi trötta minsann. Jag köpte en söt keps till lilleman och massor av klänningar och kortärmade koftor till mig själv. Inte en chans att man kan ens se åt ett provrum med en nio veckors bebis i en sele på bröstet så jag köpte massor med tanken att lämna tillbaka det som inte passade. Nu var det ju så att allt passade ganska bra så jag sitter med dilemmat att välja ut vad som ska lämnas tillbaka. Hittills har jag valt ut ett par leggins som ska i retur ... det är egentligen det enda jag vill avstå från men jag handlade för lite väl mycket så jag måste välja något mer. En turkos kortärmad kofta sitter löst till. Kanske. Men den är fin.

Iaf. Nu är jag trött i fötterna och imorgon ska jag träffa Johanna. Det blir bra!

Grattis alla mammor på mors dag.

Min första!

Tack!

Tack för alla fina kommentarer till förra inlägget. Ni är fina!

Idag firar vi att Theodore fyller två månader. Förra firandet, när han fyllde en månad, fick jag en prinsessbakelse. Idag ska vi istället äta godsaker framför Constantine ikväll. På menyn står chokladkaka/-tårta och förmodligen läsk och nåt annat gott. Men det är sista helgen ... jag måste börja äta bättre. Efter förkylningen...

Bebis bebis bebis bebis bebis ... bebis bebis bebis ... bebis

Ja, det är tur för mig att det finns söta människor som fortfarane ids läsa min blogg trots att jag numera bara skriver trivialiteter om min bebis. Det förvånar mig inte att läsarantalet har minskat lite, men det gör ingenting. Bloggen kommer alltid att handla om det som pågår i mitt liv. Jag har flest läsare när jag skriver om stickning och det blir inte så mycket av den varan längre ... nu återstår ca 39 läsare i snitt per dag. Innan Theo var det ungefär 45. Men, det gör ingenting, bloggen finns ju ändå till av två huvudanledningar: som en slags dagbok för mig och ett sätt för mina nära och kära att få en inblick i mitt liv. Andra som läser är rolig bonus.

Jag blev lite peppad att fortsätta skriva babbel om Theodore av söta Linda som inte verkar kunna få nog av bebisbloggande.

Alltså:

Idag var första gången Theodore tyckte om att bada. Innan har han varit accepterande men skeptisk till hela den här badbalje-grejen, men idag skrattade han och sprattlade förnöjsamt med benen. Det var så mysigt att jag till och med fick doppa håret utan protester! Eftersom man har olja i badvattnet fick vi tvätta hans hår med baby-tvål efteråt. Annars hade det sett ut som om han haft pomada i håret. Här ska ni få se en bild på hur superlockig han blir när håret är blött. Det syns inte så jättebra på bild av någon anledning men det är verkligen afro-lockigt. Sötisen.

Jag vill också gärna visa lite bilder på Theo och hans favoritkompis - blomman. Det är en enkel liten tygblomma som man fick med i goodie bagen från bb. Vi tycker att den är rätt gräslig men Theodore älskar den. Nästan lika mycket som den fina sängmobilen. Han pratar med sin blomma jättemycket, både glada leenden och allvarliga samtal.

Snöööörvel

Nu är det förkylt på allvar. Jag snörvlar och hostar och mannen fick gå hem från jobbet inatt. Det blir ingen promenadträff med föräldragruppsmammorna idag, jag vill inte råka smitta några bebisar. Jag håller alla tummar och tår för att Theodore slipper.

Nu är det förkylt

Mannen och jag är förkylda med halsont och ömmande bihålor. Hittills känns det inte så farligt för mig men mannen är lite mer förkyld. Nu hoppas vi bara att lillpojken klarar sig.

Annars är lägenheten ett enda kaos och vi har inga rena kläder. Snälla kan ingen bara skicka en städtant som fixar allt åt mig? Snälla?

Dessutom har mitt sockerberoende nått nya höjder.

Men jag fick i alla fall godkänt på efterkontrollen idag.

Nu önskar jag mig ett träningskort i födelsedagspresent.

Till Hans ...

... som lämnade två meddelanden på mitt mobilsvar:

Du har nog slagit fel nummer. Jag har ingen toalett att sälja. Alltså, jag har en toalett, två faktiskt. En lite äldre på undervåningen och en lite nyare på övervåningen - men de behöver jag. De är inte till salu.

Kontrollera gärna telefonnumret och pröva igen.

Åka karusell och äta karamell

... men inte jag, för jag åker inte karuseller och jag åt glass, inte karameller. Yep, hela familjen Sharp var på Liseberg idag. Mamma, pappa, storebror, lillebror och farbror. De tre stora killarna åkte karuseller tills långsmurferna åkte av medan lillpojken var duktig i vagnen.

Jag fick möjlighet att pröva Lisebergs amningsrum och det får godkänt. Om jag ska jämföra med amningsrummet på Åhléns är de ungefär likvärdiga men med olika fördelar och nackdelar. Till att börja med har rummen vad som krävs för att vara funktionella. De har bekväma sittplatser, toaletter, platser för blöjbyte och mikrovågsugn. Amningsrummet på Åhléns är mysigare och det känns av någon anledning mer naturligt att prata med andra föräldrar. Lisebergs amningsrum är däremot snyggare och behagligare designat, dessutom finns möjligheten att helt skärma av sin amningsplats med ett draperi om man inte vill att andra ska se. Där fanns också möjligheten att få en gratis blöja från Libero och våtservetter om man glömt. På minussidan var det lite kallt i rummet.

Nu är det kväll och jag är alldeles trött. Dagens utflykt blev ungefär sex timmar lång och det är mycket för en nybliven mamma. Dessutom åt jag alldeles för mycket, både flottig pizza-buffé och bananasplit i Ben&Jerrys-glassbaren (!!). Storebror bestämde sig också för att trilskas extra mycket vid läggdags och även om jag inte var tvungen att handskas med honom handgripligen (eftersom jag ammade) var det känslomässigt uttömmande att höra på gråt och tandagnisslan. Det gick så långt att det inte blir något lördagsgodis imorgon. Stackarn.

För att pigga upp mig själv lite tänker jag bjuda på lite Theo-bilder igen...

Blivande datorhackern Theo är mycket upptagen med att visa upp sin korrekta fingerhållning.

Här är han bara jäkligt söt.

Och hallå, räck upp handen om ni någonsin sett en sötare sovande bebis? Nä, tänkte väl det. Kolla på foten. Gör om det om ni kan.

Mammor och äppelpaj

Nu har föräldragruppsmammorna varit här med sina bebisar. Ett par kunde inte komma men ett annat som inte kom sist gjorde det så vi var fyra mamma-bebis-par. Och min man. Han bakade sin supergoda amerikanska äppelpaj och var allmänt rekorderlig.

När gästerna gått hem somnade Theo i sin säng. Kort därefter somnade jag i min och pappan i soffan. Nu har vi ätit pasta och tittat på Navy CIS. Nu ska vi se på The Mentalist och lata oss i soffan. Jag lovar att jag ska lägga mig tidigare idag. Kanske så tidigt som efter nästa matning klockan 23. Förmodligen.

Sen kväll och tidig morgon

Jag sitter och bloggar i sängen. Till höger om mig ligger min man och sover. Till vänster om mig ligger en klarvaken bebis i sing säng och flirtar med sin nya mobil. Klockan är bara tjugo i sju och jag har varit vaken sedan tio i sex. Då tyckte Theodore att det var morgon, och visst, det är det ju - det är inte hans fel att jag stannade uppe till efter två på natten igår. Det var dumt men det bara blev så... jag tänkte vänta med att lägga mig till hans första nattmatning som brukar vara runt tolv-ett men just inatt bestämde han sig för att sova lite längre och tiden rann iväg. Så nu sitter jag här med sömndruckna ögon och groggy hjärna. Men det kunde varit värre, jag är ändå rätt nöjd med att Theo ligger nöjd för sig själv i sin säng och inte absolut måste sitta i mitt knä. Och pappan är hemma, även om han sover. Det är rätt gött ändå.

Pling plong

Lilla familjen Sharp är nyss hemkomna från en dag på stan. Pappa Sharp fick nya träningskläder, mamma Sharp fick nya amningsbh:ar, baby Sharp fick en spelande mobil till sängen och en sån där leksak som man hänger på vagnens suflett. Vi åt ute i solen, jag thai, mannen langos och bebisen mjölk.

Vi tänkte att eftersom lillen har blivit så duktig på att sova i sin egen säng kunde han få lite belöning i form av spännande små djur och pling-plong-musik. Vi prövade mobilen så fort vi kom hem och Theodore älskar den! Han skrattade och följde de små djuren med blicken jättelänge. Succé!

Nu sitter jag i soffan och latar mig framför Facebook, Theodore sover bredvid och pappan är och klättrar i sina nya träningskläder.

Imorgon blir det träff med föräldrautbildningsgruppen. Vi ska vara här hemma och mannen har lovat att baka en kaka. Det blir mysigt!

Överst: Hängleksaken till vagnen. Nederst: Den fina mobilen som snurrar och plingar fram "Låt mig få tända ett ljus". Bilderna är lånade från Lekmer.se

Mamma- och bebisträff

Idag åkte jag och Theodore ut till Hisingen för att träffa 14 andra mammor och bebisar. En av mammorna i en tråd på Familjeliv bjöd in till mat, fika och trevligt umgänge. Det var jätteroligt men intensivt och alla bebisar var så söta! Theodore skötte sig exemplariskt som den lilla sötnos han är.

Det var faktiskt så trevligt att jag kan tänka mig att bjuda in alla mammor till korvgrillning på innergården när vädret är fint.

Jag är så nöjd över att jag har ett socialt liv igen! Det känns faktiskt som att det är först nu jag helt kommit ut ur mitt skal i sociala sammanhang sedan panikångest-tiden. Det är på tiden efter 5-6 år. Det är mycket sällan jag känner att jag måste dra mig ur när vi boka träffar och fikor nu för tiden (jag tänker ofta på det men det är mest som ett litet hjärnspöke som är ganska lätt att övervinna). Till skillnad från förr när jag alltid ville men inte kunde umgås.

Det kanske låter märkligt men att bli förälder och vara mamma till ett spädbarn med allt vad det innebär har gett mig ny energi och öppnat upp helt nya möjligheter. Eller så är jag bara så glad att jag inte är trött och gravid längre... Hur som helst så ser jag verkligen fram emot tisdag då föräldragruppsmammorna kommer hit på fika med sina söta bebisar.

För övrigt sov Theodore så bra i sin egen säng inatt att jag trodde att något var fel! Jag vaknade till och med före honom klockan åtta imorse och var redo för matning innan han hann säga ett knyst. Mammas duktiga lilla kille!

Hela natten!

Duktiga bebisen sov hela natten i sin egen säng och vaknade bara för att äta två gånger! Superskönt tycker mamman.

Han var mycket mer lättsövd inatt men det märks att han har mer magknip på natten för efter den sena matningen, vid tre, låg han och gnydde och gnällde ganska länge. Han vaknade dock inte och då såg jag ingen anledning att ta upp honom och riskera att väcka honom. Till slut somnade vi båda två.

Bra natt!

Sovis

Igår påbörjade vi operation "sova i egen säng" för lilla Theodore. Jag är en förespråkare för samsovning med spädisar och tror att det är viktigt av många olika anledningar. Spädisar behöver trygghet, samsovning främjar amning osv osv och det är jättebra, men nu har lillen börjat bli lite mer självständig (allt är relativt) och kan ligga en stund själv i babysittern och vara nöjd och då tror jag att han börjar bli redo att sova i egen säng också. Jag behöver få sova lite själv nu efter att i en och en halv månad sovit antingen på rygg med en bebis på bröstet eller på sidan med en bebis på armen. I samma läge. Hela natten.

Vi går långsamt fram, kör inte med några "metoder" och tänker inte låta honom ligga och skrika. Igår satte vi på honom pyjamas och lade honom i sängen, jag klappade på honom i vad som kändes som kanske 15-30 minuter och sen somnade han. Han sov till nästa matning varefter jag nattade honom igen. Matning och nattning tog kanske en och en halv timma och sen sov han oroligt. Efter att ha stoppat in nappen för tusende gången tog jag upp honom och lät honom sova med mig igen. Det kanske räcker med att sova första passet i egen säng till att börja med. Tanken är ju att jag ska sova lite bättre på natten - inte att jag ska natta i flera timmar och sen vara nappvakt resten av natten.

Hur det hela utvecklar sig återstår att se. Han är ju fortfarande så liten så jag känner ingen stress.

Amningsrum

På allmän begäran från olika håll ska jag nu redogöra för upplevelsen att använda ett offentligt amningsrum. I detta fall det i Åhléns City i Nordstan. Det var supermysigt! Jag kom dit vid tio och stannade ända till halv tolv och bara ammade, myst och bytte blöja. Det var ett litet rum längs ned till höger på hemavdelningen. Det fanns toalett, soffor, ett bord, micro och flera vattenkranar och skötutrymmen. Jag var aldrig ensam där inne, mammor kom och gick med bebisar och större barn, men det var fridfullt hela tiden - trots att det vid ett tillfälle var 5-6 mammor där samtidigt.

Jag är jättenöjd med upplevelsen och kommer definitivt att gå dit igen. Det ska tydligen finnas ett amningsrum i Allum och ett i Akademibokhandeln vid Kungsportsplatsen också och vid tillfälle ska jag pröva dem också.

Efter amningen köpte jag John Ajvide Lindqvists senaste, Människohamn. Jag har bara läst några sidor ännu men den verkar jättebra. Jag älskar ju John Ajvide Lindqvist.

"Pappa, vad är det där? På isen?
Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.
Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.

Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.

Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.
Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.

En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.

Människohamn är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården."

Filmtajm!

Idag bjuder jag på en feel good-rulle som spelades in under spartanska omständigheter tidigare idag. Pappan håller i kameran och det är även hans röst som kan höras (och tv:n) i bakgrunden. Filmen är lite lång men dramaturgin tillåter att man ser precis så mycket eller lite man vill utan att historien går förlorad. Självklart är det mitt lilla charmtroll Theodore som spelar huvudrollen. Han är fullkomligt bedårande tycker en helt opartisk mamma.

Hehehe

Jag och mannen ligger och slappar i soffan framför Eurovision på tv (ja, jag råkar vara lite kär i Malena Ernman). Bebisen sover och mannen ger mig den där blicken... den där som betyder att vi är de enda i hela världen som betyder något. Han kommer närmare för en kram och passar på att snegla ned i min pga tidigare amning väl tilltagna uringning - och vad hittar han där om inte en napp. Jag kan inte ens minnas om jag lagt den där med flit för att veta var jag har den eller om den barar ramlat ned.

Och där gick man officiellt från att vara kvinna till att vara mamma.

Idag är en annan dag

Nu mår jag mycket bättre. Fil och cornflakes gjorde inte magen sämre och tur är det för jag börjar bli hungrig som en varg! Jag fick ju inte i mig någonting alls igår och med all mjölk som ska produceras måste jag äta mer än vanligt. Det känns som att det inte finns någonting alls jag får äta men det ordnar sig nog... Sånt här brukar väl ordna upp sig efter ett tag och man kan börja leva mer som vanligt igen?

Även om dagen slutade mindre trevligt igår så var den väldigt fin. En av mammorna, Eleonor, skickade den här bilden av tre ammande mammor i stan. Notera att alla har Brio-vagnar. Jag sitter i mitten.

Och inte kan man må dåligt när man kommer upp för trappan och ser det här...

Mammor och bebisar

Idag var jag och Theodore på vår första mamma- och bebisträff. Det var flickorna (de stora och de små) från föräldrautbildningen) som möttes upp för att fika och umgås. Det var hur trevligt som helst och alla bebisarna var snälla och söta. Theodore skötte sig exemplariskt och charmade alla.

Tyvärr fick jag jätteont i magen och var tvungen att åka hem först av alla. Jag vet inte vad som står på med min mage. Det började igår efter att jag och mannen ätit god grillmat på Storan. Vid fikat efteråt fick jag plötsligt ont i magen. Det kändes ungefär som det kan kännas ibland om man har jättemycket halsbränna. Inte när det är sådär surt utan när det är mer uppblåst, så att man har ont i ryggen också. Någon som vet vad jag menar? Det blev i alla fall värre och när jag kom hem kräktes jag och kände mig allmänt dålig. Jag somnade till slut och vid morgonamningen kände jag mig bra igen. Jag åt ingen frukost eftersom vi gick upp vid tio och skulle träffa mammorna för fika vid 12. Jag åt en brödbit, några tuggor räk- och kräftsallad och drack ett glas färskpressad juice - och så kom mag- och ryggvärken tillbaka. Det känns jättejobbigt att ha så ont och inte få i mig någon mat. Jag oroar mig över att inte kunna äta och att det ska göra att mjölken till Theo ska bli påverkad. Jag stressar upp mig lite över det här med magen/ryggen/vad det nu är. Jag vill att det ska gå över nu!

-----------------------------

Efter konsultation med mamma är det gallan det är fel på. Nu har jag researchat och symptomen stämmer in perfekt. Det är tydligen vanligt efter graviditet och hos överviktiga... check på båda.

Framsteg

Nuförtiden är Theodore så mycket mer vaken när han är vaken. Han ligger och gör små ljud och rör munnen för att härma våra munrörelser. Dessutom har han börjat le mycket mer och vi kan lättare framkalla leendena genom att prata med honom och se glada ut. Det är riktigt roligt och jag blir mer och mer kär i min bebis varje dag. Min sötaste lilla gullebebis!

Igår hade vi en latdag. Lite städning och handboll på tv mest, men vi bakade i alla fall en choklad-cheesecake och bjöd in Stefan och Josefin och Stefans kusin Erik. De kom vid 20 på kvällen och det dröjde ända till ett innan de gick vidare. Det var kanske lite orutinerat av oss att inte avsluta kvällen tidigare, men Theodore sov så gott under hela tiden de var här och det var skönt med vuxet umgänge. Men det blev inte mycket sömn inatt. Alltså har vi ännu en latdag och slappar med överbliven cheesecake framför F1 på tv:n.

Här mamma

Min mamma efterlyste mer bilder på Theodore (som om jag någonsin kommer visa bilder på någonting annat) med motiveringen att det ju händer så mycket så här i början. Nja, det händer väl inte så jättemycket här hemma. Theo sover, äter, bajsar och ibland är han vaken. Då och då ler han mot oss och då blir vi alldeles tossigt lyckliga och låter som två galningar. (Typ "Heeeej Theo! Mammas/Pappas lilla älsklingsgubbe" med gälla röster).

Igår var det dock liv och rörelse hos familjen Sharp. Mina chefer och deras familjer var här för god mat, dryck och umgänge. Åtta glada vuxna och fyra barn i åldrarna fem veckor till snart sju år. Det var mycket trevligt.

Nu har jag inte tid med er längre för det är SM-final i handboll på tv.

Oftast ser han ut så här. Söt och trött.

... men ibland är han pigg och söt istället.

Värsta turen!

Pojken somnade så sött i min famn. Jag hann läsa igenom alla mina favoritbloggar och svara på mail på Facebook. Jag hittade en god och nyttig färdig lunch i frysen som jag nästan ätit klart. Pojken sover fortfarande som en liten kattunge och när han vaknar kommer han vara hungrig och jag mätt. Ibland är allt bara så himla bra!

Varannan-natt-spjälis

Jag börjar med att be om ursäkt för att mitt skrivande blir osammanhängande med katastrofalt dåligt språk. Min hjärna fungerar helt enkelt inte riktigt och koncentrationsförmågan är lika med noll. Jag skyller på amning och en uppmärksamhetskrävande bebis.

Igår natt gick det inte alls att sova själv i spjälsängen. Det kan ha berott på att han sov uppe i soffan hos pappa till runt fem på natten, sedan ammades han och efter den morgonamningen brukar han inte sova lika tungt och spjälsängen är inte lika populär. Inatt blev det däremot spjälsäng igen för lille herrn. Han sov lugnt och fint fram till fyra då han fick mat men resten av morgonen fick han sova hos mig för då var han för vaken för egen säng.

Nu när Theodore börjar vara vaken mer på dagarna, eller åtminstone inte sova lika djupt, har jag plötsligt inte tid för någonting annat än honom. Nu har jag blivit en sån där mamma som inte hinner gå på toa, äta eller städa. Och absolut inte blogga eller läsa eller något annat rogivande. Det är idel matning, vyssning, tröstande, blöjbyten och barnsånger. Vi försöker komma ut en liten stund varje dag, om så bara till affären. Annars skulle jag nog bli galen.

Den här morgonen började dock bra. Theo var nöjd och glad efter frukostamningen och satt i sin babysitter länge nog så att jag och mannen hann duscha, borsta tänderna och klä på oss. Yey! Efter det blev han lite gnällig och jag har nu efter en och en halv timma lyckats få honom att somna. Han ligger mot min mage och i den här ställningen går det faktiskt jättebra att blogga! Däremot kan jag inte sträcka mig efter fjärrkontrollen (Emmerdale gick över till Dagens rätt på tv4, neeej!) eller telefonen eller något annat över huvudtaget - då vaknar han. Frukost eller lunch kan jag drömma om.

Inte för att jag klagar egentligen, jag har ju trots allt världens sötaste bebis.

Spjälis

Inatt sov Theodore hela natten i sin egen säng! Han har aldrig ens accepterat att sova där i fem minuter innan. På sista tiden har han börjat kunna ligga och sova (och ibland vara vaken) på ett täcke i soffan bredvid oss så jag tänkte att han kanske var mogen för spjälisen. Vi bullade upp täcket och alla mjukdjur kring honom så att det skulle bli lite mer ombonat, sen lade vi honom på sidan så att han skulle se mig och så att jag kunde agera nappvakt. Sängen står precis intill vår säng. Det gick superbra och han somnade efter lite snuttande på nappen. Han vaknade två gånger på natten för matning och somnade sedan om igen i sin säng. Sista gången sov han dock lite oroligt för att han var så gasig i magen men han vaknade inte. Det kändes jättebra och mysigt att ha honom i spjälisen bredvid och jag tror faktiskt att han till och med sover lite bättre där. När han var mindre sov han bäst på eller bredvid oss men nuförtiden känns det som att vi ligger och väcker varandra hela tiden. Det här är en jättebra lösning och jag hoppas att han fortsätter att sova bra i spjälsängen.

Nu har vi precis kommit tillbaka från återträffen med föräldrautbildnings-gruppen. Alla var där och bebisarna var sååå söta! Theo var enda killen. Vi har fått veta att det kommer att hållas föräldragruppsträffar och det känns jättebra! Det var ett föräldrapar som bor precis granne med oss och jag hoppas att vi kan gå ut på promenader och så framöver. Jag oroar mig lite mindre för att bli ensam och ha tråkigt, med göteborgsmammorna på Föräldraliv.se och den här föräldragruppen kan det nog bli några träffar. Och när pojken är lite större kan vi ju börja gå på öppna förskolan också. Det blir nog jättebra - och jag slipper dega framför Days of our lives nu när Efter tio har slutat gå.

Theo sover i soffan bredvid mig. Mannen ska strax gå till jobbet och inte komma tillbaka förrän 22. Hemmet är en enda röra och jag är lite hungrig. Jag tror att jag ska röja lite i vardagsrummet, äta några mackor och sen sticka klart en svart liten bomullsmössa till Theodore. Sen lite amning och blöjbyte och så... Sen är det kväll och då blir det Navy CIS på tv innan mannen kommer hem och jag ska sova. Aight!

Pojken och jag är alena igen

Så var det dags för mannen att jobba igen. Eftermiddag denna vecka vilket innebär att han jobbar 14-22. Han är saknad men eftermidagsskiftet är bättre än nattskiftet.

Idag är Theodore lite kinkig. Han var lös i magen imorse och bajsade ungefär 70 gånger. En av dem på mamma och köksgolvet. Han har kräkts lite också men det var efter ett bautamål mat så det var nog mest överskott. Jag hoppas att det har att göra med att jag åt massa linser och bönor igår och att det inte är någon slags magsjuka. Peppar peppar så har han inte kräkts mer och nu sover han lugnt i vagnsinsatsen.

När mitt mobilbatteri laddats en stund till ska vi bege oss ut till ICA MAXI i Angered för blöjorna och frukosten är slut.

Idag fyllde Theodore fem veckor! Min lilla stora kille är fem veckor gammal och 55 cm lång och den mest bedårande lilla stora killen i världen! Titta bara här på bilderna. Min alldeles egna lilla punkrockbebis med begynnande devil lock och allt!

Vi tog en tripp ut till farbror Stefan och fick mat och fika. Mamma såg på handboll och var glad när Alingsås vann över Hammarby. Yey!

-----------------------------------

Mössan är förresten stickad av mig. Brunt mysigt garn som är antingen baby llama eller baby alpaca. Köpt i Tallinn. Mönstret är Wee leafy baby set men utan löv. Mössan är lite lite för kort och dessutom blir det snart för varmt med en ullmössa så jag funderar på att sticka en längre i bomullsgarn. För övrigt går det framåt med sockorna. Är ungefär halvfärdig med första.

Stickor och böcker

Åh vi hade en så mysig dag igår! Vi åkte in till stan som var alldeles solig och festlig med massor av människor överallt. Vi tog med oss vagnen men jag bar Theo i BabyBjörn-selen hela tiden. Det var verkligen en hit! Pojken var så nöjd hela tiden och jag fick ryggträning. Det kommer att bli fler sel-promenader.

När vi kom hem var klockan redan runt åtta och vi var så trötta att vi bara slappade resten av kvällen. När Theodore somnat tog jag faktiskt fram garn och stickor och stickade lite. Det var längesedan sist och det var roligt! Jag har känt lite begynnande sticklust de senaste dagarna och funderade kring ett lagom roligt mönster som jag kunde lägga ifrån mig när som helst utan att tappa bort mig. Det blev snowflake lace socks i ett ljusrosa ullgarn. Blir säkert fint. Det är skönt att sticka helt förbehållslöst utan något egentligt syfte... förutom att det blir ett par sockor i slutändan. Det får ta hur lång tid det vill och jag bryr mig inte om det blir lite fel här och där.

Mellan amningar och vyssningar såg jag ett par minuter på K-special om Mare Kandre och om jag får tid tänkte jag gå till biblioteet här i Gamlestaden och låna en av hennes böcker. Sen får vi se hur mycket jag hinner läsa...

Sol sol sol och vitaminer

Idag är det soligt och fint igen här på Sveriges framsida. Vi planerar att åka in till stan och äta glass efter nästa matning.

Igår var det valborgsmässoafton och det firades med provning av billiga öler och fotboll. För de andra alltså. Stefan bjöd in några av sina vänner till vår innergård och där hade de en gissningslek där man skulle dricka öl och i blindo gissa vilken det var. Det var tydligen svårt. Jag drack vatten och åt vindruvor. Efter ölen (det blev totalt tre var) skulle det spelas fotboll men Theo fick inte ro bland alla öldrickande människor så han och jag gick in och tittade på tv istället. På kvällen kom pappan hem alldeles blåslagen av fotboll och full på fyra öl (!). Så går det när man slutat festa för länge sedan, man blir billig i drift.

Och så lite nyheter. Theodore var på BVC igår och han har vuxit duktigt på längden och bredden. Nu är han 55 cm lång och väger 4210 g. 200 g mer än förra veckan. Dessutom kom en barnläkare in och tittade till pojken för han är fortfarande ganska gul. Eftersom vikten ökar så bra tyckte läkaren inte att der var någonting att oroa sig över. Tydligen kan barn som helammas bli lite gula. Det känns skönt att slippa oroa sig över det.

Förutom vägning och mätning fick vi nu rekommendationen att börja med d-vitamindroppar och pojken fick de första fem dropparna nu i förmiddags. De gick ned utan några protester. Stora killen! D-vitamindropparna är alltså de gamla ad-dropparna men utan a. De togs bort runt 2006 pga att de ansågs onödiga, dessutom ändrades användanderekommendationerna från vintertid upp til fem år till året runt upp till två år. Så nu vet ni det.

Och så till en helt annan sak. Jag har glömt att skriva om hur kroppen förändrats efter graviditet och förslossning, och många är nyfikna. Alltså under graviditeten förändradesju allt ganska radikalt så det orkar jag inte gå in på, men jag kan göra en snabb jämförelse mellan nu och i somras, innan jag blev gravid.

Av förlossningen känner jag inte speciellt mycket längre, och jag har egentligen aldrig gjort det. I början hade jag ont efter ryggbedövningen men det gick över på ett par dagar. Det enda jag känner av ibland är att bäckenbottenmusklerna är svaga och att det liksom "tynger ned" lite när jag går på toa. Jag har fortfarande lite ont av foglossningen och bäckenet låser sig lätt om jag exempelvis ligger länge på samma sida. Jag får fortfarande ont i ryggen om jag går längre stunder. Det märks verkligen att alla muskler i rygg och mage är totalt förslappade.

När det gäller kroppens utseende vet jag inte riktigt hur den förändrats eftersom jag ser mig själv varje dag i spegeln och alltså inte märker någon större förändring. När jag träffar någon som inte sett mig på ett tag kan jag fråga. Dock kan jag känna vissa skillnader. Jag väger ungefär fyra kilo mindre nu än innan jag blev gravid. Det gör inte så jättestor skillnad eftersom jag har rätt många kilos övervikt men det är skönt att slippa ha en massa babykilon att gå ned. Jag vet inte om kroppen är helt tillbaka till det normala ännu eller om den fortfarande ska dras ihop och så. Jag vet inte hur lång tid det brukar ta. Det jag märker är dock att mitt ansikte och mina armar är ganska mycket mindre än i somras. Skjortärmar är mycket mindre tighta än då. Magen och brösten är större än innan, armar och ansikte är mindre, höfter och rumpa är ungefär samma tror jag och jag får på mig mina ringar igen så händerna är tillbaka till normalt.

Nu anropas mjölkcentralen...

En månad idag!

Hurra hurra hurra!

Theodore Graham Sharp började morgonen på sin enmånadsdag med att fyra av ett soligt leende mot sin mamma. (Efter ny blöja och en högljudd rap).

Theo firade med robotbyxor och mamma fick en prinsesstårtebakelse. Hela familjen var ute på promenix i Gamlestaden och besökte bland annat biblioteket här. De har tydligen några slags bebisrelaterade aktiviteter då och då som jag kanse ska kolla upp.

Nu på kvällen ska vi äta varma mackor och världens godaste amerikanska äppelpaj. Äntligen har mannen jobbat klart för denna vecka och jag behöver inte vara ensam på natten. Wei!

En glad bebis

Det syns inte direkt här, men Theodore har börjat öva på att le och se glad ut. Här får ni se några försök...

Sömnens underbara kraft

Det var som jag trodde. Lilla Theodore var förmodligen överstimulerad igår och därför kom han inte till ro på natten. Dessutom är det nog som Tvärslå skrev i kommentaren nedan, att han är inne i en tillväxtperiod och att det ställer till det lite med maten och magen. Den här natten var i alla fall mycket bättre. Visst var han vaken men då var det mys och lugn och inte gnäll och frustration. Jag är mycket piggare och pojken sover här bredvid - mätt och tillfreds med situationen.

Små nyfödingar som har syskon hemma vänjer sig vid ljudnivån och intensiteten redan från början. Lilla Theo har ju bara haft mamma och pappa förutom enstaka besök då och då och det blev nog lite mycket i helgen. Det ger sig nog när han blir lite äldre och vänjer sig vid större folksamlingar och vilda barn.

En ny fas

Jahapp, då var bebisbubblan spräckt, åtminstone första lagret. Pappan började jobba igår natt.

Självklart var Theodore överstimulerad av allt stoj och stök det innebär att ha en femårig storebror på besök och sov iiiiingenting mellan 22 och 06. Pappas arbetstid på pricken. Han var inte nöjd heller utan ville verkligen sova men kom inte till ro. Dessutom hade han magknip. Det var alltså idel gnäll och småskrik. Som tur var lyckades jag vyssa och trösta så att det inte blev några riktiga skrik. Flera gånger ville jag ändå bara grina av trötthet eftersom jag redan var slut efter en helg med Edward och svärmor på besök. Dessutom hade jag inte sovit mycket alls natten innan, men det var bara att bita ihop... det går ju inte att bryta samman första natten.

Jag vet att jag borde ha tagit allas råd och sovit på dagen istället, men pojken somnade inte ordentligt på förmiddagen och vid två vaknade pappan och vi åkte och handlade på ICA MAXI. När vi kom hem var det dags för amning och sen var pojken vaken till kvällen... som är nu. Nej, jag har inte sovit. Nu sitter jag bara och väntar på att pojken ska vakna och vilja äta. Det borde hända när som helst och då är det ju ingen idé att somna. Jag får helt enkelt hoppas på en lugnare natt. Snälla.

Hur det än blir tänker jag lära mig en sak av gårnattens misstag - jag tänker inte ligga i sängen och försöka natta i åtta timmar. Man blir vansinnig av att ligga så länge vaken i sängen och vara koma-trött. Nu sitter jag i vardagsrummet och tänker mata här. Sedan får vi se var jag tar vägen beroende på hur pojken gör. Har han en vakenhetsperiod stannar vi här och kollar på natt-tv. Somnar han ordentligt går vi ned till sovrummet.'

Ja just det... och så har pojken blivit fyra veckor. Stora killen! På onsdag fyller han en månad.

We are the robots dodododo

Här ligger jag och Theodore och slappar efter en ansträngande dag bestående av frukost ute på gården och vila. Hehe. Natten var supermysig med en gosig pojke som till och med var bedårande när han var vaken mitt i natten. Det fungerar väldigt bra när pappan tar pojken under början av natten och mamma får sova. Inatt kom pojkarna ner vid fyra-fem på morgonen. Då var det matningsdags för mamman och sovdags för pappan. Sen sov pappan till sent på förmiddagen medan mamman och pojken åt och bytte blöja och sov och myste. Väldigt bra, för då får alla sova.

Ser ni att pojken har på sig sina nya robotbyxor som han fått av tant Jenny?

Nu är det handboll på tv. Snart ska vi gå ut och handla lite mjölk och sånt... och nachos eftersom pappan gjorde världens godaste guacamole till middagen (okej, delad plats med Jennys).

Storbesök

Idag har familjen Sharp haft storbesök av Niklas. Vi fikade, lyssnade på musik och ojade oss över den bedårande nyfödingen. Tanken var egentligen att vi skulle gå till Apoteket men det glömde vi alldeles bort. Alltså blev det ingen utflykt idag, vi försöker annars vara ute minst en liten stund varje dag.

Annars kan jag rapportera att jag imorse petade ut en snorkråka ur den pyttelilla näsan för första gången. Pojken vaknade dessutom för första gången med kladd i ögonen. Stackars liten. Men det ska tydligen vara jättevanligt och behöver inte tyda på någon infektion eller så. Det vita (torsk) vi sett i munnen börjar också bli bättre... bara lite kvar på insidan av kinderna ibland.

Man hinner faktiskt med lite vuxentid även nu som föräldrar till en alldeles färsk bebis. Nyss såg vi exempelvis på X-men Origins Wolverine helt ostörda. Filmen var helt ok (vi älskar ju superhjältefimer) och myset var super.

Snart är det dags för mamma Sharp att sova lite innan nästa matning som bör ske kring två inatt. Hittills fungerar det faktiskt jättebra med sömnen. Theo äter var fjärde timma och sover oftast däremellan. Vakenperioderna sker oftast på dagtid men då och då får han för sig att vara vaken även på natten. Jag ska vara helt ärlig och erkänna att det oftast är pappa Sharp som är vaken med pojken på natten så han får sova lite längre på morgonen. Det är superskönt att få flera timmars sammanhängande sömn.

Imorgon styr vi åter kosan mot BVC för vägning och mätning.

Alena men ändå inte

Jag sitter i vardagsrummet med datorn i knäet och tonerna av Laaksos musik strömmande ur högtalarna. Jag sorterar musik i det digitala arkivet och längtar efter min mamma som just åkt hem till Stockholm och maken som jobbar.

Man skulle kunna tro att jag sitter här alena på söndagseftermiddagen men det gör jag ju inte. Bredvid mig ligger en tre veckors bebis och snusar. Min bebis. Det är min bebis som ligger här bredvid och det är ju helt fantastiskt! Det är första gången jag är ensam med Theo en hel dag och det är först nu jag inser att jag faktiskt har en bebis som är min. Vi lånade honom inte några veckor. Han ska bo här, inte bara när vi familjemyser, utan även när jag sorterar musik. Han ska bo här och växa upp här och lära sig gå här. Det är här han för första gången sa säga "mamma". Det är förmodligen här på gården han för första gången ska äta sand och få skrubbsår på sina knän. Det är ju så rart att man måste gråta lite i smyg.

Jag fortsätter bildkavakaden med två bilder från helgen. En på mamman och pojken och en på mormorn och pojken.

Lite bilder för att uppehålla er

Livet som småbarnsförälder går vidare och jag finner inte tid att blogga så mycket som jag skulle vilja. Det ger sig nog så småning om.

Nu är min mamma här och hälsar på och det är jättemysigt! Theodore har blivit bortskämd med gos och kläder och vi förälrar har fått lite avlastning. Vi har bland annat tagit en sväng in till stan och gått långa promenader i solen. Imorgon åker mamma hem och maken ska jobba ett tolvtimmars-pass. Jag och Theo får klara oss ensamma och vi kommer att sakna pappa och mormor.

För att ni inte ska tröttna helt på att se samma inlägg i flera dagar bjuder jag på diverse bilder som i kan titta på istället.

En sista magbild, dagen innan förlossningen.

Två förväntansfulla blivande föräldrar i förlossningssalen.

Den sexiga vita skjortan. Tro det eller ej men man älskar den till slut.

En förlossning är ingen lek, men med lite lustgas klarar man allt.

... och efter tre och en halv timmes stormvärkar föddes världens finaste lilla gossebarn.

Mer bilder kommer senare...

Utflyktsdag

Idag har vi varit iväg på massor av äventyr. Vi behövde handla och tog en tripp till ICA MAXI i Angered. På hemvägen kom vi på att vi hade ett ärende på centralstationen och åkte den extra hållplatsen dit. När vi ändå var i stan kom maken på den strålane idén att vi ju kunde besöka mitt jobb och visa upp pojken. Jag var lite skeptisk eftersom vi hade varit ute så länge redan, pojken snart behövde äta och för att jag inte ringt innan. Dessutom är jag fortfarande lite orolig över smittorisken. Jag blev dock övertalad och vi åkte upp på kontoret. Kollegorna blev jätteglada och vi fikade en stund innan vi åkte hem. Det var en lång och trevlig utflykt och pojken var jätteduktig hela tiden.

Nu skulle vi ju förresten haft Edward här, men han blev tyvärr sjuk så han kunde inte komma. Det känns jättetråkigt men är ingenting vi kan göra någonting åt. Vi hoppas att han kan komma nästa vecka istället.

Vi hade ju köpt biljetter för att hämta och lämna pojken och dem kan vi inte använda eller boka om. Som tur är vill min mamma komma hit och då kan hon ju åtminstone använda en av dem. Det ska bli jättemysigt att mamma kommer hit. Det är ju trots allt lite speciellt för en dotter att visa upp sin bebis för sin mamma.

Det växer!

Nu är vi hemkomna från BVC. Pojken var så duktig och hade vuxit både på vågen och måttbandet.

Förra mätningen

Vikt: 3550 g

Längd: 53 cm

Huvudomkrets: 33 cm

Dagens mätning

Vikt: 3800 g

Längd: 53,8 cm

Huvudomkrets: 34 någonting, jag har visst glömt.

Så matningen verkar gå bra... skönt att slippa oroa sig över om han får i sig som han ska.

Nästa mätning är på tisdag.

Slut på rapportering.

Idag är ingen vanlig dag...

... för det är Teddys tvåveckors-dag, hurra hurra hurra!

Tänk att det bara är två veckor sedan vi låg där på bb. Alldeles nya och nervösa. På samma gång känns det som om vi haft Theodor i evigheter och fem minuter.

Han börjar verkligen bli mer och mer vaken nu och trots att jag vet att det bara var gaser så vill jag ändå tro att han log mot mig tidigare idag. Vi hade besök av Stefan och Josefin idag igen och pyret var vaken i säkert två timmar. Han var söt och glad och bajsade på mamma och pappa. Innan dess fikade vi på gräset utanför Kvibergs kyrkogård och innan dess hade vi en supermysig morgon. Runt sex imorse låg jag och Tedster och intensivmyste medan pappan sov. Lillpojken låg bredvid mig i sängen och höll i mig hårt. Vid tio fick pappan vakna och vi låg en stund tillsammans och njöt av aprilsolen som sken genom fönstret. Eller, pappan läste en tekniktidning medan mamman och lillpojken småslumrade. Det är familjemys det.

En mysbebis och return of vigselringen

Yess! Nu får jag på mig förlovnings- och vigselringen igen! De sitter lite tight men de går på. Det måste betyda att vattnet jag samlade på mig i slutet av graviditeten börjar gå ur kroppen nu. Jag ställde mig faktiskt på vågen och den visade på ungefär 3,5 kg minus jämfört med inskrivningsvikten i somras. Det är jag ganska nöjd med för tillfället. Nu måste jag bara lära mig att inte riva bebisen med stenen på vigselringen.

Idag har vi varit ganska duktiga här hemma. Mellan amningar och blöjbyten har vi städat köket och båda toaletterna, deklarerat och rensat bland viktiga papper. Pojken har varit vaken mycket mer än vanligt och nyss tog familjen en liten promenad till min favoritgodisaffär för att han skulle få lite luft och somna i vagnen. Inte sov han inte (men vi fick enorma mängder godis med oss hem). Sover gör han fortfarande inte men det gör inget. Han är hur söt som helst nu när han börjar bli lite mer närvarande. Särskilt när vi myser och han tar tag i mina fingrar och håller dem hårt hårt mot sitt lilla ansikte. Så här:

Då bultar ett mammahjärta lite hårdare än vanligt.

En annan sak som gör mig varm i hela kroppen är att se min lilla son tillsammans med hans pappa. Min man. Min älskling. Båda mina älsklingspojkar samtidigt är det bästa jag vet. Kolla här bara så bedårande de är! Jag är så kär i min lilla familj.

Bebisnavel och första besöket på bvc

Är det bara jag eller kämpar killen för att få till fula fingret?

Dag tio i lilla Theodores liv bjöd på ett besök hos bvc. Där pratade vi med sköterskan en stund, sedan vägdes lilla pojken och undersöktes på alla möjliga vis. Dagen till ära fick lillkillen sin stora-kille-navel imorse när sista lilla biten av navelsträngen ramlade av. Naveln såg fin ut enligt sköterskan, nu ska den bara stängas ordentligt.

Nu vägde pojken 3550 g, inte långt kvar tills han når födelsevikten på 3605 g.

Senare på eftermiddagen var det mammas tur att gå till doktorn. Jag behövde någonting för att bli av med min periorala dermatit (vilket helt enkelt betyder utslag runt munnen på latin). Jag har haft det en gång förut och det drabbar tydligen kvinnor i åldern 20-30 utan känd anledning. Sist var i gymnasiet och då fick jag penicillin men eftersom jag ammar nu och den medicinen går över i modersmjölken fick jag en salva den här gången. Den ska tydligen fungera lika bra. Tyvärr finns det nackdelar, den behandlade ytan får inte komma i kontakt med Theo och behandlingen ska pågå i upp till 4 veckor. Jag får alltså inte pussa min bebis på flera veckor. Hur olidligt det blir vet jag inte ännu men jag får klappa och krama så mycket jag kan istället.

Ikväll blir det familjemys med Star Wars-film på tv och pizza i soffan. Theo sover i vagnsinsatsen bredvid oss, eller ammas i min famn. Mys!

En bebis på nio dagar är oftast mer sovande än vaken, och vakenperioderna är inte så långa. I alla fall inte lilla Theos. Men då och då öppnar han sina små blå ögon och tittar på oss så vi blir alldeles varma i våra föräldrahjärtan. Här ser han lite skeptisk ut med en arg-rynka mellan ögonbrynen. Det är mycket nytt att lära sig när man nästan inget kan.

Det går så fort nu! Det är gigantisk skillnad på lillkillen nu jämfört med hur det var för några dagar sedan. Han är mer "med" nu och under vakentiden är han mer närvarande. När vi myser tar han tag i våra händer och håller dem hårt mot sitt lilla ansikte. Då dör vi nästan av kärlek. Även om det inte går att skönja några mönster i ett så här litet barns sovtider så är vi mycket nöjda om det fortsätter som det gör nu. Han äter ungefär var 3-4 timma och mellan målen sover han mest. På nätterna sover han ett lite längre pass så vi får ändå ganska många timmars sammanhängande sömn mellan matningarna. Han är en duktig sötnos.

Igår hade vi storfrämmat när ett par vänner kom på besök. Theo fick så mycket presenter och uppmärksamhet att han helt glömde bort att sova och bjöd därför på skrik-kalas innan han äntligen åt och somnade. En av presenterna var en badbalja med ställning och vi gissar att den blir en storfavorit.

Idag ska vi bara mysa här hemma. Det har varit så mycket flängande till sjukhus och provtagningar hit och dit så vi ska bara ta det lugnt idag. Proverna vi tog igår var i alla fall normala så nu behöver vi inte oroa oss mer över gulsoten.

Lilla Kina-Theo

Theodore, en vecka gammal, har det bra på pappas mage.

Det har varit en händelserik vecka för familjen Sharps nyaste tillskott. Han föddes för en vecka sedan, åkte hem två dagar senare - bara för att vara tillbaka på bb redan i fredags. Han var helt enkelt lite för gul och behövde sola lite för att hjälpa kroppen att bryta ned alla extra röda blodkroppar från tiden i magen. Det gick alldeles utmärkt och det var mest mamma och pappa som var uttråkade och oroliga. Vi har ju burit honom och sovit tillsammans med honom sedan han kom ut och plötsligt måste vi ha honom i en plastbalja. Vi fick bara ta upp honom för matning och blöjbyte och gissa om pojken har fått mycket gos nu sedan vi kom hem!

Annars går småbarnsföräldralivet fint. Lägenheten ser ut som ett kaos (något jag för en gångs skull har en avslappnad inställning till), Theo sover mest hela dagarna och vaknar mest för att äta och titta lite på oss. Han är mer gnällig på kvällarna och tidigare hade han riktiga skriperioder på nätterna men de senaste dagarna har det varit mer harmoniskt även nattetid. Pojken äter ordentligt och amningen går hittills bra.

Mammas "tredagars-gråt" har kommit som ett brev på posten och efter klockan fem på eftermiddagen är allt sorgligt och gråtigt. Förhoppningsvis går det över snart för att gråta är inte det roligaste jag vet.

Nu är planen att jag ska få i mig lite mat innan nästa amningspass vid nio. Tanken är också att jag ska ta en dusch och tvätta håret, eftersom jag inte bytt kläder sedan i fredags. Fresh. Imorgon ska vi tillbaka till Östra för ännu ett blodprov för att se att gulsoten försvinner som den ska. Egentligen skulle vi få hembesök av bvc-sköterskan men det måste vi omboka.

Välkommen Theodore!

Söndagen den 29 mars klockan 16:29 föddes lilla Theodore på Östra sjukhuset i Göteborg. Han var 53 cm lång, vägde 3605 g och hade bråttom ut till mamma och pappa.

Till att börja med gick vattnet 04:45 på morgonen den 26 mars, en vecka innan beräknad födsel men lillpojken var ändå inte riktigt redo att komma ut. Det dröjde till tidigt söndag morgon innan värkarna började smyga fram. Jag gick upp och började klocka värkar, äta Panodil och duscha. Ingenting hjälpte riktigt men det gjorde inte jätteont och jag var inte orolig eftersom vi ändå hade tid på förlossningen för undersökning och igångsättning samma morgon. Efter frukosten tog vi bussen till Östra där vi snabbt fick ett eget rum och blev uppkopplade mot ctg- maskinen som mätte barnets hjärtljud och mina småvärkar. Då var klockan ungefär 9:30.

Vid 11-12 gjordes första undersökningen och alla blev positivt överraskade när jag redan var tre cm öppen. Första delen av förlossningen var avklarad. Eftersom värkarna fortfarande var ganska svaga och förlossningen behövde komma igång på grund av att det hade gått så lång tid efter vattenavgång (= hög infektionsrisk) sattes ett värkstimulerande dropp. Jag var fortfarande vid gott mod och ville helst traska omkring och röra mig under värkarna men på grund av droppet sattes en skalp-elektrod på bebisens huvud så jag fick snällt hålla mig på en plats. Det var inte riktigt vad jag önskade, jag hade exempelvis velat bada, men det var inte mycket att göra åt. Jag satt gränsle på en bakvänd stol och lutade mig över den höjda sängen. Det kändes hittills helt ok.

Någon gång i början fick jag några akupunkturnålar men rätt snart efter droppet började värkarna bli jobbiga och jag bad om lustgas. Den var himmelriket på jorden och efter de första gångerna satt jag och fnittrade som en fullis. Det var ju hur lätt som helst att föda barn.

Klockan 14 var det dags för nästa undersökning. Den var lite mer plågsam eftersom jag var tvungen att ligga ned på rygg under flera värkar. Resultatet var väntat för alla inblandade men ändå nedslånde. Öppen fyra cm. En cm på två timmar. Det är normalt men det kändes ändå jättetungt för värkarna var väldigt starka och kom nästan direkt inpå varandra.

Efter den här undersökningen minns jag att jag bad om EDA och att barnmorskan förklarade för mig att det kunde ta lite tid för läkaren att komma och vad bedövningen innebar osv. Sedan är allt en samling minnesluckor och bisarra intryck. Värkarbetet satte i en högre växel och blev otroligt intensivt. Jag öppnade mig från fyra till nio cm under de kommande två timmarna och kroppen ställdes in på autopilot. Mannen berättar om saker jag gjort som jag har noll minne av och det jag faktiskt minns är väldigt surrealistiskt. Som om tiden gick i två hastigheter samtidigt. Jag var som avstängd och de gånger jag "kom upp till ytan" var det som om tiden snabbspolades fram från då jag "dykt ned" till nutid. Dessutom hörde jag allas röster som ekon. Det var mycket märkligt.

Jag minns inte ens att barnmorskan gjorde en sista undersökning, jag var då öppen nio cm. Under samma undersökning fick jag en krystvärk som gjorde att jag öppnade mig den sista centimetern och bebisen sjönk ned en bra bit. Barnmorskan ska tydligen ha sagt att nu var det dags att krysta men att det oftast tog några timmar för en förstagångsföderska. Hon gick för att förbereda vad det nu är de behöver.

Hon var borta i nio minuter. På den tiden passade jag på att föda fram lilla Theo. Mannen fick ringa på klockan när han såg att halva huvudet var ute. En annan barnmorska fick rusa dit och hann precis fram för att fånga upp det lilla knytet. Under den här tiden var jag mer vaken och kommer ihåg hur det kändes. Hur jag ville trycka på och hur kroppen visste alldeles själv hur den skulle göra. I efterhand har jag fått veta att det var på grund av att barnmorskan ställt ned lustgasen på minsta nivån. Jag var, så att säga, lite besatt av min lustgasmask och ville aldrig släppa taget. Inte särskilt konstigt med tanke på att ryggbedövningen aldrig hann ta ordentligt.

När jag låg där och lyssnade på alla barnmorskor som förundrades över hur utdrivningen kunde gå så rekordfort, tänkte jag i mitt stilla sinne att detta bådar inte gott för de nedre regionerna. 2 stygn. Det är ingenting. Det är ingenting, och jag känner mig i stort sett återställd redan. De enda besvären jag hade efter förlossningen var ömhet i ryggen efter bedövningen - men vaddå, jag hade en stor kanyl eller whatever i ryggraden. Det är en big deal egentligen.

Att klämma ut tre och ett halvt kilo människa ur ett 10 cm stort hål är iofs också en rätt big deal, men jag mår oförskämt bra! Faktum är att redan ett par timmar efter förlossningen mådde jag betydligt mycket bättre än jag gjort de senaste tre-fyra månaderna. Kroppen är en smart maskin.

Jag har inte alla tider exakt klart för mig, och journalen får vi inte förrän imorgon, men ungefär så gick det till. Vid lunchtid satte det igång, och vid halv fem låg pojken på min mage. Han var redan då det sötaste barn världen skådat och han blir bara finare för varje dag.

Nu ska vi mysa vidare och lära känna det lilla underverket. Jag återkommer med mer bilder och massor av bebis-babbel. Stålsätt er!